Projekt 949 "Oscar II": Rysk Hangarfartygsbekämpning

I modern krigföring krävs det mer än ubåtar för att kontrollera världshaven. Stridsflyg är en mycket viktig del i detta, då dessa kan bekämpa en stor mängd olika mål och täcka stora områden ute till havs. Således har hangarfartyget sedan det andra världskriget varit härskare över havet.

Trots att den sovjetiska flottan under det Kalla kriget var en makt att räkna med, förelåg det en obalans mellan denna och dess amerikanska motsvarighet.

Vid ett eventuellt krigsutbrott i Centraleuropa skulle amerikanska hangarfartygsflottor operera nära Sovjetunionen i det Norska havet och i Barents hav. Dessa flottor utgjorde ett mycket stort hot emot den sovjetiska försvarsmakten då de kunde strypa dess rörelsefrihet på havet men också anfalla viktiga mål i landet.

Den sovjetiska flottan behövde därför någonting för att kontra det amerikanska hotet och det var ur detta behov som en numera beryktad ubåtstyp föddes: Oscar II.

 
 

Historik: Slagskeppets Död, Hangarfartygets Bröd

Under det andra världskriget var det till en början slagskeppen som var tungviktarna på världshaven. Sedan 1900-talets början hade dessa tjänat som strategiska vapen, inte helt olikt den funktion som kärnvapen idag fyller. Dessa enorma monster av stål hade en mycket tung beväpning och kunde bekämpa mål på flera mils avstånd.

Men redan under 1920-talet hade demonstrationer av bombflyg emot krigsfartyg visat sin effektivitet. Dock skulle det dröja innan stridsflygets bruk till sjöss skulle få rötter i det militära tänkandet. Det var också under denna tid som de första riktiga hangarfartygen hade sin födelse.

Det andra världskriget skulle innebära början på slutet för slagskeppets herravälde över havet. Det brittiska flygangreppet på den tungt befästa italienska hamnen i Taranto, 11-12:e november 1940, blev ett tydligt exempel. Det brittiska stridsflyg som under detta anfall sänkte ett slagskepp och svårt skadade två andra, opererade från hangarfartyg.

Det amerikanska slagskeppet USS Arizona (BB-39) står i brand efter det japanska flygangreppet på Pearl Harbor, 7:e december 1941. Trots att detta skepp hade ett deplacement på över 29 tusen ton och på sina ställen 45cm tjockt pansarstål - hjälpte detta inte emot japanska bomber och torpeder. Den japanska krigsmakten hade med intresse analyserat det brittiska flygangreppet emot den italienska hamnen Taranto året innan. Trots att de amerikanska hangarfartygen lyckades undkomma det japanska anfallet på Pearl Harbor, visade det klart och tydligt att även enorma stålkolosser som slagskepp var sårbara emot flygangrepp.
 

Men det kanske bästa exemplet är det japanska angreppet på Pearl Harbor den 7:e december 1941, vilket blev startskottet för det amerikanska intåget i kriget. Trots att de amerikanska hangarfartygen - vilka var de egentliga målen för det japanska anfallet - inte fanns i hamn under tiden så lyckades japanerna ändå utdela den amerikanska Stillahavsflottan ett hårt slag.

Av de åtta slagskepp som fanns i hamnen sänktes fyra varav alla förutom ett, USS Arizona, skulle återgå till tjänst men först tre år senare.

Tre dagar efter Pearl Harbor skulle japanskt stridsflyg, denna gång landbaserade sådana, utdela ytterligare ett hårt slag men denna gång emot den brittiska flottan. Slagskeppen HMS Prince of Wales och HMS Repulse, på operativ tjänst utanför Malaysia, blev de första skepp av detta slag som sänktes på öppet hav av enbart luftstridskrafter.

HMS Prince of Wales hade tidigare under året varit inblandad i sänkningen av det tyska slagskeppet KMS Bismarck (ytterligare ett exempel på hangarfartygsbaserade stridsflygs verkan på slagskepp).

Det japanska hangarfartyget Hiryū under anfall av amerikanskt bombflyg av typ B-17, 4:e juni 1942. Denna gång lyckades fartyget undvika bomberna, men under slaget vid Midway skulle den japanska flottan utstå förödande förluster. Av de fyra japanska hangarfartygen involverade i operationen sänktes alla fyra av amerikanskt stridsflyg (däribland Hiryū). Slaget som utdelades den amerikanska Stillahavsflottan året innan hade gett Japan tid att ockupera ett stort antal områden i Stilla Havet, men i och med förlusten vid Midway vände den japanska krigslyckan. Det visade inte enbart vilken verkan stridsflyg kunde ha på ytfartyg utan utgjorde också slutet på den japanska offensiven i Stilla Havet. Efter detta skulle den japanska krigsmakten vara i försvar under resterande delen av kriget.
 

Även den japanska flottan skulle lida stora förluster tack vare stridsflyg till havs. Under slaget vid Midway i juni 1942 sänktes hela fyra japanska hangarfartyg. I slutet av kriget gick även de japanska slagskeppen Yamato och Musashi, de största och kanske mäktigaste slagskeppen någonsin, samma öde till möte.

Under kriget byttes slagskeppets roll som härskare över haven ut till att istället agera skydd åt hangarfartyget. I och med detta var dess storhetstid förbi.

 

Nya Tider - Nya Fartyg

Efter världskrigets slut skulle hangarfartygen genomgå en stor mängd omvälvande förändringar. Den viktigaste av dessa var att de utrustades med kärnreaktorer, vilket möjliggjorde att de kunde konstrueras större och således bestyckas med ett större antal stridsflyg. Det innebar också att hangarfartygens räckvidd och uthållighet endast var begränsade av deras besättningars behov.

Lärdomarna från kriget i Stilla havet hade inte fallit på döva öron. Inte längre byggdes flottor upp runt slagskepp utan istället med hangarfartyget i den viktigaste rollen. Ny teknik inom stridsflyget möjliggjorde även att dessa fick en större räckvidd. Hangarfartygen kunde nå till all världens hörn och tack vare detta cementerades dess roll som ett strategiskt vapen - en roll som de fortfarande idag fyller.

Av olika anledningar både politiska och ekonomiska, hade Sovjetunionen inte samma förutsättningar för att utveckla hangarfartyg av amerikansk klass. Sovjetunionen hade heller inte någon erfarenhet av att varken konstruera eller att nyttja hangarfartyg.

Efterkrigstidens hangarfartyg, som denna Nimitz-klass (CVN-68 USS Nimitz) var mycket större än sina förfäder som utkämpade kriget i Stilla havet under det andra världskriget. Dessa så kallade "supercarriers" har ett deplacement på över 100 000 ton, är över 300 meter långa och hem åt en besättning på över 5000 man. Hangarfartyget av denna klass kan bära upp emot 90 st stridsflyg och helikoptrar. Tack vare drift med hjälp av kärnreaktorer kan dessa jättar färdas i över 30 knop (över 56 km/h) och har en räckvidd som egentligen endast begränsas av den mängd mat som besättningen kräver. Bränslet i kärnreaktorerna behöver bytas ut vart 20-25:e år. Således är dessa skepp nästan ständigt i operativ tjänst runtom på världshaven.
 

Under hela det Kalla kriget hade Sovjetunionen endast ett riktigt hangarfartyg, men detta var ett långt kliv från de enorma och tekniskt avancerade amerikanska fartygen. Även om det fanns sovjetiska luftstridskrafter som kunde bekämpa dessa så ansågs det att ubåtar skulle ha bättre chanser att lyckas med detta.

Vanliga sovjetiska ubåtar skulle ha svårigheter med att infiltrera en hangarfartygsflotta, men kunde man nyttja sig av sjömålsrobotar skulle man ha bättre möjligheter att bekämpa mål av detta slag.

Därav föddes Projekt 949 "Granit"/Projekt 949A "Antej", i NATO betecknad som: Oscar-och Oscar II-klass, under 1970- och 1980-talet respektive.

 

Oscar II - En Jätte med Enorm Slagkraft

Projekt 949/949A-ubåten konstruerades runt vapensystemet P-700 "Granit", en vid tiden ny typ av sjömålsrobot som hade en större räckvidd än sina föregångare, vilka skulle ha svårigheter att bekämpa de nya försvarssystem som fanns i de amerikanska hangarfartygsflottorna.

P-700, eller enligt NATO beteckning: SS-N-19 Shipwreck, är en jätte av en sjömålsrobot. Roboten väger runt 7 ton och har en stridsspets avsedd för att slå igenom skeppspansar och sedan detonera 750 kg sprängmedel i skeppets inre delar. Den kan även vid behov bestyckas med en kärnstridsspets på 500 kiloton.

Med en räckvidd på över 55 mil kan P-700 roboten brukas emot mål som ligger bakom horisonten, även utan hjälp utav radar. För att utnyttja denna kapacitet kan roboten mottaga styrsignaler och måldata från satelliter, krigsfartyg, andra ubåtar eller havsövervakningsflygplan.

Robotarna har även andra avancerade målsökningssystem som möjliggör att de på egen hand kan agera i svärmar för att överbelasta fientliga försvarssystem och motmedel för att bekämpa radar. Med hastigheter på runt 1 600 knop (eller drygt 3 000 km/h) är dessa svåra att värna sig emot.

Oscar-klassen är bestyckad med 24st P-700 robotar vilket är mer än nog för att slå ut ett hangarfartyg och lite till.

Denna bild visar tydligt storleken på P-700 robotarna. Dessa designades med avancerade målsökningssystem för att bekämpa de amerikanska hangarfartygen. Trots att dessa sjömålsrobotar introducerades under 1970-talet, finns de fortfarande kvar i tjänst idag. P-700 robotarna kunde under anfall agera i ett nätverk, eller svärm, bestående av mellan 4-8 robotar. På sin färd emot det tänka målet flög dessa likt andra sjömålsrobotar på låg höjd över vattenytan. När målet närmade sig agerade en av robotarna som en målsökare åt de andra genom att flyga upp på högre höjd och belysa målet med radar. På detta sätt skulle målet ha svårigheter att bekämpa anfall från olika håll. Robotarna kan även bekämpa mål på land.

De enorma sjömålsrobotarna krävde att även vapenplattformen fick byggas i större storlek. Oscar-klassen har ett deplacement på ca 16 500 ton, är nästan 19 meter bred och är på sin längsta punkt 155 meter lång. Tack vare sin storlek och med ett djupgående på 9 meter tjänar sig denna ubåt bäst på öppet hav.

Trots dess storlek kan de två kärnreaktorerna och propellrarna driva ubåten i 32 knop (drygt 60 km/h) i undervattensläge. Likt andra sovjetiska ubåtar konstruerades Oscar-klassen med dubbla skrov, vilket bland annat innebär att den kan dyka till ett djup på mellan 450-500 meter. För att avfyra sina sjömålsrobotar måste den dock sakta ned och befinna sig på ett maxdjup någonstans mellan 60-90 meter.

Ubåten är även bestyckad med konventionella torpeder och har åtta torpedluckor avsedda för detta. Bland dess bestyckning finns bland annat Torped 65-76, en ca 11 meter lång torped med en sprängladdning på nästan ett halvt ton. Denna torped är avsedd för svårsänkta mål såsom stora hangarfartyg.

En bild av Oscar II ubåten K-141, även känd under namnet "Kursk". Denna bild visar inte endast skadan som ubåten utstod när dess torpeder (av typ 65-76) detonerade i torpedrummet, utan också det dubbla skrovet som dessa ubåtar är konstruerade med (ubåtens storlek illustreras även denna väl). Det innebär att ubåten kan dyka mycket djupt men tjänar också som ett extra skydd emot torpeder. Troligtvis var det väteperoxid, en del av 65-76 torpedens bränsle, som läckte och kom i kontakt med en katalysator vilket åstadkom explosionen på "Kursk" under en militärövning i augusti 2000. Den totala sprängkraften som följde uppmättes till en motsvarighet på mellan 3-7 ton TNT, vilket dödade nästan hela besättningen omedelbart. Endast 23st av besättningen överlevde explosionen men skulle senare drunkna tack vare den ryska statsledningens ovilja att söka internationell hjälp. 118 sjömän förlorade livet när "Kursk" gick till botten. Efter detta följde nya rutiner kring bruk och produktion av dessa torpeder.
 

65-76 torpeden har designats med ett speciellt målsökningssystem som känner av de svallvågor som ett stort skepp i färd avger. På detta sätt sicksackar torpeden mellan dessa tills den stöter på sitt mål. Med en maxhastighet på 50 knop är det få fartyg som kan fly från denna.

Det finns ubåtar som är betydligt mer högljudda än Oscar-klassen, men den anses inte vara en av de tystaste. Dess storlek innebär också att den utgör ett tacksamt mål för aktiv SONAR. Men dessa tillkortakommanden utjämnas till en del eftersom denna ubåt inte behöver ta sig i nära anslutning till det mål den avser att bekämpa.

 

AEGIS och Framtiden

I och med sjömålsrobotarnas utveckling under efterkrigstiden, blev det uppenbart att ytfartyg var mycket sårbara. Detta till stor del eftersom de inte hade kapacitet att försvara sig emot fler sjömålsrobotar än antalet radarsystem som fanns ombord på fartyget. Det krävdes även kraftfulla processorer för att beräkna hur och när dessa skulle bekämpas.

Således började den amerikanska flottan utveckla ett nytt försvarssystem vilket skulle utrusta kryssare och jagare som ofta utgjorde en del av  hangarfartygsflottorna. Detta system, kallat AEGIS, inkorporerade en avancerad radar vilken kan söka,spåra och bekämpa upp till 100 olika mål samtidigt (en så kallad "AESA"-radar, vilket är material för en framtida artikel).

Utvecklingen av AEGIS startade under 1960-talet men togs inte i operativt bruk förrän under 1980-talet. Oscar-ubåtarna var ett av de hot som påskyndade utvecklingen av detta system.

AEGIS är kopplat till ett stort antal luftvärnsrobotar vilka kan avfyras av systemet själv efter det att en processor har klassificerat vilka mål som utgör det största hotet. På detta sätt fungerar AEGIS som en sköld för större krigsfartyg (såsom hangarfartyg).

Men som med många andra vapensystem har AEGIS aldrig testats i skarpt läge. I teorin kan ett par kryssare eller jagare med detta system skydda ett hangarfartyg (vilket också är utrustat med närskydd och luftvärnsrobotar), men ett anfall med sjömålsrobotar mot ett mål av detta slag skulle involvera en stor mängd olika hot från flera olika håll.

Amerikanska kryssare av typ Arleigh Burke avfyrar luftvärnsrobotar tillhörande AEGIS systemet. AEGIS är till stor del automatiserat men kontrolleras fortfarande av mänskliga operatörer. Den mänskliga faktorn ledde till nedskjutningen av det civila linjeflyget Iran Flight 655 under Iran-Irak kriget, i juli 1988, av ett amerikanskt skepp utrustat med systemet. AEGIS kan upptäcka, låsa och bekämpa en stor mängd olika hot. Det är dock fortfarande endast teoretiskt huruvida AEGIS kan bekämpa ett verkligt angrepp av en stor mängd olika sjömålsrobotar. Systemet fungerar även som ett sambands- och kommunikationssystem emellan krigsskepp, på detta vis kan måldata snabbt delas till andra skepp som ingår i flottan. Foto: US Navy.

En ubåt av typ Oscar II skulle sannolikt avfyra sina sjömålsrobotar i samverkan med strategiskt bombflyg och andra ubåtar, vilka också kan utrustas med liknande vapensystem. Och även om AEGIS skulle lyckas att bekämpa ett stort antal av dessa så är det sannolikt - om inte mycket sannolikt - att en eller flera robotar skulle ta sig igenom försvaret likväl.

Det ligger i den sovjetiska (och nuvarande ryska) doktrinen att överbelasta hangarfartygens försvarsystem med hjälp utav att en stor mängd robotar avfyras inom en kort tidsrymd.

Nyare sjömålsrobotar, som P-800 (NATO beteckning: SS-N-26), finns redan i tjänst på ryska krigsfartyg och den nya ubåtsklassen Projekt 885 "Jasen". Den uppgradering av Oscar II-ubåtarna som startade under 2015 kommer troligtvis också att utrusta dessa med de nya sjömålsrobotarna.

Utvecklingen av nya vapen styrs ofta av de försvarssystem som dessa måste bekämpa. Sedan AEGIS introducerades har det genomgått ett antal förbättringar. Men nya sjömålsrobotar kommer att kräva ytterligare uppgraderingar av systemet, vilket i praktiken kan ta flera år att genomföra.

Även om Oscar-ubåtarna inte var de första med kapacitet att avfyra sjömålsrobotar, så har dessa påverkat det militära tänkandet angående sjöslag och bruk av hangarfartyg.

Det finns 6st Oscar II-ubåtar i tjänst inom den ryska ubåtsflottan och dessa kommer att fortsätta att utgöra ett hot emot de amerikanska hangarfartygen och deras strategiska projicering runtom i världen.

I alla fall tills det att "Jasen"-ubåtarna tar över rollen.

 

Stridens Maximer - Principerna som Styr Krigföring: Del 1

Det finns ett antal grundläggande maximer inom krigföring som är lika sanna idag som de var under antiken. Dessa principer och regler är ingenting som har uppfunnits av människan, utan kommer sig naturligt av krigföringen själv.

För ett befäl som utkämpar strider på slagfältet är det viktigt att denne är införstådd med dessa. Man får aldrig glömma att dessa lärdomar har betalas med blod.

Trots att dessa maximer må verka självklara även för den som inte bedriver krigföring, så händer det fortfarande att strider förloras på grund av att dessa inte uppmärksammas. Oerfarna eller ignoranta ledare inom militära kretsar leder ofta till förlust i krig.

 

Eld och Manöver

De två grundläggande elementen i alla strider är: eld och rörelse. Eldstrider kan inte vinnas utan den ena eller den andra. För att kunna nedkämpa en fiende krävs det ofta att man måste ta sig i nära anslutning till denne. Skytte på avstånd kan endast göra så mycket - strider avslutas på korta avstånd.

Det har uppskattats att över 85 % av alla strider under det andra världskriget utkämpades på ett avstånd av 300 meter eller kortare. Detta är en trend som fortsätter att gälla även på dagens slagfält.

Men för att kunna röra sig på slagfältet så krävs det att man har rörelsefrihet. Denna kan störas eller berövas av fienden. Manöver i obehindrad sikt för fienden innebär självmord. Därför väljer man om möjligt att manövrera i terräng som skyler och/eller ger skydd.

Trots den allmänna bilden av anfall på led genom kulsprute- och artillerield så såg verkligheten annorlunda ut i skyttegravskriget under det första världskriget. Kriget var till en början rörligt men moderna vapen bestraffade bruk av denna typ av krigföring varvid kriget sakta men säkert övergick till ett ställningskrig. Anfall mot fientliga skyttegravar föregicks av artillerield som kunde pågå i timmar eller ibland till och med under flera veckors tid. Det var dock svårt att bekämpa fienden, som ofta var väl förskansad, på detta sätt och ännu svårare att förutse effekten av artillerielden. Sällan handlade det om några medvetna självmordsuppdrag.
 

Det är dock inte alltid som ett befäl har privilegiet att bestämma vart en strid kommer att utkämpas. Därför är medel som eldgivning eller nedhållande eld effektivt för att förminska fiendens möjligheter att lägga effektiv eld emot manövrerande trupp.

Kulsprutor, artilleri och annan granateld är ypperliga medel för att beröva fienden frihet på slagfältet. Ibland räcker det med blotta närvaron av vissa typer av vapensystem för att fienden beslutar sig att behålla sin position istället för att manövrera.

Vet man att det finns pansarvärnsrobotar i anslutning till ett visst område kommer stridsvagnar att utöva stor försiktighet - de fråntas alltså på detta sätt sin rörelsefrihet. Luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar har samma inverkan på stridsflyg och krigsskepp respektive.

 

Rörelse Drar Eld, Eld Drar Eld

Eld och rörelse, som vi bekantade oss med ovan, har även andra funktioner i strid. Rörelse drar eld från den fiende som observerar den. På samma sätt drar även eldgivning eld från en fiende. Det är en naturlig del av en eldstrid. Blir du beskjuten besvarar du elden och ser du fienden bekämpar du denne.

På detta sätt kan man använda sig av dessa medel för att få en fiende att röja sin position. Men en fiende som är väl utbildad inom stridsteknik och/eller har erfarenhet av strid är inte alltid så lätt att lura. Här spelar utbildning och erfarenhet en stor roll.

Rekognosering sker ofta på detta sätt, även skenanfall emot fiendens positioner för att utröna var dennes svagheter finns. Beskjutning av misstänkta punkter är en viktig del i alla strider. På detta sätt kan gömda bakhåll bekämpas och undvikas.

Ammunition kan lättare ersättas än manskap. Att lägga eld på misstänkta punkter i terrängen, oavsett om det finns en fiende där eller inte, är ett sätt att undvika eller reducera risken för förluster genom ett bakhåll. Detta är en legitim militär taktik som har använts under många krig. Både under Vietnamkriget och under det andra världskriget använde sig amerikanska soldater av vad som kallades för "vandrande eldgivning". Detta innebar att samtidigt som man avancerade in i byar eller städer så sköt man in i fönster och dörröppningar, kastade handgranater i källare och tog till andra medel för att bekämpa potentiellt dolda fiender. Detta kunde dock ha förödande konsekvenser för de civila som sökt skydd i källare och hus.
 

Även artilleri kan användas för att för att få en fiende att besvara elden med samma medel, vilket i sin tur ger möjligheter att upptäcka var dennes artilleri är beläget. På så sätt kan man sedan bekämpa fiendens artilleri.

Stridsflyg kan också nyttjas för att få en fiende att beskjuta detta med luftvärnsrobotar. På detta sätt kan man sedan bekämpa luftvärnet med radarsökande robotar.

Dessa är kalkylerade risker men som ofta bjuder på goda resultat för den som vågar ta dem.

 

Ledarskap, Manskap och Krigsmateriel (Logistik)

Dessa tre element är mycket viktiga när det kommer till att utkämpa strider. Ledarskap är A och O i strid. Utan befäl som styr striden finns det ingen organisering eller några tydliga mål. En ledares främsta roll i strid är att organisera det kaos som vanligtvis utgör en eldstrid.

Stridsdugligheten hos soldater utan order eller ledarskap reduceras markant. Soldater måste ha en ledare att se till, en ledare som kan vägleda genom striden och bilda dessa om vad som måste utföras. Att leda från fronten skapar beslutsamhet och minskar risken för rädsla och förvirring bland manskapet.

Gruppchefer måste leda striden från fronten, likt dessa två tyska underofficerare i Stalingrad 1942. Till höger är en fanjunkare (Stabsfeldwebel) och till vänster en sergeant (Feldwebel). Den tyska armén under det andra världskriget uppmuntrade och belönade att soldater tog personligt initiativ, detta stod i stark kontrast till deras brittiska och sovjetiska motståndare. Det var inte enbart officerare och underofficerare som var införstådda med hur striden skulle utkämpas, alla soldater i en tysk skyttegrupp visste vad målet med striden var. I den sovjetiska armén kunde personligt initiativ innebära fängelse eller avrättning om det ledde till förlust i strid. Den brittiska armén lade vikt vid officers-skapet och de vanliga skyttesoldaterna var ofta ovetandes om stridens innebörd och det övergripande målet. Detta gav tyskarna ett markant övertag i strid. Samma kontraster finns kvar i olika försvarsmakter världen över även i nutid.

Manskapet är lika viktigt som ledarskapet. Soldater med stridsutbildning har mycket större chanser att vinna en strid än soldater utan. Det finns ett talesätt som säger att: "svett som spenderas i fred - sparar blod i krig".

Att öva för strid är av yttersta vikt, allting måste sitta i muskelminnet hos de soldater som skall utkämpa strid. Detta för att det inte skall uppstå uppehåll på grund av rädslor eller ovetskap om vad som måste utföras. Så länge man agerar på reflex och utbildning hinner man inte begrunda rädslor.

Dock finns det ingenting som kan ersätta verklig stridserfarenhet. Inte alltför sällan har det hänt att officerare som är bildade inom stridsteknik och taktik saknar den erfarenhet som skyttesoldaterna de skall leda innehar. Verkligheten ser ofta mycket annorlunda ut än den teori som lärs ut i officersskolor.

Modern krigföring kräver mer krigsmateriel än någonsin tidigare. Försörjningslinjer är därför av yttersta vikt för att kunna bedriva krig. Detta utgör en stor svaghet hos alla stridande då en fiende kan störa eller strypa försörjning till motståndarens förband. Det har hänt mer än en gång i krigshistorien att förband omringas och sedan enkelt nedkämpas tack vare att dessa inte kan försörjas. Krig är ofta en enda stor kamp om logistik. Optimalt behöver varje soldat tre mål mat om dagen. Snabbt räknat krävs det att man transporterar runt 92 ton mat för att försörja en brigad som består av drygt 4 400 man under en vecka. Sedan tillkommer vatten, reservdelar, ammunition och annat som förbrukas i strid. En amerikansk pansarbrigad transporerar själv över 700 000 liter bränsle och fordonen måste tankas ungefär var 12 timme under normala förhållanden. Detta innebär att en pansarbrigad av denna typ kostar runt 68 000 dollar per 1,5 km den färdas.
Bild: Romeo Gacad/Getty Images, Irak 2003.

Inget krig kan utkämpas utan krigsmateriel. Soldater behöver mer än gevär, ammunition, reservdelar och stridsvagnar för att utkämpa strider. Mat, vatten och kläder är minst lika viktiga. Detta får man aldrig glömma. Försörjningslinjer måste säkras till alla förband för att soldaterna skall kunna utföra sina uppgifter.

Den som planerar militära företag utan att betänka de eventuella problem som kan uppstå med försörjning av sina förband kommer säkerligen att stöta på svårigheter att utföra sin uppgift.

Försörjelslinjer är stridsförbandens livlina och livsnerv. Det finns gott om exempel inom krigshistorien där strider eller krig har förlorats på grund av bristande logistik.

 

Pansarskytte: Ett Förbund Skapat i Himmelen

Ända sedan stridsvagnens debut under det första världskriget har den kommit att forma den moderna tidens krigföring. Den föddes ur nöden av att bryta det blodiga skyttegravskriget och har utvecklats till att bli en av de viktigaste komponenterna i modern krigföring.

Men stridsvagnar är inte mycket utan understöd av infanteriet. Historiken mellan dessa två vapengrenar är lika gammal som stridsvagnen själv.

 

Pansarskyttets Första Steg

Det till en början rörliga kriget i Centraleuropa under 1910-talet förvandlades till ett ställningskrig tack vare moderna vapen såsom snabbskjutande artilleri och kulsprutor. Infanteriets framryckningar räknades inte sällan i tusentals förluster för ett par hundratals meter.

Ur detta föddes stridsvagnen som ett praktiskt koncept. En sorts rörlig bunker av stål som kunde ge skydd åt det avancerande infanteriet och även understödja dessa med vapeneld. Dessa stridsvagnar var långsamma, inte enbart på grund av mekaniska restriktioner utan även för att det egna infanteriet skulle kunna hålla takt.

 
Stridsvagnar under det första världskriget, som den här brittiska Mark IV, var mycket mekaniskt opålitliga och påfrestande för deras besättningar. De innebar dock ett praktiskt sätt att bryta det blodiga ställningskriget genom att ge skydd åt det avancerande infanteriet. Tack vare att det ännu inte fanns några dedikerade vapensystem för att bekämpa stridsvagnar spred dessa till en början skräck hos fienden. Det skulle dock inte dröja innan stridsvagnen stötte på patrull i form av pansarvärn, vilket i sin tur cementerade samspelet mellan pansar och infanteri.
 

Trots att det fanns bepansrade fordon i form av pansarterrängbilar i tjänst hos båda sidor i kriget, hade dessa svårigheter att röra sig i det sönderskjutna och leriga landskap som ofta utgjorde fronten. Stridsvagnen, som drevs med hjälp av drivband, hade desto lättare att manövrera över bombkratrar och skyttegravar.

Det fanns få vapensystem dedikerade för att bekämpa stridsvagnar under denna tid. Förutom direktträffar från fältkanoner så var det fientligt infanteri som utgjorde det största hotet. Om en stridsvagn blev isolerad eller körde fast kunde fientligt infanteri ta sig nära och slå ut den med diverse medel. Detta är en princip som är lika reell idag som då.

Sikten inifrån en stridsvagn är begränsad och det är inte alltid som en vagnchef vill sticka upp huvudet ur luckan under eldgivning. Detta är någonting som infanteriet inte lider av i samma mån. De kan lättare upptäcka hot emot stridsvagnen och försvåra eller förebygga att fientligt infanteri tar sig nära.

Det första världskriget blev det första steget mot den kombinerade krigföring som skulle komma att bli dominerande i världen under följande årtionden.

 

Manöverkrigföring på Större Skala

Under det andra världskriget kom samspelet mellan stridsvagnen och infanteriet att få en helt ny innebörd. Stridsvagnarna under 1940-talet var flera gånger snabbare än sina förfäder och detta krävde att även infanteriet blev motorburet för att hålla takt.

De tyska pansargrenadjärerna är kanske de mest kända från denna tid. Men även USA, Storbritannien och Sovjetunionen brukade infanteri tillsammans med stridsvagnar.

Med undantag för USA var det dock få länder som hade nog resurser för att motorisera eller mekanisera infanteriet, således blev pansarskyttet till en något exklusiv vapengren. Majoriteten av infanteriet hos de stridande parterna var fortfarande fot- eller hästburet under större delen av kriget.

Skyttefordon, som denna tyska Sd.Kfz.251 modell A, gav pansarskyttet möjlighet att hålla takt med avancerande pansar. Dessa fordon gav endast skydd emot finkalibrig eld och splitter, de var också ofta utan tak för att underlätta avsittning och observation. Även om strid från skyttefordon inträffade, så kallad vagnstrid, så brukades dessa främst för att transportera pansarskyttet som sedan stred till fots som vanligt infanteri. För många nationer förblev obepansrade lastbilar och hästar det främsta sättet att transportera infanteri, trots den allmänna bilden av ett mekaniserat krig. Bild: Bundesarchiv, Bild 101I-801-0664-37, oktober 1940.
 

För att sätta detta i perspektiv så använde sig den tyska armén av över 2,7 miljoner hästar, men endast drygt 22 000 skyttefordon och runt 350-400 000 lastbilar under det andra världskriget. Siffrorna varierar med olika källor men det ger ändå en tydlig bild.

En stor mängd nya vapensystem avsedda för pansarvärn såg också ljuset under denna tid. Pansarvärnskanonen var det mest fruktade vapnet under större delen av kriget, innan infanteri började beväpnas med raketgevär. Dessa handburna pansarvärnsvapen innebar att en enda man kunde slå ut en stridsvagn på egen hand.

Dessa hot kunde dock lättare upptäckas när stridsvagnar opererade tillsammans med det egna infanteriet. Stridsvagnens roll var ofta att understödja genom att bekämpa hot som infanteriet hade svårigheter med. På samma sätt understödde infanteriet stridsvagnen med att upptäcka och bekämpa hot mot denne.

Det strategiska bombflyget reducerade mål som städer till ett landskap av ruiner och bråte. Här är en bild över Köln's stadskärna efter en bombräd 1945. Bombningar av denna typ drabbade civila hårdare än soldater. Ruinlandskapet som efterlämnades fungerade utmärkt som skydd för infanteri och dolda pansarvärnsvapen. Stalingrad, Köln och Berlin är exempel på städer som kom att bli svåra företag att säkra till stor del på grund av detta. Stridsvagnar som opererade i dessa miljöer led ofta förluster och kunde slås ut på nära håll av en väl dold fiende.
 

Det andra världskriget introducerade även städer som slagfält på ett helt annat sätt än det föregående kriget. Ofta fick pansar ge upp sin rörelsefrihet för att understödja infanteriet på gator och torg. Detta skulle ännu tydligare visa hur sårbar stridsvagnen var utan understöd av det egna infanteriet.

Vikten av ett nära samarbete mellan pansar och pansarskytte blev en bestående lärdom från kriget. Speciellt så eftersom ett nytt manöverkrig i Centraleuropa verkade nära förestående.

 

Lärdomar och Bakläxor

Ur askan efter det andra världskriget reste sig USA och Sovjetunionen som de starkaste och mäktigaste militärmakterna i världen. Med lärdomarna från kriget gällande stridsvagnen och det tillhörande pansarskyttet formade dessa nationer den moderna krigföringen och dess principer.

Med den industriella och ekonomiska utveckling som skedde i efterkrigstiden kunde även större delar av världens försvarsmakter mekaniseras i större utsträckning än tidigare. Sovjetunionen blev först med att införa omvälvande principer i manöverkrigföring genom att utveckla världens första pansarbandvagn - BMP.

Denna bild visar sovjetiska pansarbandvagnar av typ BMP-1, här i östtysk tjänst under 1980-talet. BMP är karakteristisk för sovjetiska stridsfordon på många sätt, bland annat på grund av dess pragmatiska konstruktion (skyttesoldaterna sitter rygg-i-rygg och emellan dem finns bränsletanken.) Den är allt annat än rymlig men har plats för åtta skyttesoldater utöver besättningen som består av en vagnchef, en skytt och en förare. Fordonets låga profil är en fördel, men det låga tornet gör att den slätborrade kanonen inte kan riktas nedåt fullt ut. BMP-1 togs i tjänst 1966 och finns fortfarande i tjänst hos många försvarsmakter världen över. Över 40 000 BMP-1 har producerats och den har följts av ett flertal nyare modeller som har moderniserats.

Pansarbandvagnen var en helt ny typ av maskin, olik de skyttefordon som transporterade trupp under världskriget. Dessa påminner mer om de stridsvagnar de är avsedda att följa i strid än sina förhållandevis oskyddade föregångare.

Tanken var att dessa fordon inte enbart skulle tjäna som trupptransporter utan bestyckades även för att på egen hand kunna bekämpa en mängd olika hot (till och med fientliga stridsvagnar.) De skulle följa infanteriet in i strid mycket närmare än tidigare.

Men de lärdomar som andra världskriget gav glöms lätt bort. Ett tydligt exempel på detta inträffade på nyår 1994/1995 under det första Tjetjenienkriget.

Tjetjenska stridande vid två utskjutna ryska pansarbandvagnar av typ BMP-2. De oerfarna värnpliktiga ryska soldaterna led ohyggliga förluster under bakhåll från de krigshärdade tjetjenerna. Anfallet emot Groznyj blev en blodig läxa för Ryssland. De tjetjenska kombattanterna delade upp sig i mindre grupper, den ena gruppen var utrustad med kulsprutor och prickskyttar - dessa separerade det ryska pansarskyttet från sina fordon. De andra grupperna sköt sedan metodiskt ut de ryska pansarbandvagnarna en efter en. De ryska stridsfordonen hade svårigheter med att besvara elden som ofta kom från källarfönster eller från höga byggnader. Operationen emot Groznyj är ett praktexempel på hur strid i bebyggelse inte skall bedrivas. Foto: AFP.
 

När den ryska 131:a motoriserade skyttebrigaden utan större svårigheter nådde sitt mål, järnvägscentralen i huvudstaden Groznyj, parkerade man sina skyttefordon och pansarbandvagnar i fina led på gator och i gränder. De oerfarna värnpliktiga soldaterna posterade varken vaktposter eller säkrade sina fordon.

De tjetjenska trupperna uppmärksammade detta. Under det följande bakhållet, en strid som pågick under ett par dagar, förintades den ca 1 000 man starka skyttebrigaden. 20 av 26 stridsvagnar och runt 100 av 120 stridsfordon sköts ut av de tjejenska trupperna.

Även det nuvarande kriget i Syrien har bjudit på en uppvisning av hur man inte skall bruka stridsfordon i bebyggelse. Den syriska armén har uppskattningsvis förlorat över 1 800 stridsvagnar och stridsfordon av olika slag - en betydande del av dessa inom tätbebyggda områden.

En syrisk stridsvagn, rysk typ T-72, går upp i rök. Den stora eldpelaren är av ammunitionsbrand - ryska stridsvagnar av detta slag är kända för just detta på grund av hur ammunitionen lagras. Besättningen i denna vagn hade inte en chans. Den syriska armén uppvisar inte någon större kompetens när det kommer till att använda sig av en kombinerad krigföring med stridsvagnar och infanteri. Tätbebyggda områden innebär alltid stora risker för stridsfordon av alla slag, men det går att bedriva strid i bebyggelse med hjälp utav fordon. Den amerikanska armén har varit desto mer framgångsrik men har även den lidit förluster under liknande förhållanden.

Stridsvagnar är kraftfulla vapen om de används på rätt sätt. Pansarskyttet fyller därför en mycket viktig roll i manöverkrigföring. Dock har den senaste tidens krigföring skiftat mer till städer och tätbebyggda områden, miljöer som av sin natur är farliga för stridsfordon.

Att stridsvagnar och pansarbandvagnar får ge upp sin största fördel, att manövrera på öppet fält, innebär stora risker.

Vissa militärer har börjat se över stridsvagnens roll i den moderna krigföringen på grund av just detta. Hur framtiden kommer att se ut är svårt att sia om, men doktrinerna för krigföring börjar skifta fokus till att bekämpa hybridhot under dessa förutsättningar.

Men så länge som stridsvagnen har en plats i krigföring så kommer även pansarskyttet att fylla en viktig funktion.

Den ena kan inte existera utan den andra.