krigsvetenskap.blogg.se

I modern krigföring krävs det mer än ubåtar för att kontrollera världshaven. Stridsflyg är en mycket viktig del i detta, då dessa kan bekämpa en stor mängd olika mål och täcka stora områden ute till havs. Således har hangarfartyget sedan det andra världskriget varit härskare över havet.

Trots att den sovjetiska flottan under det Kalla kriget var en makt att räkna med, förelåg det en obalans mellan denna och dess amerikanska motsvarighet.

Vid ett eventuellt krigsutbrott i Centraleuropa skulle amerikanska hangarfartygsflottor operera nära Sovjetunionen i det Norska havet och i Barents hav. Dessa flottor utgjorde ett mycket stort hot emot den sovjetiska försvarsmakten då de kunde strypa dess rörelsefrihet på havet men också anfalla viktiga mål i landet.

Den sovjetiska flottan behövde därför någonting för att kontra det amerikanska hotet och det var ur detta behov som en numera beryktad ubåtstyp föddes: Oscar II.

Under det andra världskriget var det till en början slagskeppen som var tungviktarna på världshaven. Sedan 1900-talets början hade dessa tjänat som strategiska vapen, inte helt olikt den funktion som kärnvapen idag fyller. Dessa enorma monster av stål hade en mycket tung beväpning och kunde bekämpa mål på flera mils avstånd.

Men redan under 1920-talet hade demonstrationer av bombflyg emot krigsfartyg visat sin effektivitet. Dock skulle det dröja innan stridsflygets bruk till sjöss skulle få rötter i det militära tänkandet. Det var också under denna tid som de första riktiga hangarfartygen hade sin födelse.

Det andra världskriget skulle innebära början på slutet för slagskeppets herravälde över havet. Det brittiska flygangreppet på den tungt befästa italienska hamnen i Taranto, 11-12:e november 1940, blev ett tydligt exempel. Det brittiska stridsflyg som under detta anfall sänkte ett slagskepp och svårt skadade två andra, opererade från hangarfartyg.

Men det kanske bästa exemplet är det japanska angreppet på Pearl Harbor den 7:e december 1941, vilket blev startskottet för det amerikanska intåget i kriget. Trots att de amerikanska hangarfartygen - vilka var de egentliga målen för det japanska anfallet - inte fanns i hamn under tiden så lyckades japanerna ändå utdela den amerikanska Stillahavsflottan ett hårt slag.

Av de åtta slagskepp som fanns i hamnen sänktes fyra varav alla förutom ett, USS Arizona, skulle återgå till tjänst men först tre år senare.

Tre dagar efter Pearl Harbor skulle japanskt stridsflyg, denna gång landbaserade sådana, utdela ytterligare ett hårt slag men denna gång emot den brittiska flottan. Slagskeppen HMS Prince of Wales och HMS Repulse, på operativ tjänst utanför Malaysia, blev de första skepp av detta slag som sänktes på öppet hav av enbart luftstridskrafter.

HMS Prince of Wales hade tidigare under året varit inblandad i sänkningen av det tyska slagskeppet KMS Bismarck (ytterligare ett exempel på hangarfartygsbaserade stridsflygs verkan på slagskepp).

Även den japanska flottan skulle lida stora förluster tack vare stridsflyg till havs. Under slaget vid Midway i juni 1942 sänktes hela fyra japanska hangarfartyg. I slutet av kriget gick även de japanska slagskeppen Yamato och Musashi, de största och kanske mäktigaste slagskeppen någonsin, samma öde till möte.

Under kriget byttes slagskeppets roll som härskare över haven ut till att istället agera skydd åt hangarfartyget. I och med detta var dess storhetstid förbi.

Nya Tider - Nya Fartyg

Efter världskrigets slut skulle hangarfartygen genomgå en stor mängd omvälvande förändringar. Den viktigaste av dessa var att de utrustades med kärnreaktorer, vilket möjliggjorde att de kunde konstrueras större och således bestyckas med ett större antal stridsflyg. Det innebar också att hangarfartygens räckvidd och uthållighet endast var begränsade av deras besättningars behov.

Lärdomarna från kriget i Stilla havet hade inte fallit på döva öron. Inte längre byggdes flottor upp runt slagskepp utan istället med hangarfartyget i den viktigaste rollen. Ny teknik inom stridsflyget möjliggjorde även att dessa fick en större räckvidd. Hangarfartygen kunde nå till all världens hörn och tack vare detta cementerades dess roll som ett strategiskt vapen - en roll som de fortfarande idag fyller.

Av olika anledningar både politiska och ekonomiska, hade Sovjetunionen inte samma förutsättningar för att utveckla hangarfartyg av amerikansk klass. Sovjetunionen hade heller inte någon erfarenhet av att varken konstruera eller att nyttja hangarfartyg.

Under hela det Kalla kriget hade Sovjetunionen endast ett riktigt hangarfartyg, men detta var ett långt kliv från de enorma och tekniskt avancerade amerikanska fartygen. Även om det fanns sovjetiska luftstridskrafter som kunde bekämpa dessa så ansågs det att ubåtar skulle ha bättre chanser att lyckas med detta.

Vanliga sovjetiska ubåtar skulle ha svårigheter med att infiltrera en hangarfartygsflotta, men kunde man nyttja sig av sjömålsrobotar skulle man ha bättre möjligheter att bekämpa mål av detta slag.

Därav föddes Projekt 949 "Granit"/Projekt 949A "Antej", i NATO betecknad som: Oscar-och Oscar II-klass, under 1970- och 1980-talet respektive.

Oscar II - En Jätte med Enorm Slagkraft

Projekt 949/949A-ubåten konstruerades runt vapensystemet P-700 "Granit", en vid tiden ny typ av sjömålsrobot som hade en större räckvidd än sina föregångare, vilka skulle ha svårigheter att bekämpa de nya försvarssystem som fanns i de amerikanska hangarfartygsflottorna.

P-700, eller enligt NATO beteckning: SS-N-19 Shipwreck, är en jätte av en sjömålsrobot. Roboten väger runt 7 ton och har en stridsspets avsedd för att slå igenom skeppspansar och sedan detonera 750 kg sprängmedel i skeppets inre delar. Den kan även vid behov bestyckas med en kärnstridsspets på 500 kiloton.

Med en räckvidd på över 55 mil kan P-700 roboten brukas emot mål som ligger bakom horisonten, även utan hjälp utav radar. För att utnyttja denna kapacitet kan roboten mottaga styrsignaler och måldata från satelliter, krigsfartyg, andra ubåtar eller havsövervakningsflygplan.

Robotarna har även andra avancerade målsökningssystem som möjliggör att de på egen hand kan agera i svärmar för att överbelasta fientliga försvarssystem och motmedel för att bekämpa radar. Med hastigheter på runt 1 600 knop (eller drygt 3 000 km/h) är dessa svåra att värna sig emot.

Oscar-klassen är bestyckad med 24st P-700 robotar vilket är mer än nog för att slå ut ett hangarfartyg och lite till.

De enorma sjömålsrobotarna krävde att även vapenplattformen fick byggas i större storlek. Oscar-klassen har ett deplacement på ca 16 500 ton, är nästan 19 meter bred och är på sin längsta punkt 155 meter lång. Tack vare sin storlek och med ett djupgående på 9 meter tjänar sig denna ubåt bäst på öppet hav.

Trots dess storlek kan de två kärnreaktorerna och propellrarna driva ubåten i 32 knop (drygt 60 km/h) i undervattensläge. Likt andra sovjetiska ubåtar konstruerades Oscar-klassen med dubbla skrov, vilket bland annat innebär att den kan dyka till ett djup på mellan 450-500 meter. För att avfyra sina sjömålsrobotar måste den dock sakta ned och befinna sig på ett maxdjup någonstans mellan 60-90 meter.

Ubåten är även bestyckad med konventionella torpeder och har åtta torpedluckor avsedda för detta. Bland dess bestyckning finns bland annat Torped 65-76, en ca 11 meter lång torped med en sprängladdning på nästan ett halvt ton. Denna torped är avsedd för svårsänkta mål såsom stora hangarfartyg.

65-76 torpeden har designats med ett speciellt målsökningssystem som känner av de svallvågor som ett stort skepp i färd avger. På detta sätt sicksackar torpeden mellan dessa tills den stöter på sitt mål. Med en maxhastighet på 50 knop är det få fartyg som kan fly från denna.

Det finns ubåtar som är betydligt mer högljudda än Oscar-klassen, men den anses inte vara en av de tystaste. Dess storlek innebär också att den utgör ett tacksamt mål för aktiv SONAR. Men dessa tillkortakommanden utjämnas till en del eftersom denna ubåt inte behöver ta sig i nära anslutning till det mål den avser att bekämpa.

AEGIS och Framtiden

I och med sjömålsrobotarnas utveckling under efterkrigstiden, blev det uppenbart att ytfartyg var mycket sårbara. Detta till stor del eftersom de inte hade kapacitet att försvara sig emot fler sjömålsrobotar än antalet radarsystem som fanns ombord på fartyget. Det krävdes även kraftfulla processorer för att beräkna hur och när dessa skulle bekämpas.

Således började den amerikanska flottan utveckla ett nytt försvarssystem vilket skulle utrusta kryssare och jagare som ofta utgjorde en del av  hangarfartygsflottorna. Detta system, kallat AEGIS, inkorporerade en avancerad radar vilken kan söka,spåra och bekämpa upp till 100 olika mål samtidigt (en så kallad "AESA"-radar, vilket är material för en framtida artikel).

Utvecklingen av AEGIS startade under 1960-talet men togs inte i operativt bruk förrän under 1980-talet. Oscar-ubåtarna var ett av de hot som påskyndade utvecklingen av detta system.

AEGIS är kopplat till ett stort antal luftvärnsrobotar vilka kan avfyras av systemet själv efter det att en processor har klassificerat vilka mål som utgör det största hotet. På detta sätt fungerar AEGIS som en sköld för större krigsfartyg (såsom hangarfartyg).

Men som med många andra vapensystem har AEGIS aldrig testats i skarpt läge. I teorin kan ett par kryssare eller jagare med detta system skydda ett hangarfartyg (vilket också är utrustat med närskydd och luftvärnsrobotar), men ett anfall med sjömålsrobotar mot ett mål av detta slag skulle involvera en stor mängd olika hot från flera olika håll.

En ubåt av typ Oscar II skulle sannolikt avfyra sina sjömålsrobotar i samverkan med strategiskt bombflyg och andra ubåtar, vilka också kan utrustas med liknande vapensystem. Och även om AEGIS skulle lyckas att bekämpa ett stort antal av dessa så är det sannolikt - om inte mycket sannolikt - att en eller flera robotar skulle ta sig igenom försvaret likväl.

Det ligger i den sovjetiska (och nuvarande ryska) doktrinen att överbelasta hangarfartygens försvarsystem med hjälp utav att en stor mängd robotar avfyras inom en kort tidsrymd.

Nyare sjömålsrobotar, som P-800 (NATO beteckning: SS-N-26), finns redan i tjänst på ryska krigsfartyg och den nya ubåtsklassen Projekt 885 "Jasen". Den uppgradering av Oscar II-ubåtarna som startade under 2015 kommer troligtvis också att utrusta dessa med de nya sjömålsrobotarna.

Utvecklingen av nya vapen styrs ofta av de försvarssystem som dessa måste bekämpa. Sedan AEGIS introducerades har det genomgått ett antal förbättringar. Men nya sjömålsrobotar kommer att kräva ytterligare uppgraderingar av systemet, vilket i praktiken kan ta flera år att genomföra.

Även om Oscar-ubåtarna inte var de första med kapacitet att avfyra sjömålsrobotar, så har dessa påverkat det militära tänkandet angående sjöslag och bruk av hangarfartyg.

Det finns 6st Oscar II-ubåtar i tjänst inom den ryska ubåtsflottan och dessa kommer att fortsätta att utgöra ett hot emot de amerikanska hangarfartygen och deras strategiska projicering runtom i världen.

I alla fall tills det att "Jasen"-ubåtarna tar över rollen.