Andra Världskrigets Seglivade Myter: Del 1

Historien är fylld av halv-sanningar och ibland rena myter. Militärhistorien är inte undantagen detta.

Kanske känner du redan till en del av dessa myter, men de är värda att belysa oavsett. De dyker fortfarande upp i såväl historieböcker och dokumentärer.

I de flesta av dessa fall så finns det ett uns sanning bakom mytbildningen, men oftast är den överdriven eller rentutav förfalskad.

 

Det Polska Kavalleriet: Sablar Mot Stridsvagnar

En av de kanske mest seglivade myterna från det andra världskriget, som fortfarande går att finna i historieböcker, angår det polska kavalleriets sätt att strida. Myten säger att de polska kavalleristerna angrep tyska stridsvagnar med lansar och svärd.

Det finns dock ingen sanning bakom detta påstående, men en intressant historia bakom uppkomsten av det.

Trots att kavalleriets roll i krigföring hade förändrats avsevärt sedan mitten av 1800-talet, så utgjorde det en viktig del av många försvarsmakter när kriget bröt ut 1939. Många länder hade börjat ersätta sina hästar med motorfordon, men för mindre nationer utan en utvecklad motorindustri, så var detta en kostsam och långsam process.

Polen befann sig någonstans mittemellan, då en del av den polska armén var motoriserad men kavalleriet höll hårt i sina hästar.

Det polska kavalleriet var under 1930-talet det största i Europa och ansågs av många att vara det bästa i världen. Under kriget mot Sovjetunionen på 1920-talet så hade det polska kavalleriet spelat en betydande och avgörande roll i flera polska segrar på slagfältet.

Detta var en tradition man gärna höll fast vid. Men likt annat kavalleri under denna tid så stred de polska ryttarna till fots, hästen var endast ett medel för att snabbt ta sig från plats till plats. Ofta fyllde det polska kavalleriet rollen som en rörlig reserv på slagfältet.

Den svenska Bofors 37mm pansarvärnskanon m/38, här i polsk tjänst under beteckningen wz.36. Den polska armén hade runt 1 200 av dessa pv-kanoner när den tyska invasionen ägde rum. Denna pv-kanon utgjorde ett stort hot mot de tyska stridsvagnar som stred under invasionen 1939. Kanonen var populär och både licenstillverkades och tjänade i ett flertal länders arméer vid tiden. Den låga profilen och de vadderade kuddar som fanns på kanonens lavettben möjliggjorde att kanonbesättningen kunde ligga ned i skydd bakom skottskölden. Pjäsen vägde runt 375 kg i skjutläge, vilket innebar att den lätt kunde förflyttas av besättningen utan hjälp av motortransport. Ett polskt infanteriregemente hade ett pansarvärnskompani med mellan 3-4 pv-kanoner av denna typ. Även polska kavalleriregementen var utrustade med denna för att bekämpa fientliga stridsvagnar.
 

Så hur uppstod då den inte fullt så smickrande myten om polska kavallerister som anföll stridsvagnar med sablar?

Det hela började tidigt på morgonen den 1:a september 1939. Enheter ur det 18:e polska kavalleriregementet Pommerska Uhlan hade redan med framgång stoppat tyska trupper på väg mot Danzig. Men när tyskarna slagit sig igenom de polska linjerna söder om regementet, föll lotten på kavalleristerna att täcka den polska reträtten.

När regementet, under ledning av Överste Kazimierz Władysław Mastalerz, stötte på en bataljon av tyska infanterister, beslutade han sig för att utföra ett överraskningsanfall. Den tyska bataljonen, tillhörande det tyska 76:e infanteriregementet, vilade efter marsch och var således inte helt stridsförberedda.

Ca 250 man från det polska kavalleriregementet, ledda av Överste Mastalerz själv, anföll till häst den tyska bataljonen. Anfallet lyckades till en början att överraska de tyska soldaterna vilka snabbt skingrade sig. Dessvärre skulle ett antal tyska pansarterrängbilar snart anlända till platsen som understöd.

Eld från automatkanoner och kulsprutor tog snart ut sin rätt på de ridande polackerna vilka snabbt fick retirera. Bakom sig lämnade man ett tjugotal döda tyska soldater, men rytterianfallet blev en kostsam historia för polackerna. Mellan 50-65 sårade eller dödade kavallerister, däribland Överste Mastalerz själv, låg kvar på marken vid tyskarna.

Överste Kazimierz Władysław Mastarlerz på bild. Han ledde själv kavallerianfallet mot den vilande tyska infanteribataljonen, sent på kvällen den 1:a september 1939. Mastalerz hade stridit med det polska kavalleriet under kriget mot Sovjetunionen på 1920-talet och hade sedan dess klättrat på karriärstegen. När tyskarna anföll 1939 hade han befäl över det 18:e kavalleriregementet "Pommerska Uhlan". Anfallet mot den tyska bataljonen skulle dock innebära slutet för honom, han föll under tysk kulspruteeld när han försökte nå den sårade befälhavaren över 1:a skvadronen, Eugeniusz Świeściak.
 

Trots de svåra förlusterna så lyckades faktiskt det polska anfallet att temporärt skingra och fördröja en tysk offensiv i området. Detta ledde till att ett antal polska bataljoner framgångsrikt kunde retirera till andra försvarsställningar. Men det blev en dyr läxa varför strid till häst inte passade i modern krigföring.

När tyska och italienska krigskorrespondenter senare anlände till platsen så fann man kropparna och de döda hästarna kvar på platsen. Nu hade andra tyska trupper också anlänt, bland annat ett antal stridsvagnar. Detta blev en tacksam propagandaseger för det tyska ledarskapet.

Förvisso hade sablar använts i anfallet, men några tyska stridsvagnar fanns ej där när det skedde. Så föddes myten om de polska kavalleristerna.

Troligtvis var det även lättare för britterna och fransmännen att skylla på de "inkompetenta" polackerna än att erkänna att tyskarna innebar ett reellt hot på slagfältet.

 

Spitfire Vann Slaget Om Storbritannien

Att det brittiska Supermarine Spitfire var ett bra jaktplan kommer nog de flesta som vet överens om. Jaktplanet skulle bli en ikon för den brittiska segern över det tyska flygvapnet, Luftwaffe, under sommaren 1940.

Men trots att det var ett bra jaktflyg så var det inte så överlägset sin tyska motsvarighet man ofta vill få det att verka som. Spitfire stod endast för en del av alla segrar i luften under Slaget om Storbritannien.

Det brittiska jaktplanets naturliga fiende var det tyska Messerschmitt Bf 109E ”Emil” (hädanefter: Me 109). Me 109 var en farlig motståndare med hög topphastighet och en kraftfull beväpning. E-versionen av Me 109 var en vidareutveckling av tidigare varianter som stridit redan under det spanska inbördeskriget.

Men det var inte enbart det tyska jaktplanet som innebar en fara för de brittiska flygarna. De tyska piloterna hade god erfarenhet av luftstrid tack vare kriget mot Polen, Frankrike, Nederländerna och Belgien. Dock hade de förhållandevis lätta segrarna mot dessa motståndare utvecklats till en viss hybris hos de tyska jaktpiloterna och deras befäl.

En översikt av de luftstridskrafter vilka skulle komma att utkämpa Slaget om Storbritannien. Det tyska Luftwaffe hade ett numerärt övertag med runt 1 029 jaktflyg. Majoriteten av dessa var av den tyska Me Bf 109 och runt 289st var av den dubbelmotoriga Me Bf 110. Det tyska bombflyget bestod i huvudsak av tre olika medeltunga bombflyg; Heinkel 111, Junkers 88 och Dornier 17. Luftwaffe kunde även gruppera runt 260st störtbombare av typ Junkers 87. Motståndarsidan, det brittiska Royal Air Force (RAF), kunde gruppera runt 754st jaktflyg av vilka majoriteten var av typ Hawker Hurricane. Luftwaffe skulle trots sitt numerära överläge utstå enorma förluster i både manskap och stridsflyg i sin kamp för att förgöra det brittiska RAF. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se. Spitfire-ikon: Joel Wisneski.
 

De brittiska jaktpiloterna skulle innebära det första hårdnackade motståndet för de tyska piloterna. Spitfire var även det första moderna och jämlika jaktplanet som tyska jaktpiloter anträffade i strid. Till en början kom detta som en chock, vilket skulle leda till tyska förluster.

Men Luftwaffe erhöll ett numerärt överläge och dess högsta ledare, Hermann Göring, var fast övertygad om att det brittiska flygvapnet, Royal Air Force, snabbt skulle decimeras.

Ställda sida-vid-sida så var Spitfire och Me 109 jämlika motståndare med några viktiga undantag. Det brittiska jaktplanet hade en något högre topphastighet, med runt 10 km/h, kunde svänga snävare i kurvstrid och var bättre på att stiga i höjd.

Men Me 109 hade även ett antal övertag på Spitfire. Bland annat dess tunga beväpning, vilken bestod av två stycken 7,92mm kulsprutor och två 20mm automatkanoner. De två automatkanonerna stod i stark kontrast till Spitfires åtta 7,7mm kulsprutor, trots att ammunitionen till kanonerna var begränsad.

Ett annat viktigt övertag, som ofta hade betydelse i kurvstrid, var att Me 109 hade en motor med bränsleinsprutning, till skillnad från Spitfires förgasare. Enkelt beskrivet innebar detta att Spitfire inte kunde dyka med höga attackvinklar eftersom detta ströp bränsletillförseln till motorn. Förutom detta så var Me 109 snabbare i en dykning än Spitfire.

 
Jämförda sida vid sida så var Spitfire och Me 109 nära varandra när det kom till prestanda. Spitfire hade övertaget att den kunde svänga snävare i kurvstrid samt stiga i höjd snabbare än Me 109. Dock så hade Me 109 bättre beväpning tack vare sina två 20mm automatkanoner (typ: MG-FF) och kunde med hjälp av bränsleinsprutning dyka både bättre och snabbare än Spitfire. Den tyska Daimler-Benz 601 motorn som bland annat framförde Me 109 E-versionerna hade drygt 1 200 hästkrafter. Den brittiska Rolls-Royce Merlin III motorn som fanns i Spitfire hade 1 030 hästkrafter. Det var främst operativa omständigheter som gjorde att Slaget om Storbritannien blev till en tysk förlust. Båda sidor hade kapabla jaktflygplan och bra piloter, slaget hade kunnat sluta annorlunda om restriktionerna på de tyska jaktpiloterna hade lyfts och att det tyska Luftwaffe fortsatt att fokusera på att bekämpa det brittiska Royal Air Force. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Prestandamässigt så var varken Spitfire eller Me 109 överlägset det andra. De två jaktplanen var jämställda både på pappret och i verklig strid. Som med all luftkrigföring så är det inte själva jaktplanen som gör den stora skillnaden, utan piloterna. Har man dock tillgång till ett bra jaktplan så är detta naturligtvis behjälpligt.

Vidare så var det faktiskt Hawker Hurricane, det mest numerära brittiska jaktflyget vid tiden, som stod för hela 55-60 % av alla segrar i luften. Detta trots att Hurricane var ett mindre kapabelt jaktflyg än Spitfire.

Så varför förlorade tyskarna Slaget om Storbritannien? Svaret finner man i de högsta leden inom Luftwaffe. Under tidiga sommaren 1940 så kunde tyska jaktpiloter bedriva fri jakt på brittiskt flyg över den Engelska kanalen och det brittiska fastlandet. Detta var en period då det brittiska flygvapnet fick utstå svåra förluster i både manskap och materiel.

Messerschmitt Bf 109E och Supermarine Spitfire Mk Ia öga mot öga. De båda jaktflygplanen skulle under sommaren 1940 utkämpa hårda luftstrider mot varandra. Prestandamässigt så var planen mer eller mindre jämställda, men tyskarna erhöll till en början större erfarenhet av luftstrid och ett numerärt övertag. Övergången från fri jakt till eskort av bombflygplan för de tyska jaktpiloterna skulle dock innebära en räddning för det brittiska Royal Air Force. Båda jaktflygplanen skulle fortsätta att tjänstgöra som de viktigaste jaktplanen för respektive sida i resten av kriget. Spitfire utvecklades till 14 nya versioner, med bättre prestanda och tyngre beväpning. Me 109 utvecklades också till ett snabbare och dödligare jaktplan med början i F-versionen ("Friedrich"), vilken introducerades i slutet av år 1940. Senare versioner av Messerschmitt planet fokuserade mer på tyngre beväpning för att bekämpa de allierade bombflygen vilka ödelade den tyska flygplansindustrin under krigets sista år. Messerschmitt bild: Flying Heritage Collection (2014), Spitfire bild: © David Whitworth.
 

Denna trend skulle fortsätta och förvärras under augusti månad då Luftwaffe inledde en storoffensiv för att krossa det brittiska flygvapnet en gång för alla. Britterna var mycket nära bristningsgränsen då förlusterna översteg resurserna som fanns för att fortsätta kampen.

Räddningen kom i och med att tyskt bombflyg av misstag fällde bomber över London. Hitler hade förbjudit att något sådant skulle ske, men den brittiska vedergällningen mot Berlin gjorde honom rasande.

Nu skulle Luftwaffes fokus skifta från militära mål såsom flygfält och radarstationer, till att bomba civila mål och industrier i större utsträckning. Detta gav Royal Airforce det andningsrum det behövde för att återhämta sig.

Det brittiska radarnätet innebar att de kunde välja sina strider och fördela sina begränsade resurser på ett bättre sätt. De tyska jaktpiloterna skulle finna sig i rollen att eskortera bombflyg istället för att bedriva fri jakt, någonting som innebar restriktioner för dem.

Eskortering av bombflyg innebär att rörelsefriheten och initiativet i strid begränsas. Tyska jaktpiloter fick även ofta flyga längre sträckor och således hände det att man endast hade bränsle nog för 10-20 minuters flygtid ovanför de brittiska öarna.

Bombningen av England skulle i sitt slut kosta Luftwaffe dyrt och tvinga Hitler att överge sina planer på en eventuell invasion av landet.

Det brittiska jaktflygplanet Hawker Hurricane var det mest numerära av sitt slag under sommaren 1940. Det var långsammare än både Supermarine Spitfire och det tyska Me 109, men lyckades trots detta stå för en stor del av nedskjutningarna av tyska stridsflygplan. Eftersom Hurricane hade svårigheter med att bekämpa det snabbare tyska jaktflygplanet, fokuserades det istället ofta på att angripa tyska bombflygplan. Över 14 000 Hurricane i olika versioner konstruerades under andra världskriget, trots att dess design vid krigsutbrottet 1939 ansågs vara något föråldrad. Drygt 3 000 Hurricane skickades till Sovjetunionen via Lend-Lease Act, där den tjänade i strid mot tyskarna - dock utan stor entusiasm från piloterna som flög den. Bild: Paul Maritz, 2004.

Luftwaffe förlorade runt 570st Me 109 under slaget, kontra brittiska förluster på runt 470st Spitfires. Totala förluster för Luftwaffe var över 1 600 stridsflygplan (varav 822st av dessa var bombflygplan) och över 2 500 mannar.

Totala brittiska förluster var över 1 700st stridsflygplan (varav över 1 200 av dessa var jaktflygplan) och över 1 500 mannar. De tyska bombningarna av London och andra brittiska städer orsakade förluster på över 40 000 civila.

I efterhand har både brittiska och tyska jaktpiloter propagerat för att deras respektive jaktflygplan var de bästa.

Men sanningen ligger snarare i de operativa förhållandena och de restriktioner som sattes på de tyska flygarna, än att Spitfire var ett överlägset stridsflygplan.

 

5 mot 1: Sherman Vs. Tiger

En annan missuppfattning eller myt från det andra världskriget är kring bruket av den amerikanska stridsvagnen M4 "Sherman". Myten säger att amerikanska befäl kallt kalkylerade att det gick 5st M4-vagnar på en tysk stridsvagn av typ "Tiger".

Fyra av de amerikanska stridsvagnarna beräknades att bli utskjutna av den tyska stridsvagnen, medan den sista skulle ha en chans att slå ut denna.

Vidare sägs det också att detta var ett beräknat sätt att bekämpa den tunga tyska stridsvagnen på. Man offrade på detta sätt mannar på självmordsuppdrag. Men var det verkligen så?

Det enkla svaret är: nej. Förvisso utgjorde den tyska stridsvagnen Panzerkampfwagen VI "Tiger" ett stort hot för motståndarens stridsvagnar. Den hade tjock bepansring som vanliga amerikanska och brittiska stridsvagnar ej kunde slå igenom med sina kanoner, även på mycket korta avstånd.

Tigern var också beväpnad med en stridsvagnskanon som kunde skjuta ut alla stridsvagnar i tjänst vid denna tid, under vissa förhållanden på avstånd upp till 2 kilometer. Så det är inte konstigt att denna stridsvagn fick ett rykte om sig - ett rykte som ofta skrämde såväl stridsvagnsbesättningar som infanteri.

Den tyska Panzerkampfwagen VI "Tiger" här i tjänstgöring i Frankrike, 1944. Tiger-vagnen var en tung stridsvagn med en vikt på närmare 60 ton. En stor del av vikten kom av dess tjocka bepansring och stridsvagnskanon. Pansarstålet på denna stridsvagn var över 100mm tjockt i fronten, vilket ingen annan stridsvagnskanon vid tiden kunde slå sig igenom. Stridsvagnskanonen, 88mm KwK 36 L/56, kunde dock slå sig igenom över 100mm pansarstål på avstånd upp till 2 kilometer. Tiger-vagnens utveckling hade börjat redan 1940, då det stod klart att tyskarna behövde en tyngre stridsvagn efter att ha mött de bättre bepansrade brittiska och franska stridsvagnarna på slagfältet. Invasionen av Sovjetunionen i juni 1941 och anträffandet av de tunga sovjetiska stridsvagnarna ökade behovet av en tung tysk stridsvagn. Tiger-vagnarna såg först tjänstgöring utanför Leningrad under september 1942 och skulle fortsätta att tjänstgöra fram till krigets slut.
 

Men någon kall och kalkylerad taktik för att bekämpa denna stridsvagn genom att offra fyra stridsvagnar fanns aldrig. Som vi har tagit del av tidigare så var M4-vagnen aldrig riktigt menad att bekämpa andra stridsvagnar (även om man var införstådd med att detta skulle inträffa).

Enligt amerikansk doktrin skulle fientliga stridsvagnar i huvudsak bekämpas av dedikerade pansarvärnsvapen och inte av stridsvagnar såsom M4-vagnen. Men de gånger då de två stridsvagnarna möttes på slagfältet så tog Tigern ut sin rätt.

Britterna och ryssarna var snabbare på att utveckla vapen vilka var kapabla att bekämpa Tiger-vagnen, man hade god koll på vad man kunde vänta sig av tyskarna. Amerikanerna hade dock inte samma erfarenhet eller framsyn.

Detta var nog en vanlig syn för tyska stridsvagnsbesättningar i Tiger-vagnar; en träff av pansarprojektil som ej slagit sig igenom det tjocka pansarstålet. Jämfört med andra tunga stridsvagnar i tjänst, t.ex. den sovjetiska KV-1 och KV-2, så var Tiger-vagnen bättre. Den tjocka bepansringen innebar dock att stridsvagnen var mycket tung, vilket ledde till att dess mobilitet var begränsad. En överbelastad stötdämpning och motor krävde konstant tillsyn för att inte haverera eller fatta eld. Endast lite över 1 300 Tiger-vagnar producerades under kriget, de var mycket kostsamma och arbetskrävande att konstruera. Trots det låga antalet så skulle Tiger-vagnen sprida skräck bland de sovjetiska, brittiska och amerikanska motståndarna. I vissa fall blev Tiger-vagnen attribuerad utskjutna stridsvagnar medan det i verkligheten var pv-kanoner som stod bakom en stor del av dessa.
 

Så hur uppstod då denna myt? Troligtvis av två olika anledningar. För det första så bestod, enligt amerikansk organisation och doktrin, en stridsvagnspluton av fem stycken stridsvagnar. Därav är det förklarat varför en Tiger-vagn normalt sätt skulle stöta på detta antal av M4-vagnar.

De få gånger som dessa stridsvagnar faktiskt möttes på slagfältet (för det var försvinnande få tillfällen) så är det inte svårt att föreställa sig att det säkerligen gick åt minst fyra M4-vagnar.

Detta speciellt när man betänker att Tyskland under krigets sista år befann sig i försvar, vilket innebar att i tät terräng såsom i Normandie; så kunde en dold Tiger-vagn få första skottet.

Kanske var det just så att det hände att amerikanska stridsvagnsbefäl ibland beslöt att andra stridsvagnar skulle dra Tiger-vagnens eld, medan en annan sökte att flankera denna för att ha en chans att slå ut den.

Men det var ingen bestämd taktisk doktrin som fanns varken på papper, eller bland alla amerikanska pansarenheter. Bättre var det att vänta på att pansarvärn eller luftunderstöd kunde sättas in för att bekämpa en förskansad Tiger-vagn.

 

PATRIOT Skall Försvara Sverige

I väntan på nästkommande (och lite längre) artikel, så är det på sin plats att kika på Sveriges nya luftvärnssystem.

Den svenska regeringen har beslutat att inköpa det amerikanska MIM-104 PATRIOT, ett kompetent luftvärnssystem med rötter i det Kalla kriget.

Så, lite snabb fakta, vad är det vi får för pengarna?

 

PATRIOT - En Klenod Från Det Kalla Kriget

Under större delen av det Kalla kriget saknade den amerikanska försvarsmakten ett luftvärnssystem för långdistans, detta stod i stark kontrast till Sovjetunionen som redan 1958 hade introducerat ett sådant (V-75 Dvina, eller av NATO betecknat: SA-2). Det fanns ingen tvekan om att vid en eventuell konflikt i Centraleuropa, så skulle Sovjetunionen inom kort inneha ett luftherravälde.

Ett annat ökande hot var de sovjetiska medeldistansrobotarna, vilka var avsedda för att bekämpa mål bakom fiendens frontlinjer. Dessa var nästan enhetligt utrustade med, eller hade kapacitet att utrustas med, kärnvapenstridsspetsar. Således utgjorde dessa ett betydande hot mot de NATO trupper vilka fanns grupperade i Centraleuropa.

Men för att kunna bekämpa mål av denna sort krävs avancerad radar och robotar med kapacitet för att jaga mål som ofta kunde uppnå hastigheter på flera tusentals meter per sekund. Det var ur detta behov som PATRIOT-systemet hade sin födelse 1975, men det skulle dröja till 1984 innan det började tas i bruk tillfullo.

 

Varför Namnet PATRIOT?

Man skulle kanske kunna tro att det handlar om amerikansk nationalism, men likt många andra namn på vapensystem så är faktiskt PATRIOT en förkortning. Det står för: Phased Array Tracking Radar to Intercept on Target.

Den egentliga beteckningen, MIM-104, har också en mening bakom sig. Det är en förkortning som används för katalogisering av olika vapensystem.

Den första bokstaven (M) står för vilken typ av vapen det handlar om, i det här fallet: Guided Missile (målsökande robot).

Den andra bokstaven (I) står för vilken uppgift vapnet har, i detta fall: Interception (ungefärligt: jakt).

Och slutligen betecknar den sista bokstaven (M) hur vapnet avfyras och grupperas, i detta fall: Ground Launched, Mobile (mobil markavfyrning).

 

Radarsystemet

PATRIOT:s radarsystem, AN/MPQ-53, är en avancerad multifunktions radar med elektroniskt styrd antenn. Själva radarantennen består utav ca 5 000 sändare/mottagare, genom vilka man kan styra radiovågorna utan att själva antennen rör sig. Detta innebär att radarn kan söka, störsända, samt identifiera och bekämpa mål samtidigt - allt från en och samma antenn, utan att behöva ytterligare radarsystem.

Radarsystemet har en minimum räckvidd på runt 3 kilometer och en max räckvidd på runt 70-170 kilometer beroende på variant. Ett radarsystem av denna typ kan söka och spåra upp till 100 olika mål, medan den också kan styra upp till 9st robotar mot sina mål.

Senare modeller av denna radar, AN/MPQ-53/65, har förbättrad kapacitet för att bekämpa ballistiska robotar med en maximal hastighet på runt 3 000 meter per sekund.

En kompetent operatör kan med hjälp utav radarsystemet spåra, låsa och bekämpa ett eller flera mål inom loppet av 10-15 sekunder. Systemet är även till en stor del automatiserat av datorer.

Denna typ av radar är svår att störsända och att lura med olika motmedel. Radarn kan också spåra och bekämpa hot såsom radarsökande robotar, vilka annars är ett stort hot för radarsystem.

PATRIOT-systemet förlitar sig på den avancerade AN/MPQ-53 radarn för att upptäcka och att bekämpa mål. Radarn är av en typ som kallas för "phased-array/electrically scanned array" (ESA), eller på svenska kallad för elektrisk styrd antenn. Själva radarantennen består utav tusentals elektriskt styrda sändare/mottagare vilka kan styra radiovågor utan att antennen i sig rör på sig. Detta möjliggör att radarn kan utföra ett stort antal olika uppgifter samtidigt, vanligtvis kräver detta ett flertal konventionella radarsystem. Vidare så innebär det även att denna typ av radar är svårare att störa via störsändning eller andra motmedel. Samtidigt som radarn söker efter mål (A), så kan den samtidigt låsa och bekämpa andra mål (B). Radarn har också inbyggd möjlighet att identifiera olika typer av mål (D) och kan även störsända på egen hand (C). Radarsystemet kan belysa och spåra upp till 100 olika mål och samtidigt styra 9st robotar mot sina mål. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se, Flygplansikon: Marc Anderson.
 

Luftvärnsroboten

Själva roboten är ca 5,8 meter lång och väger runt 700 kg, varav stridsspetsen utgör någonstans mellan 84-90 kg sprängmedel. Runt sprängmedlet finns dubbla lager med förberett splitter, för att få maximal splitterverkan mot ett mål.

Roboten uppnår en maximal hastighet på mellan 2250 till 2650 knop (ca 4167-4907 km/h). Roboten kan bekämpa hot som flyger på en höjd mellan 9 till 24 300 meter och kan stiga med en hastighet av mellan 500-600 meter per sekund.

Detta möjliggör att roboten kan bekämpa andra robotar som flyger lågt över terrängen eller vattenytan, som de flesta sjömålsrobotar och kryssningsrobotar, men även ballistiska robotar på hög höjd.

Trots att radarn kan upptäcka och låsa mål på mycket långa avstånd, så har själva roboten en maximal räckvidd på runt 70-90 kilometer - återigen beroende på variant. Varianter avsedda för att bekämpa ballistiska robotar har en räckvidd på mellan 20-35 kilometer mot dessa mål.

Robotens styrsystem är en så kallad: Track-via-Missile. Detta innebär att radarn belyser målet och när de reflekterande radiovågorna mottas av radarn så uppdateras robotens kurs via radiolänk. Moderna varianter av roboten har även en egen radar, vilken aktiveras när den närmar sig sitt mål.

 

Gruppering

En PATRIOT bataljon består utav mellan 5-6st batterier om 6st avfyrningsanordningar i varje. Varje batteri består i sin tur av mellan 2-3st plutoner, med uppgifter såsom eldledning och underhåll av avfyrningsanordningarna.

Varje pluton utgörs av mellan 70-90st soldater, men hur den svenska grupperingen kommer att se ut återstår att se.

Radarsystemet och avfyrningsanordningarna är placerade på lastbilar och kan grupperas på runt en timme.

 

Summa Summarum

PATRIOT-systemet har en något ostadig bakgrund. Under Kuwaitkriget på 1990-talet misslyckades systemet med att skjuta ned en irakisk SCUD-missil vilket ledde till att 28st amerikanska soldater miste livet.

Efter detta fick PATRIOT-systemet ett oförtjänt dåligt rykte. Det visade sig i efterhand att systemet ifråga hade varit operativt i över 100 timmar och detta skapade problem med mjukvaran i datorsystemet.

Men dessa brister korrigerades och under det första Irakkriget 2003, så hade systemet större lycka med att bekämpa irakiska robotar. Även i vår nutid, i kriget i Syrien och i Saudiarabien, har PATRIOT-systemet varit framgångsrikt för att bekämpa olika typer av ballistiska robotar.

PATRIOT är ett mycket kapabelt system som kommer att sätta käppar i hjulen för ett potentiellt hotfullt luftherravälde runt Östersjön. Gruppering av detta system på Gotland skulle ändra säkerhetsläget i området markant, men även ge Sverige ett större spelrum inom säkerhetspolitiken.

Detta blir det första moderna luftvärnssystemet för Sverige, någonting som har varit en stor brist med tanke på de rådande omständigheterna och den moderna krigföringens natur.