Pansar: Från Stål Till Komposit

När de första stridsvagnarna rullade över slagfälten i Europa, hade de pansar för att stå emot fientlig kulspruteeld och splitter från briserande granater. Tiderna förändrades dock fort och snart fanns en uppsjö av vapen avsedda för att stoppa dessa stålbestar i sina spår.

Mycket har hänt sedan dess. Den moderna tidens vapen är flertalet gånger mer kraftfulla än de pansarvärnskanoner och stridsvagnskanoner som fanns under de båda världskrigen.

Således tvingades även pansarstålet att utvecklas för att kunna stå emot den ökade hotbilden.

I dagens artikel tittar vi på de försvarssytem och bepansring som finns på stridsvagnar. Från de första pansarplåtarna till dagens moderna kompositmaterial.

Vi kommer även att syna kampen mellan pansarvärn och pansar. Vilken sida har övertaget idag och hur kommer framtiden att se ut?

 

Stål Mot Stål

För att skydda både besättning och utrustning måste en stridsvagn kunna tåla eld från ett stort antal olika vapen. Det absolut mest grundläggande försvaret ett pansarfordon kan ha är pansarstål.

Denna typ av skydd har följt med stridsvagnens utveckling sedan dess första steg på slagfältet. Stål är starkt - pansarstål är ännu starkare. Denna typ av stål förbereds på ett speciellt sätt för att uppnå den styrka man vill ha. Detta för att kunna stå emot de enorma krafter som olika projektiler kan utsätta materialet för.

För att inte beskriva i detalj hur man förbereder stål, så kan man enkelt uttrycka det som att man vill få det starkaste stålet möjligt utan överdriven vikt. När man designar en stridsvagn så är just vikten (mobiliteten, eller hur rörlig vagnen är) och skyddet två av de tre viktigaste beståndsdelarna. Den tredje är beväpningen.

Detta radardiagram illustrerar de tre beståndsdelarna man måste balansera mellan när man designar en stridsvagn eller ett stridsfordon: bepansring, beväpning och mobilitet. Här är ett antal stridsvagnar som tjänstgjorde under det andra världskriget som står som exempel. Notera att värdena som utgör diagrammet är egenmäktiga men tagna ur verkligheten. Man kan tydligt se kontrasten mellan den tunga tyska "Tiger" (i grönt) och den medeltunga sovjetiska T-34 (i blått) och amerikanska M4 "Sherman" (i rött). "Tiger" hade som välbekant en mycket tjock bepansring och en beväpning som hette duga, dock ledde detta till en undermålig operativ mobilitet. Tiger-vagnen vägde nästan 70 ton vilket bland annat ledde till problem med att köra över vissa broar och terräng. Vidare så var vagnens drivanordning och stötdämpning överbelastade och dess motor temperamentsfull. Dess hastighet över terräng var ofta begränsad till under 30 km/h, vilket innebar att den alltså inte tjänade så speciellt bra för manöverkrigföring. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

De stridsvagnar som föddes ur mellankrigstiden, alltså under 1920- och 1930-talet, hade ett förhållandevis magert skydd. Under denna tid var pansarvärnsgeväret det största hotet förutom sprängladdningar, vilka kunde placeras på stridsvagnen av närgånget infanteri.

Men under denna tid föddes också vad som skulle komma att bli stridsvagnens ultimata fiende: pansarvärnskanonen (hädanefter: pv-kanon). Dessa kanoner var oftast av samma sort som de som bestyckade stridsvagnarna. Skillnaden var dock att pv-kanonerna lättare kunde kamoufleras och döljas på slagfältet.

Detta möjliggjorde att pv-kanoner ofta kunde få in skott i det tunnare sido- och bakpansaret på stridsvagnar, vilka slagit sig igenom frontlinjen. Nyare stridsvagnar med bättre pansar krävde dock att pv-kanonerna utvecklades med allt grövre kalibrar och av större storlek.

Närbild på en tjeckisk stridsvagn av typ LT vz.38 (även: T-38), här i tysk tjänst som Panzerkampfwagen 38(t). Antalet bultar på frontpansaret och det knappt synliga stänkskyddet framför tornet talar för att detta troligtvis är en modell "D" av PzKfw 38(t). Man kan tydligt urskilja de bultar som användes för att fästa pansarplåtarna på varandra. Bultarna var ett förhållandevis enkelt medel att använda för detta ändamål, men det hade även sina nackdelar. Det sägs att det tjeckiska pansaret på dessa vagnar ofta sprack på grund av en hög halt av kol i stålet. Tydliga träffar från en grovkalibrig kanon kan ses till vänster om den tornmonterade kulsprutan. Om träffen, eller träffarna, i verktygslådan ovanför drivbandet orsakade någon övrig skada på vagnen är svårt att urskilja. Siffrorna på sidan av tornet talar om att detta är den tredje stridsvagnen ur den andra plutonen tillhörande det fjärde kompaniet (andra bataljonen), möjligtvis från det 204:e pansarregementet (Ryssland, våren/sommaren 1942).
 

Pansarplåtarna på dessa tidiga stridsvagnar var av två huvudsakliga konstruktioner: svetsade eller bultade. Att pansarplåtar monterades ihop med hjälp utav bultar var det allra vanligaste under mellankrigstiden. En anledning till att denna metod övergavs var att vid en träff av en projektil kunde bultarna slås loss och förvandlas till dödliga projektiler inuti stridsvagnen.

Ett annat problem med att bulta ihop pansarplåtarna var att pansarstålet runt bultarna kunde spricka vid en träff eller nära träff av en projektil. Detta innebar att pansarplåten försvagades.

 

Förbättrade Produktionsmetoder

Svetsning av pansarplåt var ett bättre alternativ. Det var både en billigare och  en snabbare produktionsmetod. Dock hade även svetsning sina nackdelar. Sömmarna där två pansarplåtar svetsats ihop kunde utgöra svagheter i bepansringen. Detta eftersom sömmarna inte nödvändigtvis var av samma enhetliga styrka som resten av pansarplåtarna.

Därför var det ofta produktionskvaliteten som avgjorde en enhetlig styrka i pansarstålet. En god svetsare kunde utan tvekan göra ett bra jobb för att säkra styrkan i sömmarna - men detta var nog mer ett undantag än någon regel.

Men eftersom det inte krävdes någon omfattande industriell process för att svetsa, så kunde man lättare reparera skadat pansar ute i fält. Detta var naturligtvis till stor fördel både för de stridande stridsvagnsbesättningarna och det högre ledarskapet.

Denna bild på en amerikansk medeltung stridsvagn av typ M4A1 "Sherman", visar tydligt formen på det gjutna pansaret. Även tornet på denna stridsvagn är gjutet. Det finns inga uppenbara svagheter i pansaret såsom sömmar efter svetsning eller bultar. Att gjuta pansar gav ofta bättre bepansring än andra metoder men krävde speciell utrustning och var kostsammare ur en produktionssynpunkt. Det visade sig även att gjutet pansar av tillräcklig tjocklek kunde innehålla ytor som var svagare än resten av pansaret. Gjutet pansar var inte heller lika enkelt att reparera i fält, varför denna metod mer eller mindre ersattes av svetsning. Dock skulle gjutet pansar fortsätta att användas på en del stridsvagnsmodeller även efter det andra världskriget.
 

En tredje metod var gjutning, det vill säga att man göt hela pansaret som en enhetlig del. Eftersom man varken behövde bultar eller svetsning i denna process så skapade detta generellt sett bättre bepansring och färre svaga punkter. Men denna form av produktion var inte heller utan problem.

Bland annat så visade det sig att desto tjockare stål man göt - desto större risk fanns det för att håligheter eller svaga punkter uppkom i pansaret. Således förblev svetsning den föredragna metoden för de flesta nationer både under det andra världskriget och i tiden efter.

 

Själva pansarstålet skulle även detta utvecklas under det andra världskriget. Bland annat infördes en ny produktionsmetod där man rullade glödheta plåtar ihop med varandra. Detta kan föreställas som att man rullar ihop en bunt med presentpapper: det blir hårdare desto flera lager man rullar.

På engelska kallas detta för: rolled homogeneous armor (RHA) och detta blev en internationell måttstock över hur mycket pansar en projektil kunde slå sig igenom.

 

Påbyggnadspansar

Under det andra världskriget blev det uppenbart att de stridsvagnar som fanns i tjänst inte kunde stå emot verkan av RSV-granater. Det tyska pansarskottet (hädanefter: p-skott) Panzerfaust var ett exempel på detta.

Panzerfaust vägde drygt 7 kg, kunde opereras av en man och krävde inte någon omfattande utbildning för att bruka. Trots sin förhållandevis lilla storlek så kunde detta p-skott slå igenom runt 200mm pansar. Detta var mer än nog för att kunna bekämpa alla stridsvagnar i tjänst under denna tid - med råge.

Även de tyska stridsvagnarna var under hot från RSV-granater och använde sig av pansarplåtar vilka monterades en bit ifrån sidopansaret. Dessa kallades för schürzen (översatt: förkläde) och hade också en viss effekt på vanliga pansarprojektiler.

[Se även avsnittet om skiktat pansar nedan.]

När en RSV-granat träffade dessa pansarplåtar briserade denna innan träff på det egentliga sidopansaret. Detta reducerade drastiskt dess genomslagsförmåga.

Andra metoder för att öka skyddet var att man placerade delar av drivband över pansaret. Även sandsäckar, stockar, cement och/eller betong användes som påbyggnadspansar.

En bild på ett amerikanskt skyttefordon av typ M1126 (ICV) "Stryker" i närheten av Mosul, Irak. Här kan man tydligt se det RSV-galler som omger pansarfordonet. Detta galler fungerar som ett extraskydd mot RSV-granater då granaten antingen slås sönder vid en träff, eller vanligare att granaten briserar på gallret istället för mot det tunna sidopansaret. Denna typ av skydd sträcker sig tillbaka till det andra världskriget då både tyska och sovjetiska stridsvagnar utrustades med hönsnätsliknande RSV-galler som skydd mot nya raket/granatgevär. RSV-galler är idag standardutrustning för många pansarfordon, speciellt vid operativ verksamhet i bebyggelse. Ett skydd som detta kan ofta skilja mellan liv och död för besättningen. Man kan även tydligt se det externa RWS-systemet monterat på taket på detta fordon. RWS (eller: Remote Weapon Station) är ett fjärrstyrt vapensystem, här med en tung kulspruta av typ .50cal (kaliber 12,7mm) M2HB, vilken styrs från skydd inuti fordonet.
 

Stålet Blir Till Komposit

Det växande bruket av pansarspränggranater (speciellt i skepnad av granat/raketgevär) - vilka ofta kunde slå igenom mera pansarstål än vanliga pansarprojektiler - innebar att man fick tänka om hur pansaret på stridsvagnar skulle utvecklas för att bemöta detta hot.

Vanligt pansarstål skulle behöva konstrueras av en sådan tjocklek att vikten av pansaret skulle innebära stora problem för stridsvagnens mobilitet.

Men redan under 1950-talet experimenterade amerikanska stridsvagnsingenjörer med en ny sorts pansar. Denna typ av pansar var av kompositmaterial, en blandning mellan stål och sammansmält kvartsglas. Kompositmaterialet monterades mellan två vanliga pansarplåtar av stål.

Mätt i en propotion mellan vikt och skydd så är t.ex. kvartsglas bättre än stål.

Grafiken visar en RSV-granat som träffar kompositpansar. Kompositmaterialet monteras mellan två vanliga pansarplåtar och har en effekt på hur RSV-granater verkar. Den yttre pansarplåten detonerar RSV-granaten och när projektilen träffar kompositmaterialet så bryts denna upp och får inte samma fokuserade kraft som annars. Rent tekniskt sett kan man beskriva detta som att penetrationskanalen för RSV-granaten inte blir symmetriskt och skapar istället ett osymmetriskt tryck, vilket leder till att kraften i penetrationen minskas drastiskt. Kompositpansar fungerar också mot vanliga kinetiska pansarprojektiler då materialet har mycket hög densitet eller spricker och sprider ut verkan från en träff. Den amerikanska M1 Abrams stridsvagnen använder t.ex. utarmat uran som kompositpansar.
En pansarprojektil utan nog kraft att slå sig igenom denna typ av pansar kan splittras vid en träff. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se
 

I västvärlden används i huvudsak en typ av kompositpansar som utvecklades i Storbritannien under 1960-talet. Denna typ kallas för Chobham. Dess exakta komponenter är hemlighetsstämplade - av goda skäl - men kompositpansar har samma funktion oavsett material.

I öst utvecklade Sovjetunionen sin egen variant kallad Kombination-K. Detta innehåller enligt utsaga en blandning av fiberglas och korund (ett mineral som bland annat rubiner består utav).

Kompositmaterial av denna typ kallas för keramer. De är lättare till vikten än stål men med liknande styrka, varför det har blivit ett populärt alternativ till pansarstål.

Trots att den egentliga tanken är att motverka pansarspränggranater, så verkar kompositpansar även mot kinetiska projektiler. Keramer är spröda och spricker, men fördelar anslagsenergin från projektilen över en större yta.

Men trots sin styrka så har kompositpansar sina svagheter. Bland annat förlorar pansaret sin effektiva styrka vid flera träffar på samma yta. En annan nackdel är att keramiskt material är flera gånger dyrare att framställa än pansarstål.

Detta måste stå som ett exempel på ett av de mest otympligaste skydden mot pansarspränggranater. Tanken var god; i strid skulle den paraplyliknande anordningen agera som ett RSV-galler. I verkligheten var gallret mer en irritation för besättningen då den ofta fastnade i terräng, buskage eller träd och slets loss. Man får även gissa att gallret innebar ett visst hinder för skytten i stridsvagnen. Sidoplåtarna som syns ovanför drivbandet skulle fylla samma funktion, men led av samma besvär och besättningarna monterade ofta av dem ute i fält. Anordningen, kallad: ZET-1 ("zashchita ekrannaya tankovaya", ungefärligt översatt: skyddsskärm för stridsvagn) brukades bland annat på T-55 (synlig på bilden) och T-62 stridsvagnarna under 1960-talet. Men idén övergavs snart då effektivare medel för samma ändamål utvecklades, såsom kompositpansar. Sidoplåtarna övergavs dock inte och är fortfarande standard på många stridsvagnar runt om i världen i olika former. De har dock förbättrats avsevärt med tiden.
 

För att undgå dessa nackdelar så framställer man nu kompositdelar av mindre storlek. Tidigare hölls även kompositdelarna ihop av starkt epoxylim, men på senare tid så pressas delarna istället ihop under värme. Denna metod förstärker pansaret ytterligare och de mindre kompositdelarna minskar risken för att flera projektiler träffar exakt samma yta.

Dagens kompositpansar är inne på tredje generationen och starkare legeringar av material väntar troligtvis i framtiden. Frågan är hur långt utvecklingen av kompositmaterial kan sträcka sig i förhållande till utvecklingen av nyare medel för att bryta pansar.

 

Tomrum och Hål - Ett Pansar i Sig

Till sist finns det en till metod man kan ta till för att öka bepansringen. Men detta sätt handlar inte om att förstärka pansaret med tjockare material, utan istället att skapa hålrum i det. Hålpansar (eller perforerat pansar) kallas detta för och i konstruktionen så borrar man ett mönster av hål i pansarplåten.

Dessa hål är av en diameter som är mindre än det förväntade hotet, det vill säga de vanligaste pilprojektilerna och pansarprojektilerna som man tror sig kunna möta i strid. Vanligtvis så staplar man hålpansar efter varandra och omväxlar hålmönstret. Man kan även snedborra hålen för att skapa större påverkan på en träffande projektil.

Tanken är att en projektil som träffar ett hål eller kanten på ett hål utsätts för betydande sidokrafter. Effekten av detta blir att projektilen kan ändra sin bana, brytas sönder eller helt enkelt tappa så mycket rörelseenergi att det bakomliggande pansaret står emot bättre.

Denna typ av pansar finns bland annat på den tyska Leopard 2 stridsvagnen (Stridsvagn 122 i svensk tjänst). Med tanke på att ryska pilprojektiler (likt många andra) har en diameter på runt 18-25mm, beroende på projektil, så kan man gissa att hålen i detta pansar är någonstans runt 7-15mm i diameter. Möjligtvis lite större.

En nackdel med hålpansar är att det är beroende på det typ av hot det är tänkt att skydda emot. En typ av hålpansar skyddar inte lika effektivt mot alla tänkbara pansarbrytande projektiler. Dock är de flesta pilprojektiler av jämförbar storlek världen över.

Illustration av hur hålpansar kan se ut. Hålen är till för att utsätta en träffande projektil (B) för extrema sidokrafter vilket kan leda till att den bryts sönder eller ändrar kurs. Därför måste hålen borras av en dimension som är mindre än den tilltänkta motståndarens pilprojektiler. Genom att placera hålpansaret växelvis (A) och/eller att snedborra hålen uppnår man ett mycket starkt skydd. Hålen kan även till viss del fyllas med kompositpansar för att förstärka skyddet ytterligare. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se
 

Skiktat pansar är när man monterar flera pansarplåtar med ett tomrum emellan sig. När en pansarprojektil träffar den första pansarplåten förlorar den en del utav sin rörelseenergi innan den träffar nästa pansarplåt. Detta kan bland annat få projektilen att ändra bana och den andra pansarplåten fångar även upp det splitter som skapas vid ett genomslag.

Dessa skikt verkar i flera delar. Första delen verkar som pansar men är ofta sluttat för att försöka få projektilen att ändra riktning. Den andra delen (vilken ofta består av ett hårdare material) verkar som det huvudsakliga pansaret, medan den tredje fångar upp splitter och eventuellt även den kvarvarande pansarprojektilen.

Skiktat pansar, här illustrerat i genomskärning, användes flitigt på de slagskepp som var i tjänst under båda världskrigen. Det var vanligt att man hade vattenfyllda skott (B) under vattenlinjen för att ge extra skydd mot projektiler (A) och torpeder (C), detta för att reducera risken för skada på skeppets inre delar. Eftersom vatten inte kan komprimeras verkar det för att fånga upp och sakta ned både explosioner och splitter. Även bränsletankar sågs som ett extra skydd, något som är sant även idag. Många stridsvagnar har bränsletankar i framdelen av vagnen. Skiktat pansar på stridsvagnar är dock fyllda med luft istället för vatten. Detta fångar upp mycket av det splitter som skapas vid ett genomslag och saktar ned den penetrerande projektilen innan den träffar nästa pansarplåt. Flera skikt placerade efter varandra har god effekt på pansarspränggranater och även på kinetiska projektiler. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se 

Skiktat pansar fungerar dock bättre mot pansarspränggranater än mot kinetiska pansarprojektiler. Att ha flera skikt med olika sluttning kan bryta upp eller störa verkan från en pansarspränggranat. Detta fungerar ungefär som ett RSV-galler eller liknande.

Tanken med detta är att projektilen skall färdas så långt som möjligt innan den når innanmätet på en stridsvagn. På så sätt kan man reducera dess potentiella genomslagsverkan. För varje skikt som projektilen träffar så finns det även en chans att den ändrar sin bana.

Skiktat pansar är ett effektivt sätt att använda sig av om man inte har tillgång till resurser för att framställa kompositpansar. Kan man kombinera de två så kan man uppnå ett mycket bra skydd för stridsvagnens besättning.

En nackdel med skiktat pansar är att skikten måste monteras med ett visst avstånd från varandra för att ha effektiv verkan som skydd. I detta avseende är man alltså fortfarande begränsad när det kommer till hur mycket pansar man kan montera på ett pansarfordon.

 

På grund av artikelns längd kommer denna att delas upp i två delar. Den andra delen kommer att avhandla passiva och aktiva försvarssystem.

 

Pansarprojektiler: Att Knäcka Pansar

Sedan stridsvagnen och pansarfordonens introduktion i krigföring så har det funnits ett behov av att bekämpa dessa. Denna lott faller på pansarvärnet. Ett samlingsnamn för ett stort antal olika vapensystem dedikerade till att bekämpa pansar.

Så hur går det då till när man bekämpar pansar? Vilka grundläggande fysiska och kemiska processer ligger bakom detta? Som Du kommer att få se så är detta en hel vetenskap i sig.

 

En kort förklaring av termer:

Anslagsverkan: Effekten, eller verkan, en projektil har på det material den träffar. I denna text avser detta hur mycket pansarplåt en projektil kan slå igenom.

Sluttande pansar: Pansarplåt som monteras i en vinkel från vertikalen eller horisonten. Detta ökar den effektiva tjockleken på en pansarplåt.

Effektiv tjocklek: En pansarplåts effektiva tjocklek beror på den vinkel som plåten är monterad i och på en projektils anslagsvinkel.

Anslagsvinkel: Detta beskriver vinkeln som en projektil träffar ett mål i.

Genomslagsverkan/efterverkan: Den effekt eller skada som en projektil kan utdela efter att ha slagit igenom pansarplåt.

Eldrör: Eldröret är vad pipan på en kanon eller ett annat grovkalibrigt vapen kallas för.

 

Hur Man Bryter Pansar

Det grundläggande konceptet bakom pansarvärn är att göra ett bepansrat fordon odugligt för strid. Detta innebär att man måste slå igenom det pansar som skyddar fordonsbesättningen och fordonets inre komponenter.

Stridsvagnar och bandfordon kan också försättas ur drift genom att man skjuter av drivband, vilket förvandlar fordonet till inte mer än en orörlig bunker. Detta gör att de blir lättare att bekämpa med andra medel.

För enkelhetens skull så kan man dela in projektiler och granater avsedda för pansarvärn i två olika grupper: kinetiska projektiler och kemiska projektiler. Kinetiska projektiler verkar genom dess massa och hastighet (d.v.s. att projektilens rörelseenergi avgör hur mycket pansar den kan slå igenom). Denna typ av projektiler har varit de absolut vanligaste sedan det första världskriget.

Denna grafik visar vilken effekt sluttning har på den effektiva tjockleken av pansar en projektil måste slå igenom. Båda dessa pansarplåtar har en tjocklek på 50mm men sluttar man pansarplåten till 45 grader från vertikalen så ökar den effektiva tjockleken till ca 71mm. Sluttande pansar har sedan det andra världskriget varit standard på bepansrade fordon. Det är ett simpelt sätt att öka skyddet utan att behöva tjockare pansarplåtar vilket i sin tur ökar vikten på fordonet. En nackdel med sluttande pansar är dock att det minskar det interna utrymmet i fordonet. Nyare sorter av pansar, ofta av kompositmaterial, frångår denna nackdel till en viss del då det inte krävs lika stor sluttning på pansaret för att uppnå samma effektiva tjocklek. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se
 

Kemiska projektiler verkar genom sprängmedel som riktas för att koncentrera sprängverkan på en liten yta. Genom detta så kan man uppnå stor anslagsverkan. Dessa projektiler använder sig av vad som kallas för RSV (Riktad SprängVerkan).

Eftersom dessa projektiler inte förlitar sig på rörelseenergi för att slå igenom pansar så har de samma verkan på målet oavsett vilket avstånd det befinner sig på. Kinetiska projektiler förlorar rörelseenergi tack vare luftmotstånd och således spelar väder och vind en stor roll på dess verkan.

Brittiska soldater med ett erövrat tyskt Tankgewehr 1918. Man kan tydligt få en uppfattning om detta vapens storlek vilket krävde en bemanning på två man för att operera. Dess vikt på nästan 19 kg innebar att det var otympligt att förflytta och det användes således från fasta positioner. T-Gewehr hade en kaliber på 13,2mm och avfyrade ammunition som var specifikt utvecklad för att slå igenom pansar. Dess mynningshastighet på ca 785m/s gav T-Gewehr en anslagsverkan på runt 20-30mm pansarstål under optimala förhållanden. Pansarvärnsgevär skulle fortsätta att tjänstgöra även under det andra världskriget men de var redan utdaterade vid krigets utbrott. Bild: Imperial War Museum.
 

Kinetiska Projektiler

Det finns ett antal olika typer av kinetiska projektiler. Pansarprojektilen har varit den vanligaste sorten fram till slutet av det andra världskriget. Pansarprojektilen verkar endast genom sin rörelseenergi och är en solid konstruktion av stål.

Som en effekt av dessa projektilers runda nosar uppnådde dessa sällan optimal anslagsverkan. Vid träff på sluttande pansar tenderade projektilen att "glida av" pansaret och således misslyckas med att slå igenom. Detta korrigerades genom pansarprojektiler konstruerade med en kåpa av mjukare stål, vilket ledde till att projektilen lättare kunde få ett fäste på pansarplåten.

En variant av denna pansarprojektil hade en kärna av hårdare material såsom volframkarbid, en metall med högre densitet än stål. Detta ledde till en avsevärt större anslagsverkan. De var dock kostsamma att producera vilket innebar att de inte fanns tillgängliga i samma mängd som de vanliga pansarprojektilerna.

Bilden visar en pilprojektil i färd mot sitt mål. Man kan tydligt se hur det omgivande höljet och drivspegel faller bort från pilprojektilen strax efter att den har lämnat eldröret. Pilprojektiler har normalt sett en dimension på runt 20-30mm och uppnår hastigheter på runt 1600-1800 meter per sekund. Detta innebär att de potentiellt kan slå igenom uppemot 800-900mm pansarstål och har räckvidder på över 3500 meter. Utarmat uran, som ofta utgör pilprojektiler, är lättantändligt i kontakt med syre vilket leder till att de kan skapa ammunitionsbrand i ett fordon som träffas. Bruk av utarmat uran för detta ändamål har mött kritik då det är en mycket giftig tungmetall. En modern myt är att utarmat uran även utgör en hälsorisk på grund av sin radioaktivitet, dock är utarmat uran förbrukat och således inte alls speciellt radioaktivt. Bild: militaryimages.net. 
 

En annan typ av kinetisk projektil som föddes ur det andra världskriget är pilprojektilen. Denna typ används nästan uteslutande idag då den helt har ersatt den föråldrade pansarprojektilen. En pilprojektil skiljer sig från en vanlig pansarprojektil då denna är underkalibrig. Detta betyder att pilprojektilen har en mindre dimension än eldröret som den avfyras ur.

För att kunna avfyra en mindre projektil ur ett större eldrör krävs det att den omges av ett hölje och vad som kallas för en drivspegel. Det omgivande höljet (vilket är fullkalibrigt, alltså av samma dimension som eldröret) och drivspegeln faller bort under färd mot målet.

Själva "pilen" i projektilen konstrueras av metaller med mycket hög densitet, antingen volframkarbid eller utarmat uran. Eftersom den kinetiska energin fokuseras på en mycket mindre yta kan man uppnå enorm anslagsverkan.

Bild och grafik på en pilprojektil, här den väl erfarna amerikanska M829. Grafiken till höger visar själva pilprojektilen i vitt; drivspegeln i grönt; laddningen i orange samt tändanordningen i blått. De första varianterna av M829 togs i tjänst 1985 och kunde slå igenom runt 600mm pansarstål, senare varianter såsom M829A1 (1988, ca 700mm); M829A2 (1993, ca 750mm) och den nyare M829A3 (2003, över 800mm) förbättrade penetrationen av pansarstål. Sovjetiska/ryska modeller såsom BM-29 (1982, ca 460mm); BM-42 (1986, ca 510mm) samt den nyare BM-60 (ca 2010, över 700mm) har legat snäppet efter. Anledningen till detta är att de ryska pilprojektilerna inte använder sig av utarmat uran för sina penetratorer och på grund av undermålig produktion av ammunitionen.

Amerikansk pilprojektil typ M829A1 fick under Irak-kriget 1991 smeknamnet "silver bullet" av stridsvagnsbesättningarna som använde den. Denna projektil kunde slå igenom runt 570mm pansarplåt på 2 000 meters håll. Det hände till och med att denna sköts genom sanddyner för att nå sitt mål och sedan fortsätta rakt igenom en fientlig stridsvagn.

Rörelseenergin i dessa projektiler är enorm.

En nackdel med pilprojektiler är att kåpan och drivspegeln som separerar från projektilen strax efter avfyrning utgör en fara för infanteri som befinner sig i närheten.

 

Kemiska Projektiler

En annan typ av projektil som föddes ur det andra världskriget är pansarspränggranaten. Dessa granater förlitar sig på en sprängladdning för att penetrera pansarplåt istället för rörelseenergi. Granaten är fullkalibrig och innehåller en sorts bakåtvänd "kon" av koppar. Bakom denna kon så finns sprängladdningen, vilken vid en träff riktar sprängverkan mot konen.

Denna grafik visar hur en pansarspränggranat (engelska: High Explosive Anti-Tank, eller: HEAT) verkar.
1) Granaten innehåller en sprängladdning (a), vilken är belägen bakom en bakåtvänd "kon" av koppar (c), när tändanordningen (b) träffar målet briserar sprängladdningen. 2) Explosionen riktas mot konen vilken "vänds" framåt och smälter kopparn. 3) De expanderande och brinnande gaserna tillsammans med det smälta kopparn slår igenom pansaret och skapar omfattande splitter. Trots att själv processen är kemisk så förlitar sig pansarspränggranaten på kinetiskt splitter och inte på någon stråle av brinnande gaser som ofta påstås. Briserar laddningen för nära pansarplåten minskar dess effektivitet varför dessa granater ofta har en utstickande tändanordning (betecknad som (b) i grafiken). Samma sak gäller om granater briserar för långt ifrån pansarplåten. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

De expanderande och brinnande gaserna från explosionen bryter igenom pansarplåten och skapar en omfattande splitterbildning. Glödhett splitter sårar eller dödar besättning och har också en förmåga att skapa brand. Pansarspränggranater används i huvudsak mot pansarfordon och stridsfordon då stridsvagnar ofta har för starkt pansar för att dessa granater skall vara effektiva.

Ett potentiellt problem med pansarspränggranaten är att granatens rotation i färd reducerar dess effektivitet vid en träff. Således krävs det att dessa typer av granater avfyras ur slätborrade eldrör. Projektiler som roterar får en bättre träffsäkerhet speciellt på längre avstånd, vilket man gärna vill uppnå vid skytte med pansarbrytande ammunition.

Tack vare sin drivspegel så kan pilprojektiler dock rotera även om dessa avfyras från slätborrade eldrör.

Grafiken visar en sprängpansargranats (engelska: High Explosive Squash Head, eller: HESH) verkan på en pansarplåt. Denna typ av granat behöver inte penetrera pansarplåten för att slå ut ett fordon. Granaten (1) är fylld med sprängmedel vilket vid en träff (2) sprider ut sig, eller "mosas", mot pansarplåten. Trots att granaten briserar utanpå pansarplåten orsakar chockvågen från explosionen att splitter lossnar (3) från insidan och sprider sig i utrymmet där besättningen befinner sig. Denna typ av ammunition är inte speciellt effektiv mot stridsvagnar med tjock bepansring utan nyttjas bättre mot stridsfordon och andra pansarbandvagnar.
Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Ytterligare en typ av granat med kemisk verkan är den så kallade sprängpansargranaten. Denna verkar genom att den sprider ut sprängmedel på pansarplåten. När sprängladdningen briserar så penetrerar den inte pansaret utan skapar istället splitter som slås loss från insidan av pansarplåten.

Sprängpansargranatens populäritet har dock försvunnit sedan 1970-talet i takt med att bättre pansar har utvecklats för stridsvagnar och stridsfordon.

Denna bild visar dels explosionen från en pansarspränggranat (här avfyrad från en pansarvärnsrobot typ TOW-2) och hur ingångshålen från pansarspränggranater ser ut. Trots att en pansarspränggranat har tunna väggar som inte skapar speciellt mycket splitter, så kan man tydligt se att explosionen utgör en fara för infanteri som befinner sig i närheten. Pansarspränggranater skapar mycket små ingångshål i förhållande till granatens storlek samt den skada som utdelas inuti målet som träffas. De är också effektiva mot byggnader och befästa positioner såsom sandsäckar och bunkrar. En pansarspränggranat kan generellt sett penetrera mellan 150-200% av sin kaliber i millimeter.

En annan typ av sprängpansargranaten/pansarspränggranaten är vad som på engelska heter: Explosive Formed Penetrator, eller: EFP. Denna typ av granat utvecklades även denna under det andra världskriget. Den fungerar ungefär på samma sätt som en pansarspränggranat.

Skillnaden är att dessa granater riktar sprängverkan nedåt. Dessa utgör oftast verkansdelen på pansarvärnsrobotar och inte i stridsvagnskanoner.

För att effektivare kunna bekämpa stridsvagnar så måste man slå där pansaret är som svagast. Detta innebär att taket på stridsvagnar blir ett tacksamt mål. Den explosivt formade projektilen briserar ovanför taket på en stridsvagn och formar en nedåtskjutande projektil som slår igenom det förhållandevis tunna tak-pansaret.

Grafisk representation av EFP och en verklig bild på dess verkan (avfyrad från pansarvärnsrobot typ TOW-2). Denna typ av ammunition är mycket effektivt mot stridsvagnar som annars har betydande bepansring på både torn och chassi. Men på grund av utrymmesskäl och vikt så är takpansaret inte lika beskyddande, då det inte konstrueras tjockare än det behövs. En EFP-granat utnyttjar detta för att slå där skyddet är som svagast. Lyckas denna projektil att penetrera takpansaret så har det förödande konsekvenser för besättningen, som till stor del är placerad emellan tornet och golvet på stridsvagnen. Här finns också ammunitionslager i många stridsvagnar vilket innebär att en katastrofal ammunitionsbrand kan följa.
 

Kinetisk/Kemisk Projektil

Det finns slutligen ytterligare en typ av projektil, som dock inte används i någon större omfattning idag då det finns mycket effektivare ammunition. Pansargranaten bryggade skillnaden mellan de kinetiska och kemiskt verkande projektilerna.

Pansargranaten var konstruerad inte helt olikt en vanlig pansarprojektil (vilken var solid) men innehöll en mindre sprängladdning vilken var menad att brisera efter det att projektilen slagit igenom pansarstålet. Denna typ av projektil användes flitigt under första halvan av det andra världskriget.

Själva idén med denna typ av projektil var sund ur ett militärt perspektiv. En briserande sprängladdning tillsammans med det splitter från penetrationen av pansaret skulle ha en bättre genomslagsverkan än en vanlig projektil. Dock fungerade den bättre i teorin än i verkligheten.

Det var vanligt att sprängladdningen i projektilen briserade direkt när granaten träffade målet - eller så briserade den inte alls. Detta kunde leda till en förminskad förmåga att slå igenom pansar, en funktion som den tidigare pansarprojektilen utförde bättre.

De pansargranater som var avsedda för stridsvagnskanoner hade även en så pass obetydlig mängd sprängmedel att det snart stod klart att det var bättre att utveckla pansarprojektilen vidare istället.

Pansargranaten tjänade dock bättre i sjöslag, då den var en mycket vanlig ammunition för de kanoner som bestyckade slagskepp.

 

Nästa vecka ska vi titta på de försvarssystem och det pansar som skyddar stridsvagnar och stridsfordon. För när det utvecklas ny ammunition avsedd för pansarvärn, så utvecklas även pansarstålet parallellt med detta.

 

Var Ubåtskränkningarna Politiskt Motiverade?

Vi vet att de ubåtar som inkräktade på svenska territorialvatten bedrev krigsförberedelser och underrättelseföretag. Men denna typ av verksamhet bygger på att ubåten och dess underrättelsepersonal håller sig i det dolda.

Trots detta så finns det en stor mängd rapporter om observationer av både grodmän och ubåtar. Främmande underrättelseverksamhet skall man normalt sett inte kunna observera, då uppgiften och dess personal sätts i fara om så skulle ske.

Således är det smått besynnerligt att inkräktarna många gånger har uppträtt minst sagt dumdristigt. Så varför var det så ”vanligt” med observation av ubåtar, periskop och grodmän i de svenska kustlandskapen och innanvattnen?

 

Fienden var mycket – men inte inkompetent

Men låt oss leka med tanken att så var fallet: att inkräktarna var inkompetenta eller dåligt utbildade. Detta skulle väl möjligtvis kunna vara en av anledningarna till att de så nonchalant utförde sina underrättelseföretag i sikt för allmänheten?

Man måste dock hålla i åtanke att den svenska skärgården inte är någon enkel match att röra sig i, speciellt inte för en ubåt. Det krävs att man har god kännedom och erfarenhet av området. Detaljerade sjökort (vilket Sovjetunionen vid tiden hade tillgång till) är också behjälpligt.

Således måste det beskrivas som föga troligt att det inte fanns någon erfaren ledning från sovjetiskt håll under incidenterna i Hårsfjärden och i Karlskronabassängen. För att operera i dessa innanvatten så krävs det att man vet hur undervattensterrängen och förhållandena ser ut.

Bilden visar en kaviterande propeller. Kavitation uppstår när luftbubblor från propellerns rörelse i vattnet imploderar (d.v.s. faller ihop i sig själva). Detta skapar ett markant och karakteristiskt ljud som lätt kan upptäckas med SONAR. Man kan vanligtvis även avgöra om ljudet kommer från ubåt eller ytfartyg; om det är civilt eller militärt och även hastigheten på den förmodade ubåten. Det inträffade mer än en gång att ljud från kaviterande propeller tillhörande misstänkt ubåt spelades in i svenska vatten. Ubåtsmän är dock helt införstådda med att man måste undvika kavitationsljud till varje pris - det innebär en omedelbart röjd position. Det finns dock tillfällen då man inte kan undvika detta, till exempel i nödfall då ubåten måste undkomma fara. Vanligtvis går linjeubåtar inte djupare än de behöver för att undvika kavitation. Djupet möjliggör högre hastigheter då det ökade trycket reducerar ljudet från luftbubblorna.
 

Man får utgå ifrån att sovjetiska ubåtar har opererat i svenska vatten sedan 1950-talet, eller till och med tidigare än så. Vidare så får man även anta att den personal som sägs ha opererat på svenskt territorium knappast hade någon bristfällig utbildning. Det är trots allt specialförband vi talar om.

Spetsnaz, en gruppering som har finslipat denna typ av krigföring sedan det andra världskriget. Sovjetunionen hade under världskriget uppvisat en god förmåga att infiltrera bland annat Finland med hjälp utav ubåt. Glömdes denna erfarenhet och kunskap bort under operationerna i svenska vatten? Det är inte speciellt troligt.

Allt detta leder till slutsatsen att man kan utesluta någon brist på erfarenhet eller en undermålig utbildning från sovjetiskt håll. 

 

Periskop och Grodmän

Trots att det rör sig om specialutbildade soldater och underrättelsepersonal, så kan det naturligtvis fortfarande hända att operativ verksamhet uppdagas. Speciellt när verksamheten pågår i nära anslutning till civilbefolkning och militär. Det finns dock en rad olika "knep" man kan ta till för att minimera att detta inträffar.

Ett minimalt bruk av periskop är ett exempel på ett sådant knep. Bruk av periskop kan dock ibland vara nödvändigt, eller rentutav ett krav. Det är behjälpligt för navigation eller för att söka av närområdet kring ubåten.

Men periskopet har sina nackdelar. Bland annat kan periskop upptäckas med hjälp utav radar. Detta är en av anledningarna till att man väljer att vara sparsam med periskop i nära anslutning till krigsskepp eller fientlig kust.

Hur stor risken för att detta skulle ske i den svenska skärgården kan diskuteras. Radar kan störas av vågor eller andra objekt på vattenytan och ge falska ekon. Sedan är det inte heller praxis att man kontinuerligt använder sig av militär radar, i alla fall inte av de typer som fanns i skärgården.

Det krävs ofta speciell radar för att upptäcka periskop och det kan vara svårt att "träffa" rätt under dessa förhållanden - men det är långt ifrån omöjligt att upptäcka periskop.

Denna bild visar tydligt hur synlig en ubåt kan vara i "mellanläge" (på periskopdjup). Denna ubåt håller även en hastighet som lämnar ett synligt skum och svallvågor från periskop och radioantenn. Vanligtvis bör en ubåt gå med lägre fart för att reducera skum och svallvågor eftersom dessa lätt kan upptäckas av patrullerande stridsflyg, helikoptrar och ytfartyg. Bilden föreställer USS Key West (SSN-722), en atomubåt av 688 Los Angeles-klassen. SSN-722 är en uppgraderad version av 688-klassen, en så kallad "Flight II" version, utrustad med VLS (Vertical Launching System) vilket möjliggör avfyrning av UGM-109 "Tomahawk" kryssningsrobotar från undervattensläge. USS Key West togs i tjänst 1987 och tjänar fortfarande idag som attackubåt i den amerikanska flottan. Värt att notera: den golfboll-liknande antennen i mitten är sannolikt en radioantenn för kommunikation via satellit.
 

Om man måste använda sig av periskop för att få en fix på sin position, så väljer man som ubåtsman helst att göra det under en mycket kort period. Att färdas med periskop ovan vattenytan under flera minuter - det är endast att utmana ödet.

Måste man, så borde man också helst göra detta under mörker. Det försvårar naturligtvis navigation, men reducerar risken att upptäckas markant. Periskopet är endast ett av många redskap en ubåt har för att navigera och bör ses som det kanske minst lämpliga att bruka i "fientliga" vatten.

Trots detta så har det hänt vid flera tillfällen att periskop har observerats i fullt dagsljus, långt inne på svenskt territorialvatten. Vidare har det även observerats främmande grodmän i full fart med att mäta avstånd i nära anslutning till en svensk minlinje. Varför dessa grodmän ansåg att detta var en god idé att göra i dagsljus (och inte minst i närhet av en vältrafikerad farled) är förbryllande.

Det ter sig som att man utförde dessa underrättelseföretag utan någon som helst rädsla för att röja varken sin position eller sin uppgift. Värt att betänka är att risken för att sådan här verksamhet uppdagas inte nödvändigtvis minskar med en bristfällig beredskap hos en motståndare.

Vad jag menar med detta är att om ett underrättelseföretag uppdagas, så är det uppdagat. En ubåt som röjer sin position är röjd - oavsett. En hemlig uppgift som uppdagas är inte längre hemlig och ger motståndaren en god uppfattning om dess motiv. Detta vill man självklart undvika till varje pris.

 

En Hög Satsning - Men Med Stor Vinst?

Att de sovjetiska specialförbanden opererade dristigt är ingen nyhet. Detta är någonting som ofta krävs då deras uppgifter ligger utom konventionell krigföring. Men när det kommer till underrättelseverksamhet så finns det en mindre nödvändighet att operera oaktsamt.

Sverige blev ett mål för denna typ av verksamhet p.g.a. sin geografiska belägenhet. Den största rädslan hos båda sidorna under det Kalla kriget var ett överraskningsanfall med kärnvapen. Därför var det av yttersta vikt för Sovjetunionen att svenska kustvatten inte skulle hamna i fiendens händer.

Således handlade alltså denna underrättelseverksamhet till stor del om den sovjetiska nationens överlevnad. Då kan knappast något pris vara för högt. Men detta förklarar inte heller helt det ibland dumdristiga beteendet hos inkräktarna.

Att man måste och att man tar risker i denna typ av verksamhet är ingenting konstigt i sig. Men om uppgiften var av sådan stor betydelse - borde man inte ha övat större försiktighet?

Bild på en sovjetisk Projekt 633 ubåt, av NATO betecknad som "Romeo". Romeo-klassen hade ett mycket karakteristiskt segel, eller torn, vilket bland annat innehöll dess periskop. Ljud av Romeo-ubåt har spelats in på svenskt territorialvatten av det dåvarande Försvaret. Dessa ubåtar konstruerades under 1950-talet fram till 1961 och var tänkta att ersätta de föråldrade Whiskey-klass ubåtarna. Dock togs endast 20st av dessa i tjänst då fokus istället lades på utvecklingen av atomubåtar. Romeo-klassen var jämförbar med den föregående Whiskey-klassen, men hade bättre sonarutrustning och förnödenheter för 60 dagar (kontra Whiskey-klassens 30). Romeo blev den sista klassen av medeldistansubåt som Sovjetunionen producerade, men den fortsatte att massproduceras i Kina. Romeo-klassen kom att tas i tjänst i andra länder såsom Nordkorea; Algeriet; Bulgarien och Egypten.
 

Skulle inkräktarna inte rimligtvis öva större försiktighet efter incidenterna i Hårsfjärden och Karlskronabassängen? Lärde sig inte de sovjetiska ubåtsmännen och underrättelsepersonalen sina läxor? Borde de inte ha räknat ut att den svenska sidan listat ut under vilka månader på året som ubåtskränkningarna centrerades runt?

Det kan naturligtvis ha förhållit sig så att man helt enkelt blev bekväm att operera i de svenska territorialvattnen. Eller, som det har föreslagits av vissa, att risken att upptäckas var så pass låg att man kunde uppträda på detta sätt.

Det är en rimlig förklaring - i vissa av fallen. Det förklarar dock inte de tillfällen då periskop och ubåt har uppvisats nära militära skyddsområden.

En sovjetisk dykarfarkost av typ Projekt 908 (V-499) "Triton-2". Denna dykarfarkost var drygt 9,5 meter lång, hade ett djupgående på 2,2 meter och kunde uppnå ett maximaldjup på runt 40 meter. Den kunde bära med sig 6 dykare och drevs av batterier med en uthållighet på runt 12 timmar. Således krävdes det att denna farkost transporterades i nära anslutning till sitt operationsområde, troligtvis via ett ytfartyg med dolda slussar. Triton-2 togs i tjänst runt 1975 och fanns i den sovjetiska Östersjöflottan. Det är troligt att denna typ av farkost observerades i svenska territorialvatten under det Kalla kriget mer än en gång. Triton-2 var en "våt" farkost vilket innebar att den var vattenfylld, vilket måste ha gjort den obekväm för sin besättning. Intressant nog kan man här skymta den utanpåliggande kölen, vilken skulle kunna förklara en del av de mystiska kölspår som har hittats på botten i svenska vatten. Bild: N.Kraskovsky, 2009.
 

Operativ verksamhet med miniubåt skiljer sig från den praxis som styr operationer med större linjeubåtar. Detta innebär säkerligen att man har större nytta av ett periskop i dessa mindre ubåtar, då utrymmet inte tillåter några omfattande navigationssystem. På "våta" miniubåtar (en ubåt som är vattenfylld) var det gissningsvis en analog kompass som utgjorde omfattningen av navigationsutrustning.

Men om man tänker på den precision som har uppvisats av inkräktaren att finna minlinjer, magnetslingor, undervattenskablar och andra föremål av intresse för främmande makt, så bör man ställa sig frågan om det verkligen var nödvändigt att bruka periskop så frekvent för navigation.

Kan man hitta till platsen där man skall utföra sin uppgift, t.ex. med hjälp utav detaljerade sjökort eller underrättelse, så bör navigation vara det minsta problemet.

Vill man få en bäring eller en fix på vart man befinner sig torde en dykare som sticker upp huvudet ur vattnet ha varit mindre uppseendeväckande än ett periskop.

Det sista du ser? Bilden visar en sovjetisk Spetsnaz dykare tillhörande ett av PDSS förbanden. PDSS dykarna hade som uppgift att skydda sovjetiska hamnar och skepp emot fientlig sabotageverksamhet. Attackdykaren på bilden har en återandningsapparat av typ IDA71, med den karakteristiska "ryggsäcken" och cyklopöga. Intressant nog observerades dykare med just denna utrustning ett flertal gånger på svenskt territorium, bland annat under incidenten på Almö, 1984. Denna typ av dykutrustning återanvänder luften som dykaren andas vilket innebär att inga luftbubblor från utandning uppstår. De sovjetiska attackdykarna hade tillgång till allehanda vapen och undervattensfarkoster specialkonstruerade för verksamhet under vattenytan.
 

Man får utgå ifrån att miniubåtarna (vilka transporterats i nära anslutning till sitt operativa mål av större ubåt eller ytfartyg) har haft en någorlunda bra fix på sin utgångsposition. Naturligtvis kan det vara nödvändigt att säkerställa denna ytterligare genom att lokalisera sin position via periskop.

Det förefaller som att de flesta observationer av periskop inte har inträffat under infiltration, utan snarare under exfiltration (alltså när man skall smyga ut ur operationsområdet).

Det ter sig helt naturligt att man har större nytta av periskop under dessa förhållanden, då den operativa verksamheten troligtvis involverade omfattande förflyttning under ytan. Desorientering - speciellt i mörkt vatten - var nog en betydande faktor i denna typ av verksamhet.

 

Psykologisk Krigföring Och Destabiliserande Verksamhet

Så om det inte handlade om navigation eller inkompetens, vad lämnas vi med då? Det finns ett antal andra potentiella förklaringar till den öppna verksamheten. Till exempel så skulle det ha kunnat handla om att testa den svenska beredskapen. Detta genom att uppvisa ubåt för att dra igång ubåtsjakt.

Skiftet mellan inkräktarnas beteende under 1970- och 1980-talet kan vara indikativt för att man övergick till detta istället för att undvika kontakt med svenska ubåtsjaktmedel.

Men risken att personal eller material råkar illa ut under dessa förutsättningar är påtaglig. Trots att den svenska ubåtsjaktkapaciteten var bristfällig så fanns alltid risken att en ubåt och dess personal skulle skadas eller sänkas.

Adderar man sedan all den vanliga friktionen som uppstår under operativ verksamhet (t.ex. var många av de sovjetiska ubåtarna föråldrade och mekaniskt opålitliga) så har man en riskfylld situation.

Då återkommer man till det dristiga uppträdandet av de sovjetiska specialförbanden. Sovjetunionen befann sig i ett krigstillstånd under denna tid och således kanske man ansåg att riskerna var ett nödvändigt ont. Det är dock diskutabelt om det var nödvändigt att utmana ödet till den grad som inkräktarna många gånger gjorde.

Ett annat alternativ är att det handlade om maskirovka (en sovjetisk/rysk doktrin som bygger på att vilseleda fienden). Uppvisandet av periskop och ubåt kanske var ett sätt att avleda den svenska uppmärksamheten från andra pågående underrättelseföretag.

Förebudet, en svensk informationsfilm från 1987 producerad av det dåvarande Försvaret. Filmen målade upp en mörk bild av vad som väntade Sverige vid ett potentiellt krigsutbrott i Europa. Den är onekligen lika aktuell idag som den var då. Trots att man kan roa sig över den föråldrade produktionen så har den ett tydligt budskap vilket inte är någonting att skratta åt. Den visar tydligt hur sårbart vårt samhälle är mot sabotage och krigsförberedelser. Dagens svenska samhälle är på många sätt mera sårbart än det var under det Kalla kriget och vi kan förvänta oss samma fientliga handlingar under en liknande situation i vår nutid. Bilden visar två "främmande" grodmän i full fart med att infiltrera den svenska skärgården. Filmen baserades på ett flertal faktiska händelser som inträffat på svenskt territorium, bland annat incidenten på Almö, 1984.
 

Kanske handlade det till och med om psykologisk krigföring, vilken byggde på att visa den svenska allmänheten att de främmande ubåtarna var närvarande. Sovjetisk (och nuvarande rysk) säkerhetspolitik innefattar bland annat uppvisningar av militär styrka för att skrämma eller "utpressa" nationer som inte faller in i ledet.

Den innefattar även att destabilisera motståndare, vilket ubåtskränkningarna faktiskt lyckades med att göra. Förtroendet för det politiska och militära ledarskapet i Sverige tog skada av Ubåtsfrågan och polariserade den svenska allmänheten.

Efter U-137s grundstötning så kanske det inte längre spelade någon större roll om vi visste att det rörde sig om sovjetiska ubåtar och grodmän. Det kanske istället tjänade som en passande varning till det svenska ledarskapet.

Främmande ubåtar och grodmän i närhet av Muskö skulle kunna vara ett exempel på sådan verksamhet. Det skickar en signal om att "vi är här och vi vet var ni är", som att ingenting var utom räckhåll för den sovjetiska krigsmakten.

Detta har vi fått erfara i vår nutid, då ryska skenanfall och angreppsövningar riktade mot Sverige är ett sabelrasslande för att påminna oss om vem vi har som granne. Det är min uppfattning att denna typ av verksamhet även föreföll under det Kalla kriget och i samband med ubåtskränkningarna.

Att Sverige närmar sig ett medlemskap i NATO kan vara en av de drivande anledningarna till det ryska agerandet. Det har dock en motsatt effekt, då det är handlingar likt dessa som för Sverige närmare NATO.

 

Vad tror Du? Fanns det ett politiskt motiv bakom kränkningarna, om man bortser från de rent underrättelsemässiga och militära företagen? Fanns det andra anledningar till det nonchalanta uppträdandet?

Kommentera och diskutera gärna Era åsikter om vad som försiggick i de svenska territorialvattnen under det Kalla kriget!