Pansarprojektiler: Att Knäcka Pansar
Sedan stridsvagnen och pansarfordonens introduktion i krigföring så har det funnits ett behov av att bekämpa dessa. Denna lott faller på pansarvärnet. Ett samlingsnamn för ett stort antal olika vapensystem dedikerade till att bekämpa pansar.
Så hur går det då till när man bekämpar pansar? Vilka grundläggande fysiska och kemiska processer ligger bakom detta? Som Du kommer att få se så är detta en hel vetenskap i sig.
En kort förklaring av termer:
Anslagsverkan: Effekten, eller verkan, en projektil har på det material den träffar. I denna text avser detta hur mycket pansarplåt en projektil kan slå igenom.
Sluttande pansar: Pansarplåt som monteras i en vinkel från vertikalen eller horisonten. Detta ökar den effektiva tjockleken på en pansarplåt.
Effektiv tjocklek: En pansarplåts effektiva tjocklek beror på den vinkel som plåten är monterad i och på en projektils anslagsvinkel.
Anslagsvinkel: Detta beskriver vinkeln som en projektil träffar ett mål i.
Genomslagsverkan/efterverkan: Den effekt eller skada som en projektil kan utdela efter att ha slagit igenom pansarplåt.
Eldrör: Eldröret är vad pipan på en kanon eller ett annat grovkalibrigt vapen kallas för.
Hur Man Bryter Pansar
Det grundläggande konceptet bakom pansarvärn är att göra ett bepansrat fordon odugligt för strid. Detta innebär att man måste slå igenom det pansar som skyddar fordonsbesättningen och fordonets inre komponenter.
Stridsvagnar och bandfordon kan också försättas ur drift genom att man skjuter av drivband, vilket förvandlar fordonet till inte mer än en orörlig bunker. Detta gör att de blir lättare att bekämpa med andra medel.
För enkelhetens skull så kan man dela in projektiler och granater avsedda för pansarvärn i två olika grupper: kinetiska projektiler och kemiska projektiler. Kinetiska projektiler verkar genom dess massa och hastighet (d.v.s. att projektilens rörelseenergi avgör hur mycket pansar den kan slå igenom). Denna typ av projektiler har varit de absolut vanligaste sedan det första världskriget.
Kemiska projektiler verkar genom sprängmedel som riktas för att koncentrera sprängverkan på en liten yta. Genom detta så kan man uppnå stor anslagsverkan. Dessa projektiler använder sig av vad som kallas för RSV (Riktad SprängVerkan).
Eftersom dessa projektiler inte förlitar sig på rörelseenergi för att slå igenom pansar så har de samma verkan på målet oavsett vilket avstånd det befinner sig på. Kinetiska projektiler förlorar rörelseenergi tack vare luftmotstånd och således spelar väder och vind en stor roll på dess verkan.
Kinetiska Projektiler
Det finns ett antal olika typer av kinetiska projektiler. Pansarprojektilen har varit den vanligaste sorten fram till slutet av det andra världskriget. Pansarprojektilen verkar endast genom sin rörelseenergi och är en solid konstruktion av stål.
Som en effekt av dessa projektilers runda nosar uppnådde dessa sällan optimal anslagsverkan. Vid träff på sluttande pansar tenderade projektilen att "glida av" pansaret och således misslyckas med att slå igenom. Detta korrigerades genom pansarprojektiler konstruerade med en kåpa av mjukare stål, vilket ledde till att projektilen lättare kunde få ett fäste på pansarplåten.
En variant av denna pansarprojektil hade en kärna av hårdare material såsom volframkarbid, en metall med högre densitet än stål. Detta ledde till en avsevärt större anslagsverkan. De var dock kostsamma att producera vilket innebar att de inte fanns tillgängliga i samma mängd som de vanliga pansarprojektilerna.
En annan typ av kinetisk projektil som föddes ur det andra världskriget är pilprojektilen. Denna typ används nästan uteslutande idag då den helt har ersatt den föråldrade pansarprojektilen. En pilprojektil skiljer sig från en vanlig pansarprojektil då denna är underkalibrig. Detta betyder att pilprojektilen har en mindre dimension än eldröret som den avfyras ur.
För att kunna avfyra en mindre projektil ur ett större eldrör krävs det att den omges av ett hölje och vad som kallas för en drivspegel. Det omgivande höljet (vilket är fullkalibrigt, alltså av samma dimension som eldröret) och drivspegeln faller bort under färd mot målet.
Själva "pilen" i projektilen konstrueras av metaller med mycket hög densitet, antingen volframkarbid eller utarmat uran. Eftersom den kinetiska energin fokuseras på en mycket mindre yta kan man uppnå enorm anslagsverkan.
Amerikansk pilprojektil typ M829A1 fick under Irak-kriget 1991 smeknamnet "silver bullet" av stridsvagnsbesättningarna som använde den. Denna projektil kunde slå igenom runt 570mm pansarplåt på 2 000 meters håll. Det hände till och med att denna sköts genom sanddyner för att nå sitt mål och sedan fortsätta rakt igenom en fientlig stridsvagn.
Rörelseenergin i dessa projektiler är enorm.
En nackdel med pilprojektiler är att kåpan och drivspegeln som separerar från projektilen strax efter avfyrning utgör en fara för infanteri som befinner sig i närheten.
Kemiska Projektiler
En annan typ av projektil som föddes ur det andra världskriget är pansarspränggranaten. Dessa granater förlitar sig på en sprängladdning för att penetrera pansarplåt istället för rörelseenergi. Granaten är fullkalibrig och innehåller en sorts bakåtvänd "kon" av koppar. Bakom denna kon så finns sprängladdningen, vilken vid en träff riktar sprängverkan mot konen.
De expanderande och brinnande gaserna från explosionen bryter igenom pansarplåten och skapar en omfattande splitterbildning. Glödhett splitter sårar eller dödar besättning och har också en förmåga att skapa brand. Pansarspränggranater används i huvudsak mot pansarfordon och stridsfordon då stridsvagnar ofta har för starkt pansar för att dessa granater skall vara effektiva.
Ett potentiellt problem med pansarspränggranaten är att granatens rotation i färd reducerar dess effektivitet vid en träff. Således krävs det att dessa typer av granater avfyras ur slätborrade eldrör. Projektiler som roterar får en bättre träffsäkerhet speciellt på längre avstånd, vilket man gärna vill uppnå vid skytte med pansarbrytande ammunition.
Tack vare sin drivspegel så kan pilprojektiler dock rotera även om dessa avfyras från slätborrade eldrör.
Ytterligare en typ av granat med kemisk verkan är den så kallade sprängpansargranaten. Denna verkar genom att den sprider ut sprängmedel på pansarplåten. När sprängladdningen briserar så penetrerar den inte pansaret utan skapar istället splitter som slås loss från insidan av pansarplåten.
Sprängpansargranatens populäritet har dock försvunnit sedan 1970-talet i takt med att bättre pansar har utvecklats för stridsvagnar och stridsfordon.
En annan typ av sprängpansargranaten/pansarspränggranaten är vad som på engelska heter: Explosive Formed Penetrator, eller: EFP. Denna typ av granat utvecklades även denna under det andra världskriget. Den fungerar ungefär på samma sätt som en pansarspränggranat.
Skillnaden är att dessa granater riktar sprängverkan nedåt. Dessa utgör oftast verkansdelen på pansarvärnsrobotar och inte i stridsvagnskanoner.
För att effektivare kunna bekämpa stridsvagnar så måste man slå där pansaret är som svagast. Detta innebär att taket på stridsvagnar blir ett tacksamt mål. Den explosivt formade projektilen briserar ovanför taket på en stridsvagn och formar en nedåtskjutande projektil som slår igenom det förhållandevis tunna tak-pansaret.
Kinetisk/Kemisk Projektil
Det finns slutligen ytterligare en typ av projektil, som dock inte används i någon större omfattning idag då det finns mycket effektivare ammunition. Pansargranaten bryggade skillnaden mellan de kinetiska och kemiskt verkande projektilerna.
Pansargranaten var konstruerad inte helt olikt en vanlig pansarprojektil (vilken var solid) men innehöll en mindre sprängladdning vilken var menad att brisera efter det att projektilen slagit igenom pansarstålet. Denna typ av projektil användes flitigt under första halvan av det andra världskriget.
Själva idén med denna typ av projektil var sund ur ett militärt perspektiv. En briserande sprängladdning tillsammans med det splitter från penetrationen av pansaret skulle ha en bättre genomslagsverkan än en vanlig projektil. Dock fungerade den bättre i teorin än i verkligheten.
Det var vanligt att sprängladdningen i projektilen briserade direkt när granaten träffade målet - eller så briserade den inte alls. Detta kunde leda till en förminskad förmåga att slå igenom pansar, en funktion som den tidigare pansarprojektilen utförde bättre.
De pansargranater som var avsedda för stridsvagnskanoner hade även en så pass obetydlig mängd sprängmedel att det snart stod klart att det var bättre att utveckla pansarprojektilen vidare istället.
Pansargranaten tjänade dock bättre i sjöslag, då den var en mycket vanlig ammunition för de kanoner som bestyckade slagskepp.
Nästa vecka ska vi titta på de försvarssystem och det pansar som skyddar stridsvagnar och stridsfordon. För när det utvecklas ny ammunition avsedd för pansarvärn, så utvecklas även pansarstålet parallellt med detta.