Ubåtsfrågan: Den Ständigt Gäckande Vålnaden, Inledning

När det kommer till Sverige och säkerhetspolitik så måste ubåtskränkningarna under 1970- och 1980-talet anses vara de viktigaste händelserna från det kalla kriget. De är enligt min mening även de viktigaste händelserna i svensk säkerhetspolitisk historia i modern tid.

Den så kallade Ubåtsfrågan, huruvida det faktiskt förekom främmande undervattensverksamhet i svenska territorialvatten, är en fråga som mig personligen ligger varmt om hjärtat. Trots att jag inte växte upp under hotet av ett tredje världskrig, eller ens egentligen under den tid då de påstådda kränkningarna var ett faktum, så tycker jag mig kunna ta på den där känslan som måste ha funnits under tiden.

Ubåtsfrågan är inte endast ett gäckande mysterium utan även av vikt för den tid vi lever i idag.

 

Ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 väckte stor uppståndelse världen över. Hundratals utländska journalister flockades till Stockholms skärgård för att ta del av det svenska Försvarets försök att fånga inkräktande ubåtar. Jakten ledde dock inte till att någon ubåt tvingades till ytan. Vad som egentligen hände i Hårsfjärden är en av de frågor som fortfarande inte har besvarats till fullo. Foto: Örjan Björkdahl, TT Nyhetsbyrån (tidigare Scanpix)
 

Fanns Det Någonsin Några Ubåtar?

Få är de saker som har polariserat det svenska samhället till den grad som just Ubåtsfrågan. Det är ett ämne som väcker starka åsikter och känslor även i vår egen tid. Den ena sidan är fast övertygad om att det aldrig rörde sig om några kränkande ubåtar, medan den andra sidan är övertygad om att det inte enbart rörde sig om ubåtar utan även att dessa var sovjetiska.

Jag är av den bestämda uppfattningen om att nationalitetsbestämmandet på ubåtarna har tagit alltför stor plats i debatten och har till viss del överskuggat andra, mer viktiga frågor.

För att det har förekommit kränkningar och främmande undervattensverksamhet i svenska territorialvatten är något som har bekräftats, inte enbart av det svenska Försvaret, utan även av regeringen tre tillsatta ubåtskommissioner. Det finns tusentals rapporter och observationer om kränkningar och misstänkt undervattensverksamhet, bevisen finns där för den som verkligen vill se. Detta är en fråga som redan är besvarad.

 

Det politiska ledarskapet, här genom Ubåtsskyddskommissionen, framförde ett tydligt budskap att det handlade om inkräktande ubåtar och att de kom ifrån Sovjetunionen. Det påstods även att det aldrig hade skett några avsiktliga eller oavsiktliga kränkningar av svenskt territorialvatten av ubåtar tillhörande NATO. Något som senare skulle visa sig vara en ren lögn. Hur mycket visste egentligen den svenska regeringen om kränkningarna?  Foto: Roger Turesson, Expressen, 1983
 

På Känsligt Territorium

Incidenten i Hårsfjärden och i Karlskronas inre skärgård, 1982 och 1984 respektive, står som de absolut bästa exemplen på ubåtsjakt under det kalla kriget. Men det har varit svårt för det svenska Försvaret att övertyga allmänheten och ibland även det politiska ledarskapet, om att det faktiskt handlade om inkräktare i svenska vatten.

Dessa två incidenter är också högst anmärkningsvärda eftersom Försvaret använde sig av verkanseld för att bekämpa främmande ubåt. Trots att detta hade skett tidigare så var dessa två incidenter av en annan kaliber. Inte enbart handlade det om kränkningar av svenskt territorialvatten utan även av mycket känsliga militära skyddsområden.

 

Ryska dykare ur Marina Spetsnaz-förband (specialförband med inriktning på bland annat sabotage och okonventionell krigsföring). Dessa har en lång historik av att operera i de vatten som utgör Östersjön. Dessa sades också ligga bakom många av de observationer och kränkningar som inträffade i svenska territorialvatten under det kalla kriget. Men varför var de här? Handlade det enbart om krigsförberedelser och underrättelseinhämtning, eller fanns det också ett annat budskap med kränkningarna? Foto: V. Pliska, 2012.
 

Varför Är Det Så Viktigt?

De militära insatserna mot påstådda kränkningar lämnade i dessa fall också efter sig en stor mängd frågetecken. För någon ubåt lyckades Försvaret aldrig visa upp och en del utav den tekniska bevisningen har i efterhand visat sig vara felaktig eller är fortfarande belagd med sekretess.

Ubåtsfrågan är inte alltid ett enkelt ämne att röra sig i. Det handlar om underrättelseverksamhet, en värld som av sin natur är dold och som befinner sig i en gråzon. Det är min åsikt att den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget hade en stor roll att spela i vad som skedde i svenska territorialvatten. För även denna befann sig i en gråzon och är fortfarande idag svår att definiera.

Frågan vi kanske vill ställa oss, så här över 30 år senare, är: spelar det någon roll?

I min mening är kränkningar av territorialgränser och sabotage riktat emot statsviktiga funktioner på detta sätt av yttersta vikt. Det är inte enbart ett hot emot Sveriges nationella suveränitet utan även emot den demokrati som vi håller kär.

Kränkningar av dessa slag har ju även följt med oss in i nutiden.

En tydlig bild av hur Sveriges geografiska läge kom att utgöra en gräns mellan Öst och Väst. Trots den svenska väpnade neutraliteten och vår alliansfrihet så spelades det friskt under täcket med NATO. Hur långt sträckte sig detta samarbete och hur mycket visste egentligen Sovjetunionen om detta? Karta: San Jose, 2008, Wikimedia
 

Detta får bli en inledande artikel i en serie som kommer att behandla Ubåtsfrågan med ett speciellt fokus på incidenterna i Hårsfjärden och i Karlskronas skärgård under 1980-talet.

Vi skall ta en titt på de inneboende svårigheterna med att jaga ubåt och lämna nationalitetsbestämmandet på inkräktarna därhän för att istället syna den svenska neutralitetspolitiken under denna tid.

Det har ju på senare tid visat sig att Sverige har varit allt annat än neutrala under den ideologiska kampen stormakterna emellan, helt i enlighet med hur vår politiska inställning såg ut under det andra världskriget.

Kan det vara så att den främmande undervattensverksamheten som bedrevs i svenska vatten hade ett djupare budskap? Handlade det kanske om mer än endast underrättelseinhämtning och krigsförberedelser?

 

Kärnvapenbalansen: Världen Är Tryggare Med Kärnvapen Än Utan

I takt med att USA och Ryssland rustar upp sina förhållandevis föråldrade kärnvapenarsenaler och med en ökad hotbild på Koreahalvön, kan det verka som att världen är på väg mot mörkare tider. Men hur troligt är det egentligen att kärnvapen kommer att användas i ett krig? Vad, om något, är det som stoppar en kärnvapenmakt att anfalla en annan med dessa vapen?

Det finns en balans i världen mellan kärnvapenländerna, en balans som trots att den är prekär; är mycket svår - om inte nästintill omöjlig - att rubba.

 

Historik: Kärnvapen Drev På Det Kalla Kriget

Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki 1945 blev inte enbart ett avslut på det andra världskriget. Det visade även att kärnvapen kunde tvinga en hel nation till kapitulation, detta utan att ens egna soldater behövde sätta fot på fientlig mark. När Sovjetunionen utvecklade och provsprängde sin första atombomb på slutet av 1940-talet så blev det starten på det Kalla Kriget. USA var inte längre den enda kärnvapenmakten i världen, något som ökade spänningen mellan de två ideologiska fienderna.

Under en stor del av 1950-talet fanns det dock inga effektiva medel för att leverera kärnvapen till varken Washington eller Moskva. Istället skiftade fokus på doktrinen för kärnvapen till slagfältet. Det ansågs av båda sidor att kärnvapen med mindre sprängverkan kunde brukas lika effektivt mot militära mål. Ännu fanns det ingen balans mellan de två kärnvapenmakterna och kanske var det under denna tid som hotet av ett kärnvapenkrig var som allra störst. Det skulle dröja till 1960-talet innan kärnvapenbalansen i världen började ta form.

 

 
En bild som tydligt visar förödelsen efter ett kärnvapenangrepp. Få byggnader står orördra kvar i vad som en gång var staden Hiroshima. En enda atombomb kunde göra större åverkan än tusentals konventionella bomber. Trots att tiotusentals japaner fick sätta livet till, så besparades världen ett fortsatt långdraget och blodigt krig. Synen på krig skulle också förändras för all framtid.

 

Ballistiska Robotar: Ett Helt Nytt Hot

Raketer tog inte enbart människan ut i rymden. Parallellt med de amerikanska och sovjetiska rymdprogrammen utvecklades de första interkontinentala ballistiska robotarna under 1960-talet. Dessa raketer hade räckvidder på tusentals kilometer och kunde således flyga från kontinent till kontinent. Detta innebar att städer ännu en gång blev ett mål för kärnvapenangrepp. Robotarna var också mycket svåra att värna sig emot, något som skapade stor fruktan.

Med detta uppkom ett läge där den sidan som besatt flest av dessa vapen skulle ha ett klart övertag. Man fruktade från båda sidor att om motståndaren fick detta övertag så skulle det potentiellt innebära att de skulle se ett preventivt anfall som ett realistiskt alternativ. Kunde man slå ut motståndarens förmåga att använda sig av kärnvapen så fanns det inte längre något hot mot den egna existensen. En hetsig kapprustning mellan de två följde och rädsla övergick till ren paranoia.

 

 
 Amerikansk ballistisk robot av typ LGM-30 Minuteman vilken togs i tjänst under början på 1960-talet. Med en flyghöjd på 1 126 kilometer (i atmosfärens yttersta kant) och en hastighet på över 26 tusen kilometer i timmen var dessa mycket svåra att värja sig emot. Svårigheterna kvarstår, trots teknologiska framsteg, även idag.
 

Ur detta föddes ett nytt koncept: "MAD", eller: "Mutually Assured Destruction" (fritt översatt: ömsesidig garanterad förödelse.) Om den ena sidan skulle ge sig i kast med att anfalla den andre med kärnvapen; så skulle den även öppna upp sig själv för ett motangrepp av samma kaliber. Kärnvapenbalansen hade nu tagit form, men ny teknologi skulle snart ställa den helt på sned.

 

Strategiska Ubåtar: De Osedda Utjämnarna

När specialkonstruerade ubåtar möjliggjorde att ballistiska robotar kunde avfyras utifrån havs spred detta till en början panik. Ubåtar, som tack vare sin funktion kan dölja sig under ytan, kunde smyga närmare fiendens kust och därför drastiskt förminska reaktionstiden för ett motanfall. Men de skulle komma att bli den största utjämnaren mellan länderna.

Ubåtarna skapade ett dödläge som inte kunde brytas. För även om fienden skulle lyckas med att slå ut motståndarens kärnvapenarsenal på land, så var det mycket svårt att skugga alla strategiska ubåtar. Och det räckte med att en enda ubåt kom undan för att den skulle kunna slå tillbaka med mera förödelse än alla bomber släppta under världskrigen sammalagda.

Tanken må vara skrämmande, men den är också betryggande; för det är just detta som avskräcker ett kärnvapenangrepp.

 

 
En amerikansk Trident-II robot avfyrad från en ubåt. Bomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki hade en sammanlagd sprängverkan på 0,036 megaton. En sådan här robot kan potentiellt bära upp till 12st kärnstridsspetsar med en sammanlagd sprängverkan på närmare 4 megaton (över 100 gånger större). Amerikanska strategiska ubåtar är bestyckade med 24st av dessa robotar och med en räckvidd på 11 tusen kilometer är inget potentiellt mål i världen utom räckhåll.
 

Läget Idag: Samma Som Igår

Dödläget som de strategiska ubåtarna skapade under det Kalla Kriget består även i vår egen tid. Kärnvapenbalansen i världen är lika reell nu som den var då och det finns inte mycket som kan rubba den. Trots att intresset för nya kärnvapen har ökat och att fokus återigen har återgått till bruk av dessa på slagfältet, så kvarstår ändå det inneboende problemet med att använda sig av dem. Bruk av kärnvapen kommer alltid med strategiska och globala konsekvenser oavsett sprängverkan. Därför kan de heller aldrig fylla en funktion som taktiska vapen.

Att länder som Nordkorea utvecklar kärnvapen påstås ofta vara en stor säkerhetsrisk, men sanningen är snarare att detta tjänar som en garanti för nationens fortsatta existens. Kärnvapen skapar en bufferzon mellan nationen och dess fiender, på precis samma sätt som det gör för USA och Ryssland.

Det är att öppna Pandoras ask att använda sig av dessa vapen och man måste våga tro att det är försvinnande få som är villiga att riskera sin egen överlevnad genom att göra detta. Flera kärnvapen gör inte världen till en osäkrare plats. Tvärtom fungerar de istället som en garanti för att ett kärnvapenkrig aldrig bryter ut.

Nedrustning av kärnvapen må vara en beundransvärd tanke, men det är troligt att det skulle skapa en osäkrare värld. Vid en konflikt måste en fiende betänka att motståndaren har tillgång till kärnvapen, vilket med stor sannolikhet redan har avvärjt ett antal väpnade konflikter.

Det paradoxala med kärnvapen är att den fruktansvärda kraft som de besitter även omöjliggör deras användning. Som bekant finns det inga segrare i ett kärnvapenkrig och därför ingenting att vinna på att bruka dem.