Neutralitetsfrågan: Sveriges Roll Under Krigen

En fortsättning på den artikelserie som avhandlar ubåtskränkningarna under det Kalla kriget. Inledningen kan du läsa här: Ubåtsfrågan - Den Ständigt Gäckande Vålnaden. Del 2, vilken är ett komplement till denna serie, finns här: Ubåtsjakt: Blindbock Under Vattenytan.

 

Sverige har tack vare sin neutralitet och alliansfrihet skonats från flertalet krig i Europa. Men börjar man syna den svenska neutraliteten i sömmarna, så finner man någonting annat. Sverige har varit allt annat än neutrala under de krig som svept över Europa.

Trots att vi inte har varit direkt inblandade i krigen så har vi likväl bistått de stridande parterna på olika sätt. Det ställer obekväma frågor angående vår neutralitet. Hur långt sträcker den sig egentligen och när, om hur, går den över gränsen?

Det är på sin plats att ta en titt på hur den svenska neutralitetspolitiken har sett ut under 1900-talet och hur det troligtvis har format bilden av Sverige.

(Vi har den svenska neutralitetspolitiken i relation till Sovjetunionen som fokus i denna text, då vi utgår ifrån att det var sovjetiska ubåtar som kränkte de svenska territorialvattnen under det Kalla kriget.)

 

Det Första Världskriget: Neutralitet på Villkor

När kriget kom 1914 ställde sig Sverige utanför, det fanns varken något hot eller intresse från svensk sida att beblanda sig i kampen mellan imperierna i Centraleuropa. Men det förelåg en viss inställsamhet gentemot Centralmakterna.

Den svenske kungen vid denna tid, Gustaf V, var gift med en tyska och det fanns även andra historiska relationer mellan Sverige och Tyskland. Som ett exempel delade man en viss fruktan över ryska ambitioner i Europa.

Redan 1910 hade i hemlighet den tyska försvarsstaben träffat sin svenska motsvarighet för att framföra ett förslag om ett enat anfall emot St. Petersburg. Senare, år 1915, skulle Tyskland återigen framföra sin önskan om ett svenskt inträde i kriget. Denna gång bjöd man på flera incitament.

Förutom att Sverige skulle tillhandahållas krigsmateriel så lovades det även att Åland skulle återgå till svenskt territorium, Tyskland avsåg också att frigöra Finland (båda var vid denna tid ryska territorium.) Det har i efterhand påståtts att detta förslag mottogs med viss positivitet av de svenska kungligheterna.

Kung Gustaf V var gift med en tyska, Victoria av Baden, som var dotterdotter till kejsare Wilhelm I av Tyskland. Victorias farmor var i sin tur Sofia Wilhelmina av Sverige. Tyskland och Sverige var historiskt sammanbundna på mer än ett sätt. Den så kallade "tyskvänligheten" var utbredd inom vissa kretsar, däribland i den svenska officerskåren. Det föreföll sig därför naturligt att Sverige och Tyskland hade goda relationer under båda världskrigen. Även under det andra världskriget besöktes Sverige av tyska digniteter såsom Hermann Göring, chef över det tyska Luftwaffe, som var gift med en svenska. Gustaf V var allmänt känd att vara "tyskvänlig". I och med den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941, skickade Gustaf V ett personligt gratulationsbrev till Adolf Hitler i vilket han bland annat beskrev den sovjetiska bolsjevismen som en "pest". Någon gemytlig vänskap eller delad ideologi mellan de två fanns dock inte.
 

Ett svenskt inträde i kriget skedde aldrig, dock skulle Sverige bistå Tyskland på andra sätt. Det kanske mest betydande var att man tillät tyskarna att använda sig av svenskt krypto och telegrafer för att kommunicera med sina ambassader runtom i världen. På detta sätt kunde man kringgå risken med att kommunikationen avlyssnades eller stördes av fienden.

När det kom ut i ljuset att trafik av detta slag lät sändas från det svenska utrikesdepartementet blev det en skandal på internationell nivå.

Även Östersjön skulle spela en stor roll i den svenska neutralitetsfrågan. Tyskland manade både Sverige och Danmark att minera Öresund för att stoppa ubåtar och krigsskepp från Ententen från att operera i Östersjön. Trots ett velande från den svenska sidan gav man till slut efter och en del av det svenska territorialvattnet i Öresund minerades år 1917.

Statsledarna i Ententen uttryckte sitt missnöje med detta genom att beskriva den svenska neutraliteten som allt annat än villkorslös.

 

Den Krigsviktiga Järnmalmen

Sveriges naturliga tillgång till järnmalm har varit viktig för tysk krigföring i modern tid. Den brittiska handelsblockaden av Tyskland under det första världskriget hade en smått ironisk sidoeffekt, då en stor del av den järnmalm som vanligtvis exporterades ut från Östersjön istället hamnade i tyska hamnar.

Under det andra världskriget var järnmalmen kanske ännu mera viktig för Tysklands krigsmaskineri. Året innan kriget bröt ut utgjorde den svenska järnmalmen över 40 % av all tysk import av detta slag. En betydande del.

Så pass betydande att Winston Churchill övervägde att ockupera de svenska järnmalmsfälten genom en invasion från Norge. Den planen sattes aldrig i verket, istället beslutade man att minera vattnen kring Narvik för att stoppa handelstrafiken till Tyskland. Detta trots norska protester.

Det var inte enbart Tyskland som Sverige bedrev handel av krigsviktigt materiel med. Även Storbritannien var delvis beroende av oss. Brittiska patrullbåtar som denna MGB 502, trotsade hård sjögång och kall vind på Nordsjön för att leverera kullager från SKF till det brittiska fastlandet. Även Tyskland förlitade sig på svensk export av kullager. En intressant anekdot är att brittiska och amerikanska underrättelsetjänster iscensatte en arbetarstrejk på SKF för att störa exporten av dessa till Tyskland. Sverige var en central plats för underrättelseverksamhet för alla sidor i kriget.
 

När Tyskland förlorade import från andra länder i och med krigsutbrottet 1939, blev den svenska järnmalmen ännu viktigare. Både Winston Churchill och personer ur den tyska försvarsstaben uttryckte sina opinioner om att Tyskland skulle ha stora svårigheter att fortsätta kriget utan den svenska järnmalmen.

Detta bör betraktas som ett gränsfall då det inte föreligger något juridiskt förbud mot att bedriva handel med krigförande nationer. Synar man detta ur ett moraliskt perspektiv så finns det dock rum för tvivel.

 

Svenskt Neutralitet: Två Sidor av Myntet

Den villkorliga svenska neutraliteten under det andra världskriget är ökänd. Men det som skilde denna från det föregående världskriget var att Sverige även var behjälplig de Allierade.

Man kan säga att det började med det finska vinterkriget 1939-1940, då Sverige bistod Finland genom att leverera en stor mängd vapen och manskap. Detta trots den svenska ställningen att man var en icke-stridande part i kriget. Värt att notera är att det inte är enhetligt med de krigslagar som finns att bistå stridande länder med krigsmateriel på detta sätt.

Ytterligare militära aktioner gentemot Sovjetunionen i samspel med Finland skulle följa. Ett exempel är mineringen av det Åländska havet för att försvåra operativ verksamhet av sovjetiska krigsfartyg och ubåtar.

Svenskt jaktflyg som denna, en brittisk Gloster Gladiator (i svensk tjänst: J8), brukades av det finländska flygvapnet under vinterkriget 1939-1940. De svenska stridsflygen flögs av svenska piloter men med finländsk nationalitetsbeteckning. De svenska piloterna var inblandade i ett flertal luftstrider emot sovjetiskt stridsflyg. Även en stor mängd annat krigsmateriel tillhandahölls Finland under kriget, detta trots att det bryter emot internationella krigslagar; svenskt artilleri, luftvärn, pansarvärn och svenska eldhandvapen nyttjades både av svenska frivilliga och finländska soldater under vinterkriget. Som exempel tillhandahöll Sverige bland annat över 50 miljoner patroner, runt 300 000 artillerigranater och över 130 000 gevär.
 

Den tyska permittenttrafiken är ytterligare ett lysande exempel på den otydliga svenska neutralitetspolitiken. Under åren 1940-1943 transporterades över en miljon tyska soldater på svenska järnvägar. Även transport och lagring av tyskt krigsmateriel tilläts på svensk mark. Dessa soldater, stridsvagnar, artilleri och dylikt krigsmateriel kom senare att nyttjas i kriget emot Sovjetunionen.

Man skulle inte behöva överdriva för att beskriva dessa som krigshandlingar från svensk sida. Dock fanns det föga intresse från Sovjetunionen att bedriva ett krig med Sverige. Och när den svenska försvarsmakten förstärktes och tyskarnas krigslycka vände, upphävdes permittenttrafiken till slut.

Men det var inte enbart Sovjetunionen som behandlades på detta sätt. Även Tyskland motarbetades från svenskt håll. Under kriget skulle den svenska underrättelsetjänsten samarbeta med dess brittiska och amerikanska motsvarigheter.

Ett exempel på detta är de drygt tiotal spanings- och avlyssningsstationer som den amerikanska underrättelsetjänsten OSS (föregångare till dagens CIA) tilläts operera på svensk mark. Från dessa stationer bedrevs sabotage och spioneri mot de tyska ockupationstrupperna i Norge och Danmark.

En av det tyska "hämdvapnet" V-2, en ballistisk raket med en sprängladdning på omkring 900 kg, kraschade den 13 juni 1944 i Bäckebo, Småland. Det var under en provskjutning av en raket utan skarp stridsspets som någonting gick fel. Ännu hade de Allierade inte kommit över någon V-2 raket men i utbyte mot ett antal brittiska jaktplan av typ Spitfire, så smusslades i hemlighet vrakdelarna av den kraschade V-2 raketen till Storbritannien. Trots att incidenten ansågs vara en allvarlig säkerhetsläcka i Tyskland, så var Hitler mera positivt inställd. Han menade att denna olyckshändelse tjänade som en bra påminnelse till Sverige att vi inte var utom Tysklands räckvidd.
 

Vidare hamnade information angående tysk skeppstrafik i Östersjön från svenskt spaningsflyg i brittiska händer. Detta var någonting som blev till ett stort irritationsmoment för den tyska försvarsledningen.

Sverige utbildade även danska och norska "polistrupper" i samspel med brittiska kommandosoldater, vilka avsågs att sättas in i sina ockuperade hemländer då slutet var nära för den tyska krigsmakten.

Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att beskriva dessa som handlingar utförda av en neutral part.

Man bör dock komma ihåg, eller utgå ifrån, att regeringarna under denna tid gjorde det man trodde behövdes för att skona Sverige från kriget. Vad den egentliga kostnaden av dessa handlingar (ur ett säkerhetspolitiskt och diplomatiskt avseende) blev är inte helt klart.

 

Sverige Under Det Kalla Kriget

Det är dock inte svårt att föreställa sig att den svenska regeringens handlingar under det andra världskriget färgade den sovjetiska synen på Sverige efter krigets slut. Även de handlingar som utfördes i välmening (dvs. det svenska samröret med brittiska och amerikanska underrättelsetjänster) kunde ju i efterkrigstidens sovjetiska ögon ses som ett visst ställningstagande. Västvärlden var nu den nya fienden.

Det må kanske vara hypotetiskt men inte helt grundlöst att påstå detta.

Vad som dock står klart är att Sovjetunionen sågs som det största hotet mot Sverige i Europa. Men enligt den svenska alliansfriheten ville vi heller inte ställa oss helt på NATO:s sida. I efterhand har det dock visat sig att Sverige haft ett nära samarbete med ett antal NATO-länder under det Kalla kriget. Vilket inte bör komma som någon större chock för de flesta.

Ett exempel på detta är det danska och svenska samarbetet för att avlyssna rysk ubåts- och skeppstrafik i Öresund. Detta är återigen en handling som inte är helt i linje med vad man kallar för en neutral part.

Det fanns även en svensk önskan om en försäkran att NATO skulle vara Sverige behjälpligt om kriget kom. Få hade nog några illusioner om på vilken sida Sverige skulle stå om så blev fallet.

Sovjetiskt marininfanteri under den stora Manöver "Zapad-81", eller "Väst-81". Denna övning involverade bland annat ett imaginärt bruk av kärnvapen och övningens namn ger en ledtråd till vem som var den tilltänkta fienden. Under ett potentiellt krig i Centraleuropa mellan Warszawapakten och NATO skulle marininfanteri likt dessa sättas in mot Danmark, Norge och eventuellt också emot Sverige. Hur Sveriges roll skulle se ut under ett krig i Europa under denna tid hänger mycket på frågan om kärnvapen skulle brukas av fienden eller ej.  Denna bild för tankarna till de råbarkade marininfanterister (med samma svarta uniform) som med stor tapperhet stred mot de tyska invasionsstyrkorna under det andra världskriget. Till vänster i bild ses en sovjetisk amfibievagn av typ PT-76 samt till höger ett skyttefordon av typ BTR-60PB. Bild: Semyon Maisterman/TASS.

Hur mycket visste då Sovjetunionen angående detta hemliga samarbete? Det är inte helt lätt att ta reda på, men eftersom det under en tid fanns en till synes väletablerad sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige så får man i alla fall gissa att en del av detta var känt. Om inte annat fanns det högst troligt misstankar om att Sverige spelade under täcket med NATO i någon mån.

Om den svenska allmänheten kunde gissa sig till att NATO skulle bli en svensk bundsförvant i ett krig, så måste även den sovjetiska sidan ha insett detta.

För visst fanns det sovjetiska anfallsplaner riktade emot Sverige - "krigsförberedelser" som det kallas. Men om det förelåg något verkligt intresse av att bedriva ett invasionskrig mot Sverige är inte hugget i sten. Under den senare delen av det Kalla kriget så hade Sverige en militärmakt att räkna med. Det sovjetiska ledarskapet hade inga illusioner om att Sverige skulle bli en svår nöt att knäcka.

På många sätt så räknade Sovjetunionen med att Sverige skulle behålla sin neutralitet om kriget verkligen kom. Det skulle säkra den skandinaviska flanken och frigöra sovjetiska stridskrafter som kunde nyttjas bättre i Centraleuropa. Man skulle på så sätt undvika att tampas med det förhållandevis starka svenska Försvaret.

När Viggen först togs i tjänst under 1970-talet var den en av världens mest avancerade stridsflygplan. Sverige hade under den senare delen av det Kalla kriget ett starkt luftförsvar som skulle ha inneburit svårigheter för Sovjetunionens eventuella operativa verksamhet under ett krig i Europa. År 1979 togs jakt/attack varianten av Viggen, JA-37, i tjänst vilken skulle utgöra det första försvaret emot sovjetiska luftstridskrafter. Potentiella motståndare till JA-37 var de sovjetiska jaktflygen MiG-21 samt MiG-23, båda vilka var någorlunda jämförbara med Viggen. MiG-23 var snabbare än JA-37, men Viggen hade i sin tur bättre beväpning och bättre radar. Under 1980-talet skulle dock nytt sovjetiskt jaktflyg såsom MiG-29 och Su-27 innebära värre motståndare. Bilden visar en AJS-37 (Attack/Jakt/Spaning). Bild: Alan Wilson.

Därför är den allmänna bilden av att den sovjetiska försvarsmakten skulle besegra den svenska under mycket kort tid något missvisande. Troligtvis är det så som den militära visheten förutspådde - att Sverige skulle besegras - men inte utan att det skulle bli kostsamt för angriparen. Det är mycket troligt att det i det långa loppet skulle bli ett långdraget och problematiskt företag att ockupera Sverige.


Det är värt att poängtera att ett sovjetiskt invasionsföretag riktat mot Sverige sannolikt inte skulle föranledas av någon sovjetisk expansionism - det är en förenklad och missvisande bild. Den norska kusten var mycket mera intressant att säkra för den sovjetiska krigsmakten - detta skulle i och för sig ha kunnat innebära en "genomresa" på svenskt territorium.

Från sovjetiskt håll fanns det en rädsla att Sverige, speciellt de svenska kustvattnen, skulle kunna komma att nyttjas av NATO vid ett anfall. Strategiska ubåtar skulle kunna avfyra ballistiska robotar i nära anslutning till Sovjetunionen på detta sätt.

Om det nu var känt Sovjetunionen att Sverige samarbetade med NATO länder, så är man således inte helt ute och cyklar om man påstår att krigsförberedelserna riktade mot Sverige hade en del av sin grund i vår suddiga neutralitetspolitik.

Denna hypotes (eller faktum om det så önskas) är en ledande del i min uppfattning om att ubåtskränkningarna inte enbart var ett militärt handlande.

 

Nästa del följer inom kort.

 

M4 Sherman: En Dödsfälla Eller Överdriven Myt?

Inom det militärhistoriska fältet finns det en till synes utbredd uppfattning angående M4 ”Sherman” stridsvagnen, vilken tjänade som den amerikanska arméns arbetshäst under det andra världskriget.

Denna föreställning går ut på att M4-vagnen var en dödsfälla för sin besättning, vilket även har spätts på i efterkrigstiden via böcker och Hollywoodfilmer.

Men stämmer verkligen detta; att den var mer benägen att bli till en dödsfälla än sina kontemporära motsvarigheter?

 

Ammunitionsbrand

Ammunitionsbrand är någonting som uppstår när de granater som finns förvarade i en stridsvagn träffas av glödhett splitter eller annat som får dessa att fatta eld. Det som händer är att drivladdningen och/eller sprängladdningen i granaterna exploderar och detta skapar ofta en kedjereaktion.

Ammunitionsbrand är ofta förödande och ibland så kraftfull att tornet (vilket i sig kan väga flera ton) på stridsvagnen flyger av chassit. Det behöver knappast beskrivas i detalj vad som händer med besättningen när detta inträffar.

Alla stridsvagnar kan potentiellt utsättas för ammunitionsbrand, då alla behöver ammunition i form av granater till sina stridsvagnskanoner. Även dagens stridsvagnar har denna svaghet, dock finns det nuförtiden mycket bättre säkerhetssystem och skyddad förvaring av ammunition för att motverka detta.

 

M4 "Sherman" - En "Good Enough" Stridsvagn

Innan vi går in på detaljerna kring M4-vagnen så måste vi bekanta oss med den utveckling som låg bakom dess uppkomst. När den designades 1940 så hade den tyska armén redan visat ett flertal gånger hur effektivt pansar kunde användas på det moderna slagfältet.

Den amerikanska doktrinen för pansar vid denna tid följde mer eller mindre samma linjer som övriga nationers. Stridsvagnens huvudsakliga uppgift var att operera bakom fiendens linjer, det vill säga efter att man slagit sig igenom dessa.

Således var det viktigt att stridsvagnen var snabb, så att den kunde täcka så stora avstånd som möjligt. Bakom fiendens linjer fanns viktiga mål som sambands- och ledningscentraler, ammunitionsförråd och artilleri. Det skapade även ofta förvirring och panik när fientligt pansar opererade bakom de egna frontlinjerna.

Den rörliga krigföringen som till stor del utgjorde det andra världskriget krävde att stridsvagnar var snabba. M4 "Sherman"-vagnen var inget undantag då denna kunde uppnå hastigheter mellan 40-48 km/h beroende på variant. M4-vagnen var överlag populär hos de besättningar som stred i den, dels på grund av dess tillgång men också på grund av dess mekaniska enkelhet, vilket underlättade reparation och underhåll. Men snabba stridsvagnar får ofta offra beväpning och bepansring för att minska vikten. M4-vagnen var dock jämförbar (och under perioder bättre än tyska vagnar) med andra medeltunga stridsvagnar under samma tid. Bilden visar en M4 "Sherman" i brittisk tjänst på Sicilien, 1943. Bild: Färgsättning av Paul Reynolds.
 

Även om stridsvagnen enligt den amerikanska doktrinen inte avsågs att tampas med fientliga stridsvagnar i första hand, så hade den amerikanska militären inga illusioner om att detta ändå kunde inträffa. Därför designades M4-vagnen för att kunna bekämpa de tyska och italienska stridsvagnar som fanns i tjänst under denna tid.

Således ansågs M4-vagnen vara fullt kapabel att både bekämpa ”mjuka” hot, såsom infanteri och understödsvapen, och även stridsvagnar. Det skulle visa sig att detta antagande var helt korrekt.

 

Elddopet och Smeknamnet

M4-vagnen togs först i tjänst i den brittiska armén där den kom att tjänstgöra i Nordafrika. Dess 75mm kanon och förhållandevis tjocka bepansring (jämfört med vissa andra brittiska stridsvagnar) innebar att den bättre kunde bekämpa de tyska stridsvagnar som den mötte på slagfältet.

Förutom dessa fördelar så var M4-vagnen också mekaniskt lätt att underhålla och reparera. En annan välkommen egenskap var 75mm kanonens spränggranater, något som de brittiska stridsvagnskanonerna saknade i större omfattning.

Detta ledde till att M4-vagnen överlag var omtyckt av dess brittiska besättningar vilka tidigare stridit i undermåliga stridsvagnar.

Det var dock under fälttåget i Nordafrika som den fick öknamnet ”Tommy Cooker” (”Tommies” var tyskarnas smeknamn på britterna, på samma sätt som tyskarna kallades för ”Fritz” eller ”Kraut”).

Enligt sägen uppkom detta smeknamn av M4-vagnens tendens att stå i brand efter att den skjutits ut. Men det är oklart om det var just denna stridsvagn som avsågs när smeknamnet myntades.

Den brittiska Cruiser Mk VI ”Crusader”, en annan kontemporär stridsvagn, var minst lika benägen att stå i brand då även denna saknade skyddad förvaring för ammunition. Det finns även gott om bilder på tyska Panzer III och Panzer IV vagnar, vilka var de främsta motståndarna vid denna tid, som står i brand efter att ha skjutits ut.

En brittisk Cruiser Mk VI "Crusader" passerar en utskjuten tysk Panzer IV som står i brand. Det var inte enbart amerikanska och brittiska stridsvagnar som sattes i brand efter att ha träffats av pansargranater. Trots att de tyska vagnarna ibland hade bättre skydd för ammunitionen de bar med sig, kunde en direktträff av pansargranater ändå skapa ammunitionsbrand. Brittiska, sovjetiska och amerikanska stridsvagnar hade inte alltid samma säkerhet. Det är dock oklart om ammunitionsbrand har inträffat efter det att vagnen träffats eller i efterhand. Den stora öppna sidoluckan på tornet samt detaljerna på kedjehjulet talar för att detta troligtvis är en modell "D" av Panzer IV. Bilden är tagen under den brittiska "Operation Crusader" offensiven i Libyen, 1941.
 

Ett flertal sovjetiska stridsvagnar hade också en fallenhet att fatta eld, vilket bland annat framgick av de sovjetiska besättningsmännens goda omdömde om M4-vagnen. Den beskrevs som mycket mindre benägen att fatta eld och tack vare detta kunde besättningen ofta söka skydd under den trots att den hade träffats.

Vidare påstås det också av vissa att den bensindrivna M4-vagnen, i motsats till sina dieseldrivna motsvarigheter, var mer benägen att fatta eld på grund av sitt bränsle. Det har dock i verkligheten visat sig att skillnaden mellan diesel och bensin i detta avseende i princip är försumbar.

 

M4:an och Den Europeiska Fronten

Trots att M4-vagnen tjänade väl på slagfältet i Nordafrika, så skulle den europeiska fronten under senare delen av det andra världskriget bjuda på helt andra förhållanden.

De stora öppna ytorna som fanns i den nordafrikanska öknen byttes mot tät och kuperad terräng i Frankrike och Tyskland. Där pansarstrider ofta hade utkämpats på avstånd som uppnådde 1000 meter eller längre, blev det nu istället vanligare med avstånd på 500 meter eller kortare.

Det fanns även ett antal nya tyska stridsvagnar som hade gjort sin debut på slagfältet. Viktigast av dessa var den medeltunga Panzer V ”Panther” stridsvagnen, samt den tunga Panzer VI ”Tiger” (vilken förvisso de amerikanska trupperna redan stött på i Nordafrika).

Dessa båda vagnar var bestyckade med kanoner som kunde bekämpa alla stridsvagnar de Allierade kunde sätta emot. De var även mycket väl bepansrade.

Den tyska Panzer VI "Tiger" blev mytomspunnen både under det andra världskriget och i efterkrigstiden. Dess tjocka pansar och kraftfulla 88mm KwK 36 kanon gjorde den till en fruktad motståndare på slagfältet. Men det var också tack vare detta som den var mekaniskt opålitlig; vagnen hade en vikt på 57 ton. Detta innebar att dess operativa rörelsefrihet var begränsad. Således tjänade den bäst i försvar då den kunde skjuta ut stridsvagnar på över 1000 meters håll, men i tätare terräng var den mera sårbar. Tiger-vagnen var också tekniskt komplicerad och kostsam både i tid och pengar att producera. Endast runt 1 300 Tigrar producerades under kriget. Bilden visar en Panzer VI i tjänst i Tunisien 1943. Bild: Bundesarchiv, 101I-554-0872-35.
 

Dock var det inte alltid som M4-vagnarna behövde möta dessa i strid. Vanligare var det att stöta på den tyska Panzer IV, vilken tjänade som den tyska arméns standard stridsvagn eller StuG III (en pansarvärnskanonvagn baserad på den tyska Panzer III). Båda dessa fanns i stort antal bland annat i Normandie.

Panzer IV var i många fall jämförbar med den amerikanska motsvarigheten. Den hade dock en bättre stridsvagnskanon, men M4-vagnen hade i sin tur bättre bepansring.

M4-vagnens 75mm kanon hade ett kortare eldrör än sin tyska motsvarighet, vilket ledde till lägre mynningshastighet och således en mindre anslagsverkan. Den hade dock inga problem att ta sig an den tyska Panzer IV.

Men visst fanns det gott om hot som var nog för att bekämpa M4-vagnen, den tyska 75mm KwK/PaK 40-kanonen (som utgjorde beväpningen på Panzer IV) inkluderad. Tyska och sovjetiska stridsvagnarna var på samma sätt utsatta för liknande hot - vilket man inte får glömma.

 

Statistiken - Var M4:an Sämre än Sina Motståndare?

Det enkla svaret är: nej. Men verkligheten är mera komplicerad än så. På papper tycks det klart och tydligt att M4-vagnen var utklassad av de tyngre tyska vagnarna.

Förvisso var den inte bepansrad nog för att stå emot många av de tyska stridsvagns- och pansarvärnskanonerna i tjänst, men det var inte några andra stridsvagnar heller. Även de tyngsta sovjetiska och brittiska stridsvagnarna kunde slås ut av dessa.

Att amerikanerna inte lade någon större möda på att utveckla en tyngre stridsvagn berodde på att M4-vagnen var fullt kapabel att utföra sin uppgift. Dock skulle det snart stå klart att den 75mm kanon som bestyckade M4-vagnen inte var tillräcklig för att bekämpa de tyngre och nyare tyska stridsvagnarna.

Eftersom den tyska Panzer VI var en tung och tekniskt avancerad stridsvagn, antog man helt korrekt att denna inte skulle produceras i något större antal. En grov missbedömning var dock att man gjorde samma antagande om Panzer V-vagnen. Tanken var att pansarvärnskanoner och pansarvärnskanonvagnar med grövre kaliber skulle bekämpa dessa och inte M4-vagnen.

En annan anledning var också att M4-vagnen var förhållandevis billig och lätt att massproducera, vilket ledde till att ett stort antal av dessa producerades under kriget (över 49 000 av olika varianter).

En amerikansk "Sherman"-vagn, troligtvis variant M4A3(76)W, står utskjuten i Neumarkt, Tyskland, 21: april 1945. Vid detta tillfälle hade en tysk pansarvärnskanon skjutit ut en annan "Sherman"-vagn strax innan bilden togs. Stridsvagnen på bilden besköts av en andra tysk 88mm pansarvärnskanon som fanns dold i närheten. Man kan tydligt se ett antal ingångshål i motorutrymmet vilket skvallrar om att det handlade om ett bakhåll. Två personer ur besättningen på fem man överlevde träffarna på denna stridsvagn. De tyska 88mm pansarvärnskanonerna var bland de bästa under kriget och hade inga svårigheter att bekämpa alla typer av stridsvagnar som Sovjetunionen och de Allierade kunde föra till fält. Bild: www.worldwarphotos.info
 

En efterkrigsanalys av de 797st M4-vagnar som förlorades i den amerikanska Första armén under dess fälttåg från juni 1944 till april 1945, visar att 502st av dessa sköts ut av pansargranater.

Dessa 502 stridsvagnar stod för ca 24 % av förlusterna av alla besättningsmän. Å andra sidan stod raketgevär för endast 119st utskjutna stridsvagnar men 33 % av alla förluster av besättningsmän.

Denna analys visar vidare att ca 40 % av dessa 797 utskjutna stridsvagnar stod i brand efter träff. I genomsnitt förlorades 0,78 besättningsmän i M4-vagnar som ej brunnit efter träff, medan i de som stod i brand förlorades 1,28st.

Uttryckt i rena siffror var det total 444st förluster efter brand och 434st förluster utan brand. Skillnaden är alltså inte så speciellt stor. Detta innebär även att det var sällan som hela besättningen fick sätta livet till vid en katastrofal ammunitionsbrand - även om det onekligen inträffade.

Här står en tysk Panzer V "Panther" stridsvagn i brand efter att ha skjutits ut av en amerikansk tung stridsvagn av typ M26 "Pershing". Trots skyddad ammunition så sattes denna stridsvagn i brand av träffarna från den 90mm kanon som bestyckade M26-vagnen. Flera ur besättningen i denna tyska "Panther" överlevde genom att snabbt ta sig ut ur vagnen. Bilden är tagen från en filmsekvens som spelades in av en amerikansk krigskorrespondent i Köln den 6:e mars, 1945. Denna "Panther" hade kort innan detta skjutit ut ett flertal amerikanska M4 "Sherman"-vagnar från en dold position inuti en vägtunnel. Efter att den lämnat denna position flankerades den av en tung M26-stridsvagn och sköts därefter ut. Intressant nog kan man tydligt se ett av ingångshålen från 90mm kanonen strax ovanför stridsvagnens högra drivband.
 

Kanadensiska analyser under juni-juli månad 1944 visade en annorlunda statistik. Av de 45st utskjutna M4-vagnarna som analyserades var det 33st, eller 73 %, av dessa som satts i brand efter träff av pansargranater. Men statistiken visar även att 55 % av alla träffar på stridsvagnarna i fråga var i dess sidopansar.

De vanligaste varianterna av M4-vagnen som fanns i tjänst under invasionen i Normandie; M4, M4A1 samt M4A3 hade alla ett sidopansar som inte var tjockare än 38mm. Detta kan jämföras med den tyska Panzer IV med ca 35mm, samt Panzer V "Panther" med en relativ tjocklek på mellan 40-60mm (pga sitt sluttande pansar).

I detta avseende var alltså M4-vagnen ej speciellt mycket sämre än sina vanligaste motståndare. Skillnaden ligger i de operativa förhållandena som stridsvagnen befann sig i.

Under 1944 och fram till slutet av kriget så befann sig den tyska försvarsmakten  till stor del i försvar och reträtt. Detta, tillsammans med det faktum att den som skjuter först ofta vinner strid mellan stridsvagnar, gjorde att M4-vagnen ofta hamnade i bakhåll i den förhållandevis täta terrängen i Centraleuropa.

Sidoträffarna är ett tydligt bevis på detta, då det inte tillhör vanligheten för en stridsvagn att visa sin inte fullt lika bepansrade sida för fienden. Det handlar snarare om välplanerade tyska bakhåll av stridsvagnar och pansarvärn.

 

Sammanfattningsvis

Det går dock inte att bortse från det faktum att statistiken påvisade en tendens att M4-vagnen fattade eld vid en träff. Det finns dock förklaringar till varför detta inträffade och statistiken påvisar egentligen ingenting som särskiljer sig från andra nationers stridsvagnsförluster.

De operativa förhållandena bör anses vara den största anledningen, då även kontemporära tyska stridsvagnar skulle gå samma öde till mötes om rollerna var ombytta.

Sedan spelade naturligtvis den oskyddade ammunitionen en roll. Detta skulle dock korrigeras med hjälp av en extra pansarplåt på sidopansaret, vilket var ett tacksamt mål för tyskt pansarvärn.

Den andra stora förbättringen för M4-vagnen var introduktionen av skyddad ammunition. Istället för att förvaras mer eller mindre oskyddat så utrustades vagnarna nu med ammunitionsbehållare fyllda med vatten och glykol. Detta innebar att ammunitionen inte fattade eld lika lätt vid en träff. En senare analys visade att denna förbättring markant reducerade antalet ammunitionsbränder.

Bilden visar en amerikansk M4A2(76)W stridsvagn, här i sovjetisk tjänst i Berlin, 1945. Det långa eldröret på 76mm M1 kanonen syns tydligt. Denna kanon blev svaret på de bättre bepansrade tyska stridsvagnarna såsom "Panther" och "Tiger". Den 75mm kanon som var standard på tidigare modeller av "Sherman"-vagnen hade problem med att bekämpa dessa. 76mm kanonen kunde dock slå igenom det tjocka frontpansaret på de tyngre tyska stridsvagnarna. Intressant nog så ansåg sovjetiska besättningsmän att M4-vagnen var mycket mindre benägen att utstå ammunitionsbrand än den sovjetiska standard stridsvagnen T-34. Vilket säger en del om det rykte som M4-vagnen har fått utstå. Bild: www.worldwarphotos.info
 

Från landstigningen i Normandie den 6:e juni 1944 till krigets slut den 15:e maj 1945, hade den amerikanska armén förlorat uppskattningsvis 5 400 M4-vagnar.

Detta kan jämföras med de tyska stridsvagnsförlusterna på mellan 40 000-49 000* (över 33 000 av dessa på Östfronten) och de sovjetiska som översteg 80 000 (av dessa var över 44 000 medeltunga stridsvagnar likt M4-vagnen). Här skiljer sig olika källor men det visar ändå kontrasten mellan dem tydligt.

På det hela taget så har M4 "Sherman" fått ett oförtjänt dåligt rykte. Det handlar inte om någon brist i designen av denna stridsvagn, utan snarare om de operativa förhållanden som den befann sig i. Anfallaren utstår i regel nästan alltid flera förluster än försvararen, vilket detta tydligt visar.

Man får också betänka att stridsvagnar såsom Panzer VI "Tiger" och Panzer V "Panther" endast stod för ungefär 27 % av alla tyska stridsvagnar som producerades under kriget.

Vanligare var det att M4-vagnen fick kämpa emot jämförelsebara stridsvagnar och pansarvärnskanoner - ofta i situationer där försvararen hade ett klart övertag.

 

*En notering här är att denna siffra inkluderar alla sorter av tyska stridsvagnar, pansarvärnskanonvagnar och andra bepansrade stridsfordon.