Kriget i Afghanistan: Det Nya Vietnam

Före terrorattackerna den 11 september 2001 så var Vietnamkriget den längsta konflikten i amerikansk historia. Men med sina 17 år så har konflikten i Afghanistan sedan länge tagit över den titeln. Det är inte för intet som kriget i Afghanistan har kallats det nya Vietnam.

Hittills så har konflikten kostat livet på runt 3 450 utländska soldater och uppemot 45 000 afghanska poliser och militärer. Dödssiffran för fienden, i huvudsak talibaner, uppnår till över 70 000. Civila dödsoffer tros uppnå till över 30 000 med många, många fler skadade.

Konflikten har dock inte enbart slukat människoliv. Det beräknas att kriget har kostat den amerikanska regeringen runt 2,5 triljoner (eller: 2,5 miljoner biljoner) dollar. Trots detta så verkar västmakterna inte vara närmare en seger i Afghanistan.

Varför är det så?

En stor del utav svaret på den frågan hittar vi i krigföringen och dess många paralleller till Vietnamkriget.

 

Ett Krig Olikt Andra

I och med invasionen av Afghanistan så kunde talibanernas stående militära styrkor snabbt nedkämpas av den mäktiga och samlade eldkraften från den amerikanska försvarsmakten. Men i takt med att talibanerna blev svagare så började konflikten att byta skepnad.

Detta är en naturlig utveckling av en asymmetrisk konflikt, alltså när den ena sidan är mycket starkare än den andra.

Den svagare sidan måste ta till okonventionella metoder för att kunna ha en chans mot den starkare motståndaren. Ett tydligt exempel på detta är bruket av improviserade sprängladdningar (IED:s).

Endast under åren 2009-2010 så förlorade 1078st utländska soldater livet i Afghanistan varav 816st av dessa till följd av IED:s. Detta utgör hela 60 % av alla förluster.

Trots att västmakterna har blivit bättre på att värna sig mot detta hot så fortsätter trenden in i vår nutid. IED:s anses vara smutsiga och osportsliga även inom den extrema situation som ett krig innebär.

Men det går inte att blunda för att de är effektiva. En improviserad sprängladdning är tiofaldigt många gånger billigare att framställa än de utbildade soldater och moderna stridsfordon de är avsedda att bekämpa.

Amerikanska M1A1 Abrams stridsvagnar på marsch genom den irakiska öknen under invasionen 1991. Under detta krig och även under invasionen 2003, så kunde man sätta i verket det krig som man så länge hade övat för. Stora svepande manövrar med stridsvagnar och pansarfordon förde tankarna tillbaka till det andra världskriget och kanske främst den tyska invasionen av Sovjetunionen, 1941. Den västerländska manöverkrigföringen visade sig vara mera effektiv än man någonsin hade kunnat föreställa sig. Rötterna i världskriget visade sig tydligt under invasionen. En berättelse från denna tid är hur ett irakiskt befäl, som tillfångatagits av amerikanska soldater, uppvisade stor förvåning över en bild av den tyske fältmarskalken Erwin Rommel vilken fanns uppsatt i ett amerikanskt pansarfordon. Ett annat exempel är hur irakiska trupper inte kunde tro sina ögon över de samlade och kraftfulla amerikanska pansarenheterna som överföll deras ställningar - precis som polska, franska och sovjetiska soldater upplevde runt 50 år tidigare.
 

En av anledningarna till detta är att det inte finns några frontlinjer i någon konventionell mening. Ockupationsmakten tvingas till att gräva ned sig i fasta positioner och att patrullera i de områden man vill kontrollera. 

Fasta positioner innebär att fienden alltid vet var motståndaren befinner sig och kan av denna anledning lättare infiltrera området. Denna situation uppstod även i Vietnam under 1960 och -70-talet då isolerade utposter ofta fann sig omringade av fienden.

Även franska soldater fick erfara detta under 1950-talet. Slaget vid Dien Bien Phu, 1954, blev en fransk förlust och ett avslut på den franska kolonialmakten i Vietnam.

De amerikanska befästningarna i nordöstra delarna av Afghanistan befinner sig ständigt under beskjutning av talibaner vilka använder den svåra bergsterrängen till sin fördel.

Likt Vietnam så hoppades västmakterna på en snabb seger i Afghanistan emot en hopplöst underlägsen motståndare. Men det verkar inte bättre än att västmakterna mer eller mindre blev tagna på sängen även denna gång.

Hur kunde det bli så?

 

En Vålnad Till Fiende

Det finns en hel uppsjö av anledningar till varför konflikten i Afghanistan är allt annat än enkel. Sociala, kulturella och religiösa aspekter spelar en stor roll. Men det kanske största problemet finner man i den västerländska krigföringen. Inte för att det är någonting fel på den rent tekniskt eller taktiskt, utan snarare att man försöker att applicera den på en otypisk fiende.

Inom krigföring så är erfarenheterna från det andra världskriget fortfarande färska och sedan det Kalla kriget har man övat för att möta en fiende av samma kaliber. Den moderna manöverkrigföringen har visat sig mycket effektiv med de båda invasionerna av Irak, 1991 och 2003 respektive, som goda exempel.

Men denna krigföring bygger på att fienden beter sig som en fiende bör. Den enorma eldkraft som västmakterna kan bringa till slagfältet faller platt när den möter en fiende som inte spelar efter samma regler.

I Afghanistan så finns det inga fientliga stridsvagnar eller stridsflygplan att bekämpa. De stora svepande manövrarna med pansar blir ett minne blott.

Bilden visar efterspelet av ett angrepp med en IED. En amerikansk MRAP (fordon konstruerade för att klara av utlösning av minor) av typ Cougar har kört över en dold IED med en sprängverkan på någonstans mellan 150-250 kg. Trots att fordonet är konstruerat för att klara av sprängladdningar så har det förvandlats till skrot. Dock kan man säga att det faktiskt uppfyllde sin uppgift då alla ur besättningen överlevde utan svårare skador. Det är dock inte svårt att se varför IED:s utgör ett stort hot för trupper i Afghanistan. Hade det istället handlat om en fotpatrull som utlöste laddningen så hade förluster varit ett faktum. En MRAP av denna typ kostar runt 800 000 dollar medan IED:n som åsamkade skadan kostar (på sin höjd) ett par hundra dollar att framställa.
 

Likt Viet Cong så rör sig talibanerna bland civilbefolkningen. Den generellt sett svåra terrängen i landet för tankarna till samma svårigheter som fanns i Vietnam. Teknologisk överlägsenhet kan under dessa förhållanden till viss del bli obetydlig.

Den gerillakrigföring som användes i Vietnam är av samma typ som den i Afghanistan. Militära förband kan bombas till smulor men mindre grupper av lätt utrustade soldater är paradoxalt nog svårare att bekämpa. Detta är en uråldrig taktik som är lika effektiv på det moderna slagfältet idag.

Intressant nog så använder sig soldaterna i Afghanistan av samma beskrivande ord för sin fiende som de i Vietnam: de är som vålnader.

 

Krigföring Med Bakbundna Händer

Det kanske låter konstigt, men det är svårt att beskriva konflikten i Afghanistan som ett regelrätt krig. Förvisso så utgörs den av aspekter man finner i krig: eldstrider, flygbombningar och människor som skadas och dödas.

Vi i västvärlden håller vissa etiska och moraliska ståndpunkter kärt. Detta är i sig ingenting dåligt men skapar dock en problematik när dessa appliceras i krig. En västerländsk soldat är bunden av internationella bestämmelser och fördrag som dikterar hur ett krig får utkämpas.

Bilden visar en soldat ur den amerikanska 1:a infanteri divisionen. I Afghanistan har soldaterna blivit en sorts medlare mellan civilbefolkningen och det politiska styret i USA, vilket innebär svårigheter när man samtidigt försöker att besegra talibanerna. Man har dock, vist nog, insett att man måste se till den afghanska befolkningens behov för att ha någon kontroll över situationen. Men förändringar tar tid och behöver nästan uteslutande komma inifrån. Det är svårt att påtvinga en ny livsstil och en ny regering baserad på västerländska mallar på en krigstrött befolkning. Bild: Vanessa M. Gezari. Afghanistan, 2009. 
 

Politiska beslut sipprar ned genom leden och även in i det militära. Ett exempel på detta är hur moskéer inte får beskjutas trots det att fienden nyttjar just dessa för att beskjuta västerländska soldater.

Det handlar i grund och botten inte om att man vill värna om människors rätt till religionsfrihet, utan har snarare ekonomiska och diplomatiska motiv.

En bombad moské skapar missnöje genom hela Mellanöstern och blir ytterligare bränsle åt den anti-västerländska ideologi som redan finns rotad i området. Men beslut som dessa innebär att västerländska soldater försätts i onödig fara. Beslut likt dessa fattas av politiker och inte av militärer.

Eftersom fienden i Afghanistan sällan bär uniform så läggs ett större ansvar på soldater att inte av misstag nedkämpa civila. Detta försvåras ytterligare av det faktum att många civila afghaner innehar vapen. Varje död afghan leder till att västmakten tappar sitt grepp om den befolkning man försöker att omvända.

En soldat har dock knappast något intresse av internationella relationer utan är snarare intresserad av att överleva dagen. Den frustration som soldaterna i Afghanistan upplever är den samma som soldater under Vietnamkriget upplevde.

 

Summa Summarum

Allt detta sammantaget leder ironiskt nog till att det är den underlägsna fienden som har initiativet och som bestämmer på slagfältet. Nog är det bra att det finns vissa regler kring hur ett krig får bedrivas, men vad gör man när fienden inte spelar efter samma regler?

Är ett krig verkligen ett krig när man betänker allt som utgör konflikten i Afghanistan?

Att man försöker att bygga upp ett fungerande samhälle i det land man bedriver ett krig i är en matematisk ekvation som inte går ihop. Likt den Sydvietnamesiska regeringen under Vietnamkriget så finns det en utbredd korruption i Afghanistan.

Viljan att förändra samhället och att besegra talibanerna har tappat fart bland den afghanska befolkningen.

Vidare så bör inte uppgiften att bygga upp ett samhälle eller att utöva diplomati ligga på en armé. En armé är till för att strida och bör inte vara bunden av politiska beslut. Detta är dock hur konflikten ser ut idag.

En situation likt denna kan föreställas som att man försöker plocka vitsippor med boxningshandskar.

Under Vietnamkriget var det inte ovanligt att politiker på toppnivå i den amerikanska regeringen styrde reglerna kring hur kriget fick utkämpas. På bilden ser vi dåvarande president Lyndon B. Johnson och försvarsminister Robert McNamara. Dessa två diskuterade ofta vilka mål i Nordvietnam som fick flygbombas, ofta till piloternas stora förtret. Ett exempel är de sovjetiska luftvärnsrobotarna av typ V-75 (SA-2) då endast färdigställda grupperingar av dessa vapen fick bombas av flygvapnet. Detta ledde till att försätta amerikanska piloter i stor fara eftersom icke-grupperade luftvärnsrobotar inte fick bekämpas. En av anledningarna till detta var att man fruktade att sovjetiska soldater bemannade luftvärnsrobotarna. Politiska beslut som dessa bakbinder den krigföring som skulle behövas för att vinna en seger.
 

2019 kommer att bjuda på fredsamtal mellan NATO och talibanerna för att få ett slut på konflikten. Det är dock tveksamt om man kommer lyckas att enas om hur Afghanistan kommer att se ut i framtiden. Ironiskt nog är även detta en parallell till kriget i Vietnam då USA slutligen tvingades till fredsamtal med Nordvietnam.

Vi kommer att återkomma till detta ämne i en framtida artikel. Då kommer vi att undersöka vilka medel som kan tas till för att lösa en liknande konflikt. Dessa ligger dock inte i linje varken med västerländska värderingar eller ett utropande om en seger i någon konventionell mening.

 

 

Kommentera här: