Andra Världskrigets Seglivade Myter: Del 1

Historien är fylld av halv-sanningar och ibland rena myter. Militärhistorien är inte undantagen detta.

Kanske känner du redan till en del av dessa myter, men de är värda att belysa oavsett. De dyker fortfarande upp i såväl historieböcker och dokumentärer.

I de flesta av dessa fall så finns det ett uns sanning bakom mytbildningen, men oftast är den överdriven eller rentutav förfalskad.

 

Det Polska Kavalleriet: Sablar Mot Stridsvagnar

En av de kanske mest seglivade myterna från det andra världskriget, som fortfarande går att finna i historieböcker, angår det polska kavalleriets sätt att strida. Myten säger att de polska kavalleristerna angrep tyska stridsvagnar med lansar och svärd.

Det finns dock ingen sanning bakom detta påstående, men en intressant historia bakom uppkomsten av det.

Trots att kavalleriets roll i krigföring hade förändrats avsevärt sedan mitten av 1800-talet, så utgjorde det en viktig del av många försvarsmakter när kriget bröt ut 1939. Många länder hade börjat ersätta sina hästar med motorfordon, men för mindre nationer utan en utvecklad motorindustri, så var detta en kostsam och långsam process.

Polen befann sig någonstans mittemellan, då en del av den polska armén var motoriserad men kavalleriet höll hårt i sina hästar.

Det polska kavalleriet var under 1930-talet det största i Europa och ansågs av många att vara det bästa i världen. Under kriget mot Sovjetunionen på 1920-talet så hade det polska kavalleriet spelat en betydande och avgörande roll i flera polska segrar på slagfältet.

Detta var en tradition man gärna höll fast vid. Men likt annat kavalleri under denna tid så stred de polska ryttarna till fots, hästen var endast ett medel för att snabbt ta sig från plats till plats. Ofta fyllde det polska kavalleriet rollen som en rörlig reserv på slagfältet.

Den svenska Bofors 37mm pansarvärnskanon m/38, här i polsk tjänst under beteckningen wz.36. Den polska armén hade runt 1 200 av dessa pv-kanoner när den tyska invasionen ägde rum. Denna pv-kanon utgjorde ett stort hot mot de tyska stridsvagnar som stred under invasionen 1939. Kanonen var populär och både licenstillverkades och tjänade i ett flertal länders arméer vid tiden. Den låga profilen och de vadderade kuddar som fanns på kanonens lavettben möjliggjorde att kanonbesättningen kunde ligga ned i skydd bakom skottskölden. Pjäsen vägde runt 375 kg i skjutläge, vilket innebar att den lätt kunde förflyttas av besättningen utan hjälp av motortransport. Ett polskt infanteriregemente hade ett pansarvärnskompani med mellan 3-4 pv-kanoner av denna typ. Även polska kavalleriregementen var utrustade med denna för att bekämpa fientliga stridsvagnar.
 

Så hur uppstod då den inte fullt så smickrande myten om polska kavallerister som anföll stridsvagnar med sablar?

Det hela började tidigt på morgonen den 1:a september 1939. Enheter ur det 18:e polska kavalleriregementet Pommerska Uhlan hade redan med framgång stoppat tyska trupper på väg mot Danzig. Men när tyskarna slagit sig igenom de polska linjerna söder om regementet, föll lotten på kavalleristerna att täcka den polska reträtten.

När regementet, under ledning av Överste Kazimierz Władysław Mastalerz, stötte på en bataljon av tyska infanterister, beslutade han sig för att utföra ett överraskningsanfall. Den tyska bataljonen, tillhörande det tyska 76:e infanteriregementet, vilade efter marsch och var således inte helt stridsförberedda.

Ca 250 man från det polska kavalleriregementet, ledda av Överste Mastalerz själv, anföll till häst den tyska bataljonen. Anfallet lyckades till en början att överraska de tyska soldaterna vilka snabbt skingrade sig. Dessvärre skulle ett antal tyska pansarterrängbilar snart anlända till platsen som understöd.

Eld från automatkanoner och kulsprutor tog snart ut sin rätt på de ridande polackerna vilka snabbt fick retirera. Bakom sig lämnade man ett tjugotal döda tyska soldater, men rytterianfallet blev en kostsam historia för polackerna. Mellan 50-65 sårade eller dödade kavallerister, däribland Överste Mastalerz själv, låg kvar på marken vid tyskarna.

Överste Kazimierz Władysław Mastarlerz på bild. Han ledde själv kavallerianfallet mot den vilande tyska infanteribataljonen, sent på kvällen den 1:a september 1939. Mastalerz hade stridit med det polska kavalleriet under kriget mot Sovjetunionen på 1920-talet och hade sedan dess klättrat på karriärstegen. När tyskarna anföll 1939 hade han befäl över det 18:e kavalleriregementet "Pommerska Uhlan". Anfallet mot den tyska bataljonen skulle dock innebära slutet för honom, han föll under tysk kulspruteeld när han försökte nå den sårade befälhavaren över 1:a skvadronen, Eugeniusz Świeściak.
 

Trots de svåra förlusterna så lyckades faktiskt det polska anfallet att temporärt skingra och fördröja en tysk offensiv i området. Detta ledde till att ett antal polska bataljoner framgångsrikt kunde retirera till andra försvarsställningar. Men det blev en dyr läxa varför strid till häst inte passade i modern krigföring.

När tyska och italienska krigskorrespondenter senare anlände till platsen så fann man kropparna och de döda hästarna kvar på platsen. Nu hade andra tyska trupper också anlänt, bland annat ett antal stridsvagnar. Detta blev en tacksam propagandaseger för det tyska ledarskapet.

Förvisso hade sablar använts i anfallet, men några tyska stridsvagnar fanns ej där när det skedde. Så föddes myten om de polska kavalleristerna.

Troligtvis var det även lättare för britterna och fransmännen att skylla på de "inkompetenta" polackerna än att erkänna att tyskarna innebar ett reellt hot på slagfältet.

 

Spitfire Vann Slaget Om Storbritannien

Att det brittiska Supermarine Spitfire var ett bra jaktplan kommer nog de flesta som vet överens om. Jaktplanet skulle bli en ikon för den brittiska segern över det tyska flygvapnet, Luftwaffe, under sommaren 1940.

Men trots att det var ett bra jaktflyg så var det inte så överlägset sin tyska motsvarighet man ofta vill få det att verka som. Spitfire stod endast för en del av alla segrar i luften under Slaget om Storbritannien.

Det brittiska jaktplanets naturliga fiende var det tyska Messerschmitt Bf 109E ”Emil” (hädanefter: Me 109). Me 109 var en farlig motståndare med hög topphastighet och en kraftfull beväpning. E-versionen av Me 109 var en vidareutveckling av tidigare varianter som stridit redan under det spanska inbördeskriget.

Men det var inte enbart det tyska jaktplanet som innebar en fara för de brittiska flygarna. De tyska piloterna hade god erfarenhet av luftstrid tack vare kriget mot Polen, Frankrike, Nederländerna och Belgien. Dock hade de förhållandevis lätta segrarna mot dessa motståndare utvecklats till en viss hybris hos de tyska jaktpiloterna och deras befäl.

En översikt av de luftstridskrafter vilka skulle komma att utkämpa Slaget om Storbritannien. Det tyska Luftwaffe hade ett numerärt övertag med runt 1 029 jaktflyg. Majoriteten av dessa var av den tyska Me Bf 109 och runt 289st var av den dubbelmotoriga Me Bf 110. Det tyska bombflyget bestod i huvudsak av tre olika medeltunga bombflyg; Heinkel 111, Junkers 88 och Dornier 17. Luftwaffe kunde även gruppera runt 260st störtbombare av typ Junkers 87. Motståndarsidan, det brittiska Royal Air Force (RAF), kunde gruppera runt 754st jaktflyg av vilka majoriteten var av typ Hawker Hurricane. Luftwaffe skulle trots sitt numerära överläge utstå enorma förluster i både manskap och stridsflyg i sin kamp för att förgöra det brittiska RAF. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se. Spitfire-ikon: Joel Wisneski.
 

De brittiska jaktpiloterna skulle innebära det första hårdnackade motståndet för de tyska piloterna. Spitfire var även det första moderna och jämlika jaktplanet som tyska jaktpiloter anträffade i strid. Till en början kom detta som en chock, vilket skulle leda till tyska förluster.

Men Luftwaffe erhöll ett numerärt överläge och dess högsta ledare, Hermann Göring, var fast övertygad om att det brittiska flygvapnet, Royal Air Force, snabbt skulle decimeras.

Ställda sida-vid-sida så var Spitfire och Me 109 jämlika motståndare med några viktiga undantag. Det brittiska jaktplanet hade en något högre topphastighet, med runt 10 km/h, kunde svänga snävare i kurvstrid och var bättre på att stiga i höjd.

Men Me 109 hade även ett antal övertag på Spitfire. Bland annat dess tunga beväpning, vilken bestod av två stycken 7,92mm kulsprutor och två 20mm automatkanoner. De två automatkanonerna stod i stark kontrast till Spitfires åtta 7,7mm kulsprutor, trots att ammunitionen till kanonerna var begränsad.

Ett annat viktigt övertag, som ofta hade betydelse i kurvstrid, var att Me 109 hade en motor med bränsleinsprutning, till skillnad från Spitfires förgasare. Enkelt beskrivet innebar detta att Spitfire inte kunde dyka med höga attackvinklar eftersom detta ströp bränsletillförseln till motorn. Förutom detta så var Me 109 snabbare i en dykning än Spitfire.

 
Jämförda sida vid sida så var Spitfire och Me 109 nära varandra när det kom till prestanda. Spitfire hade övertaget att den kunde svänga snävare i kurvstrid samt stiga i höjd snabbare än Me 109. Dock så hade Me 109 bättre beväpning tack vare sina två 20mm automatkanoner (typ: MG-FF) och kunde med hjälp av bränsleinsprutning dyka både bättre och snabbare än Spitfire. Den tyska Daimler-Benz 601 motorn som bland annat framförde Me 109 E-versionerna hade drygt 1 200 hästkrafter. Den brittiska Rolls-Royce Merlin III motorn som fanns i Spitfire hade 1 030 hästkrafter. Det var främst operativa omständigheter som gjorde att Slaget om Storbritannien blev till en tysk förlust. Båda sidor hade kapabla jaktflygplan och bra piloter, slaget hade kunnat sluta annorlunda om restriktionerna på de tyska jaktpiloterna hade lyfts och att det tyska Luftwaffe fortsatt att fokusera på att bekämpa det brittiska Royal Air Force. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Prestandamässigt så var varken Spitfire eller Me 109 överlägset det andra. De två jaktplanen var jämställda både på pappret och i verklig strid. Som med all luftkrigföring så är det inte själva jaktplanen som gör den stora skillnaden, utan piloterna. Har man dock tillgång till ett bra jaktplan så är detta naturligtvis behjälpligt.

Vidare så var det faktiskt Hawker Hurricane, det mest numerära brittiska jaktflyget vid tiden, som stod för hela 55-60 % av alla segrar i luften. Detta trots att Hurricane var ett mindre kapabelt jaktflyg än Spitfire.

Så varför förlorade tyskarna Slaget om Storbritannien? Svaret finner man i de högsta leden inom Luftwaffe. Under tidiga sommaren 1940 så kunde tyska jaktpiloter bedriva fri jakt på brittiskt flyg över den Engelska kanalen och det brittiska fastlandet. Detta var en period då det brittiska flygvapnet fick utstå svåra förluster i både manskap och materiel.

Messerschmitt Bf 109E och Supermarine Spitfire Mk Ia öga mot öga. De båda jaktflygplanen skulle under sommaren 1940 utkämpa hårda luftstrider mot varandra. Prestandamässigt så var planen mer eller mindre jämställda, men tyskarna erhöll till en början större erfarenhet av luftstrid och ett numerärt övertag. Övergången från fri jakt till eskort av bombflygplan för de tyska jaktpiloterna skulle dock innebära en räddning för det brittiska Royal Air Force. Båda jaktflygplanen skulle fortsätta att tjänstgöra som de viktigaste jaktplanen för respektive sida i resten av kriget. Spitfire utvecklades till 14 nya versioner, med bättre prestanda och tyngre beväpning. Me 109 utvecklades också till ett snabbare och dödligare jaktplan med början i F-versionen ("Friedrich"), vilken introducerades i slutet av år 1940. Senare versioner av Messerschmitt planet fokuserade mer på tyngre beväpning för att bekämpa de allierade bombflygen vilka ödelade den tyska flygplansindustrin under krigets sista år. Messerschmitt bild: Flying Heritage Collection (2014), Spitfire bild: © David Whitworth.
 

Denna trend skulle fortsätta och förvärras under augusti månad då Luftwaffe inledde en storoffensiv för att krossa det brittiska flygvapnet en gång för alla. Britterna var mycket nära bristningsgränsen då förlusterna översteg resurserna som fanns för att fortsätta kampen.

Räddningen kom i och med att tyskt bombflyg av misstag fällde bomber över London. Hitler hade förbjudit att något sådant skulle ske, men den brittiska vedergällningen mot Berlin gjorde honom rasande.

Nu skulle Luftwaffes fokus skifta från militära mål såsom flygfält och radarstationer, till att bomba civila mål och industrier i större utsträckning. Detta gav Royal Airforce det andningsrum det behövde för att återhämta sig.

Det brittiska radarnätet innebar att de kunde välja sina strider och fördela sina begränsade resurser på ett bättre sätt. De tyska jaktpiloterna skulle finna sig i rollen att eskortera bombflyg istället för att bedriva fri jakt, någonting som innebar restriktioner för dem.

Eskortering av bombflyg innebär att rörelsefriheten och initiativet i strid begränsas. Tyska jaktpiloter fick även ofta flyga längre sträckor och således hände det att man endast hade bränsle nog för 10-20 minuters flygtid ovanför de brittiska öarna.

Bombningen av England skulle i sitt slut kosta Luftwaffe dyrt och tvinga Hitler att överge sina planer på en eventuell invasion av landet.

Det brittiska jaktflygplanet Hawker Hurricane var det mest numerära av sitt slag under sommaren 1940. Det var långsammare än både Supermarine Spitfire och det tyska Me 109, men lyckades trots detta stå för en stor del av nedskjutningarna av tyska stridsflygplan. Eftersom Hurricane hade svårigheter med att bekämpa det snabbare tyska jaktflygplanet, fokuserades det istället ofta på att angripa tyska bombflygplan. Över 14 000 Hurricane i olika versioner konstruerades under andra världskriget, trots att dess design vid krigsutbrottet 1939 ansågs vara något föråldrad. Drygt 3 000 Hurricane skickades till Sovjetunionen via Lend-Lease Act, där den tjänade i strid mot tyskarna - dock utan stor entusiasm från piloterna som flög den. Bild: Paul Maritz, 2004.

Luftwaffe förlorade runt 570st Me 109 under slaget, kontra brittiska förluster på runt 470st Spitfires. Totala förluster för Luftwaffe var över 1 600 stridsflygplan (varav 822st av dessa var bombflygplan) och över 2 500 mannar.

Totala brittiska förluster var över 1 700st stridsflygplan (varav över 1 200 av dessa var jaktflygplan) och över 1 500 mannar. De tyska bombningarna av London och andra brittiska städer orsakade förluster på över 40 000 civila.

I efterhand har både brittiska och tyska jaktpiloter propagerat för att deras respektive jaktflygplan var de bästa.

Men sanningen ligger snarare i de operativa förhållandena och de restriktioner som sattes på de tyska flygarna, än att Spitfire var ett överlägset stridsflygplan.

 

5 mot 1: Sherman Vs. Tiger

En annan missuppfattning eller myt från det andra världskriget är kring bruket av den amerikanska stridsvagnen M4 "Sherman". Myten säger att amerikanska befäl kallt kalkylerade att det gick 5st M4-vagnar på en tysk stridsvagn av typ "Tiger".

Fyra av de amerikanska stridsvagnarna beräknades att bli utskjutna av den tyska stridsvagnen, medan den sista skulle ha en chans att slå ut denna.

Vidare sägs det också att detta var ett beräknat sätt att bekämpa den tunga tyska stridsvagnen på. Man offrade på detta sätt mannar på självmordsuppdrag. Men var det verkligen så?

Det enkla svaret är: nej. Förvisso utgjorde den tyska stridsvagnen Panzerkampfwagen VI "Tiger" ett stort hot för motståndarens stridsvagnar. Den hade tjock bepansring som vanliga amerikanska och brittiska stridsvagnar ej kunde slå igenom med sina kanoner, även på mycket korta avstånd.

Tigern var också beväpnad med en stridsvagnskanon som kunde skjuta ut alla stridsvagnar i tjänst vid denna tid, under vissa förhållanden på avstånd upp till 2 kilometer. Så det är inte konstigt att denna stridsvagn fick ett rykte om sig - ett rykte som ofta skrämde såväl stridsvagnsbesättningar som infanteri.

Den tyska Panzerkampfwagen VI "Tiger" här i tjänstgöring i Frankrike, 1944. Tiger-vagnen var en tung stridsvagn med en vikt på närmare 60 ton. En stor del av vikten kom av dess tjocka bepansring och stridsvagnskanon. Pansarstålet på denna stridsvagn var över 100mm tjockt i fronten, vilket ingen annan stridsvagnskanon vid tiden kunde slå sig igenom. Stridsvagnskanonen, 88mm KwK 36 L/56, kunde dock slå sig igenom över 100mm pansarstål på avstånd upp till 2 kilometer. Tiger-vagnens utveckling hade börjat redan 1940, då det stod klart att tyskarna behövde en tyngre stridsvagn efter att ha mött de bättre bepansrade brittiska och franska stridsvagnarna på slagfältet. Invasionen av Sovjetunionen i juni 1941 och anträffandet av de tunga sovjetiska stridsvagnarna ökade behovet av en tung tysk stridsvagn. Tiger-vagnarna såg först tjänstgöring utanför Leningrad under september 1942 och skulle fortsätta att tjänstgöra fram till krigets slut.
 

Men någon kall och kalkylerad taktik för att bekämpa denna stridsvagn genom att offra fyra stridsvagnar fanns aldrig. Som vi har tagit del av tidigare så var M4-vagnen aldrig riktigt menad att bekämpa andra stridsvagnar (även om man var införstådd med att detta skulle inträffa).

Enligt amerikansk doktrin skulle fientliga stridsvagnar i huvudsak bekämpas av dedikerade pansarvärnsvapen och inte av stridsvagnar såsom M4-vagnen. Men de gånger då de två stridsvagnarna möttes på slagfältet så tog Tigern ut sin rätt.

Britterna och ryssarna var snabbare på att utveckla vapen vilka var kapabla att bekämpa Tiger-vagnen, man hade god koll på vad man kunde vänta sig av tyskarna. Amerikanerna hade dock inte samma erfarenhet eller framsyn.

Detta var nog en vanlig syn för tyska stridsvagnsbesättningar i Tiger-vagnar; en träff av pansarprojektil som ej slagit sig igenom det tjocka pansarstålet. Jämfört med andra tunga stridsvagnar i tjänst, t.ex. den sovjetiska KV-1 och KV-2, så var Tiger-vagnen bättre. Den tjocka bepansringen innebar dock att stridsvagnen var mycket tung, vilket ledde till att dess mobilitet var begränsad. En överbelastad stötdämpning och motor krävde konstant tillsyn för att inte haverera eller fatta eld. Endast lite över 1 300 Tiger-vagnar producerades under kriget, de var mycket kostsamma och arbetskrävande att konstruera. Trots det låga antalet så skulle Tiger-vagnen sprida skräck bland de sovjetiska, brittiska och amerikanska motståndarna. I vissa fall blev Tiger-vagnen attribuerad utskjutna stridsvagnar medan det i verkligheten var pv-kanoner som stod bakom en stor del av dessa.
 

Så hur uppstod då denna myt? Troligtvis av två olika anledningar. För det första så bestod, enligt amerikansk organisation och doktrin, en stridsvagnspluton av fem stycken stridsvagnar. Därav är det förklarat varför en Tiger-vagn normalt sätt skulle stöta på detta antal av M4-vagnar.

De få gånger som dessa stridsvagnar faktiskt möttes på slagfältet (för det var försvinnande få tillfällen) så är det inte svårt att föreställa sig att det säkerligen gick åt minst fyra M4-vagnar.

Detta speciellt när man betänker att Tyskland under krigets sista år befann sig i försvar, vilket innebar att i tät terräng såsom i Normandie; så kunde en dold Tiger-vagn få första skottet.

Kanske var det just så att det hände att amerikanska stridsvagnsbefäl ibland beslöt att andra stridsvagnar skulle dra Tiger-vagnens eld, medan en annan sökte att flankera denna för att ha en chans att slå ut den.

Men det var ingen bestämd taktisk doktrin som fanns varken på papper, eller bland alla amerikanska pansarenheter. Bättre var det att vänta på att pansarvärn eller luftunderstöd kunde sättas in för att bekämpa en förskansad Tiger-vagn.

 

M4 Sherman: En Dödsfälla Eller Överdriven Myt?

Inom det militärhistoriska fältet finns det en till synes utbredd uppfattning angående M4 ”Sherman” stridsvagnen, vilken tjänade som den amerikanska arméns arbetshäst under det andra världskriget.

Denna föreställning går ut på att M4-vagnen var en dödsfälla för sin besättning, vilket även har spätts på i efterkrigstiden via böcker och Hollywoodfilmer.

Men stämmer verkligen detta; att den var mer benägen att bli till en dödsfälla än sina kontemporära motsvarigheter?

 

Ammunitionsbrand

Ammunitionsbrand är någonting som uppstår när de granater som finns förvarade i en stridsvagn träffas av glödhett splitter eller annat som får dessa att fatta eld. Det som händer är att drivladdningen och/eller sprängladdningen i granaterna exploderar och detta skapar ofta en kedjereaktion.

Ammunitionsbrand är ofta förödande och ibland så kraftfull att tornet (vilket i sig kan väga flera ton) på stridsvagnen flyger av chassit. Det behöver knappast beskrivas i detalj vad som händer med besättningen när detta inträffar.

Alla stridsvagnar kan potentiellt utsättas för ammunitionsbrand, då alla behöver ammunition i form av granater till sina stridsvagnskanoner. Även dagens stridsvagnar har denna svaghet, dock finns det nuförtiden mycket bättre säkerhetssystem och skyddad förvaring av ammunition för att motverka detta.

 

M4 "Sherman" - En "Good Enough" Stridsvagn

Innan vi går in på detaljerna kring M4-vagnen så måste vi bekanta oss med den utveckling som låg bakom dess uppkomst. När den designades 1940 så hade den tyska armén redan visat ett flertal gånger hur effektivt pansar kunde användas på det moderna slagfältet.

Den amerikanska doktrinen för pansar vid denna tid följde mer eller mindre samma linjer som övriga nationers. Stridsvagnens huvudsakliga uppgift var att operera bakom fiendens linjer, det vill säga efter att man slagit sig igenom dessa.

Således var det viktigt att stridsvagnen var snabb, så att den kunde täcka så stora avstånd som möjligt. Bakom fiendens linjer fanns viktiga mål som sambands- och ledningscentraler, ammunitionsförråd och artilleri. Det skapade även ofta förvirring och panik när fientligt pansar opererade bakom de egna frontlinjerna.

Den rörliga krigföringen som till stor del utgjorde det andra världskriget krävde att stridsvagnar var snabba. M4 "Sherman"-vagnen var inget undantag då denna kunde uppnå hastigheter mellan 40-48 km/h beroende på variant. M4-vagnen var överlag populär hos de besättningar som stred i den, dels på grund av dess tillgång men också på grund av dess mekaniska enkelhet, vilket underlättade reparation och underhåll. Men snabba stridsvagnar får ofta offra beväpning och bepansring för att minska vikten. M4-vagnen var dock jämförbar (och under perioder bättre än tyska vagnar) med andra medeltunga stridsvagnar under samma tid. Bilden visar en M4 "Sherman" i brittisk tjänst på Sicilien, 1943. Bild: Färgsättning av Paul Reynolds.
 

Även om stridsvagnen enligt den amerikanska doktrinen inte avsågs att tampas med fientliga stridsvagnar i första hand, så hade den amerikanska militären inga illusioner om att detta ändå kunde inträffa. Därför designades M4-vagnen för att kunna bekämpa de tyska och italienska stridsvagnar som fanns i tjänst under denna tid.

Således ansågs M4-vagnen vara fullt kapabel att både bekämpa ”mjuka” hot, såsom infanteri och understödsvapen, och även stridsvagnar. Det skulle visa sig att detta antagande var helt korrekt.

 

Elddopet och Smeknamnet

M4-vagnen togs först i tjänst i den brittiska armén där den kom att tjänstgöra i Nordafrika. Dess 75mm kanon och förhållandevis tjocka bepansring (jämfört med vissa andra brittiska stridsvagnar) innebar att den bättre kunde bekämpa de tyska stridsvagnar som den mötte på slagfältet.

Förutom dessa fördelar så var M4-vagnen också mekaniskt lätt att underhålla och reparera. En annan välkommen egenskap var 75mm kanonens spränggranater, något som de brittiska stridsvagnskanonerna saknade i större omfattning.

Detta ledde till att M4-vagnen överlag var omtyckt av dess brittiska besättningar vilka tidigare stridit i undermåliga stridsvagnar.

Det var dock under fälttåget i Nordafrika som den fick öknamnet ”Tommy Cooker” (”Tommies” var tyskarnas smeknamn på britterna, på samma sätt som tyskarna kallades för ”Fritz” eller ”Kraut”).

Enligt sägen uppkom detta smeknamn av M4-vagnens tendens att stå i brand efter att den skjutits ut. Men det är oklart om det var just denna stridsvagn som avsågs när smeknamnet myntades.

Den brittiska Cruiser Mk VI ”Crusader”, en annan kontemporär stridsvagn, var minst lika benägen att stå i brand då även denna saknade skyddad förvaring för ammunition. Det finns även gott om bilder på tyska Panzer III och Panzer IV vagnar, vilka var de främsta motståndarna vid denna tid, som står i brand efter att ha skjutits ut.

En brittisk Cruiser Mk VI "Crusader" passerar en utskjuten tysk Panzer IV som står i brand. Det var inte enbart amerikanska och brittiska stridsvagnar som sattes i brand efter att ha träffats av pansargranater. Trots att de tyska vagnarna ibland hade bättre skydd för ammunitionen de bar med sig, kunde en direktträff av pansargranater ändå skapa ammunitionsbrand. Brittiska, sovjetiska och amerikanska stridsvagnar hade inte alltid samma säkerhet. Det är dock oklart om ammunitionsbrand har inträffat efter det att vagnen träffats eller i efterhand. Den stora öppna sidoluckan på tornet samt detaljerna på kedjehjulet talar för att detta troligtvis är en modell "D" av Panzer IV. Bilden är tagen under den brittiska "Operation Crusader" offensiven i Libyen, 1941.
 

Ett flertal sovjetiska stridsvagnar hade också en fallenhet att fatta eld, vilket bland annat framgick av de sovjetiska besättningsmännens goda omdömde om M4-vagnen. Den beskrevs som mycket mindre benägen att fatta eld och tack vare detta kunde besättningen ofta söka skydd under den trots att den hade träffats.

Vidare påstås det också av vissa att den bensindrivna M4-vagnen, i motsats till sina dieseldrivna motsvarigheter, var mer benägen att fatta eld på grund av sitt bränsle. Det har dock i verkligheten visat sig att skillnaden mellan diesel och bensin i detta avseende i princip är försumbar.

 

M4:an och Den Europeiska Fronten

Trots att M4-vagnen tjänade väl på slagfältet i Nordafrika, så skulle den europeiska fronten under senare delen av det andra världskriget bjuda på helt andra förhållanden.

De stora öppna ytorna som fanns i den nordafrikanska öknen byttes mot tät och kuperad terräng i Frankrike och Tyskland. Där pansarstrider ofta hade utkämpats på avstånd som uppnådde 1000 meter eller längre, blev det nu istället vanligare med avstånd på 500 meter eller kortare.

Det fanns även ett antal nya tyska stridsvagnar som hade gjort sin debut på slagfältet. Viktigast av dessa var den medeltunga Panzer V ”Panther” stridsvagnen, samt den tunga Panzer VI ”Tiger” (vilken förvisso de amerikanska trupperna redan stött på i Nordafrika).

Dessa båda vagnar var bestyckade med kanoner som kunde bekämpa alla stridsvagnar de Allierade kunde sätta emot. De var även mycket väl bepansrade.

Den tyska Panzer VI "Tiger" blev mytomspunnen både under det andra världskriget och i efterkrigstiden. Dess tjocka pansar och kraftfulla 88mm KwK 36 kanon gjorde den till en fruktad motståndare på slagfältet. Men det var också tack vare detta som den var mekaniskt opålitlig; vagnen hade en vikt på 57 ton. Detta innebar att dess operativa rörelsefrihet var begränsad. Således tjänade den bäst i försvar då den kunde skjuta ut stridsvagnar på över 1000 meters håll, men i tätare terräng var den mera sårbar. Tiger-vagnen var också tekniskt komplicerad och kostsam både i tid och pengar att producera. Endast runt 1 300 Tigrar producerades under kriget. Bilden visar en Panzer VI i tjänst i Tunisien 1943. Bild: Bundesarchiv, 101I-554-0872-35.
 

Dock var det inte alltid som M4-vagnarna behövde möta dessa i strid. Vanligare var det att stöta på den tyska Panzer IV, vilken tjänade som den tyska arméns standard stridsvagn eller StuG III (en pansarvärnskanonvagn baserad på den tyska Panzer III). Båda dessa fanns i stort antal bland annat i Normandie.

Panzer IV var i många fall jämförbar med den amerikanska motsvarigheten. Den hade dock en bättre stridsvagnskanon, men M4-vagnen hade i sin tur bättre bepansring.

M4-vagnens 75mm kanon hade ett kortare eldrör än sin tyska motsvarighet, vilket ledde till lägre mynningshastighet och således en mindre anslagsverkan. Den hade dock inga problem att ta sig an den tyska Panzer IV.

Men visst fanns det gott om hot som var nog för att bekämpa M4-vagnen, den tyska 75mm KwK/PaK 40-kanonen (som utgjorde beväpningen på Panzer IV) inkluderad. Tyska och sovjetiska stridsvagnarna var på samma sätt utsatta för liknande hot - vilket man inte får glömma.

 

Statistiken - Var M4:an Sämre än Sina Motståndare?

Det enkla svaret är: nej. Men verkligheten är mera komplicerad än så. På papper tycks det klart och tydligt att M4-vagnen var utklassad av de tyngre tyska vagnarna.

Förvisso var den inte bepansrad nog för att stå emot många av de tyska stridsvagns- och pansarvärnskanonerna i tjänst, men det var inte några andra stridsvagnar heller. Även de tyngsta sovjetiska och brittiska stridsvagnarna kunde slås ut av dessa.

Att amerikanerna inte lade någon större möda på att utveckla en tyngre stridsvagn berodde på att M4-vagnen var fullt kapabel att utföra sin uppgift. Dock skulle det snart stå klart att den 75mm kanon som bestyckade M4-vagnen inte var tillräcklig för att bekämpa de tyngre och nyare tyska stridsvagnarna.

Eftersom den tyska Panzer VI var en tung och tekniskt avancerad stridsvagn, antog man helt korrekt att denna inte skulle produceras i något större antal. En grov missbedömning var dock att man gjorde samma antagande om Panzer V-vagnen. Tanken var att pansarvärnskanoner och pansarvärnskanonvagnar med grövre kaliber skulle bekämpa dessa och inte M4-vagnen.

En annan anledning var också att M4-vagnen var förhållandevis billig och lätt att massproducera, vilket ledde till att ett stort antal av dessa producerades under kriget (över 49 000 av olika varianter).

En amerikansk "Sherman"-vagn, troligtvis variant M4A3(76)W, står utskjuten i Neumarkt, Tyskland, 21: april 1945. Vid detta tillfälle hade en tysk pansarvärnskanon skjutit ut en annan "Sherman"-vagn strax innan bilden togs. Stridsvagnen på bilden besköts av en andra tysk 88mm pansarvärnskanon som fanns dold i närheten. Man kan tydligt se ett antal ingångshål i motorutrymmet vilket skvallrar om att det handlade om ett bakhåll. Två personer ur besättningen på fem man överlevde träffarna på denna stridsvagn. De tyska 88mm pansarvärnskanonerna var bland de bästa under kriget och hade inga svårigheter att bekämpa alla typer av stridsvagnar som Sovjetunionen och de Allierade kunde föra till fält. Bild: www.worldwarphotos.info
 

En efterkrigsanalys av de 797st M4-vagnar som förlorades i den amerikanska Första armén under dess fälttåg från juni 1944 till april 1945, visar att 502st av dessa sköts ut av pansargranater.

Dessa 502 stridsvagnar stod för ca 24 % av förlusterna av alla besättningsmän. Å andra sidan stod raketgevär för endast 119st utskjutna stridsvagnar men 33 % av alla förluster av besättningsmän.

Denna analys visar vidare att ca 40 % av dessa 797 utskjutna stridsvagnar stod i brand efter träff. I genomsnitt förlorades 0,78 besättningsmän i M4-vagnar som ej brunnit efter träff, medan i de som stod i brand förlorades 1,28st.

Uttryckt i rena siffror var det total 444st förluster efter brand och 434st förluster utan brand. Skillnaden är alltså inte så speciellt stor. Detta innebär även att det var sällan som hela besättningen fick sätta livet till vid en katastrofal ammunitionsbrand - även om det onekligen inträffade.

Här står en tysk Panzer V "Panther" stridsvagn i brand efter att ha skjutits ut av en amerikansk tung stridsvagn av typ M26 "Pershing". Trots skyddad ammunition så sattes denna stridsvagn i brand av träffarna från den 90mm kanon som bestyckade M26-vagnen. Flera ur besättningen i denna tyska "Panther" överlevde genom att snabbt ta sig ut ur vagnen. Bilden är tagen från en filmsekvens som spelades in av en amerikansk krigskorrespondent i Köln den 6:e mars, 1945. Denna "Panther" hade kort innan detta skjutit ut ett flertal amerikanska M4 "Sherman"-vagnar från en dold position inuti en vägtunnel. Efter att den lämnat denna position flankerades den av en tung M26-stridsvagn och sköts därefter ut. Intressant nog kan man tydligt se ett av ingångshålen från 90mm kanonen strax ovanför stridsvagnens högra drivband.
 

Kanadensiska analyser under juni-juli månad 1944 visade en annorlunda statistik. Av de 45st utskjutna M4-vagnarna som analyserades var det 33st, eller 73 %, av dessa som satts i brand efter träff av pansargranater. Men statistiken visar även att 55 % av alla träffar på stridsvagnarna i fråga var i dess sidopansar.

De vanligaste varianterna av M4-vagnen som fanns i tjänst under invasionen i Normandie; M4, M4A1 samt M4A3 hade alla ett sidopansar som inte var tjockare än 38mm. Detta kan jämföras med den tyska Panzer IV med ca 35mm, samt Panzer V "Panther" med en relativ tjocklek på mellan 40-60mm (pga sitt sluttande pansar).

I detta avseende var alltså M4-vagnen ej speciellt mycket sämre än sina vanligaste motståndare. Skillnaden ligger i de operativa förhållandena som stridsvagnen befann sig i.

Under 1944 och fram till slutet av kriget så befann sig den tyska försvarsmakten  till stor del i försvar och reträtt. Detta, tillsammans med det faktum att den som skjuter först ofta vinner strid mellan stridsvagnar, gjorde att M4-vagnen ofta hamnade i bakhåll i den förhållandevis täta terrängen i Centraleuropa.

Sidoträffarna är ett tydligt bevis på detta, då det inte tillhör vanligheten för en stridsvagn att visa sin inte fullt lika bepansrade sida för fienden. Det handlar snarare om välplanerade tyska bakhåll av stridsvagnar och pansarvärn.

 

Sammanfattningsvis

Det går dock inte att bortse från det faktum att statistiken påvisade en tendens att M4-vagnen fattade eld vid en träff. Det finns dock förklaringar till varför detta inträffade och statistiken påvisar egentligen ingenting som särskiljer sig från andra nationers stridsvagnsförluster.

De operativa förhållandena bör anses vara den största anledningen, då även kontemporära tyska stridsvagnar skulle gå samma öde till mötes om rollerna var ombytta.

Sedan spelade naturligtvis den oskyddade ammunitionen en roll. Detta skulle dock korrigeras med hjälp av en extra pansarplåt på sidopansaret, vilket var ett tacksamt mål för tyskt pansarvärn.

Den andra stora förbättringen för M4-vagnen var introduktionen av skyddad ammunition. Istället för att förvaras mer eller mindre oskyddat så utrustades vagnarna nu med ammunitionsbehållare fyllda med vatten och glykol. Detta innebar att ammunitionen inte fattade eld lika lätt vid en träff. En senare analys visade att denna förbättring markant reducerade antalet ammunitionsbränder.

Bilden visar en amerikansk M4A2(76)W stridsvagn, här i sovjetisk tjänst i Berlin, 1945. Det långa eldröret på 76mm M1 kanonen syns tydligt. Denna kanon blev svaret på de bättre bepansrade tyska stridsvagnarna såsom "Panther" och "Tiger". Den 75mm kanon som var standard på tidigare modeller av "Sherman"-vagnen hade problem med att bekämpa dessa. 76mm kanonen kunde dock slå igenom det tjocka frontpansaret på de tyngre tyska stridsvagnarna. Intressant nog så ansåg sovjetiska besättningsmän att M4-vagnen var mycket mindre benägen att utstå ammunitionsbrand än den sovjetiska standard stridsvagnen T-34. Vilket säger en del om det rykte som M4-vagnen har fått utstå. Bild: www.worldwarphotos.info
 

Från landstigningen i Normandie den 6:e juni 1944 till krigets slut den 15:e maj 1945, hade den amerikanska armén förlorat uppskattningsvis 5 400 M4-vagnar.

Detta kan jämföras med de tyska stridsvagnsförlusterna på mellan 40 000-49 000* (över 33 000 av dessa på Östfronten) och de sovjetiska som översteg 80 000 (av dessa var över 44 000 medeltunga stridsvagnar likt M4-vagnen). Här skiljer sig olika källor men det visar ändå kontrasten mellan dem tydligt.

På det hela taget så har M4 "Sherman" fått ett oförtjänt dåligt rykte. Det handlar inte om någon brist i designen av denna stridsvagn, utan snarare om de operativa förhållanden som den befann sig i. Anfallaren utstår i regel nästan alltid flera förluster än försvararen, vilket detta tydligt visar.

Man får också betänka att stridsvagnar såsom Panzer VI "Tiger" och Panzer V "Panther" endast stod för ungefär 27 % av alla tyska stridsvagnar som producerades under kriget.

Vanligare var det att M4-vagnen fick kämpa emot jämförelsebara stridsvagnar och pansarvärnskanoner - ofta i situationer där försvararen hade ett klart övertag.

 

*En notering här är att denna siffra inkluderar alla sorter av tyska stridsvagnar, pansarvärnskanonvagnar och andra bepansrade stridsfordon.