Kärnvapenbalansen: Världen Är Tryggare Med Kärnvapen Än Utan

I takt med att USA och Ryssland rustar upp sina förhållandevis föråldrade kärnvapenarsenaler och med en ökad hotbild på Koreahalvön, kan det verka som att världen är på väg mot mörkare tider. Men hur troligt är det egentligen att kärnvapen kommer att användas i ett krig? Vad, om något, är det som stoppar en kärnvapenmakt att anfalla en annan med dessa vapen?

Det finns en balans i världen mellan kärnvapenländerna, en balans som trots att den är prekär; är mycket svår - om inte nästintill omöjlig - att rubba.

 

Historik: Kärnvapen Drev På Det Kalla Kriget

Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki 1945 blev inte enbart ett avslut på det andra världskriget. Det visade även att kärnvapen kunde tvinga en hel nation till kapitulation, detta utan att ens egna soldater behövde sätta fot på fientlig mark. När Sovjetunionen utvecklade och provsprängde sin första atombomb på slutet av 1940-talet så blev det starten på det Kalla Kriget. USA var inte längre den enda kärnvapenmakten i världen, något som ökade spänningen mellan de två ideologiska fienderna.

Under en stor del av 1950-talet fanns det dock inga effektiva medel för att leverera kärnvapen till varken Washington eller Moskva. Istället skiftade fokus på doktrinen för kärnvapen till slagfältet. Det ansågs av båda sidor att kärnvapen med mindre sprängverkan kunde brukas lika effektivt mot militära mål. Ännu fanns det ingen balans mellan de två kärnvapenmakterna och kanske var det under denna tid som hotet av ett kärnvapenkrig var som allra störst. Det skulle dröja till 1960-talet innan kärnvapenbalansen i världen började ta form.

 

 
En bild som tydligt visar förödelsen efter ett kärnvapenangrepp. Få byggnader står orördra kvar i vad som en gång var staden Hiroshima. En enda atombomb kunde göra större åverkan än tusentals konventionella bomber. Trots att tiotusentals japaner fick sätta livet till, så besparades världen ett fortsatt långdraget och blodigt krig. Synen på krig skulle också förändras för all framtid.

 

Ballistiska Robotar: Ett Helt Nytt Hot

Raketer tog inte enbart människan ut i rymden. Parallellt med de amerikanska och sovjetiska rymdprogrammen utvecklades de första interkontinentala ballistiska robotarna under 1960-talet. Dessa raketer hade räckvidder på tusentals kilometer och kunde således flyga från kontinent till kontinent. Detta innebar att städer ännu en gång blev ett mål för kärnvapenangrepp. Robotarna var också mycket svåra att värna sig emot, något som skapade stor fruktan.

Med detta uppkom ett läge där den sidan som besatt flest av dessa vapen skulle ha ett klart övertag. Man fruktade från båda sidor att om motståndaren fick detta övertag så skulle det potentiellt innebära att de skulle se ett preventivt anfall som ett realistiskt alternativ. Kunde man slå ut motståndarens förmåga att använda sig av kärnvapen så fanns det inte längre något hot mot den egna existensen. En hetsig kapprustning mellan de två följde och rädsla övergick till ren paranoia.

 

 
 Amerikansk ballistisk robot av typ LGM-30 Minuteman vilken togs i tjänst under början på 1960-talet. Med en flyghöjd på 1 126 kilometer (i atmosfärens yttersta kant) och en hastighet på över 26 tusen kilometer i timmen var dessa mycket svåra att värja sig emot. Svårigheterna kvarstår, trots teknologiska framsteg, även idag.
 

Ur detta föddes ett nytt koncept: "MAD", eller: "Mutually Assured Destruction" (fritt översatt: ömsesidig garanterad förödelse.) Om den ena sidan skulle ge sig i kast med att anfalla den andre med kärnvapen; så skulle den även öppna upp sig själv för ett motangrepp av samma kaliber. Kärnvapenbalansen hade nu tagit form, men ny teknologi skulle snart ställa den helt på sned.

 

Strategiska Ubåtar: De Osedda Utjämnarna

När specialkonstruerade ubåtar möjliggjorde att ballistiska robotar kunde avfyras utifrån havs spred detta till en början panik. Ubåtar, som tack vare sin funktion kan dölja sig under ytan, kunde smyga närmare fiendens kust och därför drastiskt förminska reaktionstiden för ett motanfall. Men de skulle komma att bli den största utjämnaren mellan länderna.

Ubåtarna skapade ett dödläge som inte kunde brytas. För även om fienden skulle lyckas med att slå ut motståndarens kärnvapenarsenal på land, så var det mycket svårt att skugga alla strategiska ubåtar. Och det räckte med att en enda ubåt kom undan för att den skulle kunna slå tillbaka med mera förödelse än alla bomber släppta under världskrigen sammalagda.

Tanken må vara skrämmande, men den är också betryggande; för det är just detta som avskräcker ett kärnvapenangrepp.

 

 
En amerikansk Trident-II robot avfyrad från en ubåt. Bomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki hade en sammanlagd sprängverkan på 0,036 megaton. En sådan här robot kan potentiellt bära upp till 12st kärnstridsspetsar med en sammanlagd sprängverkan på närmare 4 megaton (över 100 gånger större). Amerikanska strategiska ubåtar är bestyckade med 24st av dessa robotar och med en räckvidd på 11 tusen kilometer är inget potentiellt mål i världen utom räckhåll.
 

Läget Idag: Samma Som Igår

Dödläget som de strategiska ubåtarna skapade under det Kalla Kriget består även i vår egen tid. Kärnvapenbalansen i världen är lika reell nu som den var då och det finns inte mycket som kan rubba den. Trots att intresset för nya kärnvapen har ökat och att fokus återigen har återgått till bruk av dessa på slagfältet, så kvarstår ändå det inneboende problemet med att använda sig av dem. Bruk av kärnvapen kommer alltid med strategiska och globala konsekvenser oavsett sprängverkan. Därför kan de heller aldrig fylla en funktion som taktiska vapen.

Att länder som Nordkorea utvecklar kärnvapen påstås ofta vara en stor säkerhetsrisk, men sanningen är snarare att detta tjänar som en garanti för nationens fortsatta existens. Kärnvapen skapar en bufferzon mellan nationen och dess fiender, på precis samma sätt som det gör för USA och Ryssland.

Det är att öppna Pandoras ask att använda sig av dessa vapen och man måste våga tro att det är försvinnande få som är villiga att riskera sin egen överlevnad genom att göra detta. Flera kärnvapen gör inte världen till en osäkrare plats. Tvärtom fungerar de istället som en garanti för att ett kärnvapenkrig aldrig bryter ut.

Nedrustning av kärnvapen må vara en beundransvärd tanke, men det är troligt att det skulle skapa en osäkrare värld. Vid en konflikt måste en fiende betänka att motståndaren har tillgång till kärnvapen, vilket med stor sannolikhet redan har avvärjt ett antal väpnade konflikter.

Det paradoxala med kärnvapen är att den fruktansvärda kraft som de besitter även omöjliggör deras användning. Som bekant finns det inga segrare i ett kärnvapenkrig och därför ingenting att vinna på att bruka dem.