Kriget i Afghanistan: Det Nya Vietnam

Före terrorattackerna den 11 september 2001 så var Vietnamkriget den längsta konflikten i amerikansk historia. Men med sina 17 år så har konflikten i Afghanistan sedan länge tagit över den titeln. Det är inte för intet som kriget i Afghanistan har kallats det nya Vietnam.

Hittills så har konflikten kostat livet på runt 3 450 utländska soldater och uppemot 45 000 afghanska poliser och militärer. Dödssiffran för fienden, i huvudsak talibaner, uppnår till över 70 000. Civila dödsoffer tros uppnå till över 30 000 med många, många fler skadade.

Konflikten har dock inte enbart slukat människoliv. Det beräknas att kriget har kostat den amerikanska regeringen runt 2,5 triljoner (eller: 2,5 miljoner biljoner) dollar. Trots detta så verkar västmakterna inte vara närmare en seger i Afghanistan.

Varför är det så?

En stor del utav svaret på den frågan hittar vi i krigföringen och dess många paralleller till Vietnamkriget.

 

Ett Krig Olikt Andra

I och med invasionen av Afghanistan så kunde talibanernas stående militära styrkor snabbt nedkämpas av den mäktiga och samlade eldkraften från den amerikanska försvarsmakten. Men i takt med att talibanerna blev svagare så började konflikten att byta skepnad.

Detta är en naturlig utveckling av en asymmetrisk konflikt, alltså när den ena sidan är mycket starkare än den andra.

Den svagare sidan måste ta till okonventionella metoder för att kunna ha en chans mot den starkare motståndaren. Ett tydligt exempel på detta är bruket av improviserade sprängladdningar (IED:s).

Endast under åren 2009-2010 så förlorade 1078st utländska soldater livet i Afghanistan varav 816st av dessa till följd av IED:s. Detta utgör hela 60 % av alla förluster.

Trots att västmakterna har blivit bättre på att värna sig mot detta hot så fortsätter trenden in i vår nutid. IED:s anses vara smutsiga och osportsliga även inom den extrema situation som ett krig innebär.

Men det går inte att blunda för att de är effektiva. En improviserad sprängladdning är tiofaldigt många gånger billigare att framställa än de utbildade soldater och moderna stridsfordon de är avsedda att bekämpa.

Amerikanska M1A1 Abrams stridsvagnar på marsch genom den irakiska öknen under invasionen 1991. Under detta krig och även under invasionen 2003, så kunde man sätta i verket det krig som man så länge hade övat för. Stora svepande manövrar med stridsvagnar och pansarfordon förde tankarna tillbaka till det andra världskriget och kanske främst den tyska invasionen av Sovjetunionen, 1941. Den västerländska manöverkrigföringen visade sig vara mera effektiv än man någonsin hade kunnat föreställa sig. Rötterna i världskriget visade sig tydligt under invasionen. En berättelse från denna tid är hur ett irakiskt befäl, som tillfångatagits av amerikanska soldater, uppvisade stor förvåning över en bild av den tyske fältmarskalken Erwin Rommel vilken fanns uppsatt i ett amerikanskt pansarfordon. Ett annat exempel är hur irakiska trupper inte kunde tro sina ögon över de samlade och kraftfulla amerikanska pansarenheterna som överföll deras ställningar - precis som polska, franska och sovjetiska soldater upplevde runt 50 år tidigare.
 

En av anledningarna till detta är att det inte finns några frontlinjer i någon konventionell mening. Ockupationsmakten tvingas till att gräva ned sig i fasta positioner och att patrullera i de områden man vill kontrollera. 

Fasta positioner innebär att fienden alltid vet var motståndaren befinner sig och kan av denna anledning lättare infiltrera området. Denna situation uppstod även i Vietnam under 1960 och -70-talet då isolerade utposter ofta fann sig omringade av fienden.

Även franska soldater fick erfara detta under 1950-talet. Slaget vid Dien Bien Phu, 1954, blev en fransk förlust och ett avslut på den franska kolonialmakten i Vietnam.

De amerikanska befästningarna i nordöstra delarna av Afghanistan befinner sig ständigt under beskjutning av talibaner vilka använder den svåra bergsterrängen till sin fördel.

Likt Vietnam så hoppades västmakterna på en snabb seger i Afghanistan emot en hopplöst underlägsen motståndare. Men det verkar inte bättre än att västmakterna mer eller mindre blev tagna på sängen även denna gång.

Hur kunde det bli så?

 

En Vålnad Till Fiende

Det finns en hel uppsjö av anledningar till varför konflikten i Afghanistan är allt annat än enkel. Sociala, kulturella och religiösa aspekter spelar en stor roll. Men det kanske största problemet finner man i den västerländska krigföringen. Inte för att det är någonting fel på den rent tekniskt eller taktiskt, utan snarare att man försöker att applicera den på en otypisk fiende.

Inom krigföring så är erfarenheterna från det andra världskriget fortfarande färska och sedan det Kalla kriget har man övat för att möta en fiende av samma kaliber. Den moderna manöverkrigföringen har visat sig mycket effektiv med de båda invasionerna av Irak, 1991 och 2003 respektive, som goda exempel.

Men denna krigföring bygger på att fienden beter sig som en fiende bör. Den enorma eldkraft som västmakterna kan bringa till slagfältet faller platt när den möter en fiende som inte spelar efter samma regler.

I Afghanistan så finns det inga fientliga stridsvagnar eller stridsflygplan att bekämpa. De stora svepande manövrarna med pansar blir ett minne blott.

Bilden visar efterspelet av ett angrepp med en IED. En amerikansk MRAP (fordon konstruerade för att klara av utlösning av minor) av typ Cougar har kört över en dold IED med en sprängverkan på någonstans mellan 150-250 kg. Trots att fordonet är konstruerat för att klara av sprängladdningar så har det förvandlats till skrot. Dock kan man säga att det faktiskt uppfyllde sin uppgift då alla ur besättningen överlevde utan svårare skador. Det är dock inte svårt att se varför IED:s utgör ett stort hot för trupper i Afghanistan. Hade det istället handlat om en fotpatrull som utlöste laddningen så hade förluster varit ett faktum. En MRAP av denna typ kostar runt 800 000 dollar medan IED:n som åsamkade skadan kostar (på sin höjd) ett par hundra dollar att framställa.
 

Likt Viet Cong så rör sig talibanerna bland civilbefolkningen. Den generellt sett svåra terrängen i landet för tankarna till samma svårigheter som fanns i Vietnam. Teknologisk överlägsenhet kan under dessa förhållanden till viss del bli obetydlig.

Den gerillakrigföring som användes i Vietnam är av samma typ som den i Afghanistan. Militära förband kan bombas till smulor men mindre grupper av lätt utrustade soldater är paradoxalt nog svårare att bekämpa. Detta är en uråldrig taktik som är lika effektiv på det moderna slagfältet idag.

Intressant nog så använder sig soldaterna i Afghanistan av samma beskrivande ord för sin fiende som de i Vietnam: de är som vålnader.

 

Krigföring Med Bakbundna Händer

Det kanske låter konstigt, men det är svårt att beskriva konflikten i Afghanistan som ett regelrätt krig. Förvisso så utgörs den av aspekter man finner i krig: eldstrider, flygbombningar och människor som skadas och dödas.

Vi i västvärlden håller vissa etiska och moraliska ståndpunkter kärt. Detta är i sig ingenting dåligt men skapar dock en problematik när dessa appliceras i krig. En västerländsk soldat är bunden av internationella bestämmelser och fördrag som dikterar hur ett krig får utkämpas.

Bilden visar en soldat ur den amerikanska 1:a infanteri divisionen. I Afghanistan har soldaterna blivit en sorts medlare mellan civilbefolkningen och det politiska styret i USA, vilket innebär svårigheter när man samtidigt försöker att besegra talibanerna. Man har dock, vist nog, insett att man måste se till den afghanska befolkningens behov för att ha någon kontroll över situationen. Men förändringar tar tid och behöver nästan uteslutande komma inifrån. Det är svårt att påtvinga en ny livsstil och en ny regering baserad på västerländska mallar på en krigstrött befolkning. Bild: Vanessa M. Gezari. Afghanistan, 2009. 
 

Politiska beslut sipprar ned genom leden och även in i det militära. Ett exempel på detta är hur moskéer inte får beskjutas trots det att fienden nyttjar just dessa för att beskjuta västerländska soldater.

Det handlar i grund och botten inte om att man vill värna om människors rätt till religionsfrihet, utan har snarare ekonomiska och diplomatiska motiv.

En bombad moské skapar missnöje genom hela Mellanöstern och blir ytterligare bränsle åt den anti-västerländska ideologi som redan finns rotad i området. Men beslut som dessa innebär att västerländska soldater försätts i onödig fara. Beslut likt dessa fattas av politiker och inte av militärer.

Eftersom fienden i Afghanistan sällan bär uniform så läggs ett större ansvar på soldater att inte av misstag nedkämpa civila. Detta försvåras ytterligare av det faktum att många civila afghaner innehar vapen. Varje död afghan leder till att västmakten tappar sitt grepp om den befolkning man försöker att omvända.

En soldat har dock knappast något intresse av internationella relationer utan är snarare intresserad av att överleva dagen. Den frustration som soldaterna i Afghanistan upplever är den samma som soldater under Vietnamkriget upplevde.

 

Summa Summarum

Allt detta sammantaget leder ironiskt nog till att det är den underlägsna fienden som har initiativet och som bestämmer på slagfältet. Nog är det bra att det finns vissa regler kring hur ett krig får bedrivas, men vad gör man när fienden inte spelar efter samma regler?

Är ett krig verkligen ett krig när man betänker allt som utgör konflikten i Afghanistan?

Att man försöker att bygga upp ett fungerande samhälle i det land man bedriver ett krig i är en matematisk ekvation som inte går ihop. Likt den Sydvietnamesiska regeringen under Vietnamkriget så finns det en utbredd korruption i Afghanistan.

Viljan att förändra samhället och att besegra talibanerna har tappat fart bland den afghanska befolkningen.

Vidare så bör inte uppgiften att bygga upp ett samhälle eller att utöva diplomati ligga på en armé. En armé är till för att strida och bör inte vara bunden av politiska beslut. Detta är dock hur konflikten ser ut idag.

En situation likt denna kan föreställas som att man försöker plocka vitsippor med boxningshandskar.

Under Vietnamkriget var det inte ovanligt att politiker på toppnivå i den amerikanska regeringen styrde reglerna kring hur kriget fick utkämpas. På bilden ser vi dåvarande president Lyndon B. Johnson och försvarsminister Robert McNamara. Dessa två diskuterade ofta vilka mål i Nordvietnam som fick flygbombas, ofta till piloternas stora förtret. Ett exempel är de sovjetiska luftvärnsrobotarna av typ V-75 (SA-2) då endast färdigställda grupperingar av dessa vapen fick bombas av flygvapnet. Detta ledde till att försätta amerikanska piloter i stor fara eftersom icke-grupperade luftvärnsrobotar inte fick bekämpas. En av anledningarna till detta var att man fruktade att sovjetiska soldater bemannade luftvärnsrobotarna. Politiska beslut som dessa bakbinder den krigföring som skulle behövas för att vinna en seger.
 

2019 kommer att bjuda på fredsamtal mellan NATO och talibanerna för att få ett slut på konflikten. Det är dock tveksamt om man kommer lyckas att enas om hur Afghanistan kommer att se ut i framtiden. Ironiskt nog är även detta en parallell till kriget i Vietnam då USA slutligen tvingades till fredsamtal med Nordvietnam.

Vi kommer att återkomma till detta ämne i en framtida artikel. Då kommer vi att undersöka vilka medel som kan tas till för att lösa en liknande konflikt. Dessa ligger dock inte i linje varken med västerländska värderingar eller ett utropande om en seger i någon konventionell mening.

 

 

Gripen Mot Ryska Rovfåglar

Låt oss ponera att den svenska JAS 39 Gripen skulle befinna sig i luftstrid ovanför svenskt territorium.

Vilka motståndare skulle den potentiellt kunna stöta på och hur står sig det svenska jaktflyget rent tekniskt mot dessa?

En liten notering: alla specifikationer angående JAS 39 Gripen gäller C-varianten av flygplanet.

 

Gripen: Svensk Ingenjörsteknik i Världsklass 

Gripen är ett mycket kompetent multirollflygplan av 4,5:e generationen. Tack vare en instabil konstruktion, med delta- och canardvingar så kan Gripen utföra akrobatiska manövrar i luften som annars inte vore möjliga.

Dessutom är det utrustat med ett fly-by-wire system vilket översätter pilotens rörelser av styrspaken till ett datorsystem. Allt detta gör att Gripen räknas som ett super-manöverdugligt flygplan.

Flygplanet drivs framåt av en kraftfull amerikansk-tillverkad jetmotor av typ General Dynamics F-141. Med hjälp utav efterbrännkammare så kan Gripen uppnå en topphastighet på runt 2400 km/h. Gripen är även ett utav få flygplan i världen som kan flyga i överljudshastighet utan hjälp av efterbrännkammare, någonting som kallas för supercruise.

Gripen i all sin prakt. Sverige har med JAS 39 skapat ett av världens bäst ansedda multirollflyglan vilket inte är någonting att försaka. Här kan man tydligt se konfigurationen av delta- och canardvinge (monterade på motorernas luftintag). Gripen är av sin design instabil vilket innebär att den kan utföra häftiga manövrar i luften som annars inte vore möjliga. För att piloten inte ska förlora kontrollen över flygplanet så översätts alla rörelser från styrspaken till en dator. Datorn skickar sedan signalerna till de rörliga delarna och skapar på detta sett de mest effektiva rörelserna i luften. Likt många andra stridsflygplan av liknande typ så är Gripen låst till manövrar på max 9G och -3G. På bilden kan man tydligt se vapenbalkarna på vingarna som kan bära vapensystem för både luft-, sjö- och markmål. Många av internationella vapensystem kan användas av Gripen vilket gör att den potentiellt kan operera över hela världen utan några omfattande modifikationer.
 

Med en längd på 14,1 meter, en höjd på 4,5 meter samt en vingbredd på 8,4 meter så är Gripen ett förhållandevis litet flygplan. Ett olastat JAS 39 väger runt 6 800 kg och har en maximal startvikt på 14 000 kg. Den kan bära med sig runt 5 300 kg yttre last och har en invändig bränsletank med kapacitet för runt 3 000 kg bränsle. Detta ger Gripen en aktionsradie på ca 1 500 km.

Som försvar är Gripen utrustad med en 27mm automatkanon av typ Mauser BK (svensk beteckning: m/83), kanonen har en maximal eldhastighet på 1 700 skott per minut och en effektiv räckvidd på ca 2 700 meter.

Vidare kan Gripen även bestyckas med en stor mängd olika vapensystem för markmål. Dock kommer vi att fokusera på vapensystem avsedda för luftstrid, av vilka det finns två huvudsakliga.

Bilden visar ett amerikanskt jaktplan av typ F-22 som just avfyrat en AIM-120 AMRAAM (Advanced Medium-Range Air-to-Air Missile). AIM-120 roboten har funnits i tjänst sedan 1990-talet och är en av världens bästa jaktrobotar. Den använder sig av en aktiv radarmålsökare som aktiveras när den är inom 10-20 km från sitt mål. Skulle målet använda sig av störsändning så kan AIM-120 roboten ändra till passiv sökning och låsa på signalerna från störsändningen. Direkt efter det att jaktroboten har avfyrats så behöver piloten inte göra någonting ytterligare, utan kan fokusera på annat. Tidigare AIM-120 varianter har räckvidder på runt 75 km, men nyare versioner har ökat räckvidden till över 100 km. AIM-120 licenstillverkas i Sverige och har inom Försvarsmakten beteckningen Jaktrobot 99 (RB 99).
 

Jaktrobot 99 (hädanefter: RB 99) är en svensk version av den amerikanska AIM-120B AMRAAM. En mycket kompetent jaktrobot som använder sig av aktiv radarmålsökning för att hitta sitt mål. Detta innebär att piloten som avfyrar roboten endast behöver låsa den på målet, sedan tar roboten över och piloten kan fokusera på annat.

RB 99 har en räckvidd på ca 75 km och uppnår en hastighet på 4 900 km/h, vilket - tillsammans med det faktum att den även kan låsa på mål som brukar störsändare - gör den till en svårbekämpad robot.

Den andra sorten av jaktrobot Gripen kan bära med sig är Jaktrobot 98, även kallad för IRIS-T, med härkomst från Tyskland. RB 98 är avsedd för korta avstånd och använder sig av en infraröd målsökare för att låsa sig på ett mål.

Den har en maximal räckvidd på ca 25 km och kan uppnå hastigheter på runt 3 700 km/h. Dess förmåga att filtrera bort motmedel såsom facklor gör den mycket svår att bekämpa.

Den tyska IRIS-T är ett exempel på en modern jaktrobot för närstrid. Inom den svenska Försvarsmakten har den beteckningen Jaktrobot 98, men den finns även i tjänst i ett flertal andra länder. Likt det norska närluftvärnssystemet NASAMS, så beslutades det 2013 att det föråldrade svenska RBS 70 systemet skall ersättas av IRIS-T robotar med ökad räckvidd. Tillsammans med PATRIOT systemet så kommer IRIS-T att utgöra det svenska luftvärnet framöver. Efter Sovjetunionens fall under 1990-talet så upptäckte man genom kvarvarande sovjetiska jaktrobotar i forna Östtyskland, att man hade underskattat sovjetiska jaktrobotars förmågor i strid. Således utvecklades IRIS-T som ett alternativ till den amerikanska AIM-9 roboten som fanns i tjänst inom NATO. Intressant nog har det experimenterats med målsökningssystem för att bekämpa markmål med IRIS-T roboten som bas. IRIS-T är även en mycket manöverduglig jaktrobot och har till och med möjlighet att skjuta ned andra jaktrobotar - en förmåga som är mycket sällsynt. Bild: HaraF, 2006.
 

För att nyttja dessa vapensystem har Gripen ett radarsystem av typ PS-05/A, en pulsdopplerradar med en räckvidd på runt 120 km. Radarsystemet är en multifunktionsradar som snabbt kan ställas om från luftmål till markmål och som vidare kan spåra ett stort antal mål samtidigt. PS-05/A har genomgått ett antal uppdateringar vilket gör det till ett mycket modernt radarsystem.

Och om det inte har framgått redan, så kan det tilläggas att JAS 39 är ett stridsflygplan som har både överraskat och imponerat många internationella parter. Gripen räknas till ett av de bästa stridsflygplanen i världen.

 

Motståndare På Andra Sidan Östersjön 

Om man ponerar att svenska piloter skulle befinna sig i luftstrid, så måste man nog förutsätta att motståndaren kommer från Öst. Ryssland har ett stort antal jaktflygplan och betydande del av dessa är grupperade runt Östersjön med omnejd.

Skulle Gripen möta motstånd skulle det troligtvis vara det ryska Suchoj Su-27 (NATO beteckning: Flanker-C), ett jaktflygplan med rötter i det Kalla kriget. Su-27 introducerades först under 1980-talet som ett svar på en ny generation av amerikanska jaktflygplan, såsom McDonnell Douglas F-15 ”Eagle”, Grumman F-14 ”Tomcat” samt General Dynamics F-16 ”Falcon”.

Likt Gripen så är Su-27 supermanöverdugligt och trots att det kan bära med sig vapensystem för markmål så är det i grund och botten ett fullblodigt jaktflygplan. Den mest moderna versionen av stridsflygplanet är Su-27SM3.

Den ryska Suchoj 27 i all sin prakt. Su-27 är ett kraftfullt multirollplan som bäst passar sig i luftstrid mot andra stridsflygplan. Det introducerades under 1980-talet som ett svar på nya amerikanska stridsflygplan och tog västvärlden med storm. Tanken bakom Su-27 var att denna skulle skydda Sovjetunionen mot amerikanska bombflygplan eller agera eskort åt sovjetiska bombflygplan. Således designades den att flyga långt och snabbt. Den snarlika MiG-29 skulle kämpa mot fienden närmare de faktiska frontlinjerna, även om Su-27 troligtvis skulle fylla samma roll i ett krig. De två kraftfulla AL-31F motorerna kan driva det 16 ton tunga flygplanet i hastigheter uppemot 2 900 km/h med hjälp utav efterbrännkammare. Su-27 blev det första ryska stridsflygplanet som använde sig av fly-by-wire system, vilket inte var helt oproblematiskt till en början. Man kan enkelt skilja en Su-27 och en MiG-29 åt genom att titta på flygplanskroppen. MiG-29 är till en början mindre och flygplanskroppen är lite tjockare runt cockpiten (inte helt olikt en amerikansk F/A-18 sedd ovanifrån). MiG-29 har inte heller bommen mellan motorernas munstycken eller balkar för jaktrobotar på vingspetsarna. Bilden visar en Su-27SKM, en variant avsedd för export. Bild: Dmitriy Pichugin, 2005.

Vidare finns det tre andra huvudsakliga varianter av Su-27. Su-30M Flanker-G är en tvåsitsig variant med uppgraderad avionik främst avsedd för bekämpning av mark- och sjömål. Su-33 är den ryska flottans version avsedd för bruk på hangarfartyg. Sist med inte minst finns Su-35S Flanker-E, den mest avancerade varianten av dem alla och denna räknas (likt Gripen) till att vara av 4,5:e generationens stridsflygplan.

Su-27 är ett större jaktflygplan än Gripen med en längd på 21,9 meter, höjd på 5,9 meter samt en vingbredd på 14,7 meter. En olastad Su-27 väger kring 16 000 kg och av detta är 9 400 kg bränsle i interna bränsletankar.

Med sig kan den bära 4 430 kg yttre last fördelat på tio stycken vapenbalkar. Den maximalt tillåtna totalvikten är 16 300 kg eller 33 000 kg med uppgraderade landningsställ. Su-27 har en aktionsradie någonstans inom 1 500-3 700 km, men detta varierar med last.

Likt Gripen är Su-27 utrustad med efterbrännkammare men är tvåmotorig och kan således uppnå en högre topphastighet på ca 2 900 km/h. Med last så blir topphastigheten något mindre, runt 2 400 km/h.

Ställda sida vid sida så är JAS-39 Gripen och Su-27SM "Flanker-B" jämförbara i ett antal olika avseenden. I grund och botten så är JAS-39 ett modernare stridsflygplan än Su-27; trots att det ryska jaktflygplanet har uppgraderats ett flertal gånger. Su-27:an är ett större och tyngre jaktflygplan vilket innebär att Gripen har ett övertag när det kommer till manöverduglighet. Det ryska jaktflygplanet kan dock flyga snabbare och högre, bland annat tack vare dess två kraftfulla jetmotorer. Aktionsradien är beroende av hur mycket last/bränsle som stridsflygplanet bär med sig och även vilken höjd det flyger på, dock så har Su-27:an en större räckvidd i grunden. Den kanske största fördelen som Su-27:an har jämfört med Gripen är antalet jaktrobotar som den kan bära med sig. Rent radar-mässigt så är det svårt att säga med säkerhet vilken av de två som är bättre, den ryska N001V radarn har potentiellt större räckvidd medan PS-05/A har ett större sökfält. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Beväpning består utav en 30mm automatkanon av typ Gsh-301-1 vilken har en eldhastighet på 1 800 skott per minut. Den kan även bära med sig totalt 10 stycken jaktrobotar (två av dessa för närstrid), vilket kan jämföras med Gripens förmåga att bära totalt sex stycken (varav två för närstrid). 

Som hjälp för att hitta och låsa mål är Su-27 utrustad med en N001V radar (PLPK-27), med en räckvidd på ca 100 km. Den har även ett IRST (Infra-red search and track) system (OEPS-27) vilket söker efter infraröd strålning, detta kan brukas för att bekämpa mål utan att använda radar.

Det finns ett antal olika jaktrobotar som Su-27:an kan utrustas med. Bland dessa är R-27 (NATO-beteckning: AA-10 "Alamo") den vanligaste. Denna jaktrobot finns i ett flertal olika varianter, vissa med semi-aktiv radarmålsökare och vissa med IR-sökare. R-27 robotarna har som maximalt en räckvidd på runt 90 km, detta är dock endast under optimala förhållanden.

Bilden visar ett ryskt MiG-29 jaktflygplan, här i tysk tjänst, som avfyrar en R-27 robot. Jämfört med RB 99 som har en längd samt vikt på 3,6 meter och 156 kg respektive, så är R-27 roboten en bjässe med en vikt på 253 kg och en längd på 4 meter. Troligtvis rör det sig om R-varianten av R-27 roboten som avfyras på bilden, vilket innebär att den använder sig av semi-aktiv radarmålsökare. Det finns uppemot åtta olika varianter av jaktroboten, T-varianten använder IR-sökare, ER- och ET-varianterna är större och har längre räckvidd. Vidare finns P- och EP-varianterna med passiv radarmålsökare, samt EA-varianten med aktiv radarmålsökare. Storleken på jaktroboten innebär även att den bär med sig en större sprängladdning än RB 99; 39 kg kontra 22,5 kg. R-27 finns i tjänst i ett stort antal olika försvarsmakter världen över, speciellt i länder tillhörande forna Sovjetunionen. Jämfört med RB 99 så är det dock en föråldrad och i viss mån sämre jaktrobot.

Vidare kan Su-27:an bära med sig jaktrobotar för närstrid, den mest vanligt förekommande av dessa är R-73 (NATO-beteckning: AA-11 "Archer"). R-73 roboten är en av de bästa av sitt slag i världen. Jämfört med IRIS-T roboten så har den dock ett antal nackdelar, förutom en något större räckvidd (runt 30 km).

För det första så är den långsammare, med en hastighet på 3 087 km/h och för det andra så har den ett maximalt synfält på 45 grader åt båda håll (jämfört med IRIS-T robotens synfält på 90 grader).

För den som vill se prov på både Su-27:ans kraftfulla motorer samt dess manöverduglighet, finns denna video (i detta fall rör det sig om en Su-33):

 

Gripen i Luftstrid: De Första Skotten

För att kunna föreställa sig hur en luftstrid mellan dessa två stridsflygplan skulle kunna se ut, så måste man betänka ett stort antal olika faktorer. Från ett rent tekniskt perspektiv så är JAS 39 ett modernare stridsflygplan, även om den ryska Su-27SM har uppgraderats med tiden.

Låt oss ponera att ett Gripen-plan och en Su-27 möts på ett avstånd på runt 100 km. Båda piloterna är medvetna om varandras närvaro tack vare spaningsradar och flygledning. I detta scenario och på detta avstånd så är det ingen av piloterna som kommer att avfyra en jaktrobot.

Eftersom avståndet är så stort att de två piloterna inte kan se varandra utan hjälp utav radar, så kallas scenarion likt dessa för BVR-strid (Beyond Visual Range).

Grafiken visar det första skeendet i det påhittade scenariot. Även om Su-27:ans (b) radar har en räckvidd på runt 100 km, så kan den inte låsa ett mål (a) förrän det befinner sig inom 65-70 km. Själva R-27 (c) roboten har dock en räckvidd på runt 90 km (i bästa fall) och kan alltså avfyras mot ett mål som radarn har upptäckt, men inte låst. När målet befinner sig inom räckhåll för eldledning från Su-27:ans radar, så kan den börja att söka sitt mål med sin semi-aktiva radarmålsökare. När detta inträffar, i relation till det här scenariot, så innebär det även att Su-27:an nu är inom räckhåll för beskjutning från Gripen-planet. Grafik: blogg.krigsvetenskap.se
 

Avståndet minskar snabbt och det blir mest sannolikt den ryske piloten som avfyrar det första skottet i striden. Detta tack vare R-27 robotarnas större räckvidd. Enligt rysk taktik och doktrin för luftstrid så är det även sannolikt att han avfyrar fler än en robot. Troligtvis en blandning av jaktrobotar med semi-aktiv radarmålsökare och IR-sökare.

Anledningen till detta är att försvåra motståndarens försök att bekämpa robotarna med motmedel. Men det är även ett sätt att överkomma R-27 robotarnas inneboende svagheter jämfört med mera moderna jaktrobotar. Flera jaktrobotar innebär större sannolikhet för en träff.

Det är också sannolikt att en R-27 robot med IR-sökare avfyras på ett kortare avstånd eftersom denna inte kan motta uppdateringar om målets position när den väl har avfyrats.

Även om R-27 robotarna avfyras på ett avstånd på runt 90 km, så kan den ryska N001V radarn inte låsa ett mål förrän det befinner sig någonstans inom 60-70 km. Så fort som den svenske piloten blir varse om att jaktrobotar har avfyrats mot honom och Su-27:an befinner sig inom räckhåll, så kommer han att besvara elden. När den ryska eldledningsradarn börjar att låsa Gripen så innebär det att Su-27:an befinner sig inom skotthåll för en RB 99 robot.

Det må så plottrigt ut, men grafiken försöker göra rättvisa åt det organiserade kaos som är en naturlig del utav all strid. Det handlar om förlopp som räknas i sekunder snarare än minuter, två stridsflygplan möts i hastigheter som tillsammans överstiger 1000 km/h. 1) När Gripen (a) befinner sig inom räckhåll för den ryska Su-27:ans eldledningsradar, så innebär det även att det ryska jaktflygplanet är inom räckhåll (b) för Gripens jaktrobotar. 2) Den svenske piloten avfyrar en eller flera RB 99 mot Su-27:an. Under denna tid så är den ryska R-27 roboten redan på väg mot Gripen. Direkt efter det att RB 99 roboten har lämnat vapenbalken så påbörjar den svenske piloten arbetet med att bekämpa det inkommande hotet. Detta sker genom en kombination av snäva manövrar och motmedel (e). 3) Under denna tid så har den svenska RB 99 roboten slagit på sin aktiva radarmålsökare (d), vilket tvingar den ryske piloten till att bryta radarlåsning på Gripen. R-27 roboten flyger nu blind genom luften (c) utan någon möjlighet att hitta målet. 4) Likt den svenske piloten så måste den ryske piloten påbörja snäva manövrar och motmedel (e) för att försöka undkomma den inkommande RB 99 roboten. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Den ryske piloten blir inte direkt medveten om att en eller flera RB 99 har avfyrats mot honom. Detta för att eldledningsradarn på Gripen inte behöver låsa målet utan endast spåra det, för att kunna avfyra jaktrobotar. Så fort som RB 99 robotarna har lämnat vapenbalkarna så kan den svenske piloten börja med att bekämpa de inkommande jaktrobotarna.

Detta sker genom snäva manövrar, störtdykning, ökad hastighet samt motmedel. När väl RB 99 robotarna befinner sig någonstans inom 10-20 km från Su-27:an så aktiveras deras aktiva radarmålsökare. Den ryske piloten blir varnad genom sin radarvarnare, men har nu endast ett fåtal sekunder på sig att undvika det inkommande hotet.

Likt den svenske piloten måste han börja manövrera och bruka motmedel. Detta innebär i sin tur att han måste bryta sin radarlåsning på Gripen. R-27 robotarna flyger nu blint genom luften utan någon möjlighet att finna sitt mål. En R-27 robot med IR-sökare kan potentiellt fortfarande vara ett hot.

Men den svenske piloten är utbildad inom rysk luftkrigföring och använder sig av en kombination av remsor och facklor för att bekämpa de inkommande jaktrobotarna. Huruvida den, eller de, svenska RB 99 robotarna träffar sitt mål eller inte kan man endast spekulera i. Dock får man betänka att sannolikheten är mycket hög - RB 99 är en mycket farlig och kompetent jaktrobot.

Oavsett så finns det möjlighet för den svenske piloten att avfyra ytterligare en RB 99 mot Su-27:an när denne försöker att undvika den första. Sannolikt så har den ryske piloten en mycket svårare uppgift att undvika jaktrobotarna än den svenske.

 

Så, summa summarum för detta scenario är att i BVR-strid så skulle Gripen ha en stor fördel och således en större chans att segra. Det finns dock en mängd med olika variabler som skulle kunna förändra scenariots utkomst i verkligheten, men alltför många för att lista här.

I närstrid, eller kurvstrid som det kallas, så skulle de två stridsflygplanen vara lite bättre jämställda. Detta leder till att striden potentiellt blir häftigare och att seger endast kan vinnas med små marginaler.

Hur kurvstrid mellan Gripen och Su-27 potentiellt skulle kunna utspela sig kommer vi att titta på i nästa del.

 

 

Luftstrid: Jaktrobotar Och Motmedel

Nästkommande artikel kommer att handla om den svenska JAS 39 Gripen och vad som potentiellt skulle kunna hända om denna skulle befinna sig i strid ovanför svenskt territorium i nutid.

För att bättre kunna förstå den artikeln, så kommer här en introduktion till några av den moderna luftkrigföringens vapen och luftstrid i allmänhet.

 

Värmesökande Jaktrobotar

När det kommer till modern luftkrigföring så spelar jaktroboten en väsentlig roll. Sedan de först introducerades under 1950-talet så har de förändrat hur strid i luften utspelar sig.

De första jaktrobotarna använde sig av infraröd strålning för att söka sig till sitt mål. Inte genom att sända ut några signaler utan istället att leta efter starkt lysande källor, t.ex. som värmen från en jetmotor.

Har en IR-sökare endast himlen som bakgrund och en varm jetmotor att leta efter kan jobbet vara enkelt. IR-sökare kräver att målbilden inte är allt för plottrig, därför har många av dem ganska restriktiva synfält där sökaren kan leta efter sitt mål.

Detta gör jaktrobotar av denna typ mest effektiva i närstrid, speciellt i kurvstrid då det ena jaktplanet befinner sig bakom det andra.

En jaktrobot med IR-sökare träffar sitt mål. I det här fallet handlar det om den amerikanska jaktroboten AIM-9L Sidewinder, en jaktrobot som har blivit standard i många delar av världen. Man kan tydligt se på den mittersta bilden hur jaktroboten söker sig till den varmaste punkten (dvs. den som avger mest infraröd strålning) i detta fall utblåset från drönarens jetmotor. Bilden togs under tester av den nya L-varianten av Sidewinder, 1978. Jaktrobotar av denna typ användes flitigt av båda sidorna i kriget och erfarenheterna ledde till utvecklingen av nya varianter. L-varianten av AIM-9 var den första jaktroboten med all-aspekt sökare vilket innebar att den kunde avfyras mot mål även om de inte visade det varma utblåset från sin jetmotor. Sedan dess har AIM-9 utvecklats i flera varianter - den senaste AIM-9X. Bild: U.S. Navy.

Äldre IR-sökare hade synfält på ca 25-30 grader åt alla riktningar (dvs. totalt 60 graders synfält i en kon) och kunde endast låsa sig på mål som visade utblåset från sin jetmotor. De var heller inte helt ovanligt att de tappade siktet på ett manövrerade mål eller låste sig på Solen.

Moderna varianter har ett mycket större synfält (omkring 60 grader åt båda håll) och vissa av de bästa kan söka mål som befinner sig närmare 90 grader från det avfyrande jaktflygplanet.

Detta beror dels på att själva IR-sökarna är känsligare och bättre kan sortera bort andra källor som inte är av intresse. För att detta skall vara effektivt så måste de kontinuerligt kylas vilket uppnås genom att använda argongas eller kväve.

Det finns två saker som skiljer IR-sökande jaktrobotar åt när det kommer till själva målsökandet: om de är all-aspekt eller inte och enfärgade eller flerfärgade. Moderna varianter har vad som kallas för en all-aspektsökare (engelskans: all-aspect) vilken är så känslig att den kan låsa ett mål från alla perspektiv (dvs. vinklar).

Jaktrobot med IR-sökare, då och nu. Nutidens IR-sökare är inte lika begränsade när det kommer till målets aspekt, eller sökarens eget synfält, som deras föregångare. Teoretiskt sett kan de modernaste jaktrobotarna med IR-sökare spåra mål i vinklar som närmar sig 90 grader från stridsflygplanet som avfyrar den. Detta kräver dock att piloten har tillgång till HMD (Helmet Mounted Display), ett system som elektroniskt visar information direkt på pilotens visir, för att kunna låsa ett mål på detta sätt. Piloten markerar vart sökarhuvudet på jaktroboten skall söka efter sitt mål, detta innebär alltså att det inte är helt nödvändigt att låsa målet innan jaktroboten avfyras. Notera att vinklar och skalor i denna grafik endast är för illustration och är därför inte enhetliga med varandra. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se; Flygplansikoner: Anand Prahlad, IN och Marat, RU.
 

De IR-sökare som enbart förlitar sig på infraröd strålning kallas för "enfärgade" och moderna varianter som även använder ultraviolett strålning för målsökning kallas för "flerfärgade".

Det klassiska motmedlet att använda mot jaktrobotar med IR-sökare är så kallade facklor, starkt lysande signalljus vilka skjuts ut i snabb följd bakom stridsflygplanet. Detta leder till att jaktrobotens IR-sökare inte längre kan skilja på vad som är ett varmt jetutblås eller inte.

Flerfärgade IR-sökare nyttjar UV-strålning för att särskilja motmedel från det riktiga målet. Således är dessa mycket svåra att bekämpa med konventionella facklor. Det finns andra motmedel som kan vilseleda moderna jaktrobotar av detta slag, men dessa hör inte till normen.

 

Radarsökande Jaktrobotar

Den andra typen av jaktrobot som är ledande är de som använder sig av radar för att söka upp sitt mål. Man kan dela upp dessa jaktrobotar i två typer, beroende på hur de använder radar för att bekämpa ett mål.

Semiaktiv radarmålsökning innebär att jaktroboten följer radarsignalerna från jaktplanet som avfyrade den. Detta var den vanligaste typen av radarmålsökare i tidiga jaktrobotar eftersom den är förhållandevis enkel att konstruera.

Problemet med jaktrobotar av denna typ är att piloten kontinuerligt måste belysa målet med flygplanets radar tills dess att roboten träffar. Detta innebär att om piloten måste manövrera för att undvika hot så bryts radarsökningen och roboten kommer med största sannolikhet att missa.

Grafiken visar hur en jaktrobot med semi-aktiv radarsökare fungerar. 1) Den angripande piloten (a) använder sin egen radar för att belysa målet (b), detta skickar information till jaktroboten (c) som kan avfyras när den har låst sig på målet. 2) Efter det att jaktroboten har avfyrats måste radarsystemet fortsätta att belysa målet under jaktrobotens färd. Detta för att kunna beräkna när och var jaktroboten kommer att träffa målet, denna information översätts till robotens styrfenor vilka sätter den på rätt kurs. 3) Slutligen så kommer jaktroboten att träffa målet, om radarsystemet behåller sin låsning på målet det vill säga. Jaktrobotar av detta slag är mycket enklare att konstruera än jaktrobotar med aktiv radarmålsökning. Därför var de tidigare vanligare än den andra varianten. Men eftersom att piloten måste behålla låsning på målet tills det att jaktroboten träffar, sätter det restriktioner på vad han kan och inte kan göra. Av den anledningen så är aktiv radarmålsökning mera önskvärd. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se; Flygplansikoner: Anand Prahlad, IN och Marat, RU.
 

Mer moderna jaktrobotar som använder aktiv radarmålsökning har sin egen radar och lider inte av detta problem. Det enda som krävs är att piloten låser målet med sin radar och avfyrar roboten, sedan letar roboten själv upp sitt mål utan att piloten behöver göra någonting.

Uppdaterad information angående jaktrobotens position i relation till målet skickas kontinuerligt till jaktroboten genom en krypterad datalänk. Informationen översätts sedan till rörelser i jaktrobotens styrfenor vilka styr den på rätt kurs.

Jaktrobotar av denna typ är mycket farliga eftersom eldledningsradarsystemet på ett jaktflygplan inte behöver låsa radarn på målet för att avfyra roboten. Radarsystemet kan spåra ett stort antal mål samtidigt, något som på engelska kallas för soft-lock.

På detta sätt får målet ingen förvarning om att en jaktrobot med aktiv radarmålsökning har avfyrats. Den enda varningen piloten får är när radarvågorna från sökradarn träffar flygplanet. Han måste därför utgå ifrån att en robot redan är avfyrad mot honom. Överraskningen kommer när jaktrobotens egen radar aktiveras - då kan det redan vara försent.

 

Att Bekämpa Jaktrobotar

Det finns ett antal olika tekniska och elektroniska motmedel ett stridsflygplan kan utrustas med för att reducera risken att bli träffad av en målsökande jaktrobot. Piloten i det angripna stridsflygplanet kan även använda sig av en del egna trick.

Ett av de mest grundläggande försvaren en pilot kan utföra för att undvika inkommande jaktrobotar är att göra snäva manövrar i luften. I sin ensamhet är detta dock inte speciellt effektivt mot moderna jaktrobotar, men tillsammans med andra motmedel så fyller det en viktig funktion.

För det första så tvingar det jaktroboten att förlora rörelseenergi eftersom den själv måste manövrera för att träffa målet. Om jaktroboten avfyrats på ett långt avstånd innebär det att den kanske inte har nog med energi att träffa ett manövrerande mål.

Många jaktrobotar har dock förmågan att manövrera tiofaldigt bättre än stridsflygplan, speciellt jaktrobotar för närstrid.

Genom att placera en inkommande jaktrobot runt 90 grader (1) från det egna stridsflygplanet (a) så kan en pilot öka sina chanser att undvika jaktroboten (b). Jaktroboten beräknar ständigt en kurs för att genskjuta sitt mål (c), den jagar inte stridsflygplanet bakifrån som ofta ses i Hollywood-filmer. Eftersom det laterala (sidoställda) avståndet mellan jaktflygplanet och jaktroboten ständigt ändras, så måste jaktroboten manövrera för att kunna leda målet (2). Effekten av detta är att jaktroboten förlorar rörelseenergi på grund utav luftmotståndet. Detta är det första tricket en stridspilot kan ta till för att öka sina överlevnadschanser. När jaktroboten är nära bör han bruka motmedel och manövrera sitt flygplan i snäva kurvor, både i vertikalen och i det horisontella. Jaktroboten måste slösa ytterligare energi genom att följa stridsflygplanets manövrar. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se; Flygplansikoner: Anand Prahlad, IN och Marat, RU.

Alla jaktrobotar presterar efter de omgivande förhållandena. En jaktrobot som har en teoretisk maximal räckvidd på 80 kilometer, har under vissa förhållanden endast en räckvidd på 40 kilometer. Höjden som jaktroboten avfyras på har stor betydelse, höga höjder har tunnare luft vilket innebär att roboten kan behålla sin rörelseenergi bättre.

När en stridspilot upptäcker att en jaktrobot är på ingående så bör han först och främst vända sitt stridsflygplan så att den inkommande jaktroboten befinner sig runt 90 grader från flygplanet. Detta tvingar jaktroboten att konstant förlora rörelseenergi genom att manövrera mot målet. Detta eftersom det skapar lateral (dvs. sidoställd) separation mellan de två.

Denna manöver kallas på engelska för beaming och lärs ut som en grundläggande manöver för att reducera risken att bli träffad av en inkommande jaktrobot. 

En annan manöver en stridspilot kan använda sig av är den på engelska kallad för notching. Vanligtvis använder sig eldledningsradarsystem av dopplereffekten för att avgöra målets hastighet och riktning (1). Eldledningsradarn (a) skickar ut radarvågor av en viss våglängd (b), när dessa reflekteras på målet (c) så återvänder de till mottagaren i en annan våglängd. Om målet flyger bort från eldledningsradarn så blir våglängderna längre än de som skickas ut och vice versa. Ett mål som använder sig av notching (2) flyger vinkelrätt (d) i relation till eldledningsradarn vilket leder till att den relativa hastigheten minskar. Eldledningsradar måste filtrera bort objekt som inte rör sig (t.ex. marken) för att inte fylla skärmen med falska mål. När den relativa hastigheten mellan radarn och målet minskar, så filtrerar radarn bort målet (e) eftersom det närmar sig den minsta hastigheten som radarn är inställd för. Detta fungerar dock endast mot radarsystem som brukar sig av dopplereffekten. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se; Anand Prahlad, IN och Marat, RU.
 

Även målets aspekt är viktig då många radarsystem använder sig av den så kallade dopplereffekten för att beräkna en anfallsvinkel. Radarvågorna som reflekteras på målet har olika frekvens beroende på om målet förflyttar sig bort eller närmare eldledningsradarn.

Detta kan enkelt föreställas som sirenerna på en ambulans eller brandbil - ljudet skiftar tonläge beroende på om det närmar sig eller ökar avståndet. Precis samma sak gäller med radarvågor. Det är även så ett radarsystem beräknar målets hastighet - skillnaden i frekvenser (eller mera korrekt: våglängderna).

 

Elektroniska Motmedel

Elektroniska medel för att bekämpa jaktrobotar innefattar bland annat störsändare. Dessa verkar på två sätt, för det första så kan störsändare härma radarsystemets signaler, vilket innebär att den skickar falska ekon av målets hastighet, höjd, avstånd och riktning - information som är viktig för att beräkna om jaktroboten kan träffa eller inte.

Eller så kan störsändaren ge en bild av att det finns många fler mål, vilket leder till att piloten som vill låsa på målet inte vet vilka hot som är falska eller sanna. All störsändning är dock mest effektiv på långa avstånd eftersom radarsystem till slut kan "bränna" sig igenom de falska signalerna.

Flera moderna jaktrobotar med radarmålsökande system kan dock låsa på de falska signalernas ursprung och således träffa ett störsändande mål oavsett. Störsändning (likt aktiv SONAR på en ubåt) har dock lång räckvidd och är ett ypperligt sätt för ett flygplan att röja sin närvaro.

 

Facklor Och Remsor

Andra motmedel ett stridsflygplan kan ta till hjälp är så kallade facklor och remsor. Facklor är kort och gott starkt lysande signalljus som består av magnesium och andra metaller som brinner mycket hett. Dessa kan förvilla IR-sökare på jaktrobotar eftersom de utgör en lika stark - eller starkare - källa av infraröd strålning.

Facklor pumpas ofta ut i stora mängder för att ytterligare försvåra arbetet för en jaktrobot. Vissa moderna IR-sökare (mångfärgade) använder sig även av UV-strålning för att filtrera bort falska mål såsom facklor.

Även stridsflygplan kan nu använda sig av UV-sökare för att varna piloten om att en jaktrobot är på ingång. Tidigare var detta inte möjligt då IR-varnare även reagerade på andra värmekällor vilket inte är önskvärt.

Ett annat knep en pilot kan använda sig av är helt enkelt att dra ner på gasen, vilket innebär att utblåset och avgaserna inte är lika varma som annars.

Facklor och remsor i aktion. Här är det amerikanska jaktflygplan av typ F-15E "Strike Eagle" som uppvisar hur det ser ut när man brukar motmedel av detta slag. För en jaktrobot med IR-sökare skapar facklor i denna mängd en plottrig målbild och förvirrar målsökaren. Facklorna består av lättantändliga material såsom magnesium och brinner med hög värme vilket skapar stark infraröd strålning. Vanligtvis skjuts både remsor och facklor ut tillsammans mot inkommande hot, piloten kan inte alltid veta vilken typ av jaktrobot det handlar om. Vid anfall mot markmål på låga höjder använder sig attackplan och multirollplan flitigt av facklor för att minska risken från närluftvärn som t.ex. bärbara luftvärnsrobotar.
 

För att bekämpa jaktrobotar som använder sig av radar för målsökning krävs dock andra metoder. Stridsflygplan använder sig av så kallade remsor, vilka består utav aluminiumfolie, plast, glasfiber eller andra material vilka kan reflektera radarvågor.

Remsor användes för första gånger under det andra världskriget, då de spreds ut i närheten av armador av bombflygplan för att förvilla tysk radar. Även tyskarna använde sig av remsor för att förvilla fiendens radarsystem.

Eftersom radar brukar olika våglängder så måste även remsorna vara av specifika mått. Således krävs det att man vet vilka hot man potentiellt kan stöta på under ett uppdrag för att kunna bruka remsor effektivt. Det finns t.ex. remsor som inte ger utslag på civil radar, detta för att inte störa flygtrafiken.

 

Förhoppningsvis har du en bättre bild av hur moderna luftstrider går till och vilka vapensystem som vanligtvis används. Nästa gång skall vi se hur det svenska JAS 39 Gripen står sig gentemot potentiella motståndare.