Gripen Mot Ryska Rovfåglar

Låt oss ponera att den svenska JAS 39 Gripen skulle befinna sig i luftstrid ovanför svenskt territorium.

Vilka motståndare skulle den potentiellt kunna stöta på och hur står sig det svenska jaktflyget rent tekniskt mot dessa?

En liten notering: alla specifikationer angående JAS 39 Gripen gäller C-varianten av flygplanet.

 

Gripen: Svensk Ingenjörsteknik i Världsklass 

Gripen är ett mycket kompetent multirollflygplan av 4,5:e generationen. Tack vare en instabil konstruktion, med delta- och canardvingar så kan Gripen utföra akrobatiska manövrar i luften som annars inte vore möjliga.

Dessutom är det utrustat med ett fly-by-wire system vilket översätter pilotens rörelser av styrspaken till ett datorsystem. Allt detta gör att Gripen räknas som ett super-manöverdugligt flygplan.

Flygplanet drivs framåt av en kraftfull amerikansk-tillverkad jetmotor av typ General Dynamics F-141. Med hjälp utav efterbrännkammare så kan Gripen uppnå en topphastighet på runt 2400 km/h. Gripen är även ett utav få flygplan i världen som kan flyga i överljudshastighet utan hjälp av efterbrännkammare, någonting som kallas för supercruise.

Gripen i all sin prakt. Sverige har med JAS 39 skapat ett av världens bäst ansedda multirollflyglan vilket inte är någonting att försaka. Här kan man tydligt se konfigurationen av delta- och canardvinge (monterade på motorernas luftintag). Gripen är av sin design instabil vilket innebär att den kan utföra häftiga manövrar i luften som annars inte vore möjliga. För att piloten inte ska förlora kontrollen över flygplanet så översätts alla rörelser från styrspaken till en dator. Datorn skickar sedan signalerna till de rörliga delarna och skapar på detta sett de mest effektiva rörelserna i luften. Likt många andra stridsflygplan av liknande typ så är Gripen låst till manövrar på max 9G och -3G. På bilden kan man tydligt se vapenbalkarna på vingarna som kan bära vapensystem för både luft-, sjö- och markmål. Många av internationella vapensystem kan användas av Gripen vilket gör att den potentiellt kan operera över hela världen utan några omfattande modifikationer.
 

Med en längd på 14,1 meter, en höjd på 4,5 meter samt en vingbredd på 8,4 meter så är Gripen ett förhållandevis litet flygplan. Ett olastat JAS 39 väger runt 6 800 kg och har en maximal startvikt på 14 000 kg. Den kan bära med sig runt 5 300 kg yttre last och har en invändig bränsletank med kapacitet för runt 3 000 kg bränsle. Detta ger Gripen en aktionsradie på ca 1 500 km.

Som försvar är Gripen utrustad med en 27mm automatkanon av typ Mauser BK (svensk beteckning: m/83), kanonen har en maximal eldhastighet på 1 700 skott per minut och en effektiv räckvidd på ca 2 700 meter.

Vidare kan Gripen även bestyckas med en stor mängd olika vapensystem för markmål. Dock kommer vi att fokusera på vapensystem avsedda för luftstrid, av vilka det finns två huvudsakliga.

Bilden visar ett amerikanskt jaktplan av typ F-22 som just avfyrat en AIM-120 AMRAAM (Advanced Medium-Range Air-to-Air Missile). AIM-120 roboten har funnits i tjänst sedan 1990-talet och är en av världens bästa jaktrobotar. Den använder sig av en aktiv radarmålsökare som aktiveras när den är inom 10-20 km från sitt mål. Skulle målet använda sig av störsändning så kan AIM-120 roboten ändra till passiv sökning och låsa på signalerna från störsändningen. Direkt efter det att jaktroboten har avfyrats så behöver piloten inte göra någonting ytterligare, utan kan fokusera på annat. Tidigare AIM-120 varianter har räckvidder på runt 75 km, men nyare versioner har ökat räckvidden till över 100 km. AIM-120 licenstillverkas i Sverige och har inom Försvarsmakten beteckningen Jaktrobot 99 (RB 99).
 

Jaktrobot 99 (hädanefter: RB 99) är en svensk version av den amerikanska AIM-120B AMRAAM. En mycket kompetent jaktrobot som använder sig av aktiv radarmålsökning för att hitta sitt mål. Detta innebär att piloten som avfyrar roboten endast behöver låsa den på målet, sedan tar roboten över och piloten kan fokusera på annat.

RB 99 har en räckvidd på ca 75 km och uppnår en hastighet på 4 900 km/h, vilket - tillsammans med det faktum att den även kan låsa på mål som brukar störsändare - gör den till en svårbekämpad robot.

Den andra sorten av jaktrobot Gripen kan bära med sig är Jaktrobot 98, även kallad för IRIS-T, med härkomst från Tyskland. RB 98 är avsedd för korta avstånd och använder sig av en infraröd målsökare för att låsa sig på ett mål.

Den har en maximal räckvidd på ca 25 km och kan uppnå hastigheter på runt 3 700 km/h. Dess förmåga att filtrera bort motmedel såsom facklor gör den mycket svår att bekämpa.

Den tyska IRIS-T är ett exempel på en modern jaktrobot för närstrid. Inom den svenska Försvarsmakten har den beteckningen Jaktrobot 98, men den finns även i tjänst i ett flertal andra länder. Likt det norska närluftvärnssystemet NASAMS, så beslutades det 2013 att det föråldrade svenska RBS 70 systemet skall ersättas av IRIS-T robotar med ökad räckvidd. Tillsammans med PATRIOT systemet så kommer IRIS-T att utgöra det svenska luftvärnet framöver. Efter Sovjetunionens fall under 1990-talet så upptäckte man genom kvarvarande sovjetiska jaktrobotar i forna Östtyskland, att man hade underskattat sovjetiska jaktrobotars förmågor i strid. Således utvecklades IRIS-T som ett alternativ till den amerikanska AIM-9 roboten som fanns i tjänst inom NATO. Intressant nog har det experimenterats med målsökningssystem för att bekämpa markmål med IRIS-T roboten som bas. IRIS-T är även en mycket manöverduglig jaktrobot och har till och med möjlighet att skjuta ned andra jaktrobotar - en förmåga som är mycket sällsynt. Bild: HaraF, 2006.
 

För att nyttja dessa vapensystem har Gripen ett radarsystem av typ PS-05/A, en pulsdopplerradar med en räckvidd på runt 120 km. Radarsystemet är en multifunktionsradar som snabbt kan ställas om från luftmål till markmål och som vidare kan spåra ett stort antal mål samtidigt. PS-05/A har genomgått ett antal uppdateringar vilket gör det till ett mycket modernt radarsystem.

Och om det inte har framgått redan, så kan det tilläggas att JAS 39 är ett stridsflygplan som har både överraskat och imponerat många internationella parter. Gripen räknas till ett av de bästa stridsflygplanen i världen.

 

Motståndare På Andra Sidan Östersjön 

Om man ponerar att svenska piloter skulle befinna sig i luftstrid, så måste man nog förutsätta att motståndaren kommer från Öst. Ryssland har ett stort antal jaktflygplan och betydande del av dessa är grupperade runt Östersjön med omnejd.

Skulle Gripen möta motstånd skulle det troligtvis vara det ryska Suchoj Su-27 (NATO beteckning: Flanker-C), ett jaktflygplan med rötter i det Kalla kriget. Su-27 introducerades först under 1980-talet som ett svar på en ny generation av amerikanska jaktflygplan, såsom McDonnell Douglas F-15 ”Eagle”, Grumman F-14 ”Tomcat” samt General Dynamics F-16 ”Falcon”.

Likt Gripen så är Su-27 supermanöverdugligt och trots att det kan bära med sig vapensystem för markmål så är det i grund och botten ett fullblodigt jaktflygplan. Den mest moderna versionen av stridsflygplanet är Su-27SM3.

Den ryska Suchoj 27 i all sin prakt. Su-27 är ett kraftfullt multirollplan som bäst passar sig i luftstrid mot andra stridsflygplan. Det introducerades under 1980-talet som ett svar på nya amerikanska stridsflygplan och tog västvärlden med storm. Tanken bakom Su-27 var att denna skulle skydda Sovjetunionen mot amerikanska bombflygplan eller agera eskort åt sovjetiska bombflygplan. Således designades den att flyga långt och snabbt. Den snarlika MiG-29 skulle kämpa mot fienden närmare de faktiska frontlinjerna, även om Su-27 troligtvis skulle fylla samma roll i ett krig. De två kraftfulla AL-31F motorerna kan driva det 16 ton tunga flygplanet i hastigheter uppemot 2 900 km/h med hjälp utav efterbrännkammare. Su-27 blev det första ryska stridsflygplanet som använde sig av fly-by-wire system, vilket inte var helt oproblematiskt till en början. Man kan enkelt skilja en Su-27 och en MiG-29 åt genom att titta på flygplanskroppen. MiG-29 är till en början mindre och flygplanskroppen är lite tjockare runt cockpiten (inte helt olikt en amerikansk F/A-18 sedd ovanifrån). MiG-29 har inte heller bommen mellan motorernas munstycken eller balkar för jaktrobotar på vingspetsarna. Bilden visar en Su-27SKM, en variant avsedd för export. Bild: Dmitriy Pichugin, 2005.

Vidare finns det tre andra huvudsakliga varianter av Su-27. Su-30M Flanker-G är en tvåsitsig variant med uppgraderad avionik främst avsedd för bekämpning av mark- och sjömål. Su-33 är den ryska flottans version avsedd för bruk på hangarfartyg. Sist med inte minst finns Su-35S Flanker-E, den mest avancerade varianten av dem alla och denna räknas (likt Gripen) till att vara av 4,5:e generationens stridsflygplan.

Su-27 är ett större jaktflygplan än Gripen med en längd på 21,9 meter, höjd på 5,9 meter samt en vingbredd på 14,7 meter. En olastad Su-27 väger kring 16 000 kg och av detta är 9 400 kg bränsle i interna bränsletankar.

Med sig kan den bära 4 430 kg yttre last fördelat på tio stycken vapenbalkar. Den maximalt tillåtna totalvikten är 16 300 kg eller 33 000 kg med uppgraderade landningsställ. Su-27 har en aktionsradie någonstans inom 1 500-3 700 km, men detta varierar med last.

Likt Gripen är Su-27 utrustad med efterbrännkammare men är tvåmotorig och kan således uppnå en högre topphastighet på ca 2 900 km/h. Med last så blir topphastigheten något mindre, runt 2 400 km/h.

Ställda sida vid sida så är JAS-39 Gripen och Su-27SM "Flanker-B" jämförbara i ett antal olika avseenden. I grund och botten så är JAS-39 ett modernare stridsflygplan än Su-27; trots att det ryska jaktflygplanet har uppgraderats ett flertal gånger. Su-27:an är ett större och tyngre jaktflygplan vilket innebär att Gripen har ett övertag när det kommer till manöverduglighet. Det ryska jaktflygplanet kan dock flyga snabbare och högre, bland annat tack vare dess två kraftfulla jetmotorer. Aktionsradien är beroende av hur mycket last/bränsle som stridsflygplanet bär med sig och även vilken höjd det flyger på, dock så har Su-27:an en större räckvidd i grunden. Den kanske största fördelen som Su-27:an har jämfört med Gripen är antalet jaktrobotar som den kan bära med sig. Rent radar-mässigt så är det svårt att säga med säkerhet vilken av de två som är bättre, den ryska N001V radarn har potentiellt större räckvidd medan PS-05/A har ett större sökfält. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Beväpning består utav en 30mm automatkanon av typ Gsh-301-1 vilken har en eldhastighet på 1 800 skott per minut. Den kan även bära med sig totalt 10 stycken jaktrobotar (två av dessa för närstrid), vilket kan jämföras med Gripens förmåga att bära totalt sex stycken (varav två för närstrid). 

Som hjälp för att hitta och låsa mål är Su-27 utrustad med en N001V radar (PLPK-27), med en räckvidd på ca 100 km. Den har även ett IRST (Infra-red search and track) system (OEPS-27) vilket söker efter infraröd strålning, detta kan brukas för att bekämpa mål utan att använda radar.

Det finns ett antal olika jaktrobotar som Su-27:an kan utrustas med. Bland dessa är R-27 (NATO-beteckning: AA-10 "Alamo") den vanligaste. Denna jaktrobot finns i ett flertal olika varianter, vissa med semi-aktiv radarmålsökare och vissa med IR-sökare. R-27 robotarna har som maximalt en räckvidd på runt 90 km, detta är dock endast under optimala förhållanden.

Bilden visar ett ryskt MiG-29 jaktflygplan, här i tysk tjänst, som avfyrar en R-27 robot. Jämfört med RB 99 som har en längd samt vikt på 3,6 meter och 156 kg respektive, så är R-27 roboten en bjässe med en vikt på 253 kg och en längd på 4 meter. Troligtvis rör det sig om R-varianten av R-27 roboten som avfyras på bilden, vilket innebär att den använder sig av semi-aktiv radarmålsökare. Det finns uppemot åtta olika varianter av jaktroboten, T-varianten använder IR-sökare, ER- och ET-varianterna är större och har längre räckvidd. Vidare finns P- och EP-varianterna med passiv radarmålsökare, samt EA-varianten med aktiv radarmålsökare. Storleken på jaktroboten innebär även att den bär med sig en större sprängladdning än RB 99; 39 kg kontra 22,5 kg. R-27 finns i tjänst i ett stort antal olika försvarsmakter världen över, speciellt i länder tillhörande forna Sovjetunionen. Jämfört med RB 99 så är det dock en föråldrad och i viss mån sämre jaktrobot.

Vidare kan Su-27:an bära med sig jaktrobotar för närstrid, den mest vanligt förekommande av dessa är R-73 (NATO-beteckning: AA-11 "Archer"). R-73 roboten är en av de bästa av sitt slag i världen. Jämfört med IRIS-T roboten så har den dock ett antal nackdelar, förutom en något större räckvidd (runt 30 km).

För det första så är den långsammare, med en hastighet på 3 087 km/h och för det andra så har den ett maximalt synfält på 45 grader åt båda håll (jämfört med IRIS-T robotens synfält på 90 grader).

För den som vill se prov på både Su-27:ans kraftfulla motorer samt dess manöverduglighet, finns denna video (i detta fall rör det sig om en Su-33):

 

Gripen i Luftstrid: De Första Skotten

För att kunna föreställa sig hur en luftstrid mellan dessa två stridsflygplan skulle kunna se ut, så måste man betänka ett stort antal olika faktorer. Från ett rent tekniskt perspektiv så är JAS 39 ett modernare stridsflygplan, även om den ryska Su-27SM har uppgraderats med tiden.

Låt oss ponera att ett Gripen-plan och en Su-27 möts på ett avstånd på runt 100 km. Båda piloterna är medvetna om varandras närvaro tack vare spaningsradar och flygledning. I detta scenario och på detta avstånd så är det ingen av piloterna som kommer att avfyra en jaktrobot.

Eftersom avståndet är så stort att de två piloterna inte kan se varandra utan hjälp utav radar, så kallas scenarion likt dessa för BVR-strid (Beyond Visual Range).

Grafiken visar det första skeendet i det påhittade scenariot. Även om Su-27:ans (b) radar har en räckvidd på runt 100 km, så kan den inte låsa ett mål (a) förrän det befinner sig inom 65-70 km. Själva R-27 (c) roboten har dock en räckvidd på runt 90 km (i bästa fall) och kan alltså avfyras mot ett mål som radarn har upptäckt, men inte låst. När målet befinner sig inom räckhåll för eldledning från Su-27:ans radar, så kan den börja att söka sitt mål med sin semi-aktiva radarmålsökare. När detta inträffar, i relation till det här scenariot, så innebär det även att Su-27:an nu är inom räckhåll för beskjutning från Gripen-planet. Grafik: blogg.krigsvetenskap.se
 

Avståndet minskar snabbt och det blir mest sannolikt den ryske piloten som avfyrar det första skottet i striden. Detta tack vare R-27 robotarnas större räckvidd. Enligt rysk taktik och doktrin för luftstrid så är det även sannolikt att han avfyrar fler än en robot. Troligtvis en blandning av jaktrobotar med semi-aktiv radarmålsökare och IR-sökare.

Anledningen till detta är att försvåra motståndarens försök att bekämpa robotarna med motmedel. Men det är även ett sätt att överkomma R-27 robotarnas inneboende svagheter jämfört med mera moderna jaktrobotar. Flera jaktrobotar innebär större sannolikhet för en träff.

Det är också sannolikt att en R-27 robot med IR-sökare avfyras på ett kortare avstånd eftersom denna inte kan motta uppdateringar om målets position när den väl har avfyrats.

Även om R-27 robotarna avfyras på ett avstånd på runt 90 km, så kan den ryska N001V radarn inte låsa ett mål förrän det befinner sig någonstans inom 60-70 km. Så fort som den svenske piloten blir varse om att jaktrobotar har avfyrats mot honom och Su-27:an befinner sig inom räckhåll, så kommer han att besvara elden. När den ryska eldledningsradarn börjar att låsa Gripen så innebär det att Su-27:an befinner sig inom skotthåll för en RB 99 robot.

Det må så plottrigt ut, men grafiken försöker göra rättvisa åt det organiserade kaos som är en naturlig del utav all strid. Det handlar om förlopp som räknas i sekunder snarare än minuter, två stridsflygplan möts i hastigheter som tillsammans överstiger 1000 km/h. 1) När Gripen (a) befinner sig inom räckhåll för den ryska Su-27:ans eldledningsradar, så innebär det även att det ryska jaktflygplanet är inom räckhåll (b) för Gripens jaktrobotar. 2) Den svenske piloten avfyrar en eller flera RB 99 mot Su-27:an. Under denna tid så är den ryska R-27 roboten redan på väg mot Gripen. Direkt efter det att RB 99 roboten har lämnat vapenbalken så påbörjar den svenske piloten arbetet med att bekämpa det inkommande hotet. Detta sker genom en kombination av snäva manövrar och motmedel (e). 3) Under denna tid så har den svenska RB 99 roboten slagit på sin aktiva radarmålsökare (d), vilket tvingar den ryske piloten till att bryta radarlåsning på Gripen. R-27 roboten flyger nu blind genom luften (c) utan någon möjlighet att hitta målet. 4) Likt den svenske piloten så måste den ryske piloten påbörja snäva manövrar och motmedel (e) för att försöka undkomma den inkommande RB 99 roboten. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Den ryske piloten blir inte direkt medveten om att en eller flera RB 99 har avfyrats mot honom. Detta för att eldledningsradarn på Gripen inte behöver låsa målet utan endast spåra det, för att kunna avfyra jaktrobotar. Så fort som RB 99 robotarna har lämnat vapenbalkarna så kan den svenske piloten börja med att bekämpa de inkommande jaktrobotarna.

Detta sker genom snäva manövrar, störtdykning, ökad hastighet samt motmedel. När väl RB 99 robotarna befinner sig någonstans inom 10-20 km från Su-27:an så aktiveras deras aktiva radarmålsökare. Den ryske piloten blir varnad genom sin radarvarnare, men har nu endast ett fåtal sekunder på sig att undvika det inkommande hotet.

Likt den svenske piloten måste han börja manövrera och bruka motmedel. Detta innebär i sin tur att han måste bryta sin radarlåsning på Gripen. R-27 robotarna flyger nu blint genom luften utan någon möjlighet att finna sitt mål. En R-27 robot med IR-sökare kan potentiellt fortfarande vara ett hot.

Men den svenske piloten är utbildad inom rysk luftkrigföring och använder sig av en kombination av remsor och facklor för att bekämpa de inkommande jaktrobotarna. Huruvida den, eller de, svenska RB 99 robotarna träffar sitt mål eller inte kan man endast spekulera i. Dock får man betänka att sannolikheten är mycket hög - RB 99 är en mycket farlig och kompetent jaktrobot.

Oavsett så finns det möjlighet för den svenske piloten att avfyra ytterligare en RB 99 mot Su-27:an när denne försöker att undvika den första. Sannolikt så har den ryske piloten en mycket svårare uppgift att undvika jaktrobotarna än den svenske.

 

Så, summa summarum för detta scenario är att i BVR-strid så skulle Gripen ha en stor fördel och således en större chans att segra. Det finns dock en mängd med olika variabler som skulle kunna förändra scenariots utkomst i verkligheten, men alltför många för att lista här.

I närstrid, eller kurvstrid som det kallas, så skulle de två stridsflygplanen vara lite bättre jämställda. Detta leder till att striden potentiellt blir häftigare och att seger endast kan vinnas med små marginaler.

Hur kurvstrid mellan Gripen och Su-27 potentiellt skulle kunna utspela sig kommer vi att titta på i nästa del.

 

 

Projekt 949 "Oscar II": Rysk Hangarfartygsbekämpning

I modern krigföring krävs det mer än ubåtar för att kontrollera världshaven. Stridsflyg är en mycket viktig del i detta, då dessa kan bekämpa en stor mängd olika mål och täcka stora områden ute till havs. Således har hangarfartyget sedan det andra världskriget varit härskare över havet.

Trots att den sovjetiska flottan under det Kalla kriget var en makt att räkna med, förelåg det en obalans mellan denna och dess amerikanska motsvarighet.

Vid ett eventuellt krigsutbrott i Centraleuropa skulle amerikanska hangarfartygsflottor operera nära Sovjetunionen i det Norska havet och i Barents hav. Dessa flottor utgjorde ett mycket stort hot emot den sovjetiska försvarsmakten då de kunde strypa dess rörelsefrihet på havet men också anfalla viktiga mål i landet.

Den sovjetiska flottan behövde därför någonting för att kontra det amerikanska hotet och det var ur detta behov som en numera beryktad ubåtstyp föddes: Oscar II.

 
 

Historik: Slagskeppets Död, Hangarfartygets Bröd

Under det andra världskriget var det till en början slagskeppen som var tungviktarna på världshaven. Sedan 1900-talets början hade dessa tjänat som strategiska vapen, inte helt olikt den funktion som kärnvapen idag fyller. Dessa enorma monster av stål hade en mycket tung beväpning och kunde bekämpa mål på flera mils avstånd.

Men redan under 1920-talet hade demonstrationer av bombflyg emot krigsfartyg visat sin effektivitet. Dock skulle det dröja innan stridsflygets bruk till sjöss skulle få rötter i det militära tänkandet. Det var också under denna tid som de första riktiga hangarfartygen hade sin födelse.

Det andra världskriget skulle innebära början på slutet för slagskeppets herravälde över havet. Det brittiska flygangreppet på den tungt befästa italienska hamnen i Taranto, 11-12:e november 1940, blev ett tydligt exempel. Det brittiska stridsflyg som under detta anfall sänkte ett slagskepp och svårt skadade två andra, opererade från hangarfartyg.

Det amerikanska slagskeppet USS Arizona (BB-39) står i brand efter det japanska flygangreppet på Pearl Harbor, 7:e december 1941. Trots att detta skepp hade ett deplacement på över 29 tusen ton och på sina ställen 45cm tjockt pansarstål - hjälpte detta inte emot japanska bomber och torpeder. Den japanska krigsmakten hade med intresse analyserat det brittiska flygangreppet emot den italienska hamnen Taranto året innan. Trots att de amerikanska hangarfartygen lyckades undkomma det japanska anfallet på Pearl Harbor, visade det klart och tydligt att även enorma stålkolosser som slagskepp var sårbara emot flygangrepp.
 

Men det kanske bästa exemplet är det japanska angreppet på Pearl Harbor den 7:e december 1941, vilket blev startskottet för det amerikanska intåget i kriget. Trots att de amerikanska hangarfartygen - vilka var de egentliga målen för det japanska anfallet - inte fanns i hamn under tiden så lyckades japanerna ändå utdela den amerikanska Stillahavsflottan ett hårt slag.

Av de åtta slagskepp som fanns i hamnen sänktes fyra varav alla förutom ett, USS Arizona, skulle återgå till tjänst men först tre år senare.

Tre dagar efter Pearl Harbor skulle japanskt stridsflyg, denna gång landbaserade sådana, utdela ytterligare ett hårt slag men denna gång emot den brittiska flottan. Slagskeppen HMS Prince of Wales och HMS Repulse, på operativ tjänst utanför Malaysia, blev de första skepp av detta slag som sänktes på öppet hav av enbart luftstridskrafter.

HMS Prince of Wales hade tidigare under året varit inblandad i sänkningen av det tyska slagskeppet KMS Bismarck (ytterligare ett exempel på hangarfartygsbaserade stridsflygs verkan på slagskepp).

Det japanska hangarfartyget Hiryū under anfall av amerikanskt bombflyg av typ B-17, 4:e juni 1942. Denna gång lyckades fartyget undvika bomberna, men under slaget vid Midway skulle den japanska flottan utstå förödande förluster. Av de fyra japanska hangarfartygen involverade i operationen sänktes alla fyra av amerikanskt stridsflyg (däribland Hiryū). Slaget som utdelades den amerikanska Stillahavsflottan året innan hade gett Japan tid att ockupera ett stort antal områden i Stilla Havet, men i och med förlusten vid Midway vände den japanska krigslyckan. Det visade inte enbart vilken verkan stridsflyg kunde ha på ytfartyg utan utgjorde också slutet på den japanska offensiven i Stilla Havet. Efter detta skulle den japanska krigsmakten vara i försvar under resterande delen av kriget.
 

Även den japanska flottan skulle lida stora förluster tack vare stridsflyg till havs. Under slaget vid Midway i juni 1942 sänktes hela fyra japanska hangarfartyg. I slutet av kriget gick även de japanska slagskeppen Yamato och Musashi, de största och kanske mäktigaste slagskeppen någonsin, samma öde till möte.

Under kriget byttes slagskeppets roll som härskare över haven ut till att istället agera skydd åt hangarfartyget. I och med detta var dess storhetstid förbi.

 

Nya Tider - Nya Fartyg

Efter världskrigets slut skulle hangarfartygen genomgå en stor mängd omvälvande förändringar. Den viktigaste av dessa var att de utrustades med kärnreaktorer, vilket möjliggjorde att de kunde konstrueras större och således bestyckas med ett större antal stridsflyg. Det innebar också att hangarfartygens räckvidd och uthållighet endast var begränsade av deras besättningars behov.

Lärdomarna från kriget i Stilla havet hade inte fallit på döva öron. Inte längre byggdes flottor upp runt slagskepp utan istället med hangarfartyget i den viktigaste rollen. Ny teknik inom stridsflyget möjliggjorde även att dessa fick en större räckvidd. Hangarfartygen kunde nå till all världens hörn och tack vare detta cementerades dess roll som ett strategiskt vapen - en roll som de fortfarande idag fyller.

Av olika anledningar både politiska och ekonomiska, hade Sovjetunionen inte samma förutsättningar för att utveckla hangarfartyg av amerikansk klass. Sovjetunionen hade heller inte någon erfarenhet av att varken konstruera eller att nyttja hangarfartyg.

Efterkrigstidens hangarfartyg, som denna Nimitz-klass (CVN-68 USS Nimitz) var mycket större än sina förfäder som utkämpade kriget i Stilla havet under det andra världskriget. Dessa så kallade "supercarriers" har ett deplacement på över 100 000 ton, är över 300 meter långa och hem åt en besättning på över 5000 man. Hangarfartyget av denna klass kan bära upp emot 90 st stridsflyg och helikoptrar. Tack vare drift med hjälp av kärnreaktorer kan dessa jättar färdas i över 30 knop (över 56 km/h) och har en räckvidd som egentligen endast begränsas av den mängd mat som besättningen kräver. Bränslet i kärnreaktorerna behöver bytas ut vart 20-25:e år. Således är dessa skepp nästan ständigt i operativ tjänst runtom på världshaven.
 

Under hela det Kalla kriget hade Sovjetunionen endast ett riktigt hangarfartyg, men detta var ett långt kliv från de enorma och tekniskt avancerade amerikanska fartygen. Även om det fanns sovjetiska luftstridskrafter som kunde bekämpa dessa så ansågs det att ubåtar skulle ha bättre chanser att lyckas med detta.

Vanliga sovjetiska ubåtar skulle ha svårigheter med att infiltrera en hangarfartygsflotta, men kunde man nyttja sig av sjömålsrobotar skulle man ha bättre möjligheter att bekämpa mål av detta slag.

Därav föddes Projekt 949 "Granit"/Projekt 949A "Antej", i NATO betecknad som: Oscar-och Oscar II-klass, under 1970- och 1980-talet respektive.

 

Oscar II - En Jätte med Enorm Slagkraft

Projekt 949/949A-ubåten konstruerades runt vapensystemet P-700 "Granit", en vid tiden ny typ av sjömålsrobot som hade en större räckvidd än sina föregångare, vilka skulle ha svårigheter att bekämpa de nya försvarssystem som fanns i de amerikanska hangarfartygsflottorna.

P-700, eller enligt NATO beteckning: SS-N-19 Shipwreck, är en jätte av en sjömålsrobot. Roboten väger runt 7 ton och har en stridsspets avsedd för att slå igenom skeppspansar och sedan detonera 750 kg sprängmedel i skeppets inre delar. Den kan även vid behov bestyckas med en kärnstridsspets på 500 kiloton.

Med en räckvidd på över 55 mil kan P-700 roboten brukas emot mål som ligger bakom horisonten, även utan hjälp utav radar. För att utnyttja denna kapacitet kan roboten mottaga styrsignaler och måldata från satelliter, krigsfartyg, andra ubåtar eller havsövervakningsflygplan.

Robotarna har även andra avancerade målsökningssystem som möjliggör att de på egen hand kan agera i svärmar för att överbelasta fientliga försvarssystem och motmedel för att bekämpa radar. Med hastigheter på runt 1 600 knop (eller drygt 3 000 km/h) är dessa svåra att värna sig emot.

Oscar-klassen är bestyckad med 24st P-700 robotar vilket är mer än nog för att slå ut ett hangarfartyg och lite till.

Denna bild visar tydligt storleken på P-700 robotarna. Dessa designades med avancerade målsökningssystem för att bekämpa de amerikanska hangarfartygen. Trots att dessa sjömålsrobotar introducerades under 1970-talet, finns de fortfarande kvar i tjänst idag. P-700 robotarna kunde under anfall agera i ett nätverk, eller svärm, bestående av mellan 4-8 robotar. På sin färd emot det tänka målet flög dessa likt andra sjömålsrobotar på låg höjd över vattenytan. När målet närmade sig agerade en av robotarna som en målsökare åt de andra genom att flyga upp på högre höjd och belysa målet med radar. På detta sätt skulle målet ha svårigheter att bekämpa anfall från olika håll. Robotarna kan även bekämpa mål på land.

De enorma sjömålsrobotarna krävde att även vapenplattformen fick byggas i större storlek. Oscar-klassen har ett deplacement på ca 16 500 ton, är nästan 19 meter bred och är på sin längsta punkt 155 meter lång. Tack vare sin storlek och med ett djupgående på 9 meter tjänar sig denna ubåt bäst på öppet hav.

Trots dess storlek kan de två kärnreaktorerna och propellrarna driva ubåten i 32 knop (drygt 60 km/h) i undervattensläge. Likt andra sovjetiska ubåtar konstruerades Oscar-klassen med dubbla skrov, vilket bland annat innebär att den kan dyka till ett djup på mellan 450-500 meter. För att avfyra sina sjömålsrobotar måste den dock sakta ned och befinna sig på ett maxdjup någonstans mellan 60-90 meter.

Ubåten är även bestyckad med konventionella torpeder och har åtta torpedluckor avsedda för detta. Bland dess bestyckning finns bland annat Torped 65-76, en ca 11 meter lång torped med en sprängladdning på nästan ett halvt ton. Denna torped är avsedd för svårsänkta mål såsom stora hangarfartyg.

En bild av Oscar II ubåten K-141, även känd under namnet "Kursk". Denna bild visar inte endast skadan som ubåten utstod när dess torpeder (av typ 65-76) detonerade i torpedrummet, utan också det dubbla skrovet som dessa ubåtar är konstruerade med (ubåtens storlek illustreras även denna väl). Det innebär att ubåten kan dyka mycket djupt men tjänar också som ett extra skydd emot torpeder. Troligtvis var det väteperoxid, en del av 65-76 torpedens bränsle, som läckte och kom i kontakt med en katalysator vilket åstadkom explosionen på "Kursk" under en militärövning i augusti 2000. Den totala sprängkraften som följde uppmättes till en motsvarighet på mellan 3-7 ton TNT, vilket dödade nästan hela besättningen omedelbart. Endast 23st av besättningen överlevde explosionen men skulle senare drunkna tack vare den ryska statsledningens ovilja att söka internationell hjälp. 118 sjömän förlorade livet när "Kursk" gick till botten. Efter detta följde nya rutiner kring bruk och produktion av dessa torpeder.
 

65-76 torpeden har designats med ett speciellt målsökningssystem som känner av de svallvågor som ett stort skepp i färd avger. På detta sätt sicksackar torpeden mellan dessa tills den stöter på sitt mål. Med en maxhastighet på 50 knop är det få fartyg som kan fly från denna.

Det finns ubåtar som är betydligt mer högljudda än Oscar-klassen, men den anses inte vara en av de tystaste. Dess storlek innebär också att den utgör ett tacksamt mål för aktiv SONAR. Men dessa tillkortakommanden utjämnas till en del eftersom denna ubåt inte behöver ta sig i nära anslutning till det mål den avser att bekämpa.

 

AEGIS och Framtiden

I och med sjömålsrobotarnas utveckling under efterkrigstiden, blev det uppenbart att ytfartyg var mycket sårbara. Detta till stor del eftersom de inte hade kapacitet att försvara sig emot fler sjömålsrobotar än antalet radarsystem som fanns ombord på fartyget. Det krävdes även kraftfulla processorer för att beräkna hur och när dessa skulle bekämpas.

Således började den amerikanska flottan utveckla ett nytt försvarssystem vilket skulle utrusta kryssare och jagare som ofta utgjorde en del av  hangarfartygsflottorna. Detta system, kallat AEGIS, inkorporerade en avancerad radar vilken kan söka,spåra och bekämpa upp till 100 olika mål samtidigt (en så kallad "AESA"-radar, vilket är material för en framtida artikel).

Utvecklingen av AEGIS startade under 1960-talet men togs inte i operativt bruk förrän under 1980-talet. Oscar-ubåtarna var ett av de hot som påskyndade utvecklingen av detta system.

AEGIS är kopplat till ett stort antal luftvärnsrobotar vilka kan avfyras av systemet själv efter det att en processor har klassificerat vilka mål som utgör det största hotet. På detta sätt fungerar AEGIS som en sköld för större krigsfartyg (såsom hangarfartyg).

Men som med många andra vapensystem har AEGIS aldrig testats i skarpt läge. I teorin kan ett par kryssare eller jagare med detta system skydda ett hangarfartyg (vilket också är utrustat med närskydd och luftvärnsrobotar), men ett anfall med sjömålsrobotar mot ett mål av detta slag skulle involvera en stor mängd olika hot från flera olika håll.

Amerikanska kryssare av typ Arleigh Burke avfyrar luftvärnsrobotar tillhörande AEGIS systemet. AEGIS är till stor del automatiserat men kontrolleras fortfarande av mänskliga operatörer. Den mänskliga faktorn ledde till nedskjutningen av det civila linjeflyget Iran Flight 655 under Iran-Irak kriget, i juli 1988, av ett amerikanskt skepp utrustat med systemet. AEGIS kan upptäcka, låsa och bekämpa en stor mängd olika hot. Det är dock fortfarande endast teoretiskt huruvida AEGIS kan bekämpa ett verkligt angrepp av en stor mängd olika sjömålsrobotar. Systemet fungerar även som ett sambands- och kommunikationssystem emellan krigsskepp, på detta vis kan måldata snabbt delas till andra skepp som ingår i flottan. Foto: US Navy.

En ubåt av typ Oscar II skulle sannolikt avfyra sina sjömålsrobotar i samverkan med strategiskt bombflyg och andra ubåtar, vilka också kan utrustas med liknande vapensystem. Och även om AEGIS skulle lyckas att bekämpa ett stort antal av dessa så är det sannolikt - om inte mycket sannolikt - att en eller flera robotar skulle ta sig igenom försvaret likväl.

Det ligger i den sovjetiska (och nuvarande ryska) doktrinen att överbelasta hangarfartygens försvarsystem med hjälp utav att en stor mängd robotar avfyras inom en kort tidsrymd.

Nyare sjömålsrobotar, som P-800 (NATO beteckning: SS-N-26), finns redan i tjänst på ryska krigsfartyg och den nya ubåtsklassen Projekt 885 "Jasen". Den uppgradering av Oscar II-ubåtarna som startade under 2015 kommer troligtvis också att utrusta dessa med de nya sjömålsrobotarna.

Utvecklingen av nya vapen styrs ofta av de försvarssystem som dessa måste bekämpa. Sedan AEGIS introducerades har det genomgått ett antal förbättringar. Men nya sjömålsrobotar kommer att kräva ytterligare uppgraderingar av systemet, vilket i praktiken kan ta flera år att genomföra.

Även om Oscar-ubåtarna inte var de första med kapacitet att avfyra sjömålsrobotar, så har dessa påverkat det militära tänkandet angående sjöslag och bruk av hangarfartyg.

Det finns 6st Oscar II-ubåtar i tjänst inom den ryska ubåtsflottan och dessa kommer att fortsätta att utgöra ett hot emot de amerikanska hangarfartygen och deras strategiska projicering runtom i världen.

I alla fall tills det att "Jasen"-ubåtarna tar över rollen.

 

Kärnvapenbalansen: Världen Är Tryggare Med Kärnvapen Än Utan

I takt med att USA och Ryssland rustar upp sina förhållandevis föråldrade kärnvapenarsenaler och med en ökad hotbild på Koreahalvön, kan det verka som att världen är på väg mot mörkare tider. Men hur troligt är det egentligen att kärnvapen kommer att användas i ett krig? Vad, om något, är det som stoppar en kärnvapenmakt att anfalla en annan med dessa vapen?

Det finns en balans i världen mellan kärnvapenländerna, en balans som trots att den är prekär; är mycket svår - om inte nästintill omöjlig - att rubba.

 

Historik: Kärnvapen Drev På Det Kalla Kriget

Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki 1945 blev inte enbart ett avslut på det andra världskriget. Det visade även att kärnvapen kunde tvinga en hel nation till kapitulation, detta utan att ens egna soldater behövde sätta fot på fientlig mark. När Sovjetunionen utvecklade och provsprängde sin första atombomb på slutet av 1940-talet så blev det starten på det Kalla Kriget. USA var inte längre den enda kärnvapenmakten i världen, något som ökade spänningen mellan de två ideologiska fienderna.

Under en stor del av 1950-talet fanns det dock inga effektiva medel för att leverera kärnvapen till varken Washington eller Moskva. Istället skiftade fokus på doktrinen för kärnvapen till slagfältet. Det ansågs av båda sidor att kärnvapen med mindre sprängverkan kunde brukas lika effektivt mot militära mål. Ännu fanns det ingen balans mellan de två kärnvapenmakterna och kanske var det under denna tid som hotet av ett kärnvapenkrig var som allra störst. Det skulle dröja till 1960-talet innan kärnvapenbalansen i världen började ta form.

 

 
En bild som tydligt visar förödelsen efter ett kärnvapenangrepp. Få byggnader står orördra kvar i vad som en gång var staden Hiroshima. En enda atombomb kunde göra större åverkan än tusentals konventionella bomber. Trots att tiotusentals japaner fick sätta livet till, så besparades världen ett fortsatt långdraget och blodigt krig. Synen på krig skulle också förändras för all framtid.

 

Ballistiska Robotar: Ett Helt Nytt Hot

Raketer tog inte enbart människan ut i rymden. Parallellt med de amerikanska och sovjetiska rymdprogrammen utvecklades de första interkontinentala ballistiska robotarna under 1960-talet. Dessa raketer hade räckvidder på tusentals kilometer och kunde således flyga från kontinent till kontinent. Detta innebar att städer ännu en gång blev ett mål för kärnvapenangrepp. Robotarna var också mycket svåra att värna sig emot, något som skapade stor fruktan.

Med detta uppkom ett läge där den sidan som besatt flest av dessa vapen skulle ha ett klart övertag. Man fruktade från båda sidor att om motståndaren fick detta övertag så skulle det potentiellt innebära att de skulle se ett preventivt anfall som ett realistiskt alternativ. Kunde man slå ut motståndarens förmåga att använda sig av kärnvapen så fanns det inte längre något hot mot den egna existensen. En hetsig kapprustning mellan de två följde och rädsla övergick till ren paranoia.

 

 
 Amerikansk ballistisk robot av typ LGM-30 Minuteman vilken togs i tjänst under början på 1960-talet. Med en flyghöjd på 1 126 kilometer (i atmosfärens yttersta kant) och en hastighet på över 26 tusen kilometer i timmen var dessa mycket svåra att värja sig emot. Svårigheterna kvarstår, trots teknologiska framsteg, även idag.
 

Ur detta föddes ett nytt koncept: "MAD", eller: "Mutually Assured Destruction" (fritt översatt: ömsesidig garanterad förödelse.) Om den ena sidan skulle ge sig i kast med att anfalla den andre med kärnvapen; så skulle den även öppna upp sig själv för ett motangrepp av samma kaliber. Kärnvapenbalansen hade nu tagit form, men ny teknologi skulle snart ställa den helt på sned.

 

Strategiska Ubåtar: De Osedda Utjämnarna

När specialkonstruerade ubåtar möjliggjorde att ballistiska robotar kunde avfyras utifrån havs spred detta till en början panik. Ubåtar, som tack vare sin funktion kan dölja sig under ytan, kunde smyga närmare fiendens kust och därför drastiskt förminska reaktionstiden för ett motanfall. Men de skulle komma att bli den största utjämnaren mellan länderna.

Ubåtarna skapade ett dödläge som inte kunde brytas. För även om fienden skulle lyckas med att slå ut motståndarens kärnvapenarsenal på land, så var det mycket svårt att skugga alla strategiska ubåtar. Och det räckte med att en enda ubåt kom undan för att den skulle kunna slå tillbaka med mera förödelse än alla bomber släppta under världskrigen sammalagda.

Tanken må vara skrämmande, men den är också betryggande; för det är just detta som avskräcker ett kärnvapenangrepp.

 

 
En amerikansk Trident-II robot avfyrad från en ubåt. Bomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki hade en sammanlagd sprängverkan på 0,036 megaton. En sådan här robot kan potentiellt bära upp till 12st kärnstridsspetsar med en sammanlagd sprängverkan på närmare 4 megaton (över 100 gånger större). Amerikanska strategiska ubåtar är bestyckade med 24st av dessa robotar och med en räckvidd på 11 tusen kilometer är inget potentiellt mål i världen utom räckhåll.
 

Läget Idag: Samma Som Igår

Dödläget som de strategiska ubåtarna skapade under det Kalla Kriget består även i vår egen tid. Kärnvapenbalansen i världen är lika reell nu som den var då och det finns inte mycket som kan rubba den. Trots att intresset för nya kärnvapen har ökat och att fokus återigen har återgått till bruk av dessa på slagfältet, så kvarstår ändå det inneboende problemet med att använda sig av dem. Bruk av kärnvapen kommer alltid med strategiska och globala konsekvenser oavsett sprängverkan. Därför kan de heller aldrig fylla en funktion som taktiska vapen.

Att länder som Nordkorea utvecklar kärnvapen påstås ofta vara en stor säkerhetsrisk, men sanningen är snarare att detta tjänar som en garanti för nationens fortsatta existens. Kärnvapen skapar en bufferzon mellan nationen och dess fiender, på precis samma sätt som det gör för USA och Ryssland.

Det är att öppna Pandoras ask att använda sig av dessa vapen och man måste våga tro att det är försvinnande få som är villiga att riskera sin egen överlevnad genom att göra detta. Flera kärnvapen gör inte världen till en osäkrare plats. Tvärtom fungerar de istället som en garanti för att ett kärnvapenkrig aldrig bryter ut.

Nedrustning av kärnvapen må vara en beundransvärd tanke, men det är troligt att det skulle skapa en osäkrare värld. Vid en konflikt måste en fiende betänka att motståndaren har tillgång till kärnvapen, vilket med stor sannolikhet redan har avvärjt ett antal väpnade konflikter.

Det paradoxala med kärnvapen är att den fruktansvärda kraft som de besitter även omöjliggör deras användning. Som bekant finns det inga segrare i ett kärnvapenkrig och därför ingenting att vinna på att bruka dem.