PATRIOT Skall Försvara Sverige

I väntan på nästkommande (och lite längre) artikel, så är det på sin plats att kika på Sveriges nya luftvärnssystem.

Den svenska regeringen har beslutat att inköpa det amerikanska MIM-104 PATRIOT, ett kompetent luftvärnssystem med rötter i det Kalla kriget.

Så, lite snabb fakta, vad är det vi får för pengarna?

 

PATRIOT - En Klenod Från Det Kalla Kriget

Under större delen av det Kalla kriget saknade den amerikanska försvarsmakten ett luftvärnssystem för långdistans, detta stod i stark kontrast till Sovjetunionen som redan 1958 hade introducerat ett sådant (V-75 Dvina, eller av NATO betecknat: SA-2). Det fanns ingen tvekan om att vid en eventuell konflikt i Centraleuropa, så skulle Sovjetunionen inom kort inneha ett luftherravälde.

Ett annat ökande hot var de sovjetiska medeldistansrobotarna, vilka var avsedda för att bekämpa mål bakom fiendens frontlinjer. Dessa var nästan enhetligt utrustade med, eller hade kapacitet att utrustas med, kärnvapenstridsspetsar. Således utgjorde dessa ett betydande hot mot de NATO trupper vilka fanns grupperade i Centraleuropa.

Men för att kunna bekämpa mål av denna sort krävs avancerad radar och robotar med kapacitet för att jaga mål som ofta kunde uppnå hastigheter på flera tusentals meter per sekund. Det var ur detta behov som PATRIOT-systemet hade sin födelse 1975, men det skulle dröja till 1984 innan det började tas i bruk tillfullo.

 

Varför Namnet PATRIOT?

Man skulle kanske kunna tro att det handlar om amerikansk nationalism, men likt många andra namn på vapensystem så är faktiskt PATRIOT en förkortning. Det står för: Phased Array Tracking Radar to Intercept on Target.

Den egentliga beteckningen, MIM-104, har också en mening bakom sig. Det är en förkortning som används för katalogisering av olika vapensystem.

Den första bokstaven (M) står för vilken typ av vapen det handlar om, i det här fallet: Guided Missile (målsökande robot).

Den andra bokstaven (I) står för vilken uppgift vapnet har, i detta fall: Interception (ungefärligt: jakt).

Och slutligen betecknar den sista bokstaven (M) hur vapnet avfyras och grupperas, i detta fall: Ground Launched, Mobile (mobil markavfyrning).

 

Radarsystemet

PATRIOT:s radarsystem, AN/MPQ-53, är en avancerad multifunktions radar med elektroniskt styrd antenn. Själva radarantennen består utav ca 5 000 sändare/mottagare, genom vilka man kan styra radiovågorna utan att själva antennen rör sig. Detta innebär att radarn kan söka, störsända, samt identifiera och bekämpa mål samtidigt - allt från en och samma antenn, utan att behöva ytterligare radarsystem.

Radarsystemet har en minimum räckvidd på runt 3 kilometer och en max räckvidd på runt 70-170 kilometer beroende på variant. Ett radarsystem av denna typ kan söka och spåra upp till 100 olika mål, medan den också kan styra upp till 9st robotar mot sina mål.

Senare modeller av denna radar, AN/MPQ-53/65, har förbättrad kapacitet för att bekämpa ballistiska robotar med en maximal hastighet på runt 3 000 meter per sekund.

En kompetent operatör kan med hjälp utav radarsystemet spåra, låsa och bekämpa ett eller flera mål inom loppet av 10-15 sekunder. Systemet är även till en stor del automatiserat av datorer.

Denna typ av radar är svår att störsända och att lura med olika motmedel. Radarn kan också spåra och bekämpa hot såsom radarsökande robotar, vilka annars är ett stort hot för radarsystem.

PATRIOT-systemet förlitar sig på den avancerade AN/MPQ-53 radarn för att upptäcka och att bekämpa mål. Radarn är av en typ som kallas för "phased-array/electrically scanned array" (ESA), eller på svenska kallad för elektrisk styrd antenn. Själva radarantennen består utav tusentals elektriskt styrda sändare/mottagare vilka kan styra radiovågor utan att antennen i sig rör på sig. Detta möjliggör att radarn kan utföra ett stort antal olika uppgifter samtidigt, vanligtvis kräver detta ett flertal konventionella radarsystem. Vidare så innebär det även att denna typ av radar är svårare att störa via störsändning eller andra motmedel. Samtidigt som radarn söker efter mål (A), så kan den samtidigt låsa och bekämpa andra mål (B). Radarn har också inbyggd möjlighet att identifiera olika typer av mål (D) och kan även störsända på egen hand (C). Radarsystemet kan belysa och spåra upp till 100 olika mål och samtidigt styra 9st robotar mot sina mål. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se, Flygplansikon: Marc Anderson.
 

Luftvärnsroboten

Själva roboten är ca 5,8 meter lång och väger runt 700 kg, varav stridsspetsen utgör någonstans mellan 84-90 kg sprängmedel. Runt sprängmedlet finns dubbla lager med förberett splitter, för att få maximal splitterverkan mot ett mål.

Roboten uppnår en maximal hastighet på mellan 2250 till 2650 knop (ca 4167-4907 km/h). Roboten kan bekämpa hot som flyger på en höjd mellan 9 till 24 300 meter och kan stiga med en hastighet av mellan 500-600 meter per sekund.

Detta möjliggör att roboten kan bekämpa andra robotar som flyger lågt över terrängen eller vattenytan, som de flesta sjömålsrobotar och kryssningsrobotar, men även ballistiska robotar på hög höjd.

Trots att radarn kan upptäcka och låsa mål på mycket långa avstånd, så har själva roboten en maximal räckvidd på runt 70-90 kilometer - återigen beroende på variant. Varianter avsedda för att bekämpa ballistiska robotar har en räckvidd på mellan 20-35 kilometer mot dessa mål.

Robotens styrsystem är en så kallad: Track-via-Missile. Detta innebär att radarn belyser målet och när de reflekterande radiovågorna mottas av radarn så uppdateras robotens kurs via radiolänk. Moderna varianter av roboten har även en egen radar, vilken aktiveras när den närmar sig sitt mål.

 

Gruppering

En PATRIOT bataljon består utav mellan 5-6st batterier om 6st avfyrningsanordningar i varje. Varje batteri består i sin tur av mellan 2-3st plutoner, med uppgifter såsom eldledning och underhåll av avfyrningsanordningarna.

Varje pluton utgörs av mellan 70-90st soldater, men hur den svenska grupperingen kommer att se ut återstår att se.

Radarsystemet och avfyrningsanordningarna är placerade på lastbilar och kan grupperas på runt en timme.

 

Summa Summarum

PATRIOT-systemet har en något ostadig bakgrund. Under Kuwaitkriget på 1990-talet misslyckades systemet med att skjuta ned en irakisk SCUD-missil vilket ledde till att 28st amerikanska soldater miste livet.

Efter detta fick PATRIOT-systemet ett oförtjänt dåligt rykte. Det visade sig i efterhand att systemet ifråga hade varit operativt i över 100 timmar och detta skapade problem med mjukvaran i datorsystemet.

Men dessa brister korrigerades och under det första Irakkriget 2003, så hade systemet större lycka med att bekämpa irakiska robotar. Även i vår nutid, i kriget i Syrien och i Saudiarabien, har PATRIOT-systemet varit framgångsrikt för att bekämpa olika typer av ballistiska robotar.

PATRIOT är ett mycket kapabelt system som kommer att sätta käppar i hjulen för ett potentiellt hotfullt luftherravälde runt Östersjön. Gruppering av detta system på Gotland skulle ändra säkerhetsläget i området markant, men även ge Sverige ett större spelrum inom säkerhetspolitiken.

Detta blir det första moderna luftvärnssystemet för Sverige, någonting som har varit en stor brist med tanke på de rådande omständigheterna och den moderna krigföringens natur.

 

 

Neutralitetsfrågan: Sveriges Roll Under Krigen

En fortsättning på den artikelserie som avhandlar ubåtskränkningarna under det Kalla kriget. Inledningen kan du läsa här: Ubåtsfrågan - Den Ständigt Gäckande Vålnaden. Del 2, vilken är ett komplement till denna serie, finns här: Ubåtsjakt: Blindbock Under Vattenytan.

 

Sverige har tack vare sin neutralitet och alliansfrihet skonats från flertalet krig i Europa. Men börjar man syna den svenska neutraliteten i sömmarna, så finner man någonting annat. Sverige har varit allt annat än neutrala under de krig som svept över Europa.

Trots att vi inte har varit direkt inblandade i krigen så har vi likväl bistått de stridande parterna på olika sätt. Det ställer obekväma frågor angående vår neutralitet. Hur långt sträcker den sig egentligen och när, om hur, går den över gränsen?

Det är på sin plats att ta en titt på hur den svenska neutralitetspolitiken har sett ut under 1900-talet och hur det troligtvis har format bilden av Sverige.

(Vi har den svenska neutralitetspolitiken i relation till Sovjetunionen som fokus i denna text, då vi utgår ifrån att det var sovjetiska ubåtar som kränkte de svenska territorialvattnen under det Kalla kriget.)

 

Det Första Världskriget: Neutralitet på Villkor

När kriget kom 1914 ställde sig Sverige utanför, det fanns varken något hot eller intresse från svensk sida att beblanda sig i kampen mellan imperierna i Centraleuropa. Men det förelåg en viss inställsamhet gentemot Centralmakterna.

Den svenske kungen vid denna tid, Gustaf V, var gift med en tyska och det fanns även andra historiska relationer mellan Sverige och Tyskland. Som ett exempel delade man en viss fruktan över ryska ambitioner i Europa.

Redan 1910 hade i hemlighet den tyska försvarsstaben träffat sin svenska motsvarighet för att framföra ett förslag om ett enat anfall emot St. Petersburg. Senare, år 1915, skulle Tyskland återigen framföra sin önskan om ett svenskt inträde i kriget. Denna gång bjöd man på flera incitament.

Förutom att Sverige skulle tillhandahållas krigsmateriel så lovades det även att Åland skulle återgå till svenskt territorium, Tyskland avsåg också att frigöra Finland (båda var vid denna tid ryska territorium.) Det har i efterhand påståtts att detta förslag mottogs med viss positivitet av de svenska kungligheterna.

Kung Gustaf V var gift med en tyska, Victoria av Baden, som var dotterdotter till kejsare Wilhelm I av Tyskland. Victorias farmor var i sin tur Sofia Wilhelmina av Sverige. Tyskland och Sverige var historiskt sammanbundna på mer än ett sätt. Den så kallade "tyskvänligheten" var utbredd inom vissa kretsar, däribland i den svenska officerskåren. Det föreföll sig därför naturligt att Sverige och Tyskland hade goda relationer under båda världskrigen. Även under det andra världskriget besöktes Sverige av tyska digniteter såsom Hermann Göring, chef över det tyska Luftwaffe, som var gift med en svenska. Gustaf V var allmänt känd att vara "tyskvänlig". I och med den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941, skickade Gustaf V ett personligt gratulationsbrev till Adolf Hitler i vilket han bland annat beskrev den sovjetiska bolsjevismen som en "pest". Någon gemytlig vänskap eller delad ideologi mellan de två fanns dock inte.
 

Ett svenskt inträde i kriget skedde aldrig, dock skulle Sverige bistå Tyskland på andra sätt. Det kanske mest betydande var att man tillät tyskarna att använda sig av svenskt krypto och telegrafer för att kommunicera med sina ambassader runtom i världen. På detta sätt kunde man kringgå risken med att kommunikationen avlyssnades eller stördes av fienden.

När det kom ut i ljuset att trafik av detta slag lät sändas från det svenska utrikesdepartementet blev det en skandal på internationell nivå.

Även Östersjön skulle spela en stor roll i den svenska neutralitetsfrågan. Tyskland manade både Sverige och Danmark att minera Öresund för att stoppa ubåtar och krigsskepp från Ententen från att operera i Östersjön. Trots ett velande från den svenska sidan gav man till slut efter och en del av det svenska territorialvattnet i Öresund minerades år 1917.

Statsledarna i Ententen uttryckte sitt missnöje med detta genom att beskriva den svenska neutraliteten som allt annat än villkorslös.

 

Den Krigsviktiga Järnmalmen

Sveriges naturliga tillgång till järnmalm har varit viktig för tysk krigföring i modern tid. Den brittiska handelsblockaden av Tyskland under det första världskriget hade en smått ironisk sidoeffekt, då en stor del av den järnmalm som vanligtvis exporterades ut från Östersjön istället hamnade i tyska hamnar.

Under det andra världskriget var järnmalmen kanske ännu mera viktig för Tysklands krigsmaskineri. Året innan kriget bröt ut utgjorde den svenska järnmalmen över 40 % av all tysk import av detta slag. En betydande del.

Så pass betydande att Winston Churchill övervägde att ockupera de svenska järnmalmsfälten genom en invasion från Norge. Den planen sattes aldrig i verket, istället beslutade man att minera vattnen kring Narvik för att stoppa handelstrafiken till Tyskland. Detta trots norska protester.

Det var inte enbart Tyskland som Sverige bedrev handel av krigsviktigt materiel med. Även Storbritannien var delvis beroende av oss. Brittiska patrullbåtar som denna MGB 502, trotsade hård sjögång och kall vind på Nordsjön för att leverera kullager från SKF till det brittiska fastlandet. Även Tyskland förlitade sig på svensk export av kullager. En intressant anekdot är att brittiska och amerikanska underrättelsetjänster iscensatte en arbetarstrejk på SKF för att störa exporten av dessa till Tyskland. Sverige var en central plats för underrättelseverksamhet för alla sidor i kriget.
 

När Tyskland förlorade import från andra länder i och med krigsutbrottet 1939, blev den svenska järnmalmen ännu viktigare. Både Winston Churchill och personer ur den tyska försvarsstaben uttryckte sina opinioner om att Tyskland skulle ha stora svårigheter att fortsätta kriget utan den svenska järnmalmen.

Detta bör betraktas som ett gränsfall då det inte föreligger något juridiskt förbud mot att bedriva handel med krigförande nationer. Synar man detta ur ett moraliskt perspektiv så finns det dock rum för tvivel.

 

Svenskt Neutralitet: Två Sidor av Myntet

Den villkorliga svenska neutraliteten under det andra världskriget är ökänd. Men det som skilde denna från det föregående världskriget var att Sverige även var behjälplig de Allierade.

Man kan säga att det började med det finska vinterkriget 1939-1940, då Sverige bistod Finland genom att leverera en stor mängd vapen och manskap. Detta trots den svenska ställningen att man var en icke-stridande part i kriget. Värt att notera är att det inte är enhetligt med de krigslagar som finns att bistå stridande länder med krigsmateriel på detta sätt.

Ytterligare militära aktioner gentemot Sovjetunionen i samspel med Finland skulle följa. Ett exempel är mineringen av det Åländska havet för att försvåra operativ verksamhet av sovjetiska krigsfartyg och ubåtar.

Svenskt jaktflyg som denna, en brittisk Gloster Gladiator (i svensk tjänst: J8), brukades av det finländska flygvapnet under vinterkriget 1939-1940. De svenska stridsflygen flögs av svenska piloter men med finländsk nationalitetsbeteckning. De svenska piloterna var inblandade i ett flertal luftstrider emot sovjetiskt stridsflyg. Även en stor mängd annat krigsmateriel tillhandahölls Finland under kriget, detta trots att det bryter emot internationella krigslagar; svenskt artilleri, luftvärn, pansarvärn och svenska eldhandvapen nyttjades både av svenska frivilliga och finländska soldater under vinterkriget. Som exempel tillhandahöll Sverige bland annat över 50 miljoner patroner, runt 300 000 artillerigranater och över 130 000 gevär.
 

Den tyska permittenttrafiken är ytterligare ett lysande exempel på den otydliga svenska neutralitetspolitiken. Under åren 1940-1943 transporterades över en miljon tyska soldater på svenska järnvägar. Även transport och lagring av tyskt krigsmateriel tilläts på svensk mark. Dessa soldater, stridsvagnar, artilleri och dylikt krigsmateriel kom senare att nyttjas i kriget emot Sovjetunionen.

Man skulle inte behöva överdriva för att beskriva dessa som krigshandlingar från svensk sida. Dock fanns det föga intresse från Sovjetunionen att bedriva ett krig med Sverige. Och när den svenska försvarsmakten förstärktes och tyskarnas krigslycka vände, upphävdes permittenttrafiken till slut.

Men det var inte enbart Sovjetunionen som behandlades på detta sätt. Även Tyskland motarbetades från svenskt håll. Under kriget skulle den svenska underrättelsetjänsten samarbeta med dess brittiska och amerikanska motsvarigheter.

Ett exempel på detta är de drygt tiotal spanings- och avlyssningsstationer som den amerikanska underrättelsetjänsten OSS (föregångare till dagens CIA) tilläts operera på svensk mark. Från dessa stationer bedrevs sabotage och spioneri mot de tyska ockupationstrupperna i Norge och Danmark.

En av det tyska "hämdvapnet" V-2, en ballistisk raket med en sprängladdning på omkring 900 kg, kraschade den 13 juni 1944 i Bäckebo, Småland. Det var under en provskjutning av en raket utan skarp stridsspets som någonting gick fel. Ännu hade de Allierade inte kommit över någon V-2 raket men i utbyte mot ett antal brittiska jaktplan av typ Spitfire, så smusslades i hemlighet vrakdelarna av den kraschade V-2 raketen till Storbritannien. Trots att incidenten ansågs vara en allvarlig säkerhetsläcka i Tyskland, så var Hitler mera positivt inställd. Han menade att denna olyckshändelse tjänade som en bra påminnelse till Sverige att vi inte var utom Tysklands räckvidd.
 

Vidare hamnade information angående tysk skeppstrafik i Östersjön från svenskt spaningsflyg i brittiska händer. Detta var någonting som blev till ett stort irritationsmoment för den tyska försvarsledningen.

Sverige utbildade även danska och norska "polistrupper" i samspel med brittiska kommandosoldater, vilka avsågs att sättas in i sina ockuperade hemländer då slutet var nära för den tyska krigsmakten.

Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att beskriva dessa som handlingar utförda av en neutral part.

Man bör dock komma ihåg, eller utgå ifrån, att regeringarna under denna tid gjorde det man trodde behövdes för att skona Sverige från kriget. Vad den egentliga kostnaden av dessa handlingar (ur ett säkerhetspolitiskt och diplomatiskt avseende) blev är inte helt klart.

 

Sverige Under Det Kalla Kriget

Det är dock inte svårt att föreställa sig att den svenska regeringens handlingar under det andra världskriget färgade den sovjetiska synen på Sverige efter krigets slut. Även de handlingar som utfördes i välmening (dvs. det svenska samröret med brittiska och amerikanska underrättelsetjänster) kunde ju i efterkrigstidens sovjetiska ögon ses som ett visst ställningstagande. Västvärlden var nu den nya fienden.

Det må kanske vara hypotetiskt men inte helt grundlöst att påstå detta.

Vad som dock står klart är att Sovjetunionen sågs som det största hotet mot Sverige i Europa. Men enligt den svenska alliansfriheten ville vi heller inte ställa oss helt på NATO:s sida. I efterhand har det dock visat sig att Sverige haft ett nära samarbete med ett antal NATO-länder under det Kalla kriget. Vilket inte bör komma som någon större chock för de flesta.

Ett exempel på detta är det danska och svenska samarbetet för att avlyssna rysk ubåts- och skeppstrafik i Öresund. Detta är återigen en handling som inte är helt i linje med vad man kallar för en neutral part.

Det fanns även en svensk önskan om en försäkran att NATO skulle vara Sverige behjälpligt om kriget kom. Få hade nog några illusioner om på vilken sida Sverige skulle stå om så blev fallet.

Sovjetiskt marininfanteri under den stora Manöver "Zapad-81", eller "Väst-81". Denna övning involverade bland annat ett imaginärt bruk av kärnvapen och övningens namn ger en ledtråd till vem som var den tilltänkta fienden. Under ett potentiellt krig i Centraleuropa mellan Warszawapakten och NATO skulle marininfanteri likt dessa sättas in mot Danmark, Norge och eventuellt också emot Sverige. Hur Sveriges roll skulle se ut under ett krig i Europa under denna tid hänger mycket på frågan om kärnvapen skulle brukas av fienden eller ej.  Denna bild för tankarna till de råbarkade marininfanterister (med samma svarta uniform) som med stor tapperhet stred mot de tyska invasionsstyrkorna under det andra världskriget. Till vänster i bild ses en sovjetisk amfibievagn av typ PT-76 samt till höger ett skyttefordon av typ BTR-60PB. Bild: Semyon Maisterman/TASS.

Hur mycket visste då Sovjetunionen angående detta hemliga samarbete? Det är inte helt lätt att ta reda på, men eftersom det under en tid fanns en till synes väletablerad sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige så får man i alla fall gissa att en del av detta var känt. Om inte annat fanns det högst troligt misstankar om att Sverige spelade under täcket med NATO i någon mån.

Om den svenska allmänheten kunde gissa sig till att NATO skulle bli en svensk bundsförvant i ett krig, så måste även den sovjetiska sidan ha insett detta.

För visst fanns det sovjetiska anfallsplaner riktade emot Sverige - "krigsförberedelser" som det kallas. Men om det förelåg något verkligt intresse av att bedriva ett invasionskrig mot Sverige är inte hugget i sten. Under den senare delen av det Kalla kriget så hade Sverige en militärmakt att räkna med. Det sovjetiska ledarskapet hade inga illusioner om att Sverige skulle bli en svår nöt att knäcka.

På många sätt så räknade Sovjetunionen med att Sverige skulle behålla sin neutralitet om kriget verkligen kom. Det skulle säkra den skandinaviska flanken och frigöra sovjetiska stridskrafter som kunde nyttjas bättre i Centraleuropa. Man skulle på så sätt undvika att tampas med det förhållandevis starka svenska Försvaret.

När Viggen först togs i tjänst under 1970-talet var den en av världens mest avancerade stridsflygplan. Sverige hade under den senare delen av det Kalla kriget ett starkt luftförsvar som skulle ha inneburit svårigheter för Sovjetunionens eventuella operativa verksamhet under ett krig i Europa. År 1979 togs jakt/attack varianten av Viggen, JA-37, i tjänst vilken skulle utgöra det första försvaret emot sovjetiska luftstridskrafter. Potentiella motståndare till JA-37 var de sovjetiska jaktflygen MiG-21 samt MiG-23, båda vilka var någorlunda jämförbara med Viggen. MiG-23 var snabbare än JA-37, men Viggen hade i sin tur bättre beväpning och bättre radar. Under 1980-talet skulle dock nytt sovjetiskt jaktflyg såsom MiG-29 och Su-27 innebära värre motståndare. Bilden visar en AJS-37 (Attack/Jakt/Spaning). Bild: Alan Wilson.

Därför är den allmänna bilden av att den sovjetiska försvarsmakten skulle besegra den svenska under mycket kort tid något missvisande. Troligtvis är det så som den militära visheten förutspådde - att Sverige skulle besegras - men inte utan att det skulle bli kostsamt för angriparen. Det är mycket troligt att det i det långa loppet skulle bli ett långdraget och problematiskt företag att ockupera Sverige.


Det är värt att poängtera att ett sovjetiskt invasionsföretag riktat mot Sverige sannolikt inte skulle föranledas av någon sovjetisk expansionism - det är en förenklad och missvisande bild. Den norska kusten var mycket mera intressant att säkra för den sovjetiska krigsmakten - detta skulle i och för sig ha kunnat innebära en "genomresa" på svenskt territorium.

Från sovjetiskt håll fanns det en rädsla att Sverige, speciellt de svenska kustvattnen, skulle kunna komma att nyttjas av NATO vid ett anfall. Strategiska ubåtar skulle kunna avfyra ballistiska robotar i nära anslutning till Sovjetunionen på detta sätt.

Om det nu var känt Sovjetunionen att Sverige samarbetade med NATO länder, så är man således inte helt ute och cyklar om man påstår att krigsförberedelserna riktade mot Sverige hade en del av sin grund i vår suddiga neutralitetspolitik.

Denna hypotes (eller faktum om det så önskas) är en ledande del i min uppfattning om att ubåtskränkningarna inte enbart var ett militärt handlande.

 

Nästa del följer inom kort.

 

Ubåtsjakt: Blindbock Under Vattenytan

Ubåtsjakt kan jämföras med att leka blindbock. Den som jagar är mer eller mindre blind och ubåten är mycket bra på att smyga. Det finns dock elektronisk utrustning för att hjälpa den som jagar, men naturligt förekommande förhållanden i havsvatten försvårar ofta arbetet avsevärt.

 

Smygteknik

Innan vi börjar titta på de inneboende svårigheterna med ubåtsjakt så är det bra att ha förståelse för vissa grundläggande koncept.

Till exempel att ubåtar är konstruerade för att vara så tysta som möjligt. Det kan inte överdrivas hur viktigt detta är för en opererande ubåt då en röjd position innebär potentiell livsfara för ubåten och dess besättning.

Under det andra världskrigets första halva så var det ubåten som hade ett övertag till havs. Men i takt med att ny teknologi och taktik för ubåtsjakt introducerades förvandlades ubåten från jägare till byte. Efter kriget skulle ubåten dock ta tillbaka sitt herravälde över haven, återigen tack vare ny teknologi.

Det finns många olika typer av smygteknik som används för att minska ljudet en ubåt ger ifrån sig. Ett exempel är att skrovet utrustas med ett speciellt gummiliknande material som absorberar ljud, detta för att minska risken att den blir upptäckt av SONAR (beskrivet genomgående nedan.)

En annan teknik är att ubåtar ofta har många propellerblad, detta för att få ut så mycket hastighet som möjligt utan att avge lika mycket ljud som en vanlig propeller. Ubåtspropellrar är också konstruerade av speciella legeringar av metall och med krökta eller vinklade propellerblad - allt detta även för att minska ljud vid bruk.

Genom att hänga upp maskineri i ställningar som inte är direkt anslutna till det yttre skrovet eller dämpa dessa med gummi, kan vibrationerna från detta minskas. Detta är dock en förhållandevis ny teknik och som inte var standard på de ubåtar som kommer att vara av intresse i detta fall.

 

Ubåtsbekämpning

För att bekämpa en ubåt krävs det naturligtvis att man vet vart den befinner sig. I förhållande till kommande artiklar om ubåtsjakten i Hårsfjärden så är det viktigt att poängtera att det svenska Försvaret under denna tid använde sig av föråldrade sjunkbomber för ubåtsjakt. Det krävdes att man släppte dessa inom en meter eller mindre från en ubåt för att ens kunna skada den.

Om man vill sänka en ubåt så är torpeder i särklass de bästa vapnen för detta ändamål. Men det finns problematik med att använda sig utav torpeder i kustvatten som innehåller skär, skeppsvrak och grund. Även civil båttrafik innebär hinder för insats med torped.

Vidare är det andra ubåtar som utgör det största hotet för en ubåt, inte krigsskepp.

Torpeder, likt sjunkbomber, kräver även dessa att man har en uppfattning om vart målet befinner sig. Torpeder nyttjades inte i Hårsfjärden 1982, men såkallade incidenttorpeder (torpeder utrustade med mindre sprängverkan) kom att utrusta helikoptrar vid jakten i Karlskronabassängen 1984.

Sjunkbomb fälld från en svensk Helikopter 4. Trots att vattenkaskaden må se mäktig ut så är sjunkbomber trubbiga vapen med anor som sträcker sig tillbaka till det första världskriget. Under 1980-talet var sjunkbomber föråldrade vapen som inte innebar en betydande risk för en ubåt. Det fanns dock modernare vapensystem som bättre skulle ha kunnat brukas för bekämpning av ubåt, med den svenska ubåtsjaktförmågan var begränsad. Foto: PrB / SCANPIX / TT.
 

Det är även värt att lyfta fram det tillsynes motsägelsefulla beteendet av de kränkande ubåtarna i svenska vatten. Nästan all ubåtsjakt föranleds av optiska observationer, till exempel att någon har siktat ett periskop eller ett annat objekt i vattnet.

Det är inte praxis att en ubåt använder sig av periskop när den befinner sig så långt in i andra nationers territorialvatten (någonting som i sig inte är sensationellt då man får utgå från att de flesta nationer med en ubåtsstyrka opererar på detta sätt.)

Periskop kan som sagt observeras från land eller från ytfartyg och kan även upptäckas med hjälp utav radar. Om man använder periskop under dessa förhållanden så gör man det vid tillfällen räknade i ett fåtal sekunder.

Att i fullt dagsljus färdas med periskop ovanför vattenytan under flera minuter är makabert. Detta är någonting som inte tillhör vanligheten för ubåtar i operativ tjänst.

 

Medel För Ubåtsjakt

Vid ubåtsjakt så används huvudsakligen två olika system: passiv och aktiv SONAR.

Passiv SONAR, även kallat för hydrofon, är enkelt beskrivet mycket känsliga undervattensmikrofoner. Dessa tar upp alla olika sorter av undervattensljud och en sonaroperatör lyssnar och spelar in dessa i realtid.

En välutbildad sonaroperatör med ett vasst öra kan klassificera olika typer av ljud enbart med hjälp utav sin hörsel. Till exempel om propellerljud tillhör ett krigsskepp eller ett civil fartyg. Passiv SONAR har fördelen att operatören kan vara okänd för en smygande ubåt.

I efterhand så kan teknisk analys med datorer och ljudbibliotek innehållande frekvensmönster av kända ljud användas för att säkerställa en klassificering av de ljud som spelats in.

Passiv SONAR i bruk på den amerikanska strategiska ubåten USS Maryland. Varje grön linje på skärmarna är ett undervattensljud som hydrofonerna på ubåten avlyssnar. Det resterande gröna plottret är andra bakgrundsljud. Starka linjer betecknar i den här meningen återkommande ljud med en hög skärpa, till exempel från båtpropellerar. Ljuden rullar nedåt på skärmen, varför denna typ av display kallas för vattenfall. Det krävs både kraftfulla datorer och speciell kompetens för att reda ut vad som är vad i vattnet. Foto: US Department of Defense/Gerry J. Gilmore.
 

Aktiv SONAR sänder istället ut ljudsignaler i vattnet och sonaroperatören lyssnar sedan efter ekot av ljudet när det studsar på olika undervattensobjekt. Sonarkontakten visas på en elektronisk skärm och är sändaren nära nog ett objekt så kan man till och med urskilja dess form och detaljer.

Eftersom man vet ljudets hastighet i vattnet så kan man också med ganska god marginal få en uppfattning om avståndet till sonarkontakten. Även riktningen till kontakten kan utläsas.

Nackdelen med aktiv SONAR är att ljudsignalerna som skickas ut även kan höras av en ubåt som är utrustad med hydrofoner (vilket i regel alla militära ubåtar är.) Således kan även ubåten veta avstånd och riktning till den som jagar den. 

Trots att ubåtar är utrustade med aktiv SONAR så använder man det mycket sparsamt. Det är helt enkelt ett ypperligt sätt att röja sin egen position för en fiende genom att sända ut ljud på detta sätt, ungefär som att tända en ficklampa i ett becksvart rum.

Aktiv SONAR är det främsta medlet som används vid ubåtsjakt och är en viktig del i den eldledning som sker vid verkanseld med t.ex. sjunkbomber.

Verkanseld med sjunkbomber eller torpeder skapar dock mycket oljud och bubblor i vattnet som håller sig kvar längre än man kan tro. Detta innebär att man ofta tappar sonarkontakten under en tid efter anfall med dessa vapen. En ubåt kan således använda sig av denna tidsperiod för att byta position.

Aktiv SONAR fungerar genom att skicka ut ljudsignaler i vattnet, här markerade med röd färg, genom en sändare. Sonaroperatören lyssnar sedan på ekot av dessa signaler, markerat med grön färg, som studsar på olika undervattensobjekt. Det är samma princip som fladdermöss använder sig av för att undvika hinder under flygfärd. Denna grafik ger en mycket förenklad bild av detta, i verkligheten finns det en stor mängd olika variabler som försvårar bruk av SONAR. Grafik: Egen, © krigsvetenskap.blogg.se. Ubåtsikon: Anand Prahlad.

 

Naturliga Förhållanden I Vatten

Undervattensljud är en vetenskap i sig. Ljud sprider sig och färdas snabbare i vatten än i luft och generellt sett så ökar ljudets hastighet med högre vattentemperaturer och ett högre tryck (det vill säga vattendjup.)

Det är inte alltid så lätt att förutse hur ljudet sprider sig under ytan, det ligger i stor del i händerna på de naturligt förekommande förhållanden som råder i havsvatten.

Det är heller inte så tyst under ytan som man kanske kan tro. Ljudnivåerna kan uppnå till 80 decibel och ibland över 100 decibel under vissa väderförhållanden. Och en stor mängd av alla undervattensljud kan inte uppfattas av den mänskliga hörseln utan hjälpmedel.

Hydrofoner snappar inte enbart upp ljud av smygande ubåtar utan även ljud från fiskar, däggdjur, räkor, båttrafik, gasbubblor, regn, is, seismisk aktivitet och en mängd andra undervattensljud. Allt detta skapar en rejält plottrig ljudbild.

Grafik som visar effekten termoklin har på undervattensljud. Termoklin är skikt i vatten där temperaturen skiftar markant. Ljud har svårt att tränga igenom dessa skikt och de kan således användas av ubåtar för att hålla sig dolda. En slags skuggzon skapas under vattnet men endast i de vinklar där ljudet studsar emot termoklinet. Här kan man också se hur ljudet kan fastna i en slags kanal då det inte kan ta sig igenom termoklinet och istället studsar mellan det och havsytan. Det kan vara mycket svårt att bedöma och förutse hur ljud beter sig i olika vattenförhållanden, även för de som är utbildade inom ämnet. Grafik: Egen, © krigsvetenskap.blogg.se. Ubåtsikon: Anand Prahlad.

 

Termoklin är ett annat naturligt förekommande fenomen. Dessa är skikt i vattnet där temperaturen skiftar markant.

Har du någonsin badat i en sjö så vet du säkert att det blir kallare i vattnet desto djupare du kommer och desto närmare bottnen du är. Solen värmer bäst vattnet som är närmast ytan. Termoklin har en stor påverkan på hur ljud färdas i vatten eftersom ljudet splittras upp eller studsar på dessa.

Eftersom det kan finnas flera termoklin på olika djup kan det ibland skapa situationer där ljud fastnar i en slags kanaler under vattnet. Dessa kan användas av en ubåt för att hålla sig dold eftersom vissa ljud inte når ytan och vissa ljud från ytan heller inte når bottnen.

Hydrofoner från helikoptrar, ytfartyg och fasta hydrofonlinjer kan dock frångå detta problem genom att sänkas ned under skiktet.

Ljud från aktiv SONAR kan även ta sig igenom termoklin om infallsvinkeln är skarp nog (i förhållande till ubåtsjakt så innebär detta att sändaren måste befinna sig förhållandevis nära ubåten.)

En rörig bild som visar exempel på hur ljud studsar och färdas under vatten. De heldragna röda linjerna avser ljud från aktiv SONAR, medan de streckade är ljud som studsar emot olika undervattensobjekt. Termoklinet, här i svart streckad linje, fungerar som en spegel som ljudet inte kan ta sig igenom. Ytfartyget har i detta fall en släpsonar som kan dras efter skeppet och på ett djup som ligger under termoklinet. På så sätt så kan ljudet från ubåten, markerat i grön färg, snappas upp passivt trots att den aktiva SONARen inte kan upptäcka den. Även ljudet som ubåten avger studsar emot termoklinet. Grafik: Egen, © krigsvetenskap.blogg.se. Ubåtsikon: Anand Prahlad.

 

Östersjön Och Den Svenska Skärgården

Hur förhåller sig dessa naturliga fenomen till vattnet i Östersjön? Det bräckta vattnet i detta innanhav är inte behjälpligt den som vill jaga ubåt utan tjänar istället till fördel för en ubåt som vill vara dold.

Det svenska kustlandskapet, såsom våra skärgårdar, bjuder på ytterligare fördelar för en ubåt. Eftersom havsbottnen sällan är jämn innebär detta att det är mycket svårt att förutse hur ljudet sprider sig efter att ha studsat emot den kuperade undervattensterrängen.

En havsbotten bestående av lera eller sand absorberar även en stor del utav ljudets energi och minskar således avståndet som ljudet färdas avsevärt. Eko från aktiv SONAR begränsas tack vare detta.

En ubåt kan även lägga sig i svackor på havsbottnen i nästan total tystnad vilket ytterligare försvårar det redan problematiska företaget som är ubåtsjakt.

Sonarbild av det 70 meter långa bottenspåret som hittades i anslutning till ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014. Liknande spår hittades även efter incidenten i Hårsfjärden 1982. Olika experter har uteslutit att dessa spår kan ha uppstått på naturlig sätt och att det heller inte rör sig om spår efter t.ex. ankare. Spåren i Hårsfjärden pekade även på att det handlade om en ubåt med utanpåliggande köl, någonting som fanns på flertalet sovjetiska dieselelektriska ubåtar. Det är nog ingen slump att ubåtsjakten 1982 likt den 2014 utspelade sig under oktober månad. Månadsskiftet september-oktober tycks vara det mest gynnsamma för inkräktande ubåtar. Foto: Försvarsmakten, 2014.

 

Olika Typer Av Ubåt

Det finns i huvudsak två olika typer av ubåtar: atomubåtar och dieselelektriska ubåtar. Atomubåtar är ofta mycket stora och framdrivs med hjälp utav kärnreaktorer, således opererar dessa nästan uteslutande i världshaven och inte i kustlandskap.

Dieselelektriska ubåtar är som regel mycket mindre och drivs med hjälp utav dieselmotorer och batterier. Batterierna laddas av dieselmotorerna och används för färd under ytan.

Eftersom en ubåt som drivs med batterier inte har många rörliga delar eller bullrigt maskineri är dessa mycket tysta, ofta mycket tystare än atomubåtar som kräver omfattande kylsystem för sina kärnreaktorer.

Dieselelektriska ubåtar lämpar sig gott för operativ verksamhet i litoralvatten, såsom i kustlandskap och innanhav.

En sovjetisk dieselelektriskubåt av typ Projekt 633, av NATO benämnd Romeo. Denna ubåt togs i operativ tjänst under slutet av 1950-talet och en handfull av dessa fanns i Östersjön fram till att de officiellt togs ur bruk i och med Sovjetunionens sammanfall. Det svenska Försvaret har inspelade ljud från en Romeo som rört sig på svenskt territorialvatten. Romeo-klassen är i storleksordningen 76 meter lång med ett djupgående på ca 5 meter och har en besättning på mellan 40-50 man. Föregångaren till denna typ av ubåt var den såkallade Whiskey-klassen, vilken blev den svenska allmänheten känd när en sådan gick på grund i Karlskrona skärgård 1981. Romeo- och Whiskey-ubåtar har sannolikt opererat i svenska vatten under det kalla kriget.
 

Miniubåtar, de som påstås ha opererat i våra inre vatten, drivs endast med hjälp utav batterier. Detta möjliggör att de kan konstrueras i mindre storlek. Atomubåtar har längder på uppemot 100 meter eller längre, dieselelektriska ubåtar är i storleksordningen 50-70 meter långa. Miniubåtar kan vara så små som 20-30 meter eller mindre.

Miniubåtar lämpar sig av sin natur bäst till verksamhet i kustlandskap med begränsat djup. Deras storlek tjänar även till att utgöra ett mindre mål både för aktiv SONAR och för olika vapensystem.

Batterierna på miniubåtar har begränsad kraft vilket skapar restriktioner när det kommer till deras räckvidd och uthållighet. Således krävs det att de transporteras i nära anslutning till det område där de skall operera. Detta sker med hjälp utav större ubåtar, såkallade moderubåtar, eller av specialbyggda ytfartyg med dolda utrymmen och vattenslussar.

 

Hårsfjärden Och Karlskronabassängen

Det var inte enbart på grund av de bottenspår som hittades som man bedömde att det måste ha rört sig om miniubåtar vid incidenterna i Hårsfjärden och i Karlskronabassängen. Djupet i Hårsfjärden ligger mellan 25 till 30 meter, med ett maxdjup på ca 40 meter. Karlskrona skärgård är många gånger grundare än så.

Trots att man inte kan utesluta att en större ubåt på runt 70 meters längd kan gå in i dessa vatten, bör det dock anses vara osannolikt. Man måste betänka att dessa vatten är svårnavigerade även för sjövana svenskar.

Därför har man resonerat att det måste ha rört sig om miniubåtar i dessa fall, vilket också stämmer bra överens med de spår man funnit på plats. Att det finns miniubåtar i Östersjöområdet är välkänt, dock har det emellertid varit svårt att finna de specifika miniubåtar som påstås ha opererat i Hårsfjärden i tjänst hos den utpekade inkräktaren.

Sonarbild av en kränkande miniubåt vid Hävringe, utanför Oxelösund (ett område av intresse för främmande makt), 1988. Det beräknas att denna var ca 12 meter lång vilket stämmer bra överens med vissa typer av miniubåtar som fanns i tjänst under denna tid. Ett stort antal sjunkbomber sattes in mot inkräktaren, dock utan resultat. Men Försvarsmakten anser att denna incident är en av de närmaste vi kommit att skada en inkräktande ubåt. Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson gav order om att använda verkanseld. Foto: Försvarsmakten, 1988.

 

Sammanfattningsvis

Ubåtsjakt är även under gynnsamma förhållanden ett svårt företag. Sammantaget ubåtars förmåga att hålla sig dolda, de naturliga förhållandena i Östersjön, samt nedrustningen - genom 1972 års försvarsbeslut - av den svenska ubåtsjaktförmågan skapade under 1980-talet en mycket beklämmande situation för det svenska Försvaret.

Det handlade aldrig om någon brist på kompetens, utan snarare brist på resurser för att på ett optimalt sätt kunna bedriva ubåtsjakt. Under tiden hade det svenska Försvaret endast ett handfull helikoptrar och ytfartyg som lämpade sig för detta.

Man får heller inte bortse från att inkräktarna även de måste ha varit specialutbildade och hade troligtvis många års erfarenhet av att operera i svenska vatten. De bjöd alltså inte på något lätt motstånd.

Trots att någon ubåt aldrig lyckades tvingas upp till ytan så går det inte att blunda för all den bevisning som finns att tillgå för att bedöma att det förekom främmande undervattensverksamhet i svenska territorialvatten.

För en lekman är det inte lätt att förstå sig på svårigheterna som föreligger ubåtsjakt, det är ett ämne som av sin natur är tekniskt avancerat även för de som är utbildade inom ubåtsjakt. Men jag hoppas att denna artikel har gett dig ett uns förstående hur svårt det faktiskt är att fånga en ubåt.

Följande artiklar kommer att avhandla incidenterna i Hårsfjärden och Karlskronas skärgård och i skenet av denna artikel så blir det förhoppningsvis lättare att finna sympati för det svenska Försvarets insatser.

För det var inte alltid minkar och sillstim som gäckade ubåtsjaktstyrkan, trots att vissa vill påstå just detta. Det blir en intressant frågeställning i sig att fundera på vilka grunder vissa baserar sin misstro på observationer av främmande ubåt.

Kan det ha varit så, som andra personer, av militär dignitet antog, att fienden var mera närvarande och innästlad än man kanske ville erkänna?