Projekt 949 "Oscar II": Rysk Hangarfartygsbekämpning

I modern krigföring krävs det mer än ubåtar för att kontrollera världshaven. Stridsflyg är en mycket viktig del i detta, då dessa kan bekämpa en stor mängd olika mål och täcka stora områden ute till havs. Således har hangarfartyget sedan det andra världskriget varit härskare över havet.

Trots att den sovjetiska flottan under det Kalla kriget var en makt att räkna med, förelåg det en obalans mellan denna och dess amerikanska motsvarighet.

Vid ett eventuellt krigsutbrott i Centraleuropa skulle amerikanska hangarfartygsflottor operera nära Sovjetunionen i det Norska havet och i Barents hav. Dessa flottor utgjorde ett mycket stort hot emot den sovjetiska försvarsmakten då de kunde strypa dess rörelsefrihet på havet men också anfalla viktiga mål i landet.

Den sovjetiska flottan behövde därför någonting för att kontra det amerikanska hotet och det var ur detta behov som en numera beryktad ubåtstyp föddes: Oscar II.

 
 

Historik: Slagskeppets Död, Hangarfartygets Bröd

Under det andra världskriget var det till en början slagskeppen som var tungviktarna på världshaven. Sedan 1900-talets början hade dessa tjänat som strategiska vapen, inte helt olikt den funktion som kärnvapen idag fyller. Dessa enorma monster av stål hade en mycket tung beväpning och kunde bekämpa mål på flera mils avstånd.

Men redan under 1920-talet hade demonstrationer av bombflyg emot krigsfartyg visat sin effektivitet. Dock skulle det dröja innan stridsflygets bruk till sjöss skulle få rötter i det militära tänkandet. Det var också under denna tid som de första riktiga hangarfartygen hade sin födelse.

Det andra världskriget skulle innebära början på slutet för slagskeppets herravälde över havet. Det brittiska flygangreppet på den tungt befästa italienska hamnen i Taranto, 11-12:e november 1940, blev ett tydligt exempel. Det brittiska stridsflyg som under detta anfall sänkte ett slagskepp och svårt skadade två andra, opererade från hangarfartyg.

Det amerikanska slagskeppet USS Arizona (BB-39) står i brand efter det japanska flygangreppet på Pearl Harbor, 7:e december 1941. Trots att detta skepp hade ett deplacement på över 29 tusen ton och på sina ställen 45cm tjockt pansarstål - hjälpte detta inte emot japanska bomber och torpeder. Den japanska krigsmakten hade med intresse analyserat det brittiska flygangreppet emot den italienska hamnen Taranto året innan. Trots att de amerikanska hangarfartygen lyckades undkomma det japanska anfallet på Pearl Harbor, visade det klart och tydligt att även enorma stålkolosser som slagskepp var sårbara emot flygangrepp.
 

Men det kanske bästa exemplet är det japanska angreppet på Pearl Harbor den 7:e december 1941, vilket blev startskottet för det amerikanska intåget i kriget. Trots att de amerikanska hangarfartygen - vilka var de egentliga målen för det japanska anfallet - inte fanns i hamn under tiden så lyckades japanerna ändå utdela den amerikanska Stillahavsflottan ett hårt slag.

Av de åtta slagskepp som fanns i hamnen sänktes fyra varav alla förutom ett, USS Arizona, skulle återgå till tjänst men först tre år senare.

Tre dagar efter Pearl Harbor skulle japanskt stridsflyg, denna gång landbaserade sådana, utdela ytterligare ett hårt slag men denna gång emot den brittiska flottan. Slagskeppen HMS Prince of Wales och HMS Repulse, på operativ tjänst utanför Malaysia, blev de första skepp av detta slag som sänktes på öppet hav av enbart luftstridskrafter.

HMS Prince of Wales hade tidigare under året varit inblandad i sänkningen av det tyska slagskeppet KMS Bismarck (ytterligare ett exempel på hangarfartygsbaserade stridsflygs verkan på slagskepp).

Det japanska hangarfartyget Hiryū under anfall av amerikanskt bombflyg av typ B-17, 4:e juni 1942. Denna gång lyckades fartyget undvika bomberna, men under slaget vid Midway skulle den japanska flottan utstå förödande förluster. Av de fyra japanska hangarfartygen involverade i operationen sänktes alla fyra av amerikanskt stridsflyg (däribland Hiryū). Slaget som utdelades den amerikanska Stillahavsflottan året innan hade gett Japan tid att ockupera ett stort antal områden i Stilla Havet, men i och med förlusten vid Midway vände den japanska krigslyckan. Det visade inte enbart vilken verkan stridsflyg kunde ha på ytfartyg utan utgjorde också slutet på den japanska offensiven i Stilla Havet. Efter detta skulle den japanska krigsmakten vara i försvar under resterande delen av kriget.
 

Även den japanska flottan skulle lida stora förluster tack vare stridsflyg till havs. Under slaget vid Midway i juni 1942 sänktes hela fyra japanska hangarfartyg. I slutet av kriget gick även de japanska slagskeppen Yamato och Musashi, de största och kanske mäktigaste slagskeppen någonsin, samma öde till möte.

Under kriget byttes slagskeppets roll som härskare över haven ut till att istället agera skydd åt hangarfartyget. I och med detta var dess storhetstid förbi.

 

Nya Tider - Nya Fartyg

Efter världskrigets slut skulle hangarfartygen genomgå en stor mängd omvälvande förändringar. Den viktigaste av dessa var att de utrustades med kärnreaktorer, vilket möjliggjorde att de kunde konstrueras större och således bestyckas med ett större antal stridsflyg. Det innebar också att hangarfartygens räckvidd och uthållighet endast var begränsade av deras besättningars behov.

Lärdomarna från kriget i Stilla havet hade inte fallit på döva öron. Inte längre byggdes flottor upp runt slagskepp utan istället med hangarfartyget i den viktigaste rollen. Ny teknik inom stridsflyget möjliggjorde även att dessa fick en större räckvidd. Hangarfartygen kunde nå till all världens hörn och tack vare detta cementerades dess roll som ett strategiskt vapen - en roll som de fortfarande idag fyller.

Av olika anledningar både politiska och ekonomiska, hade Sovjetunionen inte samma förutsättningar för att utveckla hangarfartyg av amerikansk klass. Sovjetunionen hade heller inte någon erfarenhet av att varken konstruera eller att nyttja hangarfartyg.

Efterkrigstidens hangarfartyg, som denna Nimitz-klass (CVN-68 USS Nimitz) var mycket större än sina förfäder som utkämpade kriget i Stilla havet under det andra världskriget. Dessa så kallade "supercarriers" har ett deplacement på över 100 000 ton, är över 300 meter långa och hem åt en besättning på över 5000 man. Hangarfartyget av denna klass kan bära upp emot 90 st stridsflyg och helikoptrar. Tack vare drift med hjälp av kärnreaktorer kan dessa jättar färdas i över 30 knop (över 56 km/h) och har en räckvidd som egentligen endast begränsas av den mängd mat som besättningen kräver. Bränslet i kärnreaktorerna behöver bytas ut vart 20-25:e år. Således är dessa skepp nästan ständigt i operativ tjänst runtom på världshaven.
 

Under hela det Kalla kriget hade Sovjetunionen endast ett riktigt hangarfartyg, men detta var ett långt kliv från de enorma och tekniskt avancerade amerikanska fartygen. Även om det fanns sovjetiska luftstridskrafter som kunde bekämpa dessa så ansågs det att ubåtar skulle ha bättre chanser att lyckas med detta.

Vanliga sovjetiska ubåtar skulle ha svårigheter med att infiltrera en hangarfartygsflotta, men kunde man nyttja sig av sjömålsrobotar skulle man ha bättre möjligheter att bekämpa mål av detta slag.

Därav föddes Projekt 949 "Granit"/Projekt 949A "Antej", i NATO betecknad som: Oscar-och Oscar II-klass, under 1970- och 1980-talet respektive.

 

Oscar II - En Jätte med Enorm Slagkraft

Projekt 949/949A-ubåten konstruerades runt vapensystemet P-700 "Granit", en vid tiden ny typ av sjömålsrobot som hade en större räckvidd än sina föregångare, vilka skulle ha svårigheter att bekämpa de nya försvarssystem som fanns i de amerikanska hangarfartygsflottorna.

P-700, eller enligt NATO beteckning: SS-N-19 Shipwreck, är en jätte av en sjömålsrobot. Roboten väger runt 7 ton och har en stridsspets avsedd för att slå igenom skeppspansar och sedan detonera 750 kg sprängmedel i skeppets inre delar. Den kan även vid behov bestyckas med en kärnstridsspets på 500 kiloton.

Med en räckvidd på över 55 mil kan P-700 roboten brukas emot mål som ligger bakom horisonten, även utan hjälp utav radar. För att utnyttja denna kapacitet kan roboten mottaga styrsignaler och måldata från satelliter, krigsfartyg, andra ubåtar eller havsövervakningsflygplan.

Robotarna har även andra avancerade målsökningssystem som möjliggör att de på egen hand kan agera i svärmar för att överbelasta fientliga försvarssystem och motmedel för att bekämpa radar. Med hastigheter på runt 1 600 knop (eller drygt 3 000 km/h) är dessa svåra att värna sig emot.

Oscar-klassen är bestyckad med 24st P-700 robotar vilket är mer än nog för att slå ut ett hangarfartyg och lite till.

Denna bild visar tydligt storleken på P-700 robotarna. Dessa designades med avancerade målsökningssystem för att bekämpa de amerikanska hangarfartygen. Trots att dessa sjömålsrobotar introducerades under 1970-talet, finns de fortfarande kvar i tjänst idag. P-700 robotarna kunde under anfall agera i ett nätverk, eller svärm, bestående av mellan 4-8 robotar. På sin färd emot det tänka målet flög dessa likt andra sjömålsrobotar på låg höjd över vattenytan. När målet närmade sig agerade en av robotarna som en målsökare åt de andra genom att flyga upp på högre höjd och belysa målet med radar. På detta sätt skulle målet ha svårigheter att bekämpa anfall från olika håll. Robotarna kan även bekämpa mål på land.

De enorma sjömålsrobotarna krävde att även vapenplattformen fick byggas i större storlek. Oscar-klassen har ett deplacement på ca 16 500 ton, är nästan 19 meter bred och är på sin längsta punkt 155 meter lång. Tack vare sin storlek och med ett djupgående på 9 meter tjänar sig denna ubåt bäst på öppet hav.

Trots dess storlek kan de två kärnreaktorerna och propellrarna driva ubåten i 32 knop (drygt 60 km/h) i undervattensläge. Likt andra sovjetiska ubåtar konstruerades Oscar-klassen med dubbla skrov, vilket bland annat innebär att den kan dyka till ett djup på mellan 450-500 meter. För att avfyra sina sjömålsrobotar måste den dock sakta ned och befinna sig på ett maxdjup någonstans mellan 60-90 meter.

Ubåten är även bestyckad med konventionella torpeder och har åtta torpedluckor avsedda för detta. Bland dess bestyckning finns bland annat Torped 65-76, en ca 11 meter lång torped med en sprängladdning på nästan ett halvt ton. Denna torped är avsedd för svårsänkta mål såsom stora hangarfartyg.

En bild av Oscar II ubåten K-141, även känd under namnet "Kursk". Denna bild visar inte endast skadan som ubåten utstod när dess torpeder (av typ 65-76) detonerade i torpedrummet, utan också det dubbla skrovet som dessa ubåtar är konstruerade med (ubåtens storlek illustreras även denna väl). Det innebär att ubåten kan dyka mycket djupt men tjänar också som ett extra skydd emot torpeder. Troligtvis var det väteperoxid, en del av 65-76 torpedens bränsle, som läckte och kom i kontakt med en katalysator vilket åstadkom explosionen på "Kursk" under en militärövning i augusti 2000. Den totala sprängkraften som följde uppmättes till en motsvarighet på mellan 3-7 ton TNT, vilket dödade nästan hela besättningen omedelbart. Endast 23st av besättningen överlevde explosionen men skulle senare drunkna tack vare den ryska statsledningens ovilja att söka internationell hjälp. 118 sjömän förlorade livet när "Kursk" gick till botten. Efter detta följde nya rutiner kring bruk och produktion av dessa torpeder.
 

65-76 torpeden har designats med ett speciellt målsökningssystem som känner av de svallvågor som ett stort skepp i färd avger. På detta sätt sicksackar torpeden mellan dessa tills den stöter på sitt mål. Med en maxhastighet på 50 knop är det få fartyg som kan fly från denna.

Det finns ubåtar som är betydligt mer högljudda än Oscar-klassen, men den anses inte vara en av de tystaste. Dess storlek innebär också att den utgör ett tacksamt mål för aktiv SONAR. Men dessa tillkortakommanden utjämnas till en del eftersom denna ubåt inte behöver ta sig i nära anslutning till det mål den avser att bekämpa.

 

AEGIS och Framtiden

I och med sjömålsrobotarnas utveckling under efterkrigstiden, blev det uppenbart att ytfartyg var mycket sårbara. Detta till stor del eftersom de inte hade kapacitet att försvara sig emot fler sjömålsrobotar än antalet radarsystem som fanns ombord på fartyget. Det krävdes även kraftfulla processorer för att beräkna hur och när dessa skulle bekämpas.

Således började den amerikanska flottan utveckla ett nytt försvarssystem vilket skulle utrusta kryssare och jagare som ofta utgjorde en del av  hangarfartygsflottorna. Detta system, kallat AEGIS, inkorporerade en avancerad radar vilken kan söka,spåra och bekämpa upp till 100 olika mål samtidigt (en så kallad "AESA"-radar, vilket är material för en framtida artikel).

Utvecklingen av AEGIS startade under 1960-talet men togs inte i operativt bruk förrän under 1980-talet. Oscar-ubåtarna var ett av de hot som påskyndade utvecklingen av detta system.

AEGIS är kopplat till ett stort antal luftvärnsrobotar vilka kan avfyras av systemet själv efter det att en processor har klassificerat vilka mål som utgör det största hotet. På detta sätt fungerar AEGIS som en sköld för större krigsfartyg (såsom hangarfartyg).

Men som med många andra vapensystem har AEGIS aldrig testats i skarpt läge. I teorin kan ett par kryssare eller jagare med detta system skydda ett hangarfartyg (vilket också är utrustat med närskydd och luftvärnsrobotar), men ett anfall med sjömålsrobotar mot ett mål av detta slag skulle involvera en stor mängd olika hot från flera olika håll.

Amerikanska kryssare av typ Arleigh Burke avfyrar luftvärnsrobotar tillhörande AEGIS systemet. AEGIS är till stor del automatiserat men kontrolleras fortfarande av mänskliga operatörer. Den mänskliga faktorn ledde till nedskjutningen av det civila linjeflyget Iran Flight 655 under Iran-Irak kriget, i juli 1988, av ett amerikanskt skepp utrustat med systemet. AEGIS kan upptäcka, låsa och bekämpa en stor mängd olika hot. Det är dock fortfarande endast teoretiskt huruvida AEGIS kan bekämpa ett verkligt angrepp av en stor mängd olika sjömålsrobotar. Systemet fungerar även som ett sambands- och kommunikationssystem emellan krigsskepp, på detta vis kan måldata snabbt delas till andra skepp som ingår i flottan. Foto: US Navy.

En ubåt av typ Oscar II skulle sannolikt avfyra sina sjömålsrobotar i samverkan med strategiskt bombflyg och andra ubåtar, vilka också kan utrustas med liknande vapensystem. Och även om AEGIS skulle lyckas att bekämpa ett stort antal av dessa så är det sannolikt - om inte mycket sannolikt - att en eller flera robotar skulle ta sig igenom försvaret likväl.

Det ligger i den sovjetiska (och nuvarande ryska) doktrinen att överbelasta hangarfartygens försvarsystem med hjälp utav att en stor mängd robotar avfyras inom en kort tidsrymd.

Nyare sjömålsrobotar, som P-800 (NATO beteckning: SS-N-26), finns redan i tjänst på ryska krigsfartyg och den nya ubåtsklassen Projekt 885 "Jasen". Den uppgradering av Oscar II-ubåtarna som startade under 2015 kommer troligtvis också att utrusta dessa med de nya sjömålsrobotarna.

Utvecklingen av nya vapen styrs ofta av de försvarssystem som dessa måste bekämpa. Sedan AEGIS introducerades har det genomgått ett antal förbättringar. Men nya sjömålsrobotar kommer att kräva ytterligare uppgraderingar av systemet, vilket i praktiken kan ta flera år att genomföra.

Även om Oscar-ubåtarna inte var de första med kapacitet att avfyra sjömålsrobotar, så har dessa påverkat det militära tänkandet angående sjöslag och bruk av hangarfartyg.

Det finns 6st Oscar II-ubåtar i tjänst inom den ryska ubåtsflottan och dessa kommer att fortsätta att utgöra ett hot emot de amerikanska hangarfartygen och deras strategiska projicering runtom i världen.

I alla fall tills det att "Jasen"-ubåtarna tar över rollen.

 

Stridens Maximer - Principerna som Styr Krigföring: Del 1

Det finns ett antal grundläggande maximer inom krigföring som är lika sanna idag som de var under antiken. Dessa principer och regler är ingenting som har uppfunnits av människan, utan kommer sig naturligt av krigföringen själv.

För ett befäl som utkämpar strider på slagfältet är det viktigt att denne är införstådd med dessa. Man får aldrig glömma att dessa lärdomar har betalas med blod.

Trots att dessa maximer må verka självklara även för den som inte bedriver krigföring, så händer det fortfarande att strider förloras på grund av att dessa inte uppmärksammas. Oerfarna eller ignoranta ledare inom militära kretsar leder ofta till förlust i krig.

 

Eld och Manöver

De två grundläggande elementen i alla strider är: eld och rörelse. Eldstrider kan inte vinnas utan den ena eller den andra. För att kunna nedkämpa en fiende krävs det ofta att man måste ta sig i nära anslutning till denne. Skytte på avstånd kan endast göra så mycket - strider avslutas på korta avstånd.

Det har uppskattats att över 85 % av alla strider under det andra världskriget utkämpades på ett avstånd av 300 meter eller kortare. Detta är en trend som fortsätter att gälla även på dagens slagfält.

Men för att kunna röra sig på slagfältet så krävs det att man har rörelsefrihet. Denna kan störas eller berövas av fienden. Manöver i obehindrad sikt för fienden innebär självmord. Därför väljer man om möjligt att manövrera i terräng som skyler och/eller ger skydd.

Trots den allmänna bilden av anfall på led genom kulsprute- och artillerield så såg verkligheten annorlunda ut i skyttegravskriget under det första världskriget. Kriget var till en början rörligt men moderna vapen bestraffade bruk av denna typ av krigföring varvid kriget sakta men säkert övergick till ett ställningskrig. Anfall mot fientliga skyttegravar föregicks av artillerield som kunde pågå i timmar eller ibland till och med under flera veckors tid. Det var dock svårt att bekämpa fienden, som ofta var väl förskansad, på detta sätt och ännu svårare att förutse effekten av artillerielden. Sällan handlade det om några medvetna självmordsuppdrag.
 

Det är dock inte alltid som ett befäl har privilegiet att bestämma vart en strid kommer att utkämpas. Därför är medel som eldgivning eller nedhållande eld effektivt för att förminska fiendens möjligheter att lägga effektiv eld emot manövrerande trupp.

Kulsprutor, artilleri och annan granateld är ypperliga medel för att beröva fienden frihet på slagfältet. Ibland räcker det med blotta närvaron av vissa typer av vapensystem för att fienden beslutar sig att behålla sin position istället för att manövrera.

Vet man att det finns pansarvärnsrobotar i anslutning till ett visst område kommer stridsvagnar att utöva stor försiktighet - de fråntas alltså på detta sätt sin rörelsefrihet. Luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar har samma inverkan på stridsflyg och krigsskepp respektive.

 

Rörelse Drar Eld, Eld Drar Eld

Eld och rörelse, som vi bekantade oss med ovan, har även andra funktioner i strid. Rörelse drar eld från den fiende som observerar den. På samma sätt drar även eldgivning eld från en fiende. Det är en naturlig del av en eldstrid. Blir du beskjuten besvarar du elden och ser du fienden bekämpar du denne.

På detta sätt kan man använda sig av dessa medel för att få en fiende att röja sin position. Men en fiende som är väl utbildad inom stridsteknik och/eller har erfarenhet av strid är inte alltid så lätt att lura. Här spelar utbildning och erfarenhet en stor roll.

Rekognosering sker ofta på detta sätt, även skenanfall emot fiendens positioner för att utröna var dennes svagheter finns. Beskjutning av misstänkta punkter är en viktig del i alla strider. På detta sätt kan gömda bakhåll bekämpas och undvikas.

Ammunition kan lättare ersättas än manskap. Att lägga eld på misstänkta punkter i terrängen, oavsett om det finns en fiende där eller inte, är ett sätt att undvika eller reducera risken för förluster genom ett bakhåll. Detta är en legitim militär taktik som har använts under många krig. Både under Vietnamkriget och under det andra världskriget använde sig amerikanska soldater av vad som kallades för "vandrande eldgivning". Detta innebar att samtidigt som man avancerade in i byar eller städer så sköt man in i fönster och dörröppningar, kastade handgranater i källare och tog till andra medel för att bekämpa potentiellt dolda fiender. Detta kunde dock ha förödande konsekvenser för de civila som sökt skydd i källare och hus.
 

Även artilleri kan användas för att för att få en fiende att besvara elden med samma medel, vilket i sin tur ger möjligheter att upptäcka var dennes artilleri är beläget. På så sätt kan man sedan bekämpa fiendens artilleri.

Stridsflyg kan också nyttjas för att få en fiende att beskjuta detta med luftvärnsrobotar. På detta sätt kan man sedan bekämpa luftvärnet med radarsökande robotar.

Dessa är kalkylerade risker men som ofta bjuder på goda resultat för den som vågar ta dem.

 

Ledarskap, Manskap och Krigsmateriel (Logistik)

Dessa tre element är mycket viktiga när det kommer till att utkämpa strider. Ledarskap är A och O i strid. Utan befäl som styr striden finns det ingen organisering eller några tydliga mål. En ledares främsta roll i strid är att organisera det kaos som vanligtvis utgör en eldstrid.

Stridsdugligheten hos soldater utan order eller ledarskap reduceras markant. Soldater måste ha en ledare att se till, en ledare som kan vägleda genom striden och bilda dessa om vad som måste utföras. Att leda från fronten skapar beslutsamhet och minskar risken för rädsla och förvirring bland manskapet.

Gruppchefer måste leda striden från fronten, likt dessa två tyska underofficerare i Stalingrad 1942. Till höger är en fanjunkare (Stabsfeldwebel) och till vänster en sergeant (Feldwebel). Den tyska armén under det andra världskriget uppmuntrade och belönade att soldater tog personligt initiativ, detta stod i stark kontrast till deras brittiska och sovjetiska motståndare. Det var inte enbart officerare och underofficerare som var införstådda med hur striden skulle utkämpas, alla soldater i en tysk skyttegrupp visste vad målet med striden var. I den sovjetiska armén kunde personligt initiativ innebära fängelse eller avrättning om det ledde till förlust i strid. Den brittiska armén lade vikt vid officers-skapet och de vanliga skyttesoldaterna var ofta ovetandes om stridens innebörd och det övergripande målet. Detta gav tyskarna ett markant övertag i strid. Samma kontraster finns kvar i olika försvarsmakter världen över även i nutid.

Manskapet är lika viktigt som ledarskapet. Soldater med stridsutbildning har mycket större chanser att vinna en strid än soldater utan. Det finns ett talesätt som säger att: "svett som spenderas i fred - sparar blod i krig".

Att öva för strid är av yttersta vikt, allting måste sitta i muskelminnet hos de soldater som skall utkämpa strid. Detta för att det inte skall uppstå uppehåll på grund av rädslor eller ovetskap om vad som måste utföras. Så länge man agerar på reflex och utbildning hinner man inte begrunda rädslor.

Dock finns det ingenting som kan ersätta verklig stridserfarenhet. Inte alltför sällan har det hänt att officerare som är bildade inom stridsteknik och taktik saknar den erfarenhet som skyttesoldaterna de skall leda innehar. Verkligheten ser ofta mycket annorlunda ut än den teori som lärs ut i officersskolor.

Modern krigföring kräver mer krigsmateriel än någonsin tidigare. Försörjningslinjer är därför av yttersta vikt för att kunna bedriva krig. Detta utgör en stor svaghet hos alla stridande då en fiende kan störa eller strypa försörjning till motståndarens förband. Det har hänt mer än en gång i krigshistorien att förband omringas och sedan enkelt nedkämpas tack vare att dessa inte kan försörjas. Krig är ofta en enda stor kamp om logistik. Optimalt behöver varje soldat tre mål mat om dagen. Snabbt räknat krävs det att man transporterar runt 92 ton mat för att försörja en brigad som består av drygt 4 400 man under en vecka. Sedan tillkommer vatten, reservdelar, ammunition och annat som förbrukas i strid. En amerikansk pansarbrigad transporerar själv över 700 000 liter bränsle och fordonen måste tankas ungefär var 12 timme under normala förhållanden. Detta innebär att en pansarbrigad av denna typ kostar runt 68 000 dollar per 1,5 km den färdas.
Bild: Romeo Gacad/Getty Images, Irak 2003.

Inget krig kan utkämpas utan krigsmateriel. Soldater behöver mer än gevär, ammunition, reservdelar och stridsvagnar för att utkämpa strider. Mat, vatten och kläder är minst lika viktiga. Detta får man aldrig glömma. Försörjningslinjer måste säkras till alla förband för att soldaterna skall kunna utföra sina uppgifter.

Den som planerar militära företag utan att betänka de eventuella problem som kan uppstå med försörjning av sina förband kommer säkerligen att stöta på svårigheter att utföra sin uppgift.

Försörjelslinjer är stridsförbandens livlina och livsnerv. Det finns gott om exempel inom krigshistorien där strider eller krig har förlorats på grund av bristande logistik.

 

Gotland: Ett Stort Besvär för Ryssland

Att det säkerhetspolitiska läget kring Östersjön är spänt har nog ingen undgått att höra. Det senaste året har Gotland varit i speciellt fokus för svensk försvarspolitik. Men vad är det som gör Gotland så viktigt, inte enbart för det svenska Försvaret utan även för utländska försvarsmakter?

Svaret finner man i krigsvetenskapen; närmare bestämt inom strategi. Gotland är ett bra exempel på hur krigsföring med förhållandevis små medel kan ha inverkan på en mycket större skala.

 

Även om det kan tyckas vara osannolikt att Sverige kommer att befinna sig i krig inom en förutsägbar framtid, så kan det likväl uppstå konflikter vi kommer att bli indragna i. Tack vare Sveriges långa kust till Östersjön så har vi en roll att spela i en eventuell konflikt i området, alliansfria eller inte. På samma sätt får man utgå från att även Ryssland, som den enda stormakten vid Östersjön, kommer att spela en stor roll om detta skulle ske.

Faktum är att läget kring Östersjön inte har förändrats avsevärt sedan det kalla kriget. Då utgjorde detta innanhav en gräns mellan Öst och Väst - något som är minst lika sant idag som för 50 år sedan. Sovjetunionen finns inte längre men rivaliteten i Europa mellan NATO och Ryssland består.

 

Ett handelshav av vikt för Ryssland

Östersjön hyser handelsfarleder som är viktiga för ett flertal länder, däribland Ryssland. Trots stora resurser inom sina egna gränser så förlitar sig landet till stor del på handel för ekonomisk stabilitet. 2016 utgjorde export och import av handelsvaror 45 % av Rysslands bruttonationalprodukt. Det baltiska området står för ungefär hälften av all rysk handel via skepp, vilket betyder att St. Petersburg är Rysslands kanske viktigaste hamn. Med detta som bakgrund är det lättare att förstå varför Östersjön är så viktig för Ryssland och även varför Gotland utgör en så strategisk punkt på kartan.


 
 Territorialvatten i Östersjön. Här markerat med vita, sträckade linjer.
 

Avståndet mellan Gotland och Baltikum, beroende på varifrån man mäter, är ca 150 km. Avräknar man svenskt, lettiskt och estniskt territorialvatten, så krymper avståndet till runt 100 km på vissa ställen. Det som blir över är det internationella vatten som skepp kan färdas på utan att kränka några territoriella gränser (detta kan tilläggas vara lika relevant i krig som i fred.)

Basering av vissa typer av vapensystem på Gotland skulle potentiellt utgöra ett stort hot inte enbart emot rysk handel; utan även emot dess förmåga att säkra denna. För i krig så har en krigsflotta två huvudsakliga uppgifter: att bekämpa fientliga flottor och att skydda den egna handelsflottan. Få flottor är så stora att de kan, med framgång, utföra båda uppgifterna samtidigt.

 

Sjömålsrobotar - lättviktare med stor slagkraft

Förutom ubåtar och sjöminor (vilka NATO har visat sig kapabla till att vid behov utplacera i Östersjön) så är sjömålsrobotar det största hotet för ytfartyg. Det svenska Robotsystem 15 är ett exempel på ett sådant med en räckvidd på runt 150-200 km. Basering av sådana vapensystem på Gotland skulle i hög grad begränsa utrymmet ytterligare för rysk skeppstrafik vid en eventuell konflikt.

Och nu när den svenska regeringen har beslutat att bygga upp ett någorlunda kompetent luftvärn, så kommer det troligtvis innebära att även detta kommer att baseras där. Adderar man sedan luftstridskrafter från både Sverige och NATO så får man en besvärlig situation för ett Ryssland som vill föra krig i Östersjön.

 

 
Svensk sjömålsrobot RBS 15 baserad på Gotland, här simulerad med en räckvidd på ca 150 kilometer. Nyare modeller av RBS 15 med större räckvidd kommer att levereras till Försvarsmakten fram till och med 2026.

 

Kan man som motståndare bekämpa en fiendes handelsflotta så har man ett övertag, kan man även strypa den fientliga krigsflottans handlingsfrihet – då har man ett ännu större övertag. Minor och sjömålsrobotar är vapen som med sin närvaro kan få en motståndare att behålla sina krigsskepp i hamn. Förödande för den som förlitar sig på farleder under skydd av samma nämnda skepp.

Och det krävs inte ett stort antal av dessa vapen för att få militära strateger att tänka om sina planer. Bruket av sjömålsrobotar har redan visat sin effektivitet under både Falklandskriget och Iran-Irak kriget på 1980-talet. En enda sjömålsrobot räcker för att försätta ett mycket större skepp i fara. Man riskerar inte gärna dyra krigsskepp i onödan, speciellt inte när man förfogar över endast ett litet antal sådana.

 

 
4:e maj 1982: Den brittiska jagaren "HMS Sheffield" står i brand efter att ha träffats av en fransk sjömålsrobot av typ "Exocet". Argentiskt stridsflyg visade vad en 4,7 meter lång sjömålsrobot med en vikt på 670 kg kunde göra med ett skepp av betydligt större dimensioner. Värt att notera är att den svenska RBS 15 är en större och kraftfullare robot än "Exocet."

 

Allt detta hänger naturligtvis på huruvida Sverige håller sig utanför en konflikt eller inte. Estland, Lettland och Litauen är redan medlemmar i NATO och deras kuster kan redan nyttjas för basering av liknande vapensystem. Det är av denna anledning som Ryssland gärna inte vill se ett svenskt medlemskap i NATO. Det skulle innebära ytterligare en svag punkt för ett Ryssland som redan har drabbats av ekonomiska sanktioner ifrån Väst.

För vår egen del innebär det istället en motpol till ett eventuellt rysk företag av militär natur i området.