Gripen Mot Ryska Rovfåglar

Låt oss ponera att den svenska JAS 39 Gripen skulle befinna sig i luftstrid ovanför svenskt territorium.

Vilka motståndare skulle den potentiellt kunna stöta på och hur står sig det svenska jaktflyget rent tekniskt mot dessa?

En liten notering: alla specifikationer angående JAS 39 Gripen gäller C-varianten av flygplanet.

 

Gripen: Svensk Ingenjörsteknik i Världsklass 

Gripen är ett mycket kompetent multirollflygplan av 4,5:e generationen. Tack vare en instabil konstruktion, med delta- och canardvingar så kan Gripen utföra akrobatiska manövrar i luften som annars inte vore möjliga.

Dessutom är det utrustat med ett fly-by-wire system vilket översätter pilotens rörelser av styrspaken till ett datorsystem. Allt detta gör att Gripen räknas som ett super-manöverdugligt flygplan.

Flygplanet drivs framåt av en kraftfull amerikansk-tillverkad jetmotor av typ General Dynamics F-141. Med hjälp utav efterbrännkammare så kan Gripen uppnå en topphastighet på runt 2400 km/h. Gripen är även ett utav få flygplan i världen som kan flyga i överljudshastighet utan hjälp av efterbrännkammare, någonting som kallas för supercruise.

Gripen i all sin prakt. Sverige har med JAS 39 skapat ett av världens bäst ansedda multirollflyglan vilket inte är någonting att försaka. Här kan man tydligt se konfigurationen av delta- och canardvinge (monterade på motorernas luftintag). Gripen är av sin design instabil vilket innebär att den kan utföra häftiga manövrar i luften som annars inte vore möjliga. För att piloten inte ska förlora kontrollen över flygplanet så översätts alla rörelser från styrspaken till en dator. Datorn skickar sedan signalerna till de rörliga delarna och skapar på detta sett de mest effektiva rörelserna i luften. Likt många andra stridsflygplan av liknande typ så är Gripen låst till manövrar på max 9G och -3G. På bilden kan man tydligt se vapenbalkarna på vingarna som kan bära vapensystem för både luft-, sjö- och markmål. Många av internationella vapensystem kan användas av Gripen vilket gör att den potentiellt kan operera över hela världen utan några omfattande modifikationer.
 

Med en längd på 14,1 meter, en höjd på 4,5 meter samt en vingbredd på 8,4 meter så är Gripen ett förhållandevis litet flygplan. Ett olastat JAS 39 väger runt 6 800 kg och har en maximal startvikt på 14 000 kg. Den kan bära med sig runt 5 300 kg yttre last och har en invändig bränsletank med kapacitet för runt 3 000 kg bränsle. Detta ger Gripen en aktionsradie på ca 1 500 km.

Som försvar är Gripen utrustad med en 27mm automatkanon av typ Mauser BK (svensk beteckning: m/83), kanonen har en maximal eldhastighet på 1 700 skott per minut och en effektiv räckvidd på ca 2 700 meter.

Vidare kan Gripen även bestyckas med en stor mängd olika vapensystem för markmål. Dock kommer vi att fokusera på vapensystem avsedda för luftstrid, av vilka det finns två huvudsakliga.

Bilden visar ett amerikanskt jaktplan av typ F-22 som just avfyrat en AIM-120 AMRAAM (Advanced Medium-Range Air-to-Air Missile). AIM-120 roboten har funnits i tjänst sedan 1990-talet och är en av världens bästa jaktrobotar. Den använder sig av en aktiv radarmålsökare som aktiveras när den är inom 10-20 km från sitt mål. Skulle målet använda sig av störsändning så kan AIM-120 roboten ändra till passiv sökning och låsa på signalerna från störsändningen. Direkt efter det att jaktroboten har avfyrats så behöver piloten inte göra någonting ytterligare, utan kan fokusera på annat. Tidigare AIM-120 varianter har räckvidder på runt 75 km, men nyare versioner har ökat räckvidden till över 100 km. AIM-120 licenstillverkas i Sverige och har inom Försvarsmakten beteckningen Jaktrobot 99 (RB 99).
 

Jaktrobot 99 (hädanefter: RB 99) är en svensk version av den amerikanska AIM-120B AMRAAM. En mycket kompetent jaktrobot som använder sig av aktiv radarmålsökning för att hitta sitt mål. Detta innebär att piloten som avfyrar roboten endast behöver låsa den på målet, sedan tar roboten över och piloten kan fokusera på annat.

RB 99 har en räckvidd på ca 75 km och uppnår en hastighet på 4 900 km/h, vilket - tillsammans med det faktum att den även kan låsa på mål som brukar störsändare - gör den till en svårbekämpad robot.

Den andra sorten av jaktrobot Gripen kan bära med sig är Jaktrobot 98, även kallad för IRIS-T, med härkomst från Tyskland. RB 98 är avsedd för korta avstånd och använder sig av en infraröd målsökare för att låsa sig på ett mål.

Den har en maximal räckvidd på ca 25 km och kan uppnå hastigheter på runt 3 700 km/h. Dess förmåga att filtrera bort motmedel såsom facklor gör den mycket svår att bekämpa.

Den tyska IRIS-T är ett exempel på en modern jaktrobot för närstrid. Inom den svenska Försvarsmakten har den beteckningen Jaktrobot 98, men den finns även i tjänst i ett flertal andra länder. Likt det norska närluftvärnssystemet NASAMS, så beslutades det 2013 att det föråldrade svenska RBS 70 systemet skall ersättas av IRIS-T robotar med ökad räckvidd. Tillsammans med PATRIOT systemet så kommer IRIS-T att utgöra det svenska luftvärnet framöver. Efter Sovjetunionens fall under 1990-talet så upptäckte man genom kvarvarande sovjetiska jaktrobotar i forna Östtyskland, att man hade underskattat sovjetiska jaktrobotars förmågor i strid. Således utvecklades IRIS-T som ett alternativ till den amerikanska AIM-9 roboten som fanns i tjänst inom NATO. Intressant nog har det experimenterats med målsökningssystem för att bekämpa markmål med IRIS-T roboten som bas. IRIS-T är även en mycket manöverduglig jaktrobot och har till och med möjlighet att skjuta ned andra jaktrobotar - en förmåga som är mycket sällsynt. Bild: HaraF, 2006.
 

För att nyttja dessa vapensystem har Gripen ett radarsystem av typ PS-05/A, en pulsdopplerradar med en räckvidd på runt 120 km. Radarsystemet är en multifunktionsradar som snabbt kan ställas om från luftmål till markmål och som vidare kan spåra ett stort antal mål samtidigt. PS-05/A har genomgått ett antal uppdateringar vilket gör det till ett mycket modernt radarsystem.

Och om det inte har framgått redan, så kan det tilläggas att JAS 39 är ett stridsflygplan som har både överraskat och imponerat många internationella parter. Gripen räknas till ett av de bästa stridsflygplanen i världen.

 

Motståndare På Andra Sidan Östersjön 

Om man ponerar att svenska piloter skulle befinna sig i luftstrid, så måste man nog förutsätta att motståndaren kommer från Öst. Ryssland har ett stort antal jaktflygplan och betydande del av dessa är grupperade runt Östersjön med omnejd.

Skulle Gripen möta motstånd skulle det troligtvis vara det ryska Suchoj Su-27 (NATO beteckning: Flanker-C), ett jaktflygplan med rötter i det Kalla kriget. Su-27 introducerades först under 1980-talet som ett svar på en ny generation av amerikanska jaktflygplan, såsom McDonnell Douglas F-15 ”Eagle”, Grumman F-14 ”Tomcat” samt General Dynamics F-16 ”Falcon”.

Likt Gripen så är Su-27 supermanöverdugligt och trots att det kan bära med sig vapensystem för markmål så är det i grund och botten ett fullblodigt jaktflygplan. Den mest moderna versionen av stridsflygplanet är Su-27SM3.

Den ryska Suchoj 27 i all sin prakt. Su-27 är ett kraftfullt multirollplan som bäst passar sig i luftstrid mot andra stridsflygplan. Det introducerades under 1980-talet som ett svar på nya amerikanska stridsflygplan och tog västvärlden med storm. Tanken bakom Su-27 var att denna skulle skydda Sovjetunionen mot amerikanska bombflygplan eller agera eskort åt sovjetiska bombflygplan. Således designades den att flyga långt och snabbt. Den snarlika MiG-29 skulle kämpa mot fienden närmare de faktiska frontlinjerna, även om Su-27 troligtvis skulle fylla samma roll i ett krig. De två kraftfulla AL-31F motorerna kan driva det 16 ton tunga flygplanet i hastigheter uppemot 2 900 km/h med hjälp utav efterbrännkammare. Su-27 blev det första ryska stridsflygplanet som använde sig av fly-by-wire system, vilket inte var helt oproblematiskt till en början. Man kan enkelt skilja en Su-27 och en MiG-29 åt genom att titta på flygplanskroppen. MiG-29 är till en början mindre och flygplanskroppen är lite tjockare runt cockpiten (inte helt olikt en amerikansk F/A-18 sedd ovanifrån). MiG-29 har inte heller bommen mellan motorernas munstycken eller balkar för jaktrobotar på vingspetsarna. Bilden visar en Su-27SKM, en variant avsedd för export. Bild: Dmitriy Pichugin, 2005.

Vidare finns det tre andra huvudsakliga varianter av Su-27. Su-30M Flanker-G är en tvåsitsig variant med uppgraderad avionik främst avsedd för bekämpning av mark- och sjömål. Su-33 är den ryska flottans version avsedd för bruk på hangarfartyg. Sist med inte minst finns Su-35S Flanker-E, den mest avancerade varianten av dem alla och denna räknas (likt Gripen) till att vara av 4,5:e generationens stridsflygplan.

Su-27 är ett större jaktflygplan än Gripen med en längd på 21,9 meter, höjd på 5,9 meter samt en vingbredd på 14,7 meter. En olastad Su-27 väger kring 16 000 kg och av detta är 9 400 kg bränsle i interna bränsletankar.

Med sig kan den bära 4 430 kg yttre last fördelat på tio stycken vapenbalkar. Den maximalt tillåtna totalvikten är 16 300 kg eller 33 000 kg med uppgraderade landningsställ. Su-27 har en aktionsradie någonstans inom 1 500-3 700 km, men detta varierar med last.

Likt Gripen är Su-27 utrustad med efterbrännkammare men är tvåmotorig och kan således uppnå en högre topphastighet på ca 2 900 km/h. Med last så blir topphastigheten något mindre, runt 2 400 km/h.

Ställda sida vid sida så är JAS-39 Gripen och Su-27SM "Flanker-B" jämförbara i ett antal olika avseenden. I grund och botten så är JAS-39 ett modernare stridsflygplan än Su-27; trots att det ryska jaktflygplanet har uppgraderats ett flertal gånger. Su-27:an är ett större och tyngre jaktflygplan vilket innebär att Gripen har ett övertag när det kommer till manöverduglighet. Det ryska jaktflygplanet kan dock flyga snabbare och högre, bland annat tack vare dess två kraftfulla jetmotorer. Aktionsradien är beroende av hur mycket last/bränsle som stridsflygplanet bär med sig och även vilken höjd det flyger på, dock så har Su-27:an en större räckvidd i grunden. Den kanske största fördelen som Su-27:an har jämfört med Gripen är antalet jaktrobotar som den kan bära med sig. Rent radar-mässigt så är det svårt att säga med säkerhet vilken av de två som är bättre, den ryska N001V radarn har potentiellt större räckvidd medan PS-05/A har ett större sökfält. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Beväpning består utav en 30mm automatkanon av typ Gsh-301-1 vilken har en eldhastighet på 1 800 skott per minut. Den kan även bära med sig totalt 10 stycken jaktrobotar (två av dessa för närstrid), vilket kan jämföras med Gripens förmåga att bära totalt sex stycken (varav två för närstrid). 

Som hjälp för att hitta och låsa mål är Su-27 utrustad med en N001V radar (PLPK-27), med en räckvidd på ca 100 km. Den har även ett IRST (Infra-red search and track) system (OEPS-27) vilket söker efter infraröd strålning, detta kan brukas för att bekämpa mål utan att använda radar.

Det finns ett antal olika jaktrobotar som Su-27:an kan utrustas med. Bland dessa är R-27 (NATO-beteckning: AA-10 "Alamo") den vanligaste. Denna jaktrobot finns i ett flertal olika varianter, vissa med semi-aktiv radarmålsökare och vissa med IR-sökare. R-27 robotarna har som maximalt en räckvidd på runt 90 km, detta är dock endast under optimala förhållanden.

Bilden visar ett ryskt MiG-29 jaktflygplan, här i tysk tjänst, som avfyrar en R-27 robot. Jämfört med RB 99 som har en längd samt vikt på 3,6 meter och 156 kg respektive, så är R-27 roboten en bjässe med en vikt på 253 kg och en längd på 4 meter. Troligtvis rör det sig om R-varianten av R-27 roboten som avfyras på bilden, vilket innebär att den använder sig av semi-aktiv radarmålsökare. Det finns uppemot åtta olika varianter av jaktroboten, T-varianten använder IR-sökare, ER- och ET-varianterna är större och har längre räckvidd. Vidare finns P- och EP-varianterna med passiv radarmålsökare, samt EA-varianten med aktiv radarmålsökare. Storleken på jaktroboten innebär även att den bär med sig en större sprängladdning än RB 99; 39 kg kontra 22,5 kg. R-27 finns i tjänst i ett stort antal olika försvarsmakter världen över, speciellt i länder tillhörande forna Sovjetunionen. Jämfört med RB 99 så är det dock en föråldrad och i viss mån sämre jaktrobot.

Vidare kan Su-27:an bära med sig jaktrobotar för närstrid, den mest vanligt förekommande av dessa är R-73 (NATO-beteckning: AA-11 "Archer"). R-73 roboten är en av de bästa av sitt slag i världen. Jämfört med IRIS-T roboten så har den dock ett antal nackdelar, förutom en något större räckvidd (runt 30 km).

För det första så är den långsammare, med en hastighet på 3 087 km/h och för det andra så har den ett maximalt synfält på 45 grader åt båda håll (jämfört med IRIS-T robotens synfält på 90 grader).

För den som vill se prov på både Su-27:ans kraftfulla motorer samt dess manöverduglighet, finns denna video (i detta fall rör det sig om en Su-33):

 

Gripen i Luftstrid: De Första Skotten

För att kunna föreställa sig hur en luftstrid mellan dessa två stridsflygplan skulle kunna se ut, så måste man betänka ett stort antal olika faktorer. Från ett rent tekniskt perspektiv så är JAS 39 ett modernare stridsflygplan, även om den ryska Su-27SM har uppgraderats med tiden.

Låt oss ponera att ett Gripen-plan och en Su-27 möts på ett avstånd på runt 100 km. Båda piloterna är medvetna om varandras närvaro tack vare spaningsradar och flygledning. I detta scenario och på detta avstånd så är det ingen av piloterna som kommer att avfyra en jaktrobot.

Eftersom avståndet är så stort att de två piloterna inte kan se varandra utan hjälp utav radar, så kallas scenarion likt dessa för BVR-strid (Beyond Visual Range).

Grafiken visar det första skeendet i det påhittade scenariot. Även om Su-27:ans (b) radar har en räckvidd på runt 100 km, så kan den inte låsa ett mål (a) förrän det befinner sig inom 65-70 km. Själva R-27 (c) roboten har dock en räckvidd på runt 90 km (i bästa fall) och kan alltså avfyras mot ett mål som radarn har upptäckt, men inte låst. När målet befinner sig inom räckhåll för eldledning från Su-27:ans radar, så kan den börja att söka sitt mål med sin semi-aktiva radarmålsökare. När detta inträffar, i relation till det här scenariot, så innebär det även att Su-27:an nu är inom räckhåll för beskjutning från Gripen-planet. Grafik: blogg.krigsvetenskap.se
 

Avståndet minskar snabbt och det blir mest sannolikt den ryske piloten som avfyrar det första skottet i striden. Detta tack vare R-27 robotarnas större räckvidd. Enligt rysk taktik och doktrin för luftstrid så är det även sannolikt att han avfyrar fler än en robot. Troligtvis en blandning av jaktrobotar med semi-aktiv radarmålsökare och IR-sökare.

Anledningen till detta är att försvåra motståndarens försök att bekämpa robotarna med motmedel. Men det är även ett sätt att överkomma R-27 robotarnas inneboende svagheter jämfört med mera moderna jaktrobotar. Flera jaktrobotar innebär större sannolikhet för en träff.

Det är också sannolikt att en R-27 robot med IR-sökare avfyras på ett kortare avstånd eftersom denna inte kan motta uppdateringar om målets position när den väl har avfyrats.

Även om R-27 robotarna avfyras på ett avstånd på runt 90 km, så kan den ryska N001V radarn inte låsa ett mål förrän det befinner sig någonstans inom 60-70 km. Så fort som den svenske piloten blir varse om att jaktrobotar har avfyrats mot honom och Su-27:an befinner sig inom räckhåll, så kommer han att besvara elden. När den ryska eldledningsradarn börjar att låsa Gripen så innebär det att Su-27:an befinner sig inom skotthåll för en RB 99 robot.

Det må så plottrigt ut, men grafiken försöker göra rättvisa åt det organiserade kaos som är en naturlig del utav all strid. Det handlar om förlopp som räknas i sekunder snarare än minuter, två stridsflygplan möts i hastigheter som tillsammans överstiger 1000 km/h. 1) När Gripen (a) befinner sig inom räckhåll för den ryska Su-27:ans eldledningsradar, så innebär det även att det ryska jaktflygplanet är inom räckhåll (b) för Gripens jaktrobotar. 2) Den svenske piloten avfyrar en eller flera RB 99 mot Su-27:an. Under denna tid så är den ryska R-27 roboten redan på väg mot Gripen. Direkt efter det att RB 99 roboten har lämnat vapenbalken så påbörjar den svenske piloten arbetet med att bekämpa det inkommande hotet. Detta sker genom en kombination av snäva manövrar och motmedel (e). 3) Under denna tid så har den svenska RB 99 roboten slagit på sin aktiva radarmålsökare (d), vilket tvingar den ryske piloten till att bryta radarlåsning på Gripen. R-27 roboten flyger nu blind genom luften (c) utan någon möjlighet att hitta målet. 4) Likt den svenske piloten så måste den ryske piloten påbörja snäva manövrar och motmedel (e) för att försöka undkomma den inkommande RB 99 roboten. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Den ryske piloten blir inte direkt medveten om att en eller flera RB 99 har avfyrats mot honom. Detta för att eldledningsradarn på Gripen inte behöver låsa målet utan endast spåra det, för att kunna avfyra jaktrobotar. Så fort som RB 99 robotarna har lämnat vapenbalkarna så kan den svenske piloten börja med att bekämpa de inkommande jaktrobotarna.

Detta sker genom snäva manövrar, störtdykning, ökad hastighet samt motmedel. När väl RB 99 robotarna befinner sig någonstans inom 10-20 km från Su-27:an så aktiveras deras aktiva radarmålsökare. Den ryske piloten blir varnad genom sin radarvarnare, men har nu endast ett fåtal sekunder på sig att undvika det inkommande hotet.

Likt den svenske piloten måste han börja manövrera och bruka motmedel. Detta innebär i sin tur att han måste bryta sin radarlåsning på Gripen. R-27 robotarna flyger nu blint genom luften utan någon möjlighet att finna sitt mål. En R-27 robot med IR-sökare kan potentiellt fortfarande vara ett hot.

Men den svenske piloten är utbildad inom rysk luftkrigföring och använder sig av en kombination av remsor och facklor för att bekämpa de inkommande jaktrobotarna. Huruvida den, eller de, svenska RB 99 robotarna träffar sitt mål eller inte kan man endast spekulera i. Dock får man betänka att sannolikheten är mycket hög - RB 99 är en mycket farlig och kompetent jaktrobot.

Oavsett så finns det möjlighet för den svenske piloten att avfyra ytterligare en RB 99 mot Su-27:an när denne försöker att undvika den första. Sannolikt så har den ryske piloten en mycket svårare uppgift att undvika jaktrobotarna än den svenske.

 

Så, summa summarum för detta scenario är att i BVR-strid så skulle Gripen ha en stor fördel och således en större chans att segra. Det finns dock en mängd med olika variabler som skulle kunna förändra scenariots utkomst i verkligheten, men alltför många för att lista här.

I närstrid, eller kurvstrid som det kallas, så skulle de två stridsflygplanen vara lite bättre jämställda. Detta leder till att striden potentiellt blir häftigare och att seger endast kan vinnas med små marginaler.

Hur kurvstrid mellan Gripen och Su-27 potentiellt skulle kunna utspela sig kommer vi att titta på i nästa del.

 

 

PATRIOT Skall Försvara Sverige

I väntan på nästkommande (och lite längre) artikel, så är det på sin plats att kika på Sveriges nya luftvärnssystem.

Den svenska regeringen har beslutat att inköpa det amerikanska MIM-104 PATRIOT, ett kompetent luftvärnssystem med rötter i det Kalla kriget.

Så, lite snabb fakta, vad är det vi får för pengarna?

 

PATRIOT - En Klenod Från Det Kalla Kriget

Under större delen av det Kalla kriget saknade den amerikanska försvarsmakten ett luftvärnssystem för långdistans, detta stod i stark kontrast till Sovjetunionen som redan 1958 hade introducerat ett sådant (V-75 Dvina, eller av NATO betecknat: SA-2). Det fanns ingen tvekan om att vid en eventuell konflikt i Centraleuropa, så skulle Sovjetunionen inom kort inneha ett luftherravälde.

Ett annat ökande hot var de sovjetiska medeldistansrobotarna, vilka var avsedda för att bekämpa mål bakom fiendens frontlinjer. Dessa var nästan enhetligt utrustade med, eller hade kapacitet att utrustas med, kärnvapenstridsspetsar. Således utgjorde dessa ett betydande hot mot de NATO trupper vilka fanns grupperade i Centraleuropa.

Men för att kunna bekämpa mål av denna sort krävs avancerad radar och robotar med kapacitet för att jaga mål som ofta kunde uppnå hastigheter på flera tusentals meter per sekund. Det var ur detta behov som PATRIOT-systemet hade sin födelse 1975, men det skulle dröja till 1984 innan det började tas i bruk tillfullo.

 

Varför Namnet PATRIOT?

Man skulle kanske kunna tro att det handlar om amerikansk nationalism, men likt många andra namn på vapensystem så är faktiskt PATRIOT en förkortning. Det står för: Phased Array Tracking Radar to Intercept on Target.

Den egentliga beteckningen, MIM-104, har också en mening bakom sig. Det är en förkortning som används för katalogisering av olika vapensystem.

Den första bokstaven (M) står för vilken typ av vapen det handlar om, i det här fallet: Guided Missile (målsökande robot).

Den andra bokstaven (I) står för vilken uppgift vapnet har, i detta fall: Interception (ungefärligt: jakt).

Och slutligen betecknar den sista bokstaven (M) hur vapnet avfyras och grupperas, i detta fall: Ground Launched, Mobile (mobil markavfyrning).

 

Radarsystemet

PATRIOT:s radarsystem, AN/MPQ-53, är en avancerad multifunktions radar med elektroniskt styrd antenn. Själva radarantennen består utav ca 5 000 sändare/mottagare, genom vilka man kan styra radiovågorna utan att själva antennen rör sig. Detta innebär att radarn kan söka, störsända, samt identifiera och bekämpa mål samtidigt - allt från en och samma antenn, utan att behöva ytterligare radarsystem.

Radarsystemet har en minimum räckvidd på runt 3 kilometer och en max räckvidd på runt 70-170 kilometer beroende på variant. Ett radarsystem av denna typ kan söka och spåra upp till 100 olika mål, medan den också kan styra upp till 9st robotar mot sina mål.

Senare modeller av denna radar, AN/MPQ-53/65, har förbättrad kapacitet för att bekämpa ballistiska robotar med en maximal hastighet på runt 3 000 meter per sekund.

En kompetent operatör kan med hjälp utav radarsystemet spåra, låsa och bekämpa ett eller flera mål inom loppet av 10-15 sekunder. Systemet är även till en stor del automatiserat av datorer.

Denna typ av radar är svår att störsända och att lura med olika motmedel. Radarn kan också spåra och bekämpa hot såsom radarsökande robotar, vilka annars är ett stort hot för radarsystem.

PATRIOT-systemet förlitar sig på den avancerade AN/MPQ-53 radarn för att upptäcka och att bekämpa mål. Radarn är av en typ som kallas för "phased-array/electrically scanned array" (ESA), eller på svenska kallad för elektrisk styrd antenn. Själva radarantennen består utav tusentals elektriskt styrda sändare/mottagare vilka kan styra radiovågor utan att antennen i sig rör på sig. Detta möjliggör att radarn kan utföra ett stort antal olika uppgifter samtidigt, vanligtvis kräver detta ett flertal konventionella radarsystem. Vidare så innebär det även att denna typ av radar är svårare att störa via störsändning eller andra motmedel. Samtidigt som radarn söker efter mål (A), så kan den samtidigt låsa och bekämpa andra mål (B). Radarn har också inbyggd möjlighet att identifiera olika typer av mål (D) och kan även störsända på egen hand (C). Radarsystemet kan belysa och spåra upp till 100 olika mål och samtidigt styra 9st robotar mot sina mål. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se, Flygplansikon: Marc Anderson.
 

Luftvärnsroboten

Själva roboten är ca 5,8 meter lång och väger runt 700 kg, varav stridsspetsen utgör någonstans mellan 84-90 kg sprängmedel. Runt sprängmedlet finns dubbla lager med förberett splitter, för att få maximal splitterverkan mot ett mål.

Roboten uppnår en maximal hastighet på mellan 2250 till 2650 knop (ca 4167-4907 km/h). Roboten kan bekämpa hot som flyger på en höjd mellan 9 till 24 300 meter och kan stiga med en hastighet av mellan 500-600 meter per sekund.

Detta möjliggör att roboten kan bekämpa andra robotar som flyger lågt över terrängen eller vattenytan, som de flesta sjömålsrobotar och kryssningsrobotar, men även ballistiska robotar på hög höjd.

Trots att radarn kan upptäcka och låsa mål på mycket långa avstånd, så har själva roboten en maximal räckvidd på runt 70-90 kilometer - återigen beroende på variant. Varianter avsedda för att bekämpa ballistiska robotar har en räckvidd på mellan 20-35 kilometer mot dessa mål.

Robotens styrsystem är en så kallad: Track-via-Missile. Detta innebär att radarn belyser målet och när de reflekterande radiovågorna mottas av radarn så uppdateras robotens kurs via radiolänk. Moderna varianter av roboten har även en egen radar, vilken aktiveras när den närmar sig sitt mål.

 

Gruppering

En PATRIOT bataljon består utav mellan 5-6st batterier om 6st avfyrningsanordningar i varje. Varje batteri består i sin tur av mellan 2-3st plutoner, med uppgifter såsom eldledning och underhåll av avfyrningsanordningarna.

Varje pluton utgörs av mellan 70-90st soldater, men hur den svenska grupperingen kommer att se ut återstår att se.

Radarsystemet och avfyrningsanordningarna är placerade på lastbilar och kan grupperas på runt en timme.

 

Summa Summarum

PATRIOT-systemet har en något ostadig bakgrund. Under Kuwaitkriget på 1990-talet misslyckades systemet med att skjuta ned en irakisk SCUD-missil vilket ledde till att 28st amerikanska soldater miste livet.

Efter detta fick PATRIOT-systemet ett oförtjänt dåligt rykte. Det visade sig i efterhand att systemet ifråga hade varit operativt i över 100 timmar och detta skapade problem med mjukvaran i datorsystemet.

Men dessa brister korrigerades och under det första Irakkriget 2003, så hade systemet större lycka med att bekämpa irakiska robotar. Även i vår nutid, i kriget i Syrien och i Saudiarabien, har PATRIOT-systemet varit framgångsrikt för att bekämpa olika typer av ballistiska robotar.

PATRIOT är ett mycket kapabelt system som kommer att sätta käppar i hjulen för ett potentiellt hotfullt luftherravälde runt Östersjön. Gruppering av detta system på Gotland skulle ändra säkerhetsläget i området markant, men även ge Sverige ett större spelrum inom säkerhetspolitiken.

Detta blir det första moderna luftvärnssystemet för Sverige, någonting som har varit en stor brist med tanke på de rådande omständigheterna och den moderna krigföringens natur.

 

 

Neutralitetsfrågan: Sveriges Roll Under Krigen

En fortsättning på den artikelserie som avhandlar ubåtskränkningarna under det Kalla kriget. Inledningen kan du läsa här: Ubåtsfrågan - Den Ständigt Gäckande Vålnaden. Del 2, vilken är ett komplement till denna serie, finns här: Ubåtsjakt: Blindbock Under Vattenytan.

 

Sverige har tack vare sin neutralitet och alliansfrihet skonats från flertalet krig i Europa. Men börjar man syna den svenska neutraliteten i sömmarna, så finner man någonting annat. Sverige har varit allt annat än neutrala under de krig som svept över Europa.

Trots att vi inte har varit direkt inblandade i krigen så har vi likväl bistått de stridande parterna på olika sätt. Det ställer obekväma frågor angående vår neutralitet. Hur långt sträcker den sig egentligen och när, om hur, går den över gränsen?

Det är på sin plats att ta en titt på hur den svenska neutralitetspolitiken har sett ut under 1900-talet och hur det troligtvis har format bilden av Sverige.

(Vi har den svenska neutralitetspolitiken i relation till Sovjetunionen som fokus i denna text, då vi utgår ifrån att det var sovjetiska ubåtar som kränkte de svenska territorialvattnen under det Kalla kriget.)

 

Det Första Världskriget: Neutralitet på Villkor

När kriget kom 1914 ställde sig Sverige utanför, det fanns varken något hot eller intresse från svensk sida att beblanda sig i kampen mellan imperierna i Centraleuropa. Men det förelåg en viss inställsamhet gentemot Centralmakterna.

Den svenske kungen vid denna tid, Gustaf V, var gift med en tyska och det fanns även andra historiska relationer mellan Sverige och Tyskland. Som ett exempel delade man en viss fruktan över ryska ambitioner i Europa.

Redan 1910 hade i hemlighet den tyska försvarsstaben träffat sin svenska motsvarighet för att framföra ett förslag om ett enat anfall emot St. Petersburg. Senare, år 1915, skulle Tyskland återigen framföra sin önskan om ett svenskt inträde i kriget. Denna gång bjöd man på flera incitament.

Förutom att Sverige skulle tillhandahållas krigsmateriel så lovades det även att Åland skulle återgå till svenskt territorium, Tyskland avsåg också att frigöra Finland (båda var vid denna tid ryska territorium.) Det har i efterhand påståtts att detta förslag mottogs med viss positivitet av de svenska kungligheterna.

Kung Gustaf V var gift med en tyska, Victoria av Baden, som var dotterdotter till kejsare Wilhelm I av Tyskland. Victorias farmor var i sin tur Sofia Wilhelmina av Sverige. Tyskland och Sverige var historiskt sammanbundna på mer än ett sätt. Den så kallade "tyskvänligheten" var utbredd inom vissa kretsar, däribland i den svenska officerskåren. Det föreföll sig därför naturligt att Sverige och Tyskland hade goda relationer under båda världskrigen. Även under det andra världskriget besöktes Sverige av tyska digniteter såsom Hermann Göring, chef över det tyska Luftwaffe, som var gift med en svenska. Gustaf V var allmänt känd att vara "tyskvänlig". I och med den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941, skickade Gustaf V ett personligt gratulationsbrev till Adolf Hitler i vilket han bland annat beskrev den sovjetiska bolsjevismen som en "pest". Någon gemytlig vänskap eller delad ideologi mellan de två fanns dock inte.
 

Ett svenskt inträde i kriget skedde aldrig, dock skulle Sverige bistå Tyskland på andra sätt. Det kanske mest betydande var att man tillät tyskarna att använda sig av svenskt krypto och telegrafer för att kommunicera med sina ambassader runtom i världen. På detta sätt kunde man kringgå risken med att kommunikationen avlyssnades eller stördes av fienden.

När det kom ut i ljuset att trafik av detta slag lät sändas från det svenska utrikesdepartementet blev det en skandal på internationell nivå.

Även Östersjön skulle spela en stor roll i den svenska neutralitetsfrågan. Tyskland manade både Sverige och Danmark att minera Öresund för att stoppa ubåtar och krigsskepp från Ententen från att operera i Östersjön. Trots ett velande från den svenska sidan gav man till slut efter och en del av det svenska territorialvattnet i Öresund minerades år 1917.

Statsledarna i Ententen uttryckte sitt missnöje med detta genom att beskriva den svenska neutraliteten som allt annat än villkorslös.

 

Den Krigsviktiga Järnmalmen

Sveriges naturliga tillgång till järnmalm har varit viktig för tysk krigföring i modern tid. Den brittiska handelsblockaden av Tyskland under det första världskriget hade en smått ironisk sidoeffekt, då en stor del av den järnmalm som vanligtvis exporterades ut från Östersjön istället hamnade i tyska hamnar.

Under det andra världskriget var järnmalmen kanske ännu mera viktig för Tysklands krigsmaskineri. Året innan kriget bröt ut utgjorde den svenska järnmalmen över 40 % av all tysk import av detta slag. En betydande del.

Så pass betydande att Winston Churchill övervägde att ockupera de svenska järnmalmsfälten genom en invasion från Norge. Den planen sattes aldrig i verket, istället beslutade man att minera vattnen kring Narvik för att stoppa handelstrafiken till Tyskland. Detta trots norska protester.

Det var inte enbart Tyskland som Sverige bedrev handel av krigsviktigt materiel med. Även Storbritannien var delvis beroende av oss. Brittiska patrullbåtar som denna MGB 502, trotsade hård sjögång och kall vind på Nordsjön för att leverera kullager från SKF till det brittiska fastlandet. Även Tyskland förlitade sig på svensk export av kullager. En intressant anekdot är att brittiska och amerikanska underrättelsetjänster iscensatte en arbetarstrejk på SKF för att störa exporten av dessa till Tyskland. Sverige var en central plats för underrättelseverksamhet för alla sidor i kriget.
 

När Tyskland förlorade import från andra länder i och med krigsutbrottet 1939, blev den svenska järnmalmen ännu viktigare. Både Winston Churchill och personer ur den tyska försvarsstaben uttryckte sina opinioner om att Tyskland skulle ha stora svårigheter att fortsätta kriget utan den svenska järnmalmen.

Detta bör betraktas som ett gränsfall då det inte föreligger något juridiskt förbud mot att bedriva handel med krigförande nationer. Synar man detta ur ett moraliskt perspektiv så finns det dock rum för tvivel.

 

Svenskt Neutralitet: Två Sidor av Myntet

Den villkorliga svenska neutraliteten under det andra världskriget är ökänd. Men det som skilde denna från det föregående världskriget var att Sverige även var behjälplig de Allierade.

Man kan säga att det började med det finska vinterkriget 1939-1940, då Sverige bistod Finland genom att leverera en stor mängd vapen och manskap. Detta trots den svenska ställningen att man var en icke-stridande part i kriget. Värt att notera är att det inte är enhetligt med de krigslagar som finns att bistå stridande länder med krigsmateriel på detta sätt.

Ytterligare militära aktioner gentemot Sovjetunionen i samspel med Finland skulle följa. Ett exempel är mineringen av det Åländska havet för att försvåra operativ verksamhet av sovjetiska krigsfartyg och ubåtar.

Svenskt jaktflyg som denna, en brittisk Gloster Gladiator (i svensk tjänst: J8), brukades av det finländska flygvapnet under vinterkriget 1939-1940. De svenska stridsflygen flögs av svenska piloter men med finländsk nationalitetsbeteckning. De svenska piloterna var inblandade i ett flertal luftstrider emot sovjetiskt stridsflyg. Även en stor mängd annat krigsmateriel tillhandahölls Finland under kriget, detta trots att det bryter emot internationella krigslagar; svenskt artilleri, luftvärn, pansarvärn och svenska eldhandvapen nyttjades både av svenska frivilliga och finländska soldater under vinterkriget. Som exempel tillhandahöll Sverige bland annat över 50 miljoner patroner, runt 300 000 artillerigranater och över 130 000 gevär.
 

Den tyska permittenttrafiken är ytterligare ett lysande exempel på den otydliga svenska neutralitetspolitiken. Under åren 1940-1943 transporterades över en miljon tyska soldater på svenska järnvägar. Även transport och lagring av tyskt krigsmateriel tilläts på svensk mark. Dessa soldater, stridsvagnar, artilleri och dylikt krigsmateriel kom senare att nyttjas i kriget emot Sovjetunionen.

Man skulle inte behöva överdriva för att beskriva dessa som krigshandlingar från svensk sida. Dock fanns det föga intresse från Sovjetunionen att bedriva ett krig med Sverige. Och när den svenska försvarsmakten förstärktes och tyskarnas krigslycka vände, upphävdes permittenttrafiken till slut.

Men det var inte enbart Sovjetunionen som behandlades på detta sätt. Även Tyskland motarbetades från svenskt håll. Under kriget skulle den svenska underrättelsetjänsten samarbeta med dess brittiska och amerikanska motsvarigheter.

Ett exempel på detta är de drygt tiotal spanings- och avlyssningsstationer som den amerikanska underrättelsetjänsten OSS (föregångare till dagens CIA) tilläts operera på svensk mark. Från dessa stationer bedrevs sabotage och spioneri mot de tyska ockupationstrupperna i Norge och Danmark.

En av det tyska "hämdvapnet" V-2, en ballistisk raket med en sprängladdning på omkring 900 kg, kraschade den 13 juni 1944 i Bäckebo, Småland. Det var under en provskjutning av en raket utan skarp stridsspets som någonting gick fel. Ännu hade de Allierade inte kommit över någon V-2 raket men i utbyte mot ett antal brittiska jaktplan av typ Spitfire, så smusslades i hemlighet vrakdelarna av den kraschade V-2 raketen till Storbritannien. Trots att incidenten ansågs vara en allvarlig säkerhetsläcka i Tyskland, så var Hitler mera positivt inställd. Han menade att denna olyckshändelse tjänade som en bra påminnelse till Sverige att vi inte var utom Tysklands räckvidd.
 

Vidare hamnade information angående tysk skeppstrafik i Östersjön från svenskt spaningsflyg i brittiska händer. Detta var någonting som blev till ett stort irritationsmoment för den tyska försvarsledningen.

Sverige utbildade även danska och norska "polistrupper" i samspel med brittiska kommandosoldater, vilka avsågs att sättas in i sina ockuperade hemländer då slutet var nära för den tyska krigsmakten.

Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att beskriva dessa som handlingar utförda av en neutral part.

Man bör dock komma ihåg, eller utgå ifrån, att regeringarna under denna tid gjorde det man trodde behövdes för att skona Sverige från kriget. Vad den egentliga kostnaden av dessa handlingar (ur ett säkerhetspolitiskt och diplomatiskt avseende) blev är inte helt klart.

 

Sverige Under Det Kalla Kriget

Det är dock inte svårt att föreställa sig att den svenska regeringens handlingar under det andra världskriget färgade den sovjetiska synen på Sverige efter krigets slut. Även de handlingar som utfördes i välmening (dvs. det svenska samröret med brittiska och amerikanska underrättelsetjänster) kunde ju i efterkrigstidens sovjetiska ögon ses som ett visst ställningstagande. Västvärlden var nu den nya fienden.

Det må kanske vara hypotetiskt men inte helt grundlöst att påstå detta.

Vad som dock står klart är att Sovjetunionen sågs som det största hotet mot Sverige i Europa. Men enligt den svenska alliansfriheten ville vi heller inte ställa oss helt på NATO:s sida. I efterhand har det dock visat sig att Sverige haft ett nära samarbete med ett antal NATO-länder under det Kalla kriget. Vilket inte bör komma som någon större chock för de flesta.

Ett exempel på detta är det danska och svenska samarbetet för att avlyssna rysk ubåts- och skeppstrafik i Öresund. Detta är återigen en handling som inte är helt i linje med vad man kallar för en neutral part.

Det fanns även en svensk önskan om en försäkran att NATO skulle vara Sverige behjälpligt om kriget kom. Få hade nog några illusioner om på vilken sida Sverige skulle stå om så blev fallet.

Sovjetiskt marininfanteri under den stora Manöver "Zapad-81", eller "Väst-81". Denna övning involverade bland annat ett imaginärt bruk av kärnvapen och övningens namn ger en ledtråd till vem som var den tilltänkta fienden. Under ett potentiellt krig i Centraleuropa mellan Warszawapakten och NATO skulle marininfanteri likt dessa sättas in mot Danmark, Norge och eventuellt också emot Sverige. Hur Sveriges roll skulle se ut under ett krig i Europa under denna tid hänger mycket på frågan om kärnvapen skulle brukas av fienden eller ej.  Denna bild för tankarna till de råbarkade marininfanterister (med samma svarta uniform) som med stor tapperhet stred mot de tyska invasionsstyrkorna under det andra världskriget. Till vänster i bild ses en sovjetisk amfibievagn av typ PT-76 samt till höger ett skyttefordon av typ BTR-60PB. Bild: Semyon Maisterman/TASS.

Hur mycket visste då Sovjetunionen angående detta hemliga samarbete? Det är inte helt lätt att ta reda på, men eftersom det under en tid fanns en till synes väletablerad sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige så får man i alla fall gissa att en del av detta var känt. Om inte annat fanns det högst troligt misstankar om att Sverige spelade under täcket med NATO i någon mån.

Om den svenska allmänheten kunde gissa sig till att NATO skulle bli en svensk bundsförvant i ett krig, så måste även den sovjetiska sidan ha insett detta.

För visst fanns det sovjetiska anfallsplaner riktade emot Sverige - "krigsförberedelser" som det kallas. Men om det förelåg något verkligt intresse av att bedriva ett invasionskrig mot Sverige är inte hugget i sten. Under den senare delen av det Kalla kriget så hade Sverige en militärmakt att räkna med. Det sovjetiska ledarskapet hade inga illusioner om att Sverige skulle bli en svår nöt att knäcka.

På många sätt så räknade Sovjetunionen med att Sverige skulle behålla sin neutralitet om kriget verkligen kom. Det skulle säkra den skandinaviska flanken och frigöra sovjetiska stridskrafter som kunde nyttjas bättre i Centraleuropa. Man skulle på så sätt undvika att tampas med det förhållandevis starka svenska Försvaret.

När Viggen först togs i tjänst under 1970-talet var den en av världens mest avancerade stridsflygplan. Sverige hade under den senare delen av det Kalla kriget ett starkt luftförsvar som skulle ha inneburit svårigheter för Sovjetunionens eventuella operativa verksamhet under ett krig i Europa. År 1979 togs jakt/attack varianten av Viggen, JA-37, i tjänst vilken skulle utgöra det första försvaret emot sovjetiska luftstridskrafter. Potentiella motståndare till JA-37 var de sovjetiska jaktflygen MiG-21 samt MiG-23, båda vilka var någorlunda jämförbara med Viggen. MiG-23 var snabbare än JA-37, men Viggen hade i sin tur bättre beväpning och bättre radar. Under 1980-talet skulle dock nytt sovjetiskt jaktflyg såsom MiG-29 och Su-27 innebära värre motståndare. Bilden visar en AJS-37 (Attack/Jakt/Spaning). Bild: Alan Wilson.

Därför är den allmänna bilden av att den sovjetiska försvarsmakten skulle besegra den svenska under mycket kort tid något missvisande. Troligtvis är det så som den militära visheten förutspådde - att Sverige skulle besegras - men inte utan att det skulle bli kostsamt för angriparen. Det är mycket troligt att det i det långa loppet skulle bli ett långdraget och problematiskt företag att ockupera Sverige.


Det är värt att poängtera att ett sovjetiskt invasionsföretag riktat mot Sverige sannolikt inte skulle föranledas av någon sovjetisk expansionism - det är en förenklad och missvisande bild. Den norska kusten var mycket mera intressant att säkra för den sovjetiska krigsmakten - detta skulle i och för sig ha kunnat innebära en "genomresa" på svenskt territorium.

Från sovjetiskt håll fanns det en rädsla att Sverige, speciellt de svenska kustvattnen, skulle kunna komma att nyttjas av NATO vid ett anfall. Strategiska ubåtar skulle kunna avfyra ballistiska robotar i nära anslutning till Sovjetunionen på detta sätt.

Om det nu var känt Sovjetunionen att Sverige samarbetade med NATO länder, så är man således inte helt ute och cyklar om man påstår att krigsförberedelserna riktade mot Sverige hade en del av sin grund i vår suddiga neutralitetspolitik.

Denna hypotes (eller faktum om det så önskas) är en ledande del i min uppfattning om att ubåtskränkningarna inte enbart var ett militärt handlande.

 

Nästa del följer inom kort.