Var Ubåtskränkningarna Politiskt Motiverade?

Vi vet att de ubåtar som inkräktade på svenska territorialvatten bedrev krigsförberedelser och underrättelseföretag. Men denna typ av verksamhet bygger på att ubåten och dess underrättelsepersonal håller sig i det dolda.

Trots detta så finns det en stor mängd rapporter om observationer av både grodmän och ubåtar. Främmande underrättelseverksamhet skall man normalt sett inte kunna observera, då uppgiften och dess personal sätts i fara om så skulle ske.

Således är det smått besynnerligt att inkräktarna många gånger har uppträtt minst sagt dumdristigt. Så varför var det så ”vanligt” med observation av ubåtar, periskop och grodmän i de svenska kustlandskapen och innanvattnen?

 

Fienden var mycket – men inte inkompetent

Men låt oss leka med tanken att så var fallet: att inkräktarna var inkompetenta eller dåligt utbildade. Detta skulle väl möjligtvis kunna vara en av anledningarna till att de så nonchalant utförde sina underrättelseföretag i sikt för allmänheten?

Man måste dock hålla i åtanke att den svenska skärgården inte är någon enkel match att röra sig i, speciellt inte för en ubåt. Det krävs att man har god kännedom och erfarenhet av området. Detaljerade sjökort (vilket Sovjetunionen vid tiden hade tillgång till) är också behjälpligt.

Således måste det beskrivas som föga troligt att det inte fanns någon erfaren ledning från sovjetiskt håll under incidenterna i Hårsfjärden och i Karlskronabassängen. För att operera i dessa innanvatten så krävs det att man vet hur undervattensterrängen och förhållandena ser ut.

Bilden visar en kaviterande propeller. Kavitation uppstår när luftbubblor från propellerns rörelse i vattnet imploderar (d.v.s. faller ihop i sig själva). Detta skapar ett markant och karakteristiskt ljud som lätt kan upptäckas med SONAR. Man kan vanligtvis även avgöra om ljudet kommer från ubåt eller ytfartyg; om det är civilt eller militärt och även hastigheten på den förmodade ubåten. Det inträffade mer än en gång att ljud från kaviterande propeller tillhörande misstänkt ubåt spelades in i svenska vatten. Ubåtsmän är dock helt införstådda med att man måste undvika kavitationsljud till varje pris - det innebär en omedelbart röjd position. Det finns dock tillfällen då man inte kan undvika detta, till exempel i nödfall då ubåten måste undkomma fara. Vanligtvis går linjeubåtar inte djupare än de behöver för att undvika kavitation. Djupet möjliggör högre hastigheter då det ökade trycket reducerar ljudet från luftbubblorna.
 

Man får utgå ifrån att sovjetiska ubåtar har opererat i svenska vatten sedan 1950-talet, eller till och med tidigare än så. Vidare så får man även anta att den personal som sägs ha opererat på svenskt territorium knappast hade någon bristfällig utbildning. Det är trots allt specialförband vi talar om.

Spetsnaz, en gruppering som har finslipat denna typ av krigföring sedan det andra världskriget. Sovjetunionen hade under världskriget uppvisat en god förmåga att infiltrera bland annat Finland med hjälp utav ubåt. Glömdes denna erfarenhet och kunskap bort under operationerna i svenska vatten? Det är inte speciellt troligt.

Allt detta leder till slutsatsen att man kan utesluta någon brist på erfarenhet eller en undermålig utbildning från sovjetiskt håll. 

 

Periskop och Grodmän

Trots att det rör sig om specialutbildade soldater och underrättelsepersonal, så kan det naturligtvis fortfarande hända att operativ verksamhet uppdagas. Speciellt när verksamheten pågår i nära anslutning till civilbefolkning och militär. Det finns dock en rad olika "knep" man kan ta till för att minimera att detta inträffar.

Ett minimalt bruk av periskop är ett exempel på ett sådant knep. Bruk av periskop kan dock ibland vara nödvändigt, eller rentutav ett krav. Det är behjälpligt för navigation eller för att söka av närområdet kring ubåten.

Men periskopet har sina nackdelar. Bland annat kan periskop upptäckas med hjälp utav radar. Detta är en av anledningarna till att man väljer att vara sparsam med periskop i nära anslutning till krigsskepp eller fientlig kust.

Hur stor risken för att detta skulle ske i den svenska skärgården kan diskuteras. Radar kan störas av vågor eller andra objekt på vattenytan och ge falska ekon. Sedan är det inte heller praxis att man kontinuerligt använder sig av militär radar, i alla fall inte av de typer som fanns i skärgården.

Det krävs ofta speciell radar för att upptäcka periskop och det kan vara svårt att "träffa" rätt under dessa förhållanden - men det är långt ifrån omöjligt att upptäcka periskop.

Denna bild visar tydligt hur synlig en ubåt kan vara i "mellanläge" (på periskopdjup). Denna ubåt håller även en hastighet som lämnar ett synligt skum och svallvågor från periskop och radioantenn. Vanligtvis bör en ubåt gå med lägre fart för att reducera skum och svallvågor eftersom dessa lätt kan upptäckas av patrullerande stridsflyg, helikoptrar och ytfartyg. Bilden föreställer USS Key West (SSN-722), en atomubåt av 688 Los Angeles-klassen. SSN-722 är en uppgraderad version av 688-klassen, en så kallad "Flight II" version, utrustad med VLS (Vertical Launching System) vilket möjliggör avfyrning av UGM-109 "Tomahawk" kryssningsrobotar från undervattensläge. USS Key West togs i tjänst 1987 och tjänar fortfarande idag som attackubåt i den amerikanska flottan. Värt att notera: den golfboll-liknande antennen i mitten är sannolikt en radioantenn för kommunikation via satellit.
 

Om man måste använda sig av periskop för att få en fix på sin position, så väljer man som ubåtsman helst att göra det under en mycket kort period. Att färdas med periskop ovan vattenytan under flera minuter - det är endast att utmana ödet.

Måste man, så borde man också helst göra detta under mörker. Det försvårar naturligtvis navigation, men reducerar risken att upptäckas markant. Periskopet är endast ett av många redskap en ubåt har för att navigera och bör ses som det kanske minst lämpliga att bruka i "fientliga" vatten.

Trots detta så har det hänt vid flera tillfällen att periskop har observerats i fullt dagsljus, långt inne på svenskt territorialvatten. Vidare har det även observerats främmande grodmän i full fart med att mäta avstånd i nära anslutning till en svensk minlinje. Varför dessa grodmän ansåg att detta var en god idé att göra i dagsljus (och inte minst i närhet av en vältrafikerad farled) är förbryllande.

Det ter sig som att man utförde dessa underrättelseföretag utan någon som helst rädsla för att röja varken sin position eller sin uppgift. Värt att betänka är att risken för att sådan här verksamhet uppdagas inte nödvändigtvis minskar med en bristfällig beredskap hos en motståndare.

Vad jag menar med detta är att om ett underrättelseföretag uppdagas, så är det uppdagat. En ubåt som röjer sin position är röjd - oavsett. En hemlig uppgift som uppdagas är inte längre hemlig och ger motståndaren en god uppfattning om dess motiv. Detta vill man självklart undvika till varje pris.

 

En Hög Satsning - Men Med Stor Vinst?

Att de sovjetiska specialförbanden opererade dristigt är ingen nyhet. Detta är någonting som ofta krävs då deras uppgifter ligger utom konventionell krigföring. Men när det kommer till underrättelseverksamhet så finns det en mindre nödvändighet att operera oaktsamt.

Sverige blev ett mål för denna typ av verksamhet p.g.a. sin geografiska belägenhet. Den största rädslan hos båda sidorna under det Kalla kriget var ett överraskningsanfall med kärnvapen. Därför var det av yttersta vikt för Sovjetunionen att svenska kustvatten inte skulle hamna i fiendens händer.

Således handlade alltså denna underrättelseverksamhet till stor del om den sovjetiska nationens överlevnad. Då kan knappast något pris vara för högt. Men detta förklarar inte heller helt det ibland dumdristiga beteendet hos inkräktarna.

Att man måste och att man tar risker i denna typ av verksamhet är ingenting konstigt i sig. Men om uppgiften var av sådan stor betydelse - borde man inte ha övat större försiktighet?

Bild på en sovjetisk Projekt 633 ubåt, av NATO betecknad som "Romeo". Romeo-klassen hade ett mycket karakteristiskt segel, eller torn, vilket bland annat innehöll dess periskop. Ljud av Romeo-ubåt har spelats in på svenskt territorialvatten av det dåvarande Försvaret. Dessa ubåtar konstruerades under 1950-talet fram till 1961 och var tänkta att ersätta de föråldrade Whiskey-klass ubåtarna. Dock togs endast 20st av dessa i tjänst då fokus istället lades på utvecklingen av atomubåtar. Romeo-klassen var jämförbar med den föregående Whiskey-klassen, men hade bättre sonarutrustning och förnödenheter för 60 dagar (kontra Whiskey-klassens 30). Romeo blev den sista klassen av medeldistansubåt som Sovjetunionen producerade, men den fortsatte att massproduceras i Kina. Romeo-klassen kom att tas i tjänst i andra länder såsom Nordkorea; Algeriet; Bulgarien och Egypten.
 

Skulle inkräktarna inte rimligtvis öva större försiktighet efter incidenterna i Hårsfjärden och Karlskronabassängen? Lärde sig inte de sovjetiska ubåtsmännen och underrättelsepersonalen sina läxor? Borde de inte ha räknat ut att den svenska sidan listat ut under vilka månader på året som ubåtskränkningarna centrerades runt?

Det kan naturligtvis ha förhållit sig så att man helt enkelt blev bekväm att operera i de svenska territorialvattnen. Eller, som det har föreslagits av vissa, att risken att upptäckas var så pass låg att man kunde uppträda på detta sätt.

Det är en rimlig förklaring - i vissa av fallen. Det förklarar dock inte de tillfällen då periskop och ubåt har uppvisats nära militära skyddsområden.

En sovjetisk dykarfarkost av typ Projekt 908 (V-499) "Triton-2". Denna dykarfarkost var drygt 9,5 meter lång, hade ett djupgående på 2,2 meter och kunde uppnå ett maximaldjup på runt 40 meter. Den kunde bära med sig 6 dykare och drevs av batterier med en uthållighet på runt 12 timmar. Således krävdes det att denna farkost transporterades i nära anslutning till sitt operationsområde, troligtvis via ett ytfartyg med dolda slussar. Triton-2 togs i tjänst runt 1975 och fanns i den sovjetiska Östersjöflottan. Det är troligt att denna typ av farkost observerades i svenska territorialvatten under det Kalla kriget mer än en gång. Triton-2 var en "våt" farkost vilket innebar att den var vattenfylld, vilket måste ha gjort den obekväm för sin besättning. Intressant nog kan man här skymta den utanpåliggande kölen, vilken skulle kunna förklara en del av de mystiska kölspår som har hittats på botten i svenska vatten. Bild: N.Kraskovsky, 2009.
 

Operativ verksamhet med miniubåt skiljer sig från den praxis som styr operationer med större linjeubåtar. Detta innebär säkerligen att man har större nytta av ett periskop i dessa mindre ubåtar, då utrymmet inte tillåter några omfattande navigationssystem. På "våta" miniubåtar (en ubåt som är vattenfylld) var det gissningsvis en analog kompass som utgjorde omfattningen av navigationsutrustning.

Men om man tänker på den precision som har uppvisats av inkräktaren att finna minlinjer, magnetslingor, undervattenskablar och andra föremål av intresse för främmande makt, så bör man ställa sig frågan om det verkligen var nödvändigt att bruka periskop så frekvent för navigation.

Kan man hitta till platsen där man skall utföra sin uppgift, t.ex. med hjälp utav detaljerade sjökort eller underrättelse, så bör navigation vara det minsta problemet.

Vill man få en bäring eller en fix på vart man befinner sig torde en dykare som sticker upp huvudet ur vattnet ha varit mindre uppseendeväckande än ett periskop.

Det sista du ser? Bilden visar en sovjetisk Spetsnaz dykare tillhörande ett av PDSS förbanden. PDSS dykarna hade som uppgift att skydda sovjetiska hamnar och skepp emot fientlig sabotageverksamhet. Attackdykaren på bilden har en återandningsapparat av typ IDA71, med den karakteristiska "ryggsäcken" och cyklopöga. Intressant nog observerades dykare med just denna utrustning ett flertal gånger på svenskt territorium, bland annat under incidenten på Almö, 1984. Denna typ av dykutrustning återanvänder luften som dykaren andas vilket innebär att inga luftbubblor från utandning uppstår. De sovjetiska attackdykarna hade tillgång till allehanda vapen och undervattensfarkoster specialkonstruerade för verksamhet under vattenytan.
 

Man får utgå ifrån att miniubåtarna (vilka transporterats i nära anslutning till sitt operativa mål av större ubåt eller ytfartyg) har haft en någorlunda bra fix på sin utgångsposition. Naturligtvis kan det vara nödvändigt att säkerställa denna ytterligare genom att lokalisera sin position via periskop.

Det förefaller som att de flesta observationer av periskop inte har inträffat under infiltration, utan snarare under exfiltration (alltså när man skall smyga ut ur operationsområdet).

Det ter sig helt naturligt att man har större nytta av periskop under dessa förhållanden, då den operativa verksamheten troligtvis involverade omfattande förflyttning under ytan. Desorientering - speciellt i mörkt vatten - var nog en betydande faktor i denna typ av verksamhet.

 

Psykologisk Krigföring Och Destabiliserande Verksamhet

Så om det inte handlade om navigation eller inkompetens, vad lämnas vi med då? Det finns ett antal andra potentiella förklaringar till den öppna verksamheten. Till exempel så skulle det ha kunnat handla om att testa den svenska beredskapen. Detta genom att uppvisa ubåt för att dra igång ubåtsjakt.

Skiftet mellan inkräktarnas beteende under 1970- och 1980-talet kan vara indikativt för att man övergick till detta istället för att undvika kontakt med svenska ubåtsjaktmedel.

Men risken att personal eller material råkar illa ut under dessa förutsättningar är påtaglig. Trots att den svenska ubåtsjaktkapaciteten var bristfällig så fanns alltid risken att en ubåt och dess personal skulle skadas eller sänkas.

Adderar man sedan all den vanliga friktionen som uppstår under operativ verksamhet (t.ex. var många av de sovjetiska ubåtarna föråldrade och mekaniskt opålitliga) så har man en riskfylld situation.

Då återkommer man till det dristiga uppträdandet av de sovjetiska specialförbanden. Sovjetunionen befann sig i ett krigstillstånd under denna tid och således kanske man ansåg att riskerna var ett nödvändigt ont. Det är dock diskutabelt om det var nödvändigt att utmana ödet till den grad som inkräktarna många gånger gjorde.

Ett annat alternativ är att det handlade om maskirovka (en sovjetisk/rysk doktrin som bygger på att vilseleda fienden). Uppvisandet av periskop och ubåt kanske var ett sätt att avleda den svenska uppmärksamheten från andra pågående underrättelseföretag.

Förebudet, en svensk informationsfilm från 1987 producerad av det dåvarande Försvaret. Filmen målade upp en mörk bild av vad som väntade Sverige vid ett potentiellt krigsutbrott i Europa. Den är onekligen lika aktuell idag som den var då. Trots att man kan roa sig över den föråldrade produktionen så har den ett tydligt budskap vilket inte är någonting att skratta åt. Den visar tydligt hur sårbart vårt samhälle är mot sabotage och krigsförberedelser. Dagens svenska samhälle är på många sätt mera sårbart än det var under det Kalla kriget och vi kan förvänta oss samma fientliga handlingar under en liknande situation i vår nutid. Bilden visar två "främmande" grodmän i full fart med att infiltrera den svenska skärgården. Filmen baserades på ett flertal faktiska händelser som inträffat på svenskt territorium, bland annat incidenten på Almö, 1984.
 

Kanske handlade det till och med om psykologisk krigföring, vilken byggde på att visa den svenska allmänheten att de främmande ubåtarna var närvarande. Sovjetisk (och nuvarande rysk) säkerhetspolitik innefattar bland annat uppvisningar av militär styrka för att skrämma eller "utpressa" nationer som inte faller in i ledet.

Den innefattar även att destabilisera motståndare, vilket ubåtskränkningarna faktiskt lyckades med att göra. Förtroendet för det politiska och militära ledarskapet i Sverige tog skada av Ubåtsfrågan och polariserade den svenska allmänheten.

Efter U-137s grundstötning så kanske det inte längre spelade någon större roll om vi visste att det rörde sig om sovjetiska ubåtar och grodmän. Det kanske istället tjänade som en passande varning till det svenska ledarskapet.

Främmande ubåtar och grodmän i närhet av Muskö skulle kunna vara ett exempel på sådan verksamhet. Det skickar en signal om att "vi är här och vi vet var ni är", som att ingenting var utom räckhåll för den sovjetiska krigsmakten.

Detta har vi fått erfara i vår nutid, då ryska skenanfall och angreppsövningar riktade mot Sverige är ett sabelrasslande för att påminna oss om vem vi har som granne. Det är min uppfattning att denna typ av verksamhet även föreföll under det Kalla kriget och i samband med ubåtskränkningarna.

Att Sverige närmar sig ett medlemskap i NATO kan vara en av de drivande anledningarna till det ryska agerandet. Det har dock en motsatt effekt, då det är handlingar likt dessa som för Sverige närmare NATO.

 

Vad tror Du? Fanns det ett politiskt motiv bakom kränkningarna, om man bortser från de rent underrättelsemässiga och militära företagen? Fanns det andra anledningar till det nonchalanta uppträdandet?

Kommentera och diskutera gärna Era åsikter om vad som försiggick i de svenska territorialvattnen under det Kalla kriget!

 

Neutralitetsfrågan: Sveriges Roll Under Krigen

En fortsättning på den artikelserie som avhandlar ubåtskränkningarna under det Kalla kriget. Inledningen kan du läsa här: Ubåtsfrågan - Den Ständigt Gäckande Vålnaden. Del 2, vilken är ett komplement till denna serie, finns här: Ubåtsjakt: Blindbock Under Vattenytan.

 

Sverige har tack vare sin neutralitet och alliansfrihet skonats från flertalet krig i Europa. Men börjar man syna den svenska neutraliteten i sömmarna, så finner man någonting annat. Sverige har varit allt annat än neutrala under de krig som svept över Europa.

Trots att vi inte har varit direkt inblandade i krigen så har vi likväl bistått de stridande parterna på olika sätt. Det ställer obekväma frågor angående vår neutralitet. Hur långt sträcker den sig egentligen och när, om hur, går den över gränsen?

Det är på sin plats att ta en titt på hur den svenska neutralitetspolitiken har sett ut under 1900-talet och hur det troligtvis har format bilden av Sverige.

(Vi har den svenska neutralitetspolitiken i relation till Sovjetunionen som fokus i denna text, då vi utgår ifrån att det var sovjetiska ubåtar som kränkte de svenska territorialvattnen under det Kalla kriget.)

 

Det Första Världskriget: Neutralitet på Villkor

När kriget kom 1914 ställde sig Sverige utanför, det fanns varken något hot eller intresse från svensk sida att beblanda sig i kampen mellan imperierna i Centraleuropa. Men det förelåg en viss inställsamhet gentemot Centralmakterna.

Den svenske kungen vid denna tid, Gustaf V, var gift med en tyska och det fanns även andra historiska relationer mellan Sverige och Tyskland. Som ett exempel delade man en viss fruktan över ryska ambitioner i Europa.

Redan 1910 hade i hemlighet den tyska försvarsstaben träffat sin svenska motsvarighet för att framföra ett förslag om ett enat anfall emot St. Petersburg. Senare, år 1915, skulle Tyskland återigen framföra sin önskan om ett svenskt inträde i kriget. Denna gång bjöd man på flera incitament.

Förutom att Sverige skulle tillhandahållas krigsmateriel så lovades det även att Åland skulle återgå till svenskt territorium, Tyskland avsåg också att frigöra Finland (båda var vid denna tid ryska territorium.) Det har i efterhand påståtts att detta förslag mottogs med viss positivitet av de svenska kungligheterna.

Kung Gustaf V var gift med en tyska, Victoria av Baden, som var dotterdotter till kejsare Wilhelm I av Tyskland. Victorias farmor var i sin tur Sofia Wilhelmina av Sverige. Tyskland och Sverige var historiskt sammanbundna på mer än ett sätt. Den så kallade "tyskvänligheten" var utbredd inom vissa kretsar, däribland i den svenska officerskåren. Det föreföll sig därför naturligt att Sverige och Tyskland hade goda relationer under båda världskrigen. Även under det andra världskriget besöktes Sverige av tyska digniteter såsom Hermann Göring, chef över det tyska Luftwaffe, som var gift med en svenska. Gustaf V var allmänt känd att vara "tyskvänlig". I och med den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941, skickade Gustaf V ett personligt gratulationsbrev till Adolf Hitler i vilket han bland annat beskrev den sovjetiska bolsjevismen som en "pest". Någon gemytlig vänskap eller delad ideologi mellan de två fanns dock inte.
 

Ett svenskt inträde i kriget skedde aldrig, dock skulle Sverige bistå Tyskland på andra sätt. Det kanske mest betydande var att man tillät tyskarna att använda sig av svenskt krypto och telegrafer för att kommunicera med sina ambassader runtom i världen. På detta sätt kunde man kringgå risken med att kommunikationen avlyssnades eller stördes av fienden.

När det kom ut i ljuset att trafik av detta slag lät sändas från det svenska utrikesdepartementet blev det en skandal på internationell nivå.

Även Östersjön skulle spela en stor roll i den svenska neutralitetsfrågan. Tyskland manade både Sverige och Danmark att minera Öresund för att stoppa ubåtar och krigsskepp från Ententen från att operera i Östersjön. Trots ett velande från den svenska sidan gav man till slut efter och en del av det svenska territorialvattnet i Öresund minerades år 1917.

Statsledarna i Ententen uttryckte sitt missnöje med detta genom att beskriva den svenska neutraliteten som allt annat än villkorslös.

 

Den Krigsviktiga Järnmalmen

Sveriges naturliga tillgång till järnmalm har varit viktig för tysk krigföring i modern tid. Den brittiska handelsblockaden av Tyskland under det första världskriget hade en smått ironisk sidoeffekt, då en stor del av den järnmalm som vanligtvis exporterades ut från Östersjön istället hamnade i tyska hamnar.

Under det andra världskriget var järnmalmen kanske ännu mera viktig för Tysklands krigsmaskineri. Året innan kriget bröt ut utgjorde den svenska järnmalmen över 40 % av all tysk import av detta slag. En betydande del.

Så pass betydande att Winston Churchill övervägde att ockupera de svenska järnmalmsfälten genom en invasion från Norge. Den planen sattes aldrig i verket, istället beslutade man att minera vattnen kring Narvik för att stoppa handelstrafiken till Tyskland. Detta trots norska protester.

Det var inte enbart Tyskland som Sverige bedrev handel av krigsviktigt materiel med. Även Storbritannien var delvis beroende av oss. Brittiska patrullbåtar som denna MGB 502, trotsade hård sjögång och kall vind på Nordsjön för att leverera kullager från SKF till det brittiska fastlandet. Även Tyskland förlitade sig på svensk export av kullager. En intressant anekdot är att brittiska och amerikanska underrättelsetjänster iscensatte en arbetarstrejk på SKF för att störa exporten av dessa till Tyskland. Sverige var en central plats för underrättelseverksamhet för alla sidor i kriget.
 

När Tyskland förlorade import från andra länder i och med krigsutbrottet 1939, blev den svenska järnmalmen ännu viktigare. Både Winston Churchill och personer ur den tyska försvarsstaben uttryckte sina opinioner om att Tyskland skulle ha stora svårigheter att fortsätta kriget utan den svenska järnmalmen.

Detta bör betraktas som ett gränsfall då det inte föreligger något juridiskt förbud mot att bedriva handel med krigförande nationer. Synar man detta ur ett moraliskt perspektiv så finns det dock rum för tvivel.

 

Svenskt Neutralitet: Två Sidor av Myntet

Den villkorliga svenska neutraliteten under det andra världskriget är ökänd. Men det som skilde denna från det föregående världskriget var att Sverige även var behjälplig de Allierade.

Man kan säga att det började med det finska vinterkriget 1939-1940, då Sverige bistod Finland genom att leverera en stor mängd vapen och manskap. Detta trots den svenska ställningen att man var en icke-stridande part i kriget. Värt att notera är att det inte är enhetligt med de krigslagar som finns att bistå stridande länder med krigsmateriel på detta sätt.

Ytterligare militära aktioner gentemot Sovjetunionen i samspel med Finland skulle följa. Ett exempel är mineringen av det Åländska havet för att försvåra operativ verksamhet av sovjetiska krigsfartyg och ubåtar.

Svenskt jaktflyg som denna, en brittisk Gloster Gladiator (i svensk tjänst: J8), brukades av det finländska flygvapnet under vinterkriget 1939-1940. De svenska stridsflygen flögs av svenska piloter men med finländsk nationalitetsbeteckning. De svenska piloterna var inblandade i ett flertal luftstrider emot sovjetiskt stridsflyg. Även en stor mängd annat krigsmateriel tillhandahölls Finland under kriget, detta trots att det bryter emot internationella krigslagar; svenskt artilleri, luftvärn, pansarvärn och svenska eldhandvapen nyttjades både av svenska frivilliga och finländska soldater under vinterkriget. Som exempel tillhandahöll Sverige bland annat över 50 miljoner patroner, runt 300 000 artillerigranater och över 130 000 gevär.
 

Den tyska permittenttrafiken är ytterligare ett lysande exempel på den otydliga svenska neutralitetspolitiken. Under åren 1940-1943 transporterades över en miljon tyska soldater på svenska järnvägar. Även transport och lagring av tyskt krigsmateriel tilläts på svensk mark. Dessa soldater, stridsvagnar, artilleri och dylikt krigsmateriel kom senare att nyttjas i kriget emot Sovjetunionen.

Man skulle inte behöva överdriva för att beskriva dessa som krigshandlingar från svensk sida. Dock fanns det föga intresse från Sovjetunionen att bedriva ett krig med Sverige. Och när den svenska försvarsmakten förstärktes och tyskarnas krigslycka vände, upphävdes permittenttrafiken till slut.

Men det var inte enbart Sovjetunionen som behandlades på detta sätt. Även Tyskland motarbetades från svenskt håll. Under kriget skulle den svenska underrättelsetjänsten samarbeta med dess brittiska och amerikanska motsvarigheter.

Ett exempel på detta är de drygt tiotal spanings- och avlyssningsstationer som den amerikanska underrättelsetjänsten OSS (föregångare till dagens CIA) tilläts operera på svensk mark. Från dessa stationer bedrevs sabotage och spioneri mot de tyska ockupationstrupperna i Norge och Danmark.

En av det tyska "hämdvapnet" V-2, en ballistisk raket med en sprängladdning på omkring 900 kg, kraschade den 13 juni 1944 i Bäckebo, Småland. Det var under en provskjutning av en raket utan skarp stridsspets som någonting gick fel. Ännu hade de Allierade inte kommit över någon V-2 raket men i utbyte mot ett antal brittiska jaktplan av typ Spitfire, så smusslades i hemlighet vrakdelarna av den kraschade V-2 raketen till Storbritannien. Trots att incidenten ansågs vara en allvarlig säkerhetsläcka i Tyskland, så var Hitler mera positivt inställd. Han menade att denna olyckshändelse tjänade som en bra påminnelse till Sverige att vi inte var utom Tysklands räckvidd.
 

Vidare hamnade information angående tysk skeppstrafik i Östersjön från svenskt spaningsflyg i brittiska händer. Detta var någonting som blev till ett stort irritationsmoment för den tyska försvarsledningen.

Sverige utbildade även danska och norska "polistrupper" i samspel med brittiska kommandosoldater, vilka avsågs att sättas in i sina ockuperade hemländer då slutet var nära för den tyska krigsmakten.

Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att beskriva dessa som handlingar utförda av en neutral part.

Man bör dock komma ihåg, eller utgå ifrån, att regeringarna under denna tid gjorde det man trodde behövdes för att skona Sverige från kriget. Vad den egentliga kostnaden av dessa handlingar (ur ett säkerhetspolitiskt och diplomatiskt avseende) blev är inte helt klart.

 

Sverige Under Det Kalla Kriget

Det är dock inte svårt att föreställa sig att den svenska regeringens handlingar under det andra världskriget färgade den sovjetiska synen på Sverige efter krigets slut. Även de handlingar som utfördes i välmening (dvs. det svenska samröret med brittiska och amerikanska underrättelsetjänster) kunde ju i efterkrigstidens sovjetiska ögon ses som ett visst ställningstagande. Västvärlden var nu den nya fienden.

Det må kanske vara hypotetiskt men inte helt grundlöst att påstå detta.

Vad som dock står klart är att Sovjetunionen sågs som det största hotet mot Sverige i Europa. Men enligt den svenska alliansfriheten ville vi heller inte ställa oss helt på NATO:s sida. I efterhand har det dock visat sig att Sverige haft ett nära samarbete med ett antal NATO-länder under det Kalla kriget. Vilket inte bör komma som någon större chock för de flesta.

Ett exempel på detta är det danska och svenska samarbetet för att avlyssna rysk ubåts- och skeppstrafik i Öresund. Detta är återigen en handling som inte är helt i linje med vad man kallar för en neutral part.

Det fanns även en svensk önskan om en försäkran att NATO skulle vara Sverige behjälpligt om kriget kom. Få hade nog några illusioner om på vilken sida Sverige skulle stå om så blev fallet.

Sovjetiskt marininfanteri under den stora Manöver "Zapad-81", eller "Väst-81". Denna övning involverade bland annat ett imaginärt bruk av kärnvapen och övningens namn ger en ledtråd till vem som var den tilltänkta fienden. Under ett potentiellt krig i Centraleuropa mellan Warszawapakten och NATO skulle marininfanteri likt dessa sättas in mot Danmark, Norge och eventuellt också emot Sverige. Hur Sveriges roll skulle se ut under ett krig i Europa under denna tid hänger mycket på frågan om kärnvapen skulle brukas av fienden eller ej.  Denna bild för tankarna till de råbarkade marininfanterister (med samma svarta uniform) som med stor tapperhet stred mot de tyska invasionsstyrkorna under det andra världskriget. Till vänster i bild ses en sovjetisk amfibievagn av typ PT-76 samt till höger ett skyttefordon av typ BTR-60PB. Bild: Semyon Maisterman/TASS.

Hur mycket visste då Sovjetunionen angående detta hemliga samarbete? Det är inte helt lätt att ta reda på, men eftersom det under en tid fanns en till synes väletablerad sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige så får man i alla fall gissa att en del av detta var känt. Om inte annat fanns det högst troligt misstankar om att Sverige spelade under täcket med NATO i någon mån.

Om den svenska allmänheten kunde gissa sig till att NATO skulle bli en svensk bundsförvant i ett krig, så måste även den sovjetiska sidan ha insett detta.

För visst fanns det sovjetiska anfallsplaner riktade emot Sverige - "krigsförberedelser" som det kallas. Men om det förelåg något verkligt intresse av att bedriva ett invasionskrig mot Sverige är inte hugget i sten. Under den senare delen av det Kalla kriget så hade Sverige en militärmakt att räkna med. Det sovjetiska ledarskapet hade inga illusioner om att Sverige skulle bli en svår nöt att knäcka.

På många sätt så räknade Sovjetunionen med att Sverige skulle behålla sin neutralitet om kriget verkligen kom. Det skulle säkra den skandinaviska flanken och frigöra sovjetiska stridskrafter som kunde nyttjas bättre i Centraleuropa. Man skulle på så sätt undvika att tampas med det förhållandevis starka svenska Försvaret.

När Viggen först togs i tjänst under 1970-talet var den en av världens mest avancerade stridsflygplan. Sverige hade under den senare delen av det Kalla kriget ett starkt luftförsvar som skulle ha inneburit svårigheter för Sovjetunionens eventuella operativa verksamhet under ett krig i Europa. År 1979 togs jakt/attack varianten av Viggen, JA-37, i tjänst vilken skulle utgöra det första försvaret emot sovjetiska luftstridskrafter. Potentiella motståndare till JA-37 var de sovjetiska jaktflygen MiG-21 samt MiG-23, båda vilka var någorlunda jämförbara med Viggen. MiG-23 var snabbare än JA-37, men Viggen hade i sin tur bättre beväpning och bättre radar. Under 1980-talet skulle dock nytt sovjetiskt jaktflyg såsom MiG-29 och Su-27 innebära värre motståndare. Bilden visar en AJS-37 (Attack/Jakt/Spaning). Bild: Alan Wilson.

Därför är den allmänna bilden av att den sovjetiska försvarsmakten skulle besegra den svenska under mycket kort tid något missvisande. Troligtvis är det så som den militära visheten förutspådde - att Sverige skulle besegras - men inte utan att det skulle bli kostsamt för angriparen. Det är mycket troligt att det i det långa loppet skulle bli ett långdraget och problematiskt företag att ockupera Sverige.


Det är värt att poängtera att ett sovjetiskt invasionsföretag riktat mot Sverige sannolikt inte skulle föranledas av någon sovjetisk expansionism - det är en förenklad och missvisande bild. Den norska kusten var mycket mera intressant att säkra för den sovjetiska krigsmakten - detta skulle i och för sig ha kunnat innebära en "genomresa" på svenskt territorium.

Från sovjetiskt håll fanns det en rädsla att Sverige, speciellt de svenska kustvattnen, skulle kunna komma att nyttjas av NATO vid ett anfall. Strategiska ubåtar skulle kunna avfyra ballistiska robotar i nära anslutning till Sovjetunionen på detta sätt.

Om det nu var känt Sovjetunionen att Sverige samarbetade med NATO länder, så är man således inte helt ute och cyklar om man påstår att krigsförberedelserna riktade mot Sverige hade en del av sin grund i vår suddiga neutralitetspolitik.

Denna hypotes (eller faktum om det så önskas) är en ledande del i min uppfattning om att ubåtskränkningarna inte enbart var ett militärt handlande.

 

Nästa del följer inom kort.

 

Projekt 949 "Oscar II": Rysk Hangarfartygsbekämpning

I modern krigföring krävs det mer än ubåtar för att kontrollera världshaven. Stridsflyg är en mycket viktig del i detta, då dessa kan bekämpa en stor mängd olika mål och täcka stora områden ute till havs. Således har hangarfartyget sedan det andra världskriget varit härskare över havet.

Trots att den sovjetiska flottan under det Kalla kriget var en makt att räkna med, förelåg det en obalans mellan denna och dess amerikanska motsvarighet.

Vid ett eventuellt krigsutbrott i Centraleuropa skulle amerikanska hangarfartygsflottor operera nära Sovjetunionen i det Norska havet och i Barents hav. Dessa flottor utgjorde ett mycket stort hot emot den sovjetiska försvarsmakten då de kunde strypa dess rörelsefrihet på havet men också anfalla viktiga mål i landet.

Den sovjetiska flottan behövde därför någonting för att kontra det amerikanska hotet och det var ur detta behov som en numera beryktad ubåtstyp föddes: Oscar II.

 
 

Historik: Slagskeppets Död, Hangarfartygets Bröd

Under det andra världskriget var det till en början slagskeppen som var tungviktarna på världshaven. Sedan 1900-talets början hade dessa tjänat som strategiska vapen, inte helt olikt den funktion som kärnvapen idag fyller. Dessa enorma monster av stål hade en mycket tung beväpning och kunde bekämpa mål på flera mils avstånd.

Men redan under 1920-talet hade demonstrationer av bombflyg emot krigsfartyg visat sin effektivitet. Dock skulle det dröja innan stridsflygets bruk till sjöss skulle få rötter i det militära tänkandet. Det var också under denna tid som de första riktiga hangarfartygen hade sin födelse.

Det andra världskriget skulle innebära början på slutet för slagskeppets herravälde över havet. Det brittiska flygangreppet på den tungt befästa italienska hamnen i Taranto, 11-12:e november 1940, blev ett tydligt exempel. Det brittiska stridsflyg som under detta anfall sänkte ett slagskepp och svårt skadade två andra, opererade från hangarfartyg.

Det amerikanska slagskeppet USS Arizona (BB-39) står i brand efter det japanska flygangreppet på Pearl Harbor, 7:e december 1941. Trots att detta skepp hade ett deplacement på över 29 tusen ton och på sina ställen 45cm tjockt pansarstål - hjälpte detta inte emot japanska bomber och torpeder. Den japanska krigsmakten hade med intresse analyserat det brittiska flygangreppet emot den italienska hamnen Taranto året innan. Trots att de amerikanska hangarfartygen lyckades undkomma det japanska anfallet på Pearl Harbor, visade det klart och tydligt att även enorma stålkolosser som slagskepp var sårbara emot flygangrepp.
 

Men det kanske bästa exemplet är det japanska angreppet på Pearl Harbor den 7:e december 1941, vilket blev startskottet för det amerikanska intåget i kriget. Trots att de amerikanska hangarfartygen - vilka var de egentliga målen för det japanska anfallet - inte fanns i hamn under tiden så lyckades japanerna ändå utdela den amerikanska Stillahavsflottan ett hårt slag.

Av de åtta slagskepp som fanns i hamnen sänktes fyra varav alla förutom ett, USS Arizona, skulle återgå till tjänst men först tre år senare.

Tre dagar efter Pearl Harbor skulle japanskt stridsflyg, denna gång landbaserade sådana, utdela ytterligare ett hårt slag men denna gång emot den brittiska flottan. Slagskeppen HMS Prince of Wales och HMS Repulse, på operativ tjänst utanför Malaysia, blev de första skepp av detta slag som sänktes på öppet hav av enbart luftstridskrafter.

HMS Prince of Wales hade tidigare under året varit inblandad i sänkningen av det tyska slagskeppet KMS Bismarck (ytterligare ett exempel på hangarfartygsbaserade stridsflygs verkan på slagskepp).

Det japanska hangarfartyget Hiryū under anfall av amerikanskt bombflyg av typ B-17, 4:e juni 1942. Denna gång lyckades fartyget undvika bomberna, men under slaget vid Midway skulle den japanska flottan utstå förödande förluster. Av de fyra japanska hangarfartygen involverade i operationen sänktes alla fyra av amerikanskt stridsflyg (däribland Hiryū). Slaget som utdelades den amerikanska Stillahavsflottan året innan hade gett Japan tid att ockupera ett stort antal områden i Stilla Havet, men i och med förlusten vid Midway vände den japanska krigslyckan. Det visade inte enbart vilken verkan stridsflyg kunde ha på ytfartyg utan utgjorde också slutet på den japanska offensiven i Stilla Havet. Efter detta skulle den japanska krigsmakten vara i försvar under resterande delen av kriget.
 

Även den japanska flottan skulle lida stora förluster tack vare stridsflyg till havs. Under slaget vid Midway i juni 1942 sänktes hela fyra japanska hangarfartyg. I slutet av kriget gick även de japanska slagskeppen Yamato och Musashi, de största och kanske mäktigaste slagskeppen någonsin, samma öde till möte.

Under kriget byttes slagskeppets roll som härskare över haven ut till att istället agera skydd åt hangarfartyget. I och med detta var dess storhetstid förbi.

 

Nya Tider - Nya Fartyg

Efter världskrigets slut skulle hangarfartygen genomgå en stor mängd omvälvande förändringar. Den viktigaste av dessa var att de utrustades med kärnreaktorer, vilket möjliggjorde att de kunde konstrueras större och således bestyckas med ett större antal stridsflyg. Det innebar också att hangarfartygens räckvidd och uthållighet endast var begränsade av deras besättningars behov.

Lärdomarna från kriget i Stilla havet hade inte fallit på döva öron. Inte längre byggdes flottor upp runt slagskepp utan istället med hangarfartyget i den viktigaste rollen. Ny teknik inom stridsflyget möjliggjorde även att dessa fick en större räckvidd. Hangarfartygen kunde nå till all världens hörn och tack vare detta cementerades dess roll som ett strategiskt vapen - en roll som de fortfarande idag fyller.

Av olika anledningar både politiska och ekonomiska, hade Sovjetunionen inte samma förutsättningar för att utveckla hangarfartyg av amerikansk klass. Sovjetunionen hade heller inte någon erfarenhet av att varken konstruera eller att nyttja hangarfartyg.

Efterkrigstidens hangarfartyg, som denna Nimitz-klass (CVN-68 USS Nimitz) var mycket större än sina förfäder som utkämpade kriget i Stilla havet under det andra världskriget. Dessa så kallade "supercarriers" har ett deplacement på över 100 000 ton, är över 300 meter långa och hem åt en besättning på över 5000 man. Hangarfartyget av denna klass kan bära upp emot 90 st stridsflyg och helikoptrar. Tack vare drift med hjälp av kärnreaktorer kan dessa jättar färdas i över 30 knop (över 56 km/h) och har en räckvidd som egentligen endast begränsas av den mängd mat som besättningen kräver. Bränslet i kärnreaktorerna behöver bytas ut vart 20-25:e år. Således är dessa skepp nästan ständigt i operativ tjänst runtom på världshaven.
 

Under hela det Kalla kriget hade Sovjetunionen endast ett riktigt hangarfartyg, men detta var ett långt kliv från de enorma och tekniskt avancerade amerikanska fartygen. Även om det fanns sovjetiska luftstridskrafter som kunde bekämpa dessa så ansågs det att ubåtar skulle ha bättre chanser att lyckas med detta.

Vanliga sovjetiska ubåtar skulle ha svårigheter med att infiltrera en hangarfartygsflotta, men kunde man nyttja sig av sjömålsrobotar skulle man ha bättre möjligheter att bekämpa mål av detta slag.

Därav föddes Projekt 949 "Granit"/Projekt 949A "Antej", i NATO betecknad som: Oscar-och Oscar II-klass, under 1970- och 1980-talet respektive.

 

Oscar II - En Jätte med Enorm Slagkraft

Projekt 949/949A-ubåten konstruerades runt vapensystemet P-700 "Granit", en vid tiden ny typ av sjömålsrobot som hade en större räckvidd än sina föregångare, vilka skulle ha svårigheter att bekämpa de nya försvarssystem som fanns i de amerikanska hangarfartygsflottorna.

P-700, eller enligt NATO beteckning: SS-N-19 Shipwreck, är en jätte av en sjömålsrobot. Roboten väger runt 7 ton och har en stridsspets avsedd för att slå igenom skeppspansar och sedan detonera 750 kg sprängmedel i skeppets inre delar. Den kan även vid behov bestyckas med en kärnstridsspets på 500 kiloton.

Med en räckvidd på över 55 mil kan P-700 roboten brukas emot mål som ligger bakom horisonten, även utan hjälp utav radar. För att utnyttja denna kapacitet kan roboten mottaga styrsignaler och måldata från satelliter, krigsfartyg, andra ubåtar eller havsövervakningsflygplan.

Robotarna har även andra avancerade målsökningssystem som möjliggör att de på egen hand kan agera i svärmar för att överbelasta fientliga försvarssystem och motmedel för att bekämpa radar. Med hastigheter på runt 1 600 knop (eller drygt 3 000 km/h) är dessa svåra att värna sig emot.

Oscar-klassen är bestyckad med 24st P-700 robotar vilket är mer än nog för att slå ut ett hangarfartyg och lite till.

Denna bild visar tydligt storleken på P-700 robotarna. Dessa designades med avancerade målsökningssystem för att bekämpa de amerikanska hangarfartygen. Trots att dessa sjömålsrobotar introducerades under 1970-talet, finns de fortfarande kvar i tjänst idag. P-700 robotarna kunde under anfall agera i ett nätverk, eller svärm, bestående av mellan 4-8 robotar. På sin färd emot det tänka målet flög dessa likt andra sjömålsrobotar på låg höjd över vattenytan. När målet närmade sig agerade en av robotarna som en målsökare åt de andra genom att flyga upp på högre höjd och belysa målet med radar. På detta sätt skulle målet ha svårigheter att bekämpa anfall från olika håll. Robotarna kan även bekämpa mål på land.

De enorma sjömålsrobotarna krävde att även vapenplattformen fick byggas i större storlek. Oscar-klassen har ett deplacement på ca 16 500 ton, är nästan 19 meter bred och är på sin längsta punkt 155 meter lång. Tack vare sin storlek och med ett djupgående på 9 meter tjänar sig denna ubåt bäst på öppet hav.

Trots dess storlek kan de två kärnreaktorerna och propellrarna driva ubåten i 32 knop (drygt 60 km/h) i undervattensläge. Likt andra sovjetiska ubåtar konstruerades Oscar-klassen med dubbla skrov, vilket bland annat innebär att den kan dyka till ett djup på mellan 450-500 meter. För att avfyra sina sjömålsrobotar måste den dock sakta ned och befinna sig på ett maxdjup någonstans mellan 60-90 meter.

Ubåten är även bestyckad med konventionella torpeder och har åtta torpedluckor avsedda för detta. Bland dess bestyckning finns bland annat Torped 65-76, en ca 11 meter lång torped med en sprängladdning på nästan ett halvt ton. Denna torped är avsedd för svårsänkta mål såsom stora hangarfartyg.

En bild av Oscar II ubåten K-141, även känd under namnet "Kursk". Denna bild visar inte endast skadan som ubåten utstod när dess torpeder (av typ 65-76) detonerade i torpedrummet, utan också det dubbla skrovet som dessa ubåtar är konstruerade med (ubåtens storlek illustreras även denna väl). Det innebär att ubåten kan dyka mycket djupt men tjänar också som ett extra skydd emot torpeder. Troligtvis var det väteperoxid, en del av 65-76 torpedens bränsle, som läckte och kom i kontakt med en katalysator vilket åstadkom explosionen på "Kursk" under en militärövning i augusti 2000. Den totala sprängkraften som följde uppmättes till en motsvarighet på mellan 3-7 ton TNT, vilket dödade nästan hela besättningen omedelbart. Endast 23st av besättningen överlevde explosionen men skulle senare drunkna tack vare den ryska statsledningens ovilja att söka internationell hjälp. 118 sjömän förlorade livet när "Kursk" gick till botten. Efter detta följde nya rutiner kring bruk och produktion av dessa torpeder.
 

65-76 torpeden har designats med ett speciellt målsökningssystem som känner av de svallvågor som ett stort skepp i färd avger. På detta sätt sicksackar torpeden mellan dessa tills den stöter på sitt mål. Med en maxhastighet på 50 knop är det få fartyg som kan fly från denna.

Det finns ubåtar som är betydligt mer högljudda än Oscar-klassen, men den anses inte vara en av de tystaste. Dess storlek innebär också att den utgör ett tacksamt mål för aktiv SONAR. Men dessa tillkortakommanden utjämnas till en del eftersom denna ubåt inte behöver ta sig i nära anslutning till det mål den avser att bekämpa.

 

AEGIS och Framtiden

I och med sjömålsrobotarnas utveckling under efterkrigstiden, blev det uppenbart att ytfartyg var mycket sårbara. Detta till stor del eftersom de inte hade kapacitet att försvara sig emot fler sjömålsrobotar än antalet radarsystem som fanns ombord på fartyget. Det krävdes även kraftfulla processorer för att beräkna hur och när dessa skulle bekämpas.

Således började den amerikanska flottan utveckla ett nytt försvarssystem vilket skulle utrusta kryssare och jagare som ofta utgjorde en del av  hangarfartygsflottorna. Detta system, kallat AEGIS, inkorporerade en avancerad radar vilken kan söka,spåra och bekämpa upp till 100 olika mål samtidigt (en så kallad "AESA"-radar, vilket är material för en framtida artikel).

Utvecklingen av AEGIS startade under 1960-talet men togs inte i operativt bruk förrän under 1980-talet. Oscar-ubåtarna var ett av de hot som påskyndade utvecklingen av detta system.

AEGIS är kopplat till ett stort antal luftvärnsrobotar vilka kan avfyras av systemet själv efter det att en processor har klassificerat vilka mål som utgör det största hotet. På detta sätt fungerar AEGIS som en sköld för större krigsfartyg (såsom hangarfartyg).

Men som med många andra vapensystem har AEGIS aldrig testats i skarpt läge. I teorin kan ett par kryssare eller jagare med detta system skydda ett hangarfartyg (vilket också är utrustat med närskydd och luftvärnsrobotar), men ett anfall med sjömålsrobotar mot ett mål av detta slag skulle involvera en stor mängd olika hot från flera olika håll.

Amerikanska kryssare av typ Arleigh Burke avfyrar luftvärnsrobotar tillhörande AEGIS systemet. AEGIS är till stor del automatiserat men kontrolleras fortfarande av mänskliga operatörer. Den mänskliga faktorn ledde till nedskjutningen av det civila linjeflyget Iran Flight 655 under Iran-Irak kriget, i juli 1988, av ett amerikanskt skepp utrustat med systemet. AEGIS kan upptäcka, låsa och bekämpa en stor mängd olika hot. Det är dock fortfarande endast teoretiskt huruvida AEGIS kan bekämpa ett verkligt angrepp av en stor mängd olika sjömålsrobotar. Systemet fungerar även som ett sambands- och kommunikationssystem emellan krigsskepp, på detta vis kan måldata snabbt delas till andra skepp som ingår i flottan. Foto: US Navy.

En ubåt av typ Oscar II skulle sannolikt avfyra sina sjömålsrobotar i samverkan med strategiskt bombflyg och andra ubåtar, vilka också kan utrustas med liknande vapensystem. Och även om AEGIS skulle lyckas att bekämpa ett stort antal av dessa så är det sannolikt - om inte mycket sannolikt - att en eller flera robotar skulle ta sig igenom försvaret likväl.

Det ligger i den sovjetiska (och nuvarande ryska) doktrinen att överbelasta hangarfartygens försvarsystem med hjälp utav att en stor mängd robotar avfyras inom en kort tidsrymd.

Nyare sjömålsrobotar, som P-800 (NATO beteckning: SS-N-26), finns redan i tjänst på ryska krigsfartyg och den nya ubåtsklassen Projekt 885 "Jasen". Den uppgradering av Oscar II-ubåtarna som startade under 2015 kommer troligtvis också att utrusta dessa med de nya sjömålsrobotarna.

Utvecklingen av nya vapen styrs ofta av de försvarssystem som dessa måste bekämpa. Sedan AEGIS introducerades har det genomgått ett antal förbättringar. Men nya sjömålsrobotar kommer att kräva ytterligare uppgraderingar av systemet, vilket i praktiken kan ta flera år att genomföra.

Även om Oscar-ubåtarna inte var de första med kapacitet att avfyra sjömålsrobotar, så har dessa påverkat det militära tänkandet angående sjöslag och bruk av hangarfartyg.

Det finns 6st Oscar II-ubåtar i tjänst inom den ryska ubåtsflottan och dessa kommer att fortsätta att utgöra ett hot emot de amerikanska hangarfartygen och deras strategiska projicering runtom i världen.

I alla fall tills det att "Jasen"-ubåtarna tar över rollen.