Var Ubåtskränkningarna Politiskt Motiverade?

Vi vet att de ubåtar som inkräktade på svenska territorialvatten bedrev krigsförberedelser och underrättelseföretag. Men denna typ av verksamhet bygger på att ubåten och dess underrättelsepersonal håller sig i det dolda.

Trots detta så finns det en stor mängd rapporter om observationer av både grodmän och ubåtar. Främmande underrättelseverksamhet skall man normalt sett inte kunna observera, då uppgiften och dess personal sätts i fara om så skulle ske.

Således är det smått besynnerligt att inkräktarna många gånger har uppträtt minst sagt dumdristigt. Så varför var det så ”vanligt” med observation av ubåtar, periskop och grodmän i de svenska kustlandskapen och innanvattnen?

 

Fienden var mycket – men inte inkompetent

Men låt oss leka med tanken att så var fallet: att inkräktarna var inkompetenta eller dåligt utbildade. Detta skulle väl möjligtvis kunna vara en av anledningarna till att de så nonchalant utförde sina underrättelseföretag i sikt för allmänheten?

Man måste dock hålla i åtanke att den svenska skärgården inte är någon enkel match att röra sig i, speciellt inte för en ubåt. Det krävs att man har god kännedom och erfarenhet av området. Detaljerade sjökort (vilket Sovjetunionen vid tiden hade tillgång till) är också behjälpligt.

Således måste det beskrivas som föga troligt att det inte fanns någon erfaren ledning från sovjetiskt håll under incidenterna i Hårsfjärden och i Karlskronabassängen. För att operera i dessa innanvatten så krävs det att man vet hur undervattensterrängen och förhållandena ser ut.

Bilden visar en kaviterande propeller. Kavitation uppstår när luftbubblor från propellerns rörelse i vattnet imploderar (d.v.s. faller ihop i sig själva). Detta skapar ett markant och karakteristiskt ljud som lätt kan upptäckas med SONAR. Man kan vanligtvis även avgöra om ljudet kommer från ubåt eller ytfartyg; om det är civilt eller militärt och även hastigheten på den förmodade ubåten. Det inträffade mer än en gång att ljud från kaviterande propeller tillhörande misstänkt ubåt spelades in i svenska vatten. Ubåtsmän är dock helt införstådda med att man måste undvika kavitationsljud till varje pris - det innebär en omedelbart röjd position. Det finns dock tillfällen då man inte kan undvika detta, till exempel i nödfall då ubåten måste undkomma fara. Vanligtvis går linjeubåtar inte djupare än de behöver för att undvika kavitation. Djupet möjliggör högre hastigheter då det ökade trycket reducerar ljudet från luftbubblorna.
 

Man får utgå ifrån att sovjetiska ubåtar har opererat i svenska vatten sedan 1950-talet, eller till och med tidigare än så. Vidare så får man även anta att den personal som sägs ha opererat på svenskt territorium knappast hade någon bristfällig utbildning. Det är trots allt specialförband vi talar om.

Spetsnaz, en gruppering som har finslipat denna typ av krigföring sedan det andra världskriget. Sovjetunionen hade under världskriget uppvisat en god förmåga att infiltrera bland annat Finland med hjälp utav ubåt. Glömdes denna erfarenhet och kunskap bort under operationerna i svenska vatten? Det är inte speciellt troligt.

Allt detta leder till slutsatsen att man kan utesluta någon brist på erfarenhet eller en undermålig utbildning från sovjetiskt håll. 

 

Periskop och Grodmän

Trots att det rör sig om specialutbildade soldater och underrättelsepersonal, så kan det naturligtvis fortfarande hända att operativ verksamhet uppdagas. Speciellt när verksamheten pågår i nära anslutning till civilbefolkning och militär. Det finns dock en rad olika "knep" man kan ta till för att minimera att detta inträffar.

Ett minimalt bruk av periskop är ett exempel på ett sådant knep. Bruk av periskop kan dock ibland vara nödvändigt, eller rentutav ett krav. Det är behjälpligt för navigation eller för att söka av närområdet kring ubåten.

Men periskopet har sina nackdelar. Bland annat kan periskop upptäckas med hjälp utav radar. Detta är en av anledningarna till att man väljer att vara sparsam med periskop i nära anslutning till krigsskepp eller fientlig kust.

Hur stor risken för att detta skulle ske i den svenska skärgården kan diskuteras. Radar kan störas av vågor eller andra objekt på vattenytan och ge falska ekon. Sedan är det inte heller praxis att man kontinuerligt använder sig av militär radar, i alla fall inte av de typer som fanns i skärgården.

Det krävs ofta speciell radar för att upptäcka periskop och det kan vara svårt att "träffa" rätt under dessa förhållanden - men det är långt ifrån omöjligt att upptäcka periskop.

Denna bild visar tydligt hur synlig en ubåt kan vara i "mellanläge" (på periskopdjup). Denna ubåt håller även en hastighet som lämnar ett synligt skum och svallvågor från periskop och radioantenn. Vanligtvis bör en ubåt gå med lägre fart för att reducera skum och svallvågor eftersom dessa lätt kan upptäckas av patrullerande stridsflyg, helikoptrar och ytfartyg. Bilden föreställer USS Key West (SSN-722), en atomubåt av 688 Los Angeles-klassen. SSN-722 är en uppgraderad version av 688-klassen, en så kallad "Flight II" version, utrustad med VLS (Vertical Launching System) vilket möjliggör avfyrning av UGM-109 "Tomahawk" kryssningsrobotar från undervattensläge. USS Key West togs i tjänst 1987 och tjänar fortfarande idag som attackubåt i den amerikanska flottan. Värt att notera: den golfboll-liknande antennen i mitten är sannolikt en radioantenn för kommunikation via satellit.
 

Om man måste använda sig av periskop för att få en fix på sin position, så väljer man som ubåtsman helst att göra det under en mycket kort period. Att färdas med periskop ovan vattenytan under flera minuter - det är endast att utmana ödet.

Måste man, så borde man också helst göra detta under mörker. Det försvårar naturligtvis navigation, men reducerar risken att upptäckas markant. Periskopet är endast ett av många redskap en ubåt har för att navigera och bör ses som det kanske minst lämpliga att bruka i "fientliga" vatten.

Trots detta så har det hänt vid flera tillfällen att periskop har observerats i fullt dagsljus, långt inne på svenskt territorialvatten. Vidare har det även observerats främmande grodmän i full fart med att mäta avstånd i nära anslutning till en svensk minlinje. Varför dessa grodmän ansåg att detta var en god idé att göra i dagsljus (och inte minst i närhet av en vältrafikerad farled) är förbryllande.

Det ter sig som att man utförde dessa underrättelseföretag utan någon som helst rädsla för att röja varken sin position eller sin uppgift. Värt att betänka är att risken för att sådan här verksamhet uppdagas inte nödvändigtvis minskar med en bristfällig beredskap hos en motståndare.

Vad jag menar med detta är att om ett underrättelseföretag uppdagas, så är det uppdagat. En ubåt som röjer sin position är röjd - oavsett. En hemlig uppgift som uppdagas är inte längre hemlig och ger motståndaren en god uppfattning om dess motiv. Detta vill man självklart undvika till varje pris.

 

En Hög Satsning - Men Med Stor Vinst?

Att de sovjetiska specialförbanden opererade dristigt är ingen nyhet. Detta är någonting som ofta krävs då deras uppgifter ligger utom konventionell krigföring. Men när det kommer till underrättelseverksamhet så finns det en mindre nödvändighet att operera oaktsamt.

Sverige blev ett mål för denna typ av verksamhet p.g.a. sin geografiska belägenhet. Den största rädslan hos båda sidorna under det Kalla kriget var ett överraskningsanfall med kärnvapen. Därför var det av yttersta vikt för Sovjetunionen att svenska kustvatten inte skulle hamna i fiendens händer.

Således handlade alltså denna underrättelseverksamhet till stor del om den sovjetiska nationens överlevnad. Då kan knappast något pris vara för högt. Men detta förklarar inte heller helt det ibland dumdristiga beteendet hos inkräktarna.

Att man måste och att man tar risker i denna typ av verksamhet är ingenting konstigt i sig. Men om uppgiften var av sådan stor betydelse - borde man inte ha övat större försiktighet?

Bild på en sovjetisk Projekt 633 ubåt, av NATO betecknad som "Romeo". Romeo-klassen hade ett mycket karakteristiskt segel, eller torn, vilket bland annat innehöll dess periskop. Ljud av Romeo-ubåt har spelats in på svenskt territorialvatten av det dåvarande Försvaret. Dessa ubåtar konstruerades under 1950-talet fram till 1961 och var tänkta att ersätta de föråldrade Whiskey-klass ubåtarna. Dock togs endast 20st av dessa i tjänst då fokus istället lades på utvecklingen av atomubåtar. Romeo-klassen var jämförbar med den föregående Whiskey-klassen, men hade bättre sonarutrustning och förnödenheter för 60 dagar (kontra Whiskey-klassens 30). Romeo blev den sista klassen av medeldistansubåt som Sovjetunionen producerade, men den fortsatte att massproduceras i Kina. Romeo-klassen kom att tas i tjänst i andra länder såsom Nordkorea; Algeriet; Bulgarien och Egypten.
 

Skulle inkräktarna inte rimligtvis öva större försiktighet efter incidenterna i Hårsfjärden och Karlskronabassängen? Lärde sig inte de sovjetiska ubåtsmännen och underrättelsepersonalen sina läxor? Borde de inte ha räknat ut att den svenska sidan listat ut under vilka månader på året som ubåtskränkningarna centrerades runt?

Det kan naturligtvis ha förhållit sig så att man helt enkelt blev bekväm att operera i de svenska territorialvattnen. Eller, som det har föreslagits av vissa, att risken att upptäckas var så pass låg att man kunde uppträda på detta sätt.

Det är en rimlig förklaring - i vissa av fallen. Det förklarar dock inte de tillfällen då periskop och ubåt har uppvisats nära militära skyddsområden.

En sovjetisk dykarfarkost av typ Projekt 908 (V-499) "Triton-2". Denna dykarfarkost var drygt 9,5 meter lång, hade ett djupgående på 2,2 meter och kunde uppnå ett maximaldjup på runt 40 meter. Den kunde bära med sig 6 dykare och drevs av batterier med en uthållighet på runt 12 timmar. Således krävdes det att denna farkost transporterades i nära anslutning till sitt operationsområde, troligtvis via ett ytfartyg med dolda slussar. Triton-2 togs i tjänst runt 1975 och fanns i den sovjetiska Östersjöflottan. Det är troligt att denna typ av farkost observerades i svenska territorialvatten under det Kalla kriget mer än en gång. Triton-2 var en "våt" farkost vilket innebar att den var vattenfylld, vilket måste ha gjort den obekväm för sin besättning. Intressant nog kan man här skymta den utanpåliggande kölen, vilken skulle kunna förklara en del av de mystiska kölspår som har hittats på botten i svenska vatten. Bild: N.Kraskovsky, 2009.
 

Operativ verksamhet med miniubåt skiljer sig från den praxis som styr operationer med större linjeubåtar. Detta innebär säkerligen att man har större nytta av ett periskop i dessa mindre ubåtar, då utrymmet inte tillåter några omfattande navigationssystem. På "våta" miniubåtar (en ubåt som är vattenfylld) var det gissningsvis en analog kompass som utgjorde omfattningen av navigationsutrustning.

Men om man tänker på den precision som har uppvisats av inkräktaren att finna minlinjer, magnetslingor, undervattenskablar och andra föremål av intresse för främmande makt, så bör man ställa sig frågan om det verkligen var nödvändigt att bruka periskop så frekvent för navigation.

Kan man hitta till platsen där man skall utföra sin uppgift, t.ex. med hjälp utav detaljerade sjökort eller underrättelse, så bör navigation vara det minsta problemet.

Vill man få en bäring eller en fix på vart man befinner sig torde en dykare som sticker upp huvudet ur vattnet ha varit mindre uppseendeväckande än ett periskop.

Det sista du ser? Bilden visar en sovjetisk Spetsnaz dykare tillhörande ett av PDSS förbanden. PDSS dykarna hade som uppgift att skydda sovjetiska hamnar och skepp emot fientlig sabotageverksamhet. Attackdykaren på bilden har en återandningsapparat av typ IDA71, med den karakteristiska "ryggsäcken" och cyklopöga. Intressant nog observerades dykare med just denna utrustning ett flertal gånger på svenskt territorium, bland annat under incidenten på Almö, 1984. Denna typ av dykutrustning återanvänder luften som dykaren andas vilket innebär att inga luftbubblor från utandning uppstår. De sovjetiska attackdykarna hade tillgång till allehanda vapen och undervattensfarkoster specialkonstruerade för verksamhet under vattenytan.
 

Man får utgå ifrån att miniubåtarna (vilka transporterats i nära anslutning till sitt operativa mål av större ubåt eller ytfartyg) har haft en någorlunda bra fix på sin utgångsposition. Naturligtvis kan det vara nödvändigt att säkerställa denna ytterligare genom att lokalisera sin position via periskop.

Det förefaller som att de flesta observationer av periskop inte har inträffat under infiltration, utan snarare under exfiltration (alltså när man skall smyga ut ur operationsområdet).

Det ter sig helt naturligt att man har större nytta av periskop under dessa förhållanden, då den operativa verksamheten troligtvis involverade omfattande förflyttning under ytan. Desorientering - speciellt i mörkt vatten - var nog en betydande faktor i denna typ av verksamhet.

 

Psykologisk Krigföring Och Destabiliserande Verksamhet

Så om det inte handlade om navigation eller inkompetens, vad lämnas vi med då? Det finns ett antal andra potentiella förklaringar till den öppna verksamheten. Till exempel så skulle det ha kunnat handla om att testa den svenska beredskapen. Detta genom att uppvisa ubåt för att dra igång ubåtsjakt.

Skiftet mellan inkräktarnas beteende under 1970- och 1980-talet kan vara indikativt för att man övergick till detta istället för att undvika kontakt med svenska ubåtsjaktmedel.

Men risken att personal eller material råkar illa ut under dessa förutsättningar är påtaglig. Trots att den svenska ubåtsjaktkapaciteten var bristfällig så fanns alltid risken att en ubåt och dess personal skulle skadas eller sänkas.

Adderar man sedan all den vanliga friktionen som uppstår under operativ verksamhet (t.ex. var många av de sovjetiska ubåtarna föråldrade och mekaniskt opålitliga) så har man en riskfylld situation.

Då återkommer man till det dristiga uppträdandet av de sovjetiska specialförbanden. Sovjetunionen befann sig i ett krigstillstånd under denna tid och således kanske man ansåg att riskerna var ett nödvändigt ont. Det är dock diskutabelt om det var nödvändigt att utmana ödet till den grad som inkräktarna många gånger gjorde.

Ett annat alternativ är att det handlade om maskirovka (en sovjetisk/rysk doktrin som bygger på att vilseleda fienden). Uppvisandet av periskop och ubåt kanske var ett sätt att avleda den svenska uppmärksamheten från andra pågående underrättelseföretag.

Förebudet, en svensk informationsfilm från 1987 producerad av det dåvarande Försvaret. Filmen målade upp en mörk bild av vad som väntade Sverige vid ett potentiellt krigsutbrott i Europa. Den är onekligen lika aktuell idag som den var då. Trots att man kan roa sig över den föråldrade produktionen så har den ett tydligt budskap vilket inte är någonting att skratta åt. Den visar tydligt hur sårbart vårt samhälle är mot sabotage och krigsförberedelser. Dagens svenska samhälle är på många sätt mera sårbart än det var under det Kalla kriget och vi kan förvänta oss samma fientliga handlingar under en liknande situation i vår nutid. Bilden visar två "främmande" grodmän i full fart med att infiltrera den svenska skärgården. Filmen baserades på ett flertal faktiska händelser som inträffat på svenskt territorium, bland annat incidenten på Almö, 1984.
 

Kanske handlade det till och med om psykologisk krigföring, vilken byggde på att visa den svenska allmänheten att de främmande ubåtarna var närvarande. Sovjetisk (och nuvarande rysk) säkerhetspolitik innefattar bland annat uppvisningar av militär styrka för att skrämma eller "utpressa" nationer som inte faller in i ledet.

Den innefattar även att destabilisera motståndare, vilket ubåtskränkningarna faktiskt lyckades med att göra. Förtroendet för det politiska och militära ledarskapet i Sverige tog skada av Ubåtsfrågan och polariserade den svenska allmänheten.

Efter U-137s grundstötning så kanske det inte längre spelade någon större roll om vi visste att det rörde sig om sovjetiska ubåtar och grodmän. Det kanske istället tjänade som en passande varning till det svenska ledarskapet.

Främmande ubåtar och grodmän i närhet av Muskö skulle kunna vara ett exempel på sådan verksamhet. Det skickar en signal om att "vi är här och vi vet var ni är", som att ingenting var utom räckhåll för den sovjetiska krigsmakten.

Detta har vi fått erfara i vår nutid, då ryska skenanfall och angreppsövningar riktade mot Sverige är ett sabelrasslande för att påminna oss om vem vi har som granne. Det är min uppfattning att denna typ av verksamhet även föreföll under det Kalla kriget och i samband med ubåtskränkningarna.

Att Sverige närmar sig ett medlemskap i NATO kan vara en av de drivande anledningarna till det ryska agerandet. Det har dock en motsatt effekt, då det är handlingar likt dessa som för Sverige närmare NATO.

 

Vad tror Du? Fanns det ett politiskt motiv bakom kränkningarna, om man bortser från de rent underrättelsemässiga och militära företagen? Fanns det andra anledningar till det nonchalanta uppträdandet?

Kommentera och diskutera gärna Era åsikter om vad som försiggick i de svenska territorialvattnen under det Kalla kriget!

 

Neutralitetsfrågan: Sveriges Roll Under Krigen

En fortsättning på den artikelserie som avhandlar ubåtskränkningarna under det Kalla kriget. Inledningen kan du läsa här: Ubåtsfrågan - Den Ständigt Gäckande Vålnaden. Del 2, vilken är ett komplement till denna serie, finns här: Ubåtsjakt: Blindbock Under Vattenytan.

 

Sverige har tack vare sin neutralitet och alliansfrihet skonats från flertalet krig i Europa. Men börjar man syna den svenska neutraliteten i sömmarna, så finner man någonting annat. Sverige har varit allt annat än neutrala under de krig som svept över Europa.

Trots att vi inte har varit direkt inblandade i krigen så har vi likväl bistått de stridande parterna på olika sätt. Det ställer obekväma frågor angående vår neutralitet. Hur långt sträcker den sig egentligen och när, om hur, går den över gränsen?

Det är på sin plats att ta en titt på hur den svenska neutralitetspolitiken har sett ut under 1900-talet och hur det troligtvis har format bilden av Sverige.

(Vi har den svenska neutralitetspolitiken i relation till Sovjetunionen som fokus i denna text, då vi utgår ifrån att det var sovjetiska ubåtar som kränkte de svenska territorialvattnen under det Kalla kriget.)

 

Det Första Världskriget: Neutralitet på Villkor

När kriget kom 1914 ställde sig Sverige utanför, det fanns varken något hot eller intresse från svensk sida att beblanda sig i kampen mellan imperierna i Centraleuropa. Men det förelåg en viss inställsamhet gentemot Centralmakterna.

Den svenske kungen vid denna tid, Gustaf V, var gift med en tyska och det fanns även andra historiska relationer mellan Sverige och Tyskland. Som ett exempel delade man en viss fruktan över ryska ambitioner i Europa.

Redan 1910 hade i hemlighet den tyska försvarsstaben träffat sin svenska motsvarighet för att framföra ett förslag om ett enat anfall emot St. Petersburg. Senare, år 1915, skulle Tyskland återigen framföra sin önskan om ett svenskt inträde i kriget. Denna gång bjöd man på flera incitament.

Förutom att Sverige skulle tillhandahållas krigsmateriel så lovades det även att Åland skulle återgå till svenskt territorium, Tyskland avsåg också att frigöra Finland (båda var vid denna tid ryska territorium.) Det har i efterhand påståtts att detta förslag mottogs med viss positivitet av de svenska kungligheterna.

Kung Gustaf V var gift med en tyska, Victoria av Baden, som var dotterdotter till kejsare Wilhelm I av Tyskland. Victorias farmor var i sin tur Sofia Wilhelmina av Sverige. Tyskland och Sverige var historiskt sammanbundna på mer än ett sätt. Den så kallade "tyskvänligheten" var utbredd inom vissa kretsar, däribland i den svenska officerskåren. Det föreföll sig därför naturligt att Sverige och Tyskland hade goda relationer under båda världskrigen. Även under det andra världskriget besöktes Sverige av tyska digniteter såsom Hermann Göring, chef över det tyska Luftwaffe, som var gift med en svenska. Gustaf V var allmänt känd att vara "tyskvänlig". I och med den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941, skickade Gustaf V ett personligt gratulationsbrev till Adolf Hitler i vilket han bland annat beskrev den sovjetiska bolsjevismen som en "pest". Någon gemytlig vänskap eller delad ideologi mellan de två fanns dock inte.
 

Ett svenskt inträde i kriget skedde aldrig, dock skulle Sverige bistå Tyskland på andra sätt. Det kanske mest betydande var att man tillät tyskarna att använda sig av svenskt krypto och telegrafer för att kommunicera med sina ambassader runtom i världen. På detta sätt kunde man kringgå risken med att kommunikationen avlyssnades eller stördes av fienden.

När det kom ut i ljuset att trafik av detta slag lät sändas från det svenska utrikesdepartementet blev det en skandal på internationell nivå.

Även Östersjön skulle spela en stor roll i den svenska neutralitetsfrågan. Tyskland manade både Sverige och Danmark att minera Öresund för att stoppa ubåtar och krigsskepp från Ententen från att operera i Östersjön. Trots ett velande från den svenska sidan gav man till slut efter och en del av det svenska territorialvattnet i Öresund minerades år 1917.

Statsledarna i Ententen uttryckte sitt missnöje med detta genom att beskriva den svenska neutraliteten som allt annat än villkorslös.

 

Den Krigsviktiga Järnmalmen

Sveriges naturliga tillgång till järnmalm har varit viktig för tysk krigföring i modern tid. Den brittiska handelsblockaden av Tyskland under det första världskriget hade en smått ironisk sidoeffekt, då en stor del av den järnmalm som vanligtvis exporterades ut från Östersjön istället hamnade i tyska hamnar.

Under det andra världskriget var järnmalmen kanske ännu mera viktig för Tysklands krigsmaskineri. Året innan kriget bröt ut utgjorde den svenska järnmalmen över 40 % av all tysk import av detta slag. En betydande del.

Så pass betydande att Winston Churchill övervägde att ockupera de svenska järnmalmsfälten genom en invasion från Norge. Den planen sattes aldrig i verket, istället beslutade man att minera vattnen kring Narvik för att stoppa handelstrafiken till Tyskland. Detta trots norska protester.

Det var inte enbart Tyskland som Sverige bedrev handel av krigsviktigt materiel med. Även Storbritannien var delvis beroende av oss. Brittiska patrullbåtar som denna MGB 502, trotsade hård sjögång och kall vind på Nordsjön för att leverera kullager från SKF till det brittiska fastlandet. Även Tyskland förlitade sig på svensk export av kullager. En intressant anekdot är att brittiska och amerikanska underrättelsetjänster iscensatte en arbetarstrejk på SKF för att störa exporten av dessa till Tyskland. Sverige var en central plats för underrättelseverksamhet för alla sidor i kriget.
 

När Tyskland förlorade import från andra länder i och med krigsutbrottet 1939, blev den svenska järnmalmen ännu viktigare. Både Winston Churchill och personer ur den tyska försvarsstaben uttryckte sina opinioner om att Tyskland skulle ha stora svårigheter att fortsätta kriget utan den svenska järnmalmen.

Detta bör betraktas som ett gränsfall då det inte föreligger något juridiskt förbud mot att bedriva handel med krigförande nationer. Synar man detta ur ett moraliskt perspektiv så finns det dock rum för tvivel.

 

Svenskt Neutralitet: Två Sidor av Myntet

Den villkorliga svenska neutraliteten under det andra världskriget är ökänd. Men det som skilde denna från det föregående världskriget var att Sverige även var behjälplig de Allierade.

Man kan säga att det började med det finska vinterkriget 1939-1940, då Sverige bistod Finland genom att leverera en stor mängd vapen och manskap. Detta trots den svenska ställningen att man var en icke-stridande part i kriget. Värt att notera är att det inte är enhetligt med de krigslagar som finns att bistå stridande länder med krigsmateriel på detta sätt.

Ytterligare militära aktioner gentemot Sovjetunionen i samspel med Finland skulle följa. Ett exempel är mineringen av det Åländska havet för att försvåra operativ verksamhet av sovjetiska krigsfartyg och ubåtar.

Svenskt jaktflyg som denna, en brittisk Gloster Gladiator (i svensk tjänst: J8), brukades av det finländska flygvapnet under vinterkriget 1939-1940. De svenska stridsflygen flögs av svenska piloter men med finländsk nationalitetsbeteckning. De svenska piloterna var inblandade i ett flertal luftstrider emot sovjetiskt stridsflyg. Även en stor mängd annat krigsmateriel tillhandahölls Finland under kriget, detta trots att det bryter emot internationella krigslagar; svenskt artilleri, luftvärn, pansarvärn och svenska eldhandvapen nyttjades både av svenska frivilliga och finländska soldater under vinterkriget. Som exempel tillhandahöll Sverige bland annat över 50 miljoner patroner, runt 300 000 artillerigranater och över 130 000 gevär.
 

Den tyska permittenttrafiken är ytterligare ett lysande exempel på den otydliga svenska neutralitetspolitiken. Under åren 1940-1943 transporterades över en miljon tyska soldater på svenska järnvägar. Även transport och lagring av tyskt krigsmateriel tilläts på svensk mark. Dessa soldater, stridsvagnar, artilleri och dylikt krigsmateriel kom senare att nyttjas i kriget emot Sovjetunionen.

Man skulle inte behöva överdriva för att beskriva dessa som krigshandlingar från svensk sida. Dock fanns det föga intresse från Sovjetunionen att bedriva ett krig med Sverige. Och när den svenska försvarsmakten förstärktes och tyskarnas krigslycka vände, upphävdes permittenttrafiken till slut.

Men det var inte enbart Sovjetunionen som behandlades på detta sätt. Även Tyskland motarbetades från svenskt håll. Under kriget skulle den svenska underrättelsetjänsten samarbeta med dess brittiska och amerikanska motsvarigheter.

Ett exempel på detta är de drygt tiotal spanings- och avlyssningsstationer som den amerikanska underrättelsetjänsten OSS (föregångare till dagens CIA) tilläts operera på svensk mark. Från dessa stationer bedrevs sabotage och spioneri mot de tyska ockupationstrupperna i Norge och Danmark.

En av det tyska "hämdvapnet" V-2, en ballistisk raket med en sprängladdning på omkring 900 kg, kraschade den 13 juni 1944 i Bäckebo, Småland. Det var under en provskjutning av en raket utan skarp stridsspets som någonting gick fel. Ännu hade de Allierade inte kommit över någon V-2 raket men i utbyte mot ett antal brittiska jaktplan av typ Spitfire, så smusslades i hemlighet vrakdelarna av den kraschade V-2 raketen till Storbritannien. Trots att incidenten ansågs vara en allvarlig säkerhetsläcka i Tyskland, så var Hitler mera positivt inställd. Han menade att denna olyckshändelse tjänade som en bra påminnelse till Sverige att vi inte var utom Tysklands räckvidd.
 

Vidare hamnade information angående tysk skeppstrafik i Östersjön från svenskt spaningsflyg i brittiska händer. Detta var någonting som blev till ett stort irritationsmoment för den tyska försvarsledningen.

Sverige utbildade även danska och norska "polistrupper" i samspel med brittiska kommandosoldater, vilka avsågs att sättas in i sina ockuperade hemländer då slutet var nära för den tyska krigsmakten.

Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att beskriva dessa som handlingar utförda av en neutral part.

Man bör dock komma ihåg, eller utgå ifrån, att regeringarna under denna tid gjorde det man trodde behövdes för att skona Sverige från kriget. Vad den egentliga kostnaden av dessa handlingar (ur ett säkerhetspolitiskt och diplomatiskt avseende) blev är inte helt klart.

 

Sverige Under Det Kalla Kriget

Det är dock inte svårt att föreställa sig att den svenska regeringens handlingar under det andra världskriget färgade den sovjetiska synen på Sverige efter krigets slut. Även de handlingar som utfördes i välmening (dvs. det svenska samröret med brittiska och amerikanska underrättelsetjänster) kunde ju i efterkrigstidens sovjetiska ögon ses som ett visst ställningstagande. Västvärlden var nu den nya fienden.

Det må kanske vara hypotetiskt men inte helt grundlöst att påstå detta.

Vad som dock står klart är att Sovjetunionen sågs som det största hotet mot Sverige i Europa. Men enligt den svenska alliansfriheten ville vi heller inte ställa oss helt på NATO:s sida. I efterhand har det dock visat sig att Sverige haft ett nära samarbete med ett antal NATO-länder under det Kalla kriget. Vilket inte bör komma som någon större chock för de flesta.

Ett exempel på detta är det danska och svenska samarbetet för att avlyssna rysk ubåts- och skeppstrafik i Öresund. Detta är återigen en handling som inte är helt i linje med vad man kallar för en neutral part.

Det fanns även en svensk önskan om en försäkran att NATO skulle vara Sverige behjälpligt om kriget kom. Få hade nog några illusioner om på vilken sida Sverige skulle stå om så blev fallet.

Sovjetiskt marininfanteri under den stora Manöver "Zapad-81", eller "Väst-81". Denna övning involverade bland annat ett imaginärt bruk av kärnvapen och övningens namn ger en ledtråd till vem som var den tilltänkta fienden. Under ett potentiellt krig i Centraleuropa mellan Warszawapakten och NATO skulle marininfanteri likt dessa sättas in mot Danmark, Norge och eventuellt också emot Sverige. Hur Sveriges roll skulle se ut under ett krig i Europa under denna tid hänger mycket på frågan om kärnvapen skulle brukas av fienden eller ej.  Denna bild för tankarna till de råbarkade marininfanterister (med samma svarta uniform) som med stor tapperhet stred mot de tyska invasionsstyrkorna under det andra världskriget. Till vänster i bild ses en sovjetisk amfibievagn av typ PT-76 samt till höger ett skyttefordon av typ BTR-60PB. Bild: Semyon Maisterman/TASS.

Hur mycket visste då Sovjetunionen angående detta hemliga samarbete? Det är inte helt lätt att ta reda på, men eftersom det under en tid fanns en till synes väletablerad sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige så får man i alla fall gissa att en del av detta var känt. Om inte annat fanns det högst troligt misstankar om att Sverige spelade under täcket med NATO i någon mån.

Om den svenska allmänheten kunde gissa sig till att NATO skulle bli en svensk bundsförvant i ett krig, så måste även den sovjetiska sidan ha insett detta.

För visst fanns det sovjetiska anfallsplaner riktade emot Sverige - "krigsförberedelser" som det kallas. Men om det förelåg något verkligt intresse av att bedriva ett invasionskrig mot Sverige är inte hugget i sten. Under den senare delen av det Kalla kriget så hade Sverige en militärmakt att räkna med. Det sovjetiska ledarskapet hade inga illusioner om att Sverige skulle bli en svår nöt att knäcka.

På många sätt så räknade Sovjetunionen med att Sverige skulle behålla sin neutralitet om kriget verkligen kom. Det skulle säkra den skandinaviska flanken och frigöra sovjetiska stridskrafter som kunde nyttjas bättre i Centraleuropa. Man skulle på så sätt undvika att tampas med det förhållandevis starka svenska Försvaret.

När Viggen först togs i tjänst under 1970-talet var den en av världens mest avancerade stridsflygplan. Sverige hade under den senare delen av det Kalla kriget ett starkt luftförsvar som skulle ha inneburit svårigheter för Sovjetunionens eventuella operativa verksamhet under ett krig i Europa. År 1979 togs jakt/attack varianten av Viggen, JA-37, i tjänst vilken skulle utgöra det första försvaret emot sovjetiska luftstridskrafter. Potentiella motståndare till JA-37 var de sovjetiska jaktflygen MiG-21 samt MiG-23, båda vilka var någorlunda jämförbara med Viggen. MiG-23 var snabbare än JA-37, men Viggen hade i sin tur bättre beväpning och bättre radar. Under 1980-talet skulle dock nytt sovjetiskt jaktflyg såsom MiG-29 och Su-27 innebära värre motståndare. Bilden visar en AJS-37 (Attack/Jakt/Spaning). Bild: Alan Wilson.

Därför är den allmänna bilden av att den sovjetiska försvarsmakten skulle besegra den svenska under mycket kort tid något missvisande. Troligtvis är det så som den militära visheten förutspådde - att Sverige skulle besegras - men inte utan att det skulle bli kostsamt för angriparen. Det är mycket troligt att det i det långa loppet skulle bli ett långdraget och problematiskt företag att ockupera Sverige.


Det är värt att poängtera att ett sovjetiskt invasionsföretag riktat mot Sverige sannolikt inte skulle föranledas av någon sovjetisk expansionism - det är en förenklad och missvisande bild. Den norska kusten var mycket mera intressant att säkra för den sovjetiska krigsmakten - detta skulle i och för sig ha kunnat innebära en "genomresa" på svenskt territorium.

Från sovjetiskt håll fanns det en rädsla att Sverige, speciellt de svenska kustvattnen, skulle kunna komma att nyttjas av NATO vid ett anfall. Strategiska ubåtar skulle kunna avfyra ballistiska robotar i nära anslutning till Sovjetunionen på detta sätt.

Om det nu var känt Sovjetunionen att Sverige samarbetade med NATO länder, så är man således inte helt ute och cyklar om man påstår att krigsförberedelserna riktade mot Sverige hade en del av sin grund i vår suddiga neutralitetspolitik.

Denna hypotes (eller faktum om det så önskas) är en ledande del i min uppfattning om att ubåtskränkningarna inte enbart var ett militärt handlande.

 

Nästa del följer inom kort.

 

Ubåtsjakt: Blindbock Under Vattenytan

Ubåtsjakt kan jämföras med att leka blindbock. Den som jagar är mer eller mindre blind och ubåten är mycket bra på att smyga. Det finns dock elektronisk utrustning för att hjälpa den som jagar, men naturligt förekommande förhållanden i havsvatten försvårar ofta arbetet avsevärt.

 

Smygteknik

Innan vi börjar titta på de inneboende svårigheterna med ubåtsjakt så är det bra att ha förståelse för vissa grundläggande koncept.

Till exempel att ubåtar är konstruerade för att vara så tysta som möjligt. Det kan inte överdrivas hur viktigt detta är för en opererande ubåt då en röjd position innebär potentiell livsfara för ubåten och dess besättning.

Under det andra världskrigets första halva så var det ubåten som hade ett övertag till havs. Men i takt med att ny teknologi och taktik för ubåtsjakt introducerades förvandlades ubåten från jägare till byte. Efter kriget skulle ubåten dock ta tillbaka sitt herravälde över haven, återigen tack vare ny teknologi.

Det finns många olika typer av smygteknik som används för att minska ljudet en ubåt ger ifrån sig. Ett exempel är att skrovet utrustas med ett speciellt gummiliknande material som absorberar ljud, detta för att minska risken att den blir upptäckt av SONAR (beskrivet genomgående nedan.)

En annan teknik är att ubåtar ofta har många propellerblad, detta för att få ut så mycket hastighet som möjligt utan att avge lika mycket ljud som en vanlig propeller. Ubåtspropellrar är också konstruerade av speciella legeringar av metall och med krökta eller vinklade propellerblad - allt detta även för att minska ljud vid bruk.

Genom att hänga upp maskineri i ställningar som inte är direkt anslutna till det yttre skrovet eller dämpa dessa med gummi, kan vibrationerna från detta minskas. Detta är dock en förhållandevis ny teknik och som inte var standard på de ubåtar som kommer att vara av intresse i detta fall.

 

Ubåtsbekämpning

För att bekämpa en ubåt krävs det naturligtvis att man vet vart den befinner sig. I förhållande till kommande artiklar om ubåtsjakten i Hårsfjärden så är det viktigt att poängtera att det svenska Försvaret under denna tid använde sig av föråldrade sjunkbomber för ubåtsjakt. Det krävdes att man släppte dessa inom en meter eller mindre från en ubåt för att ens kunna skada den.

Om man vill sänka en ubåt så är torpeder i särklass de bästa vapnen för detta ändamål. Men det finns problematik med att använda sig utav torpeder i kustvatten som innehåller skär, skeppsvrak och grund. Även civil båttrafik innebär hinder för insats med torped.

Vidare är det andra ubåtar som utgör det största hotet för en ubåt, inte krigsskepp.

Torpeder, likt sjunkbomber, kräver även dessa att man har en uppfattning om vart målet befinner sig. Torpeder nyttjades inte i Hårsfjärden 1982, men såkallade incidenttorpeder (torpeder utrustade med mindre sprängverkan) kom att utrusta helikoptrar vid jakten i Karlskronabassängen 1984.

Sjunkbomb fälld från en svensk Helikopter 4. Trots att vattenkaskaden må se mäktig ut så är sjunkbomber trubbiga vapen med anor som sträcker sig tillbaka till det första världskriget. Under 1980-talet var sjunkbomber föråldrade vapen som inte innebar en betydande risk för en ubåt. Det fanns dock modernare vapensystem som bättre skulle ha kunnat brukas för bekämpning av ubåt, med den svenska ubåtsjaktförmågan var begränsad. Foto: PrB / SCANPIX / TT.
 

Det är även värt att lyfta fram det tillsynes motsägelsefulla beteendet av de kränkande ubåtarna i svenska vatten. Nästan all ubåtsjakt föranleds av optiska observationer, till exempel att någon har siktat ett periskop eller ett annat objekt i vattnet.

Det är inte praxis att en ubåt använder sig av periskop när den befinner sig så långt in i andra nationers territorialvatten (någonting som i sig inte är sensationellt då man får utgå från att de flesta nationer med en ubåtsstyrka opererar på detta sätt.)

Periskop kan som sagt observeras från land eller från ytfartyg och kan även upptäckas med hjälp utav radar. Om man använder periskop under dessa förhållanden så gör man det vid tillfällen räknade i ett fåtal sekunder.

Att i fullt dagsljus färdas med periskop ovanför vattenytan under flera minuter är makabert. Detta är någonting som inte tillhör vanligheten för ubåtar i operativ tjänst.

 

Medel För Ubåtsjakt

Vid ubåtsjakt så används huvudsakligen två olika system: passiv och aktiv SONAR.

Passiv SONAR, även kallat för hydrofon, är enkelt beskrivet mycket känsliga undervattensmikrofoner. Dessa tar upp alla olika sorter av undervattensljud och en sonaroperatör lyssnar och spelar in dessa i realtid.

En välutbildad sonaroperatör med ett vasst öra kan klassificera olika typer av ljud enbart med hjälp utav sin hörsel. Till exempel om propellerljud tillhör ett krigsskepp eller ett civil fartyg. Passiv SONAR har fördelen att operatören kan vara okänd för en smygande ubåt.

I efterhand så kan teknisk analys med datorer och ljudbibliotek innehållande frekvensmönster av kända ljud användas för att säkerställa en klassificering av de ljud som spelats in.

Passiv SONAR i bruk på den amerikanska strategiska ubåten USS Maryland. Varje grön linje på skärmarna är ett undervattensljud som hydrofonerna på ubåten avlyssnar. Det resterande gröna plottret är andra bakgrundsljud. Starka linjer betecknar i den här meningen återkommande ljud med en hög skärpa, till exempel från båtpropellerar. Ljuden rullar nedåt på skärmen, varför denna typ av display kallas för vattenfall. Det krävs både kraftfulla datorer och speciell kompetens för att reda ut vad som är vad i vattnet. Foto: US Department of Defense/Gerry J. Gilmore.
 

Aktiv SONAR sänder istället ut ljudsignaler i vattnet och sonaroperatören lyssnar sedan efter ekot av ljudet när det studsar på olika undervattensobjekt. Sonarkontakten visas på en elektronisk skärm och är sändaren nära nog ett objekt så kan man till och med urskilja dess form och detaljer.

Eftersom man vet ljudets hastighet i vattnet så kan man också med ganska god marginal få en uppfattning om avståndet till sonarkontakten. Även riktningen till kontakten kan utläsas.

Nackdelen med aktiv SONAR är att ljudsignalerna som skickas ut även kan höras av en ubåt som är utrustad med hydrofoner (vilket i regel alla militära ubåtar är.) Således kan även ubåten veta avstånd och riktning till den som jagar den. 

Trots att ubåtar är utrustade med aktiv SONAR så använder man det mycket sparsamt. Det är helt enkelt ett ypperligt sätt att röja sin egen position för en fiende genom att sända ut ljud på detta sätt, ungefär som att tända en ficklampa i ett becksvart rum.

Aktiv SONAR är det främsta medlet som används vid ubåtsjakt och är en viktig del i den eldledning som sker vid verkanseld med t.ex. sjunkbomber.

Verkanseld med sjunkbomber eller torpeder skapar dock mycket oljud och bubblor i vattnet som håller sig kvar längre än man kan tro. Detta innebär att man ofta tappar sonarkontakten under en tid efter anfall med dessa vapen. En ubåt kan således använda sig av denna tidsperiod för att byta position.

Aktiv SONAR fungerar genom att skicka ut ljudsignaler i vattnet, här markerade med röd färg, genom en sändare. Sonaroperatören lyssnar sedan på ekot av dessa signaler, markerat med grön färg, som studsar på olika undervattensobjekt. Det är samma princip som fladdermöss använder sig av för att undvika hinder under flygfärd. Denna grafik ger en mycket förenklad bild av detta, i verkligheten finns det en stor mängd olika variabler som försvårar bruk av SONAR. Grafik: Egen, © krigsvetenskap.blogg.se. Ubåtsikon: Anand Prahlad.

 

Naturliga Förhållanden I Vatten

Undervattensljud är en vetenskap i sig. Ljud sprider sig och färdas snabbare i vatten än i luft och generellt sett så ökar ljudets hastighet med högre vattentemperaturer och ett högre tryck (det vill säga vattendjup.)

Det är inte alltid så lätt att förutse hur ljudet sprider sig under ytan, det ligger i stor del i händerna på de naturligt förekommande förhållanden som råder i havsvatten.

Det är heller inte så tyst under ytan som man kanske kan tro. Ljudnivåerna kan uppnå till 80 decibel och ibland över 100 decibel under vissa väderförhållanden. Och en stor mängd av alla undervattensljud kan inte uppfattas av den mänskliga hörseln utan hjälpmedel.

Hydrofoner snappar inte enbart upp ljud av smygande ubåtar utan även ljud från fiskar, däggdjur, räkor, båttrafik, gasbubblor, regn, is, seismisk aktivitet och en mängd andra undervattensljud. Allt detta skapar en rejält plottrig ljudbild.

Grafik som visar effekten termoklin har på undervattensljud. Termoklin är skikt i vatten där temperaturen skiftar markant. Ljud har svårt att tränga igenom dessa skikt och de kan således användas av ubåtar för att hålla sig dolda. En slags skuggzon skapas under vattnet men endast i de vinklar där ljudet studsar emot termoklinet. Här kan man också se hur ljudet kan fastna i en slags kanal då det inte kan ta sig igenom termoklinet och istället studsar mellan det och havsytan. Det kan vara mycket svårt att bedöma och förutse hur ljud beter sig i olika vattenförhållanden, även för de som är utbildade inom ämnet. Grafik: Egen, © krigsvetenskap.blogg.se. Ubåtsikon: Anand Prahlad.

 

Termoklin är ett annat naturligt förekommande fenomen. Dessa är skikt i vattnet där temperaturen skiftar markant.

Har du någonsin badat i en sjö så vet du säkert att det blir kallare i vattnet desto djupare du kommer och desto närmare bottnen du är. Solen värmer bäst vattnet som är närmast ytan. Termoklin har en stor påverkan på hur ljud färdas i vatten eftersom ljudet splittras upp eller studsar på dessa.

Eftersom det kan finnas flera termoklin på olika djup kan det ibland skapa situationer där ljud fastnar i en slags kanaler under vattnet. Dessa kan användas av en ubåt för att hålla sig dold eftersom vissa ljud inte når ytan och vissa ljud från ytan heller inte når bottnen.

Hydrofoner från helikoptrar, ytfartyg och fasta hydrofonlinjer kan dock frångå detta problem genom att sänkas ned under skiktet.

Ljud från aktiv SONAR kan även ta sig igenom termoklin om infallsvinkeln är skarp nog (i förhållande till ubåtsjakt så innebär detta att sändaren måste befinna sig förhållandevis nära ubåten.)

En rörig bild som visar exempel på hur ljud studsar och färdas under vatten. De heldragna röda linjerna avser ljud från aktiv SONAR, medan de streckade är ljud som studsar emot olika undervattensobjekt. Termoklinet, här i svart streckad linje, fungerar som en spegel som ljudet inte kan ta sig igenom. Ytfartyget har i detta fall en släpsonar som kan dras efter skeppet och på ett djup som ligger under termoklinet. På så sätt så kan ljudet från ubåten, markerat i grön färg, snappas upp passivt trots att den aktiva SONARen inte kan upptäcka den. Även ljudet som ubåten avger studsar emot termoklinet. Grafik: Egen, © krigsvetenskap.blogg.se. Ubåtsikon: Anand Prahlad.

 

Östersjön Och Den Svenska Skärgården

Hur förhåller sig dessa naturliga fenomen till vattnet i Östersjön? Det bräckta vattnet i detta innanhav är inte behjälpligt den som vill jaga ubåt utan tjänar istället till fördel för en ubåt som vill vara dold.

Det svenska kustlandskapet, såsom våra skärgårdar, bjuder på ytterligare fördelar för en ubåt. Eftersom havsbottnen sällan är jämn innebär detta att det är mycket svårt att förutse hur ljudet sprider sig efter att ha studsat emot den kuperade undervattensterrängen.

En havsbotten bestående av lera eller sand absorberar även en stor del utav ljudets energi och minskar således avståndet som ljudet färdas avsevärt. Eko från aktiv SONAR begränsas tack vare detta.

En ubåt kan även lägga sig i svackor på havsbottnen i nästan total tystnad vilket ytterligare försvårar det redan problematiska företaget som är ubåtsjakt.

Sonarbild av det 70 meter långa bottenspåret som hittades i anslutning till ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014. Liknande spår hittades även efter incidenten i Hårsfjärden 1982. Olika experter har uteslutit att dessa spår kan ha uppstått på naturlig sätt och att det heller inte rör sig om spår efter t.ex. ankare. Spåren i Hårsfjärden pekade även på att det handlade om en ubåt med utanpåliggande köl, någonting som fanns på flertalet sovjetiska dieselelektriska ubåtar. Det är nog ingen slump att ubåtsjakten 1982 likt den 2014 utspelade sig under oktober månad. Månadsskiftet september-oktober tycks vara det mest gynnsamma för inkräktande ubåtar. Foto: Försvarsmakten, 2014.

 

Olika Typer Av Ubåt

Det finns i huvudsak två olika typer av ubåtar: atomubåtar och dieselelektriska ubåtar. Atomubåtar är ofta mycket stora och framdrivs med hjälp utav kärnreaktorer, således opererar dessa nästan uteslutande i världshaven och inte i kustlandskap.

Dieselelektriska ubåtar är som regel mycket mindre och drivs med hjälp utav dieselmotorer och batterier. Batterierna laddas av dieselmotorerna och används för färd under ytan.

Eftersom en ubåt som drivs med batterier inte har många rörliga delar eller bullrigt maskineri är dessa mycket tysta, ofta mycket tystare än atomubåtar som kräver omfattande kylsystem för sina kärnreaktorer.

Dieselelektriska ubåtar lämpar sig gott för operativ verksamhet i litoralvatten, såsom i kustlandskap och innanhav.

En sovjetisk dieselelektriskubåt av typ Projekt 633, av NATO benämnd Romeo. Denna ubåt togs i operativ tjänst under slutet av 1950-talet och en handfull av dessa fanns i Östersjön fram till att de officiellt togs ur bruk i och med Sovjetunionens sammanfall. Det svenska Försvaret har inspelade ljud från en Romeo som rört sig på svenskt territorialvatten. Romeo-klassen är i storleksordningen 76 meter lång med ett djupgående på ca 5 meter och har en besättning på mellan 40-50 man. Föregångaren till denna typ av ubåt var den såkallade Whiskey-klassen, vilken blev den svenska allmänheten känd när en sådan gick på grund i Karlskrona skärgård 1981. Romeo- och Whiskey-ubåtar har sannolikt opererat i svenska vatten under det kalla kriget.
 

Miniubåtar, de som påstås ha opererat i våra inre vatten, drivs endast med hjälp utav batterier. Detta möjliggör att de kan konstrueras i mindre storlek. Atomubåtar har längder på uppemot 100 meter eller längre, dieselelektriska ubåtar är i storleksordningen 50-70 meter långa. Miniubåtar kan vara så små som 20-30 meter eller mindre.

Miniubåtar lämpar sig av sin natur bäst till verksamhet i kustlandskap med begränsat djup. Deras storlek tjänar även till att utgöra ett mindre mål både för aktiv SONAR och för olika vapensystem.

Batterierna på miniubåtar har begränsad kraft vilket skapar restriktioner när det kommer till deras räckvidd och uthållighet. Således krävs det att de transporteras i nära anslutning till det område där de skall operera. Detta sker med hjälp utav större ubåtar, såkallade moderubåtar, eller av specialbyggda ytfartyg med dolda utrymmen och vattenslussar.

 

Hårsfjärden Och Karlskronabassängen

Det var inte enbart på grund av de bottenspår som hittades som man bedömde att det måste ha rört sig om miniubåtar vid incidenterna i Hårsfjärden och i Karlskronabassängen. Djupet i Hårsfjärden ligger mellan 25 till 30 meter, med ett maxdjup på ca 40 meter. Karlskrona skärgård är många gånger grundare än så.

Trots att man inte kan utesluta att en större ubåt på runt 70 meters längd kan gå in i dessa vatten, bör det dock anses vara osannolikt. Man måste betänka att dessa vatten är svårnavigerade även för sjövana svenskar.

Därför har man resonerat att det måste ha rört sig om miniubåtar i dessa fall, vilket också stämmer bra överens med de spår man funnit på plats. Att det finns miniubåtar i Östersjöområdet är välkänt, dock har det emellertid varit svårt att finna de specifika miniubåtar som påstås ha opererat i Hårsfjärden i tjänst hos den utpekade inkräktaren.

Sonarbild av en kränkande miniubåt vid Hävringe, utanför Oxelösund (ett område av intresse för främmande makt), 1988. Det beräknas att denna var ca 12 meter lång vilket stämmer bra överens med vissa typer av miniubåtar som fanns i tjänst under denna tid. Ett stort antal sjunkbomber sattes in mot inkräktaren, dock utan resultat. Men Försvarsmakten anser att denna incident är en av de närmaste vi kommit att skada en inkräktande ubåt. Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson gav order om att använda verkanseld. Foto: Försvarsmakten, 1988.

 

Sammanfattningsvis

Ubåtsjakt är även under gynnsamma förhållanden ett svårt företag. Sammantaget ubåtars förmåga att hålla sig dolda, de naturliga förhållandena i Östersjön, samt nedrustningen - genom 1972 års försvarsbeslut - av den svenska ubåtsjaktförmågan skapade under 1980-talet en mycket beklämmande situation för det svenska Försvaret.

Det handlade aldrig om någon brist på kompetens, utan snarare brist på resurser för att på ett optimalt sätt kunna bedriva ubåtsjakt. Under tiden hade det svenska Försvaret endast ett handfull helikoptrar och ytfartyg som lämpade sig för detta.

Man får heller inte bortse från att inkräktarna även de måste ha varit specialutbildade och hade troligtvis många års erfarenhet av att operera i svenska vatten. De bjöd alltså inte på något lätt motstånd.

Trots att någon ubåt aldrig lyckades tvingas upp till ytan så går det inte att blunda för all den bevisning som finns att tillgå för att bedöma att det förekom främmande undervattensverksamhet i svenska territorialvatten.

För en lekman är det inte lätt att förstå sig på svårigheterna som föreligger ubåtsjakt, det är ett ämne som av sin natur är tekniskt avancerat även för de som är utbildade inom ubåtsjakt. Men jag hoppas att denna artikel har gett dig ett uns förstående hur svårt det faktiskt är att fånga en ubåt.

Följande artiklar kommer att avhandla incidenterna i Hårsfjärden och Karlskronas skärgård och i skenet av denna artikel så blir det förhoppningsvis lättare att finna sympati för det svenska Försvarets insatser.

För det var inte alltid minkar och sillstim som gäckade ubåtsjaktstyrkan, trots att vissa vill påstå just detta. Det blir en intressant frågeställning i sig att fundera på vilka grunder vissa baserar sin misstro på observationer av främmande ubåt.

Kan det ha varit så, som andra personer, av militär dignitet antog, att fienden var mera närvarande och innästlad än man kanske ville erkänna?