krigsvetenskap.blogg.se

Inom det militärhistoriska fältet finns det en till synes utbredd uppfattning angående M4 ”Sherman” stridsvagnen, vilken tjänade som den amerikanska arméns arbetshäst under det andra världskriget.

Denna föreställning går ut på att M4-vagnen var en dödsfälla för sin besättning, vilket även har spätts på i efterkrigstiden via böcker och Hollywoodfilmer.

Men stämmer verkligen detta; att den var mer benägen att bli till en dödsfälla än sina kontemporära motsvarigheter?

Ammunitionsbrand

Ammunitionsbrand är någonting som uppstår när de granater som finns förvarade i en stridsvagn träffas av glödhett splitter eller annat som får dessa att fatta eld. Det som händer är att drivladdningen och/eller sprängladdningen i granaterna exploderar och detta skapar ofta en kedjereaktion.

Ammunitionsbrand är ofta förödande och ibland så kraftfull att tornet (vilket i sig kan väga flera ton) på stridsvagnen flyger av chassit. Det behöver knappast beskrivas i detalj vad som händer med besättningen när detta inträffar.

Alla stridsvagnar kan potentiellt utsättas för ammunitionsbrand, då alla behöver ammunition i form av granater till sina stridsvagnskanoner. Även dagens stridsvagnar har denna svaghet, dock finns det nuförtiden mycket bättre säkerhetssystem och skyddad förvaring av ammunition för att motverka detta.

M4 "Sherman" - En "Good Enough" Stridsvagn

Innan vi går in på detaljerna kring M4-vagnen så måste vi bekanta oss med den utveckling som låg bakom dess uppkomst. När den designades 1940 så hade den tyska armén redan visat ett flertal gånger hur effektivt pansar kunde användas på det moderna slagfältet.

Den amerikanska doktrinen för pansar vid denna tid följde mer eller mindre samma linjer som övriga nationers. Stridsvagnens huvudsakliga uppgift var att operera bakom fiendens linjer, det vill säga efter att man slagit sig igenom dessa.

Således var det viktigt att stridsvagnen var snabb, så att den kunde täcka så stora avstånd som möjligt. Bakom fiendens linjer fanns viktiga mål som sambands- och ledningscentraler, ammunitionsförråd och artilleri. Det skapade även ofta förvirring och panik när fientligt pansar opererade bakom de egna frontlinjerna.

Även om stridsvagnen enligt den amerikanska doktrinen inte avsågs att tampas med fientliga stridsvagnar i första hand, så hade den amerikanska militären inga illusioner om att detta ändå kunde inträffa. Därför designades M4-vagnen för att kunna bekämpa de tyska och italienska stridsvagnar som fanns i tjänst under denna tid.

Således ansågs M4-vagnen vara fullt kapabel att både bekämpa ”mjuka” hot, såsom infanteri och understödsvapen, och även stridsvagnar. Det skulle visa sig att detta antagande var helt korrekt.

Elddopet och Smeknamnet

M4-vagnen togs först i tjänst i den brittiska armén där den kom att tjänstgöra i Nordafrika. Dess 75mm kanon och förhållandevis tjocka bepansring (jämfört med vissa andra brittiska stridsvagnar) innebar att den bättre kunde bekämpa de tyska stridsvagnar som den mötte på slagfältet.

Förutom dessa fördelar så var M4-vagnen också mekaniskt lätt att underhålla och reparera. En annan välkommen egenskap var 75mm kanonens spränggranater, något som de brittiska stridsvagnskanonerna saknade i större omfattning.

Detta ledde till att M4-vagnen överlag var omtyckt av dess brittiska besättningar vilka tidigare stridit i undermåliga stridsvagnar.

Det var dock under fälttåget i Nordafrika som den fick öknamnet ”Tommy Cooker” (”Tommies” var tyskarnas smeknamn på britterna, på samma sätt som tyskarna kallades för ”Fritz” eller ”Kraut”).

Enligt sägen uppkom detta smeknamn av M4-vagnens tendens att stå i brand efter att den skjutits ut. Men det är oklart om det var just denna stridsvagn som avsågs när smeknamnet myntades.

Den brittiska Cruiser Mk VI ”Crusader”, en annan kontemporär stridsvagn, var minst lika benägen att stå i brand då även denna saknade skyddad förvaring för ammunition. Det finns även gott om bilder på tyska Panzer III och Panzer IV vagnar, vilka var de främsta motståndarna vid denna tid, som står i brand efter att ha skjutits ut.

Ett flertal sovjetiska stridsvagnar hade också en fallenhet att fatta eld, vilket bland annat framgick av de sovjetiska besättningsmännens goda omdömde om M4-vagnen. Den beskrevs som mycket mindre benägen att fatta eld och tack vare detta kunde besättningen ofta söka skydd under den trots att den hade träffats.

Vidare påstås det också av vissa att den bensindrivna M4-vagnen, i motsats till sina dieseldrivna motsvarigheter, var mer benägen att fatta eld på grund av sitt bränsle. Det har dock i verkligheten visat sig att skillnaden mellan diesel och bensin i detta avseende i princip är försumbar.

M4:an och Den Europeiska Fronten

Trots att M4-vagnen tjänade väl på slagfältet i Nordafrika, så skulle den europeiska fronten under senare delen av det andra världskriget bjuda på helt andra förhållanden.

De stora öppna ytorna som fanns i den nordafrikanska öknen byttes mot tät och kuperad terräng i Frankrike och Tyskland. Där pansarstrider ofta hade utkämpats på avstånd som uppnådde 1000 meter eller längre, blev det nu istället vanligare med avstånd på 500 meter eller kortare.

Det fanns även ett antal nya tyska stridsvagnar som hade gjort sin debut på slagfältet. Viktigast av dessa var den medeltunga Panzer V ”Panther” stridsvagnen, samt den tunga Panzer VI ”Tiger” (vilken förvisso de amerikanska trupperna redan stött på i Nordafrika).

Dessa båda vagnar var bestyckade med kanoner som kunde bekämpa alla stridsvagnar de Allierade kunde sätta emot. De var även mycket väl bepansrade.

Dock var det inte alltid som M4-vagnarna behövde möta dessa i strid. Vanligare var det att stöta på den tyska Panzer IV, vilken tjänade som den tyska arméns standard stridsvagn eller StuG III (en pansarvärnskanonvagn baserad på den tyska Panzer III). Båda dessa fanns i stort antal bland annat i Normandie.

Panzer IV var i många fall jämförbar med den amerikanska motsvarigheten. Den hade dock en bättre stridsvagnskanon, men M4-vagnen hade i sin tur bättre bepansring.

M4-vagnens 75mm kanon hade ett kortare eldrör än sin tyska motsvarighet, vilket ledde till lägre mynningshastighet och således en mindre anslagsverkan. Den hade dock inga problem att ta sig an den tyska Panzer IV.

Men visst fanns det gott om hot som var nog för att bekämpa M4-vagnen, den tyska 75mm KwK/PaK 40-kanonen (som utgjorde beväpningen på Panzer IV) inkluderad. Tyska och sovjetiska stridsvagnarna var på samma sätt utsatta för liknande hot - vilket man inte får glömma.

Statistiken - Var M4:an Sämre än Sina Motståndare?

Det enkla svaret är: nej. Men verkligheten är mera komplicerad än så. På papper tycks det klart och tydligt att M4-vagnen var utklassad av de tyngre tyska vagnarna.

Förvisso var den inte bepansrad nog för att stå emot många av de tyska stridsvagns- och pansarvärnskanonerna i tjänst, men det var inte några andra stridsvagnar heller. Även de tyngsta sovjetiska och brittiska stridsvagnarna kunde slås ut av dessa.

Att amerikanerna inte lade någon större möda på att utveckla en tyngre stridsvagn berodde på att M4-vagnen var fullt kapabel att utföra sin uppgift. Dock skulle det snart stå klart att den 75mm kanon som bestyckade M4-vagnen inte var tillräcklig för att bekämpa de tyngre och nyare tyska stridsvagnarna.

Eftersom den tyska Panzer VI var en tung och tekniskt avancerad stridsvagn, antog man helt korrekt att denna inte skulle produceras i något större antal. En grov missbedömning var dock att man gjorde samma antagande om Panzer V-vagnen. Tanken var att pansarvärnskanoner och pansarvärnskanonvagnar med grövre kaliber skulle bekämpa dessa och inte M4-vagnen.

En annan anledning var också att M4-vagnen var förhållandevis billig och lätt att massproducera, vilket ledde till att ett stort antal av dessa producerades under kriget (över 49 000 av olika varianter).

En efterkrigsanalys av de 797st M4-vagnar som förlorades i den amerikanska Första armén under dess fälttåg från juni 1944 till april 1945, visar att 502st av dessa sköts ut av pansargranater.

Dessa 502 stridsvagnar stod för ca 24 % av förlusterna av alla besättningsmän. Å andra sidan stod raketgevär för endast 119st utskjutna stridsvagnar men 33 % av alla förluster av besättningsmän.

Denna analys visar vidare att ca 40 % av dessa 797 utskjutna stridsvagnar stod i brand efter träff. I genomsnitt förlorades 0,78 besättningsmän i M4-vagnar som ej brunnit efter träff, medan i de som stod i brand förlorades 1,28st.

Uttryckt i rena siffror var det total 444st förluster efter brand och 434st förluster utan brand. Skillnaden är alltså inte så speciellt stor. Detta innebär även att det var sällan som hela besättningen fick sätta livet till vid en katastrofal ammunitionsbrand - även om det onekligen inträffade.

Kanadensiska analyser under juni-juli månad 1944 visade en annorlunda statistik. Av de 45st utskjutna M4-vagnarna som analyserades var det 33st, eller 73 %, av dessa som satts i brand efter träff av pansargranater. Men statistiken visar även att 55 % av alla träffar på stridsvagnarna i fråga var i dess sidopansar.

De vanligaste varianterna av M4-vagnen som fanns i tjänst under invasionen i Normandie; M4, M4A1 samt M4A3 hade alla ett sidopansar som inte var tjockare än 38mm. Detta kan jämföras med den tyska Panzer IV med ca 35mm, samt Panzer V "Panther" med en relativ tjocklek på mellan 40-60mm (pga sitt sluttande pansar).

I detta avseende var alltså M4-vagnen ej speciellt mycket sämre än sina vanligaste motståndare. Skillnaden ligger i de operativa förhållandena som stridsvagnen befann sig i.

Under 1944 och fram till slutet av kriget så befann sig den tyska försvarsmakten  till stor del i försvar och reträtt. Detta, tillsammans med det faktum att den som skjuter först ofta vinner strid mellan stridsvagnar, gjorde att M4-vagnen ofta hamnade i bakhåll i den förhållandevis täta terrängen i Centraleuropa.

Sidoträffarna är ett tydligt bevis på detta, då det inte tillhör vanligheten för en stridsvagn att visa sin inte fullt lika bepansrade sida för fienden. Det handlar snarare om välplanerade tyska bakhåll av stridsvagnar och pansarvärn.

Sammanfattningsvis

Det går dock inte att bortse från det faktum att statistiken påvisade en tendens att M4-vagnen fattade eld vid en träff. Det finns dock förklaringar till varför detta inträffade och statistiken påvisar egentligen ingenting som särskiljer sig från andra nationers stridsvagnsförluster.

De operativa förhållandena bör anses vara den största anledningen, då även kontemporära tyska stridsvagnar skulle gå samma öde till mötes om rollerna var ombytta.

Sedan spelade naturligtvis den oskyddade ammunitionen en roll. Detta skulle dock korrigeras med hjälp av en extra pansarplåt på sidopansaret, vilket var ett tacksamt mål för tyskt pansarvärn.

Den andra stora förbättringen för M4-vagnen var introduktionen av skyddad ammunition. Istället för att förvaras mer eller mindre oskyddat så utrustades vagnarna nu med ammunitionsbehållare fyllda med vatten och glykol. Detta innebar att ammunitionen inte fattade eld lika lätt vid en träff. En senare analys visade att denna förbättring markant reducerade antalet ammunitionsbränder.

Från landstigningen i Normandie den 6:e juni 1944 till krigets slut den 15:e maj 1945, hade den amerikanska armén förlorat uppskattningsvis 5 400 M4-vagnar.

Detta kan jämföras med de tyska stridsvagnsförlusterna på mellan 40 000-49 000* (över 33 000 av dessa på Östfronten) och de sovjetiska som översteg 80 000 (av dessa var över 44 000 medeltunga stridsvagnar likt M4-vagnen). Här skiljer sig olika källor men det visar ändå kontrasten mellan dem tydligt.

På det hela taget så har M4 "Sherman" fått ett oförtjänt dåligt rykte. Det handlar inte om någon brist i designen av denna stridsvagn, utan snarare om de operativa förhållanden som den befann sig i. Anfallaren utstår i regel nästan alltid flera förluster än försvararen, vilket detta tydligt visar.

Man får också betänka att stridsvagnar såsom Panzer VI "Tiger" och Panzer V "Panther" endast stod för ungefär 27 % av alla tyska stridsvagnar som producerades under kriget.

Vanligare var det att M4-vagnen fick kämpa emot jämförelsebara stridsvagnar och pansarvärnskanoner - ofta i situationer där försvararen hade ett klart övertag.

*En notering här är att denna siffra inkluderar alla sorter av tyska stridsvagnar, pansarvärnskanonvagnar och andra bepansrade stridsfordon.