Pansarskytte: Ett Förbund Skapat i Himmelen
Ända sedan stridsvagnens debut under det första världskriget har den kommit att forma den moderna tidens krigföring. Den föddes ur nöden av att bryta det blodiga skyttegravskriget och har utvecklats till att bli en av de viktigaste komponenterna i modern krigföring.
Men stridsvagnar är inte mycket utan understöd av infanteriet. Historiken mellan dessa två vapengrenar är lika gammal som stridsvagnen själv.
Pansarskyttets Första Steg
Det till en början rörliga kriget i Centraleuropa under 1910-talet förvandlades till ett ställningskrig tack vare moderna vapen såsom snabbskjutande artilleri och kulsprutor. Infanteriets framryckningar räknades inte sällan i tusentals förluster för ett par hundratals meter.
Ur detta föddes stridsvagnen som ett praktiskt koncept. En sorts rörlig bunker av stål som kunde ge skydd åt det avancerande infanteriet och även understödja dessa med vapeneld. Dessa stridsvagnar var långsamma, inte enbart på grund av mekaniska restriktioner utan även för att det egna infanteriet skulle kunna hålla takt.

Trots att det fanns bepansrade fordon i form av pansarterrängbilar i tjänst hos båda sidor i kriget, hade dessa svårigheter att röra sig i det sönderskjutna och leriga landskap som ofta utgjorde fronten. Stridsvagnen, som drevs med hjälp av drivband, hade desto lättare att manövrera över bombkratrar och skyttegravar.
Det fanns få vapensystem dedikerade för att bekämpa stridsvagnar under denna tid. Förutom direktträffar från fältkanoner så var det fientligt infanteri som utgjorde det största hotet. Om en stridsvagn blev isolerad eller körde fast kunde fientligt infanteri ta sig nära och slå ut den med diverse medel. Detta är en princip som är lika reell idag som då.
Sikten inifrån en stridsvagn är begränsad och det är inte alltid som en vagnchef vill sticka upp huvudet ur luckan under eldgivning. Detta är någonting som infanteriet inte lider av i samma mån. De kan lättare upptäcka hot emot stridsvagnen och försvåra eller förebygga att fientligt infanteri tar sig nära.
Det första världskriget blev det första steget mot den kombinerade krigföring som skulle komma att bli dominerande i världen under följande årtionden.
Manöverkrigföring på Större Skala
Under det andra världskriget kom samspelet mellan stridsvagnen och infanteriet att få en helt ny innebörd. Stridsvagnarna under 1940-talet var flera gånger snabbare än sina förfäder och detta krävde att även infanteriet blev motorburet för att hålla takt.
De tyska pansargrenadjärerna är kanske de mest kända från denna tid. Men även USA, Storbritannien och Sovjetunionen brukade infanteri tillsammans med stridsvagnar.
Med undantag för USA var det dock få länder som hade nog resurser för att motorisera eller mekanisera infanteriet, således blev pansarskyttet till en något exklusiv vapengren. Majoriteten av infanteriet hos de stridande parterna var fortfarande fot- eller hästburet under större delen av kriget.

För att sätta detta i perspektiv så använde sig den tyska armén av över 2,7 miljoner hästar, men endast drygt 22 000 skyttefordon och runt 350-400 000 lastbilar under det andra världskriget. Siffrorna varierar med olika källor men det ger ändå en tydlig bild.
En stor mängd nya vapensystem avsedda för pansarvärn såg också ljuset under denna tid. Pansarvärnskanonen var det mest fruktade vapnet under större delen av kriget, innan infanteri började beväpnas med raketgevär. Dessa handburna pansarvärnsvapen innebar att en enda man kunde slå ut en stridsvagn på egen hand.
Dessa hot kunde dock lättare upptäckas när stridsvagnar opererade tillsammans med det egna infanteriet. Stridsvagnens roll var ofta att understödja genom att bekämpa hot som infanteriet hade svårigheter med. På samma sätt understödde infanteriet stridsvagnen med att upptäcka och bekämpa hot mot denne.

Det andra världskriget introducerade även städer som slagfält på ett helt annat sätt än det föregående kriget. Ofta fick pansar ge upp sin rörelsefrihet för att understödja infanteriet på gator och torg. Detta skulle ännu tydligare visa hur sårbar stridsvagnen var utan understöd av det egna infanteriet.
Vikten av ett nära samarbete mellan pansar och pansarskytte blev en bestående lärdom från kriget. Speciellt så eftersom ett nytt manöverkrig i Centraleuropa verkade nära förestående.
Lärdomar och Bakläxor
Ur askan efter det andra världskriget reste sig USA och Sovjetunionen som de starkaste och mäktigaste militärmakterna i världen. Med lärdomarna från kriget gällande stridsvagnen och det tillhörande pansarskyttet formade dessa nationer den moderna krigföringen och dess principer.
Med den industriella och ekonomiska utveckling som skedde i efterkrigstiden kunde även större delar av världens försvarsmakter mekaniseras i större utsträckning än tidigare. Sovjetunionen blev först med att införa omvälvande principer i manöverkrigföring genom att utveckla världens första pansarbandvagn - BMP.

Pansarbandvagnen var en helt ny typ av maskin, olik de skyttefordon som transporterade trupp under världskriget. Dessa påminner mer om de stridsvagnar de är avsedda att följa i strid än sina förhållandevis oskyddade föregångare.
Tanken var att dessa fordon inte enbart skulle tjäna som trupptransporter utan bestyckades även för att på egen hand kunna bekämpa en mängd olika hot (till och med fientliga stridsvagnar.) De skulle följa infanteriet in i strid mycket närmare än tidigare.
Men de lärdomar som andra världskriget gav glöms lätt bort. Ett tydligt exempel på detta inträffade på nyår 1994/1995 under det första Tjetjenienkriget.

När den ryska 131:a motoriserade skyttebrigaden utan större svårigheter nådde sitt mål, järnvägscentralen i huvudstaden Groznyj, parkerade man sina skyttefordon och pansarbandvagnar i fina led på gator och i gränder. De oerfarna värnpliktiga soldaterna posterade varken vaktposter eller säkrade sina fordon.
De tjetjenska trupperna uppmärksammade detta. Under det följande bakhållet, en strid som pågick under ett par dagar, förintades den ca 1 000 man starka skyttebrigaden. 20 av 26 stridsvagnar och runt 100 av 120 stridsfordon sköts ut av de tjejenska trupperna.
Även det nuvarande kriget i Syrien har bjudit på en uppvisning av hur man inte skall bruka stridsfordon i bebyggelse. Den syriska armén har uppskattningsvis förlorat över 1 800 stridsvagnar och stridsfordon av olika slag - en betydande del av dessa inom tätbebyggda områden.

Stridsvagnar är kraftfulla vapen om de används på rätt sätt. Pansarskyttet fyller därför en mycket viktig roll i manöverkrigföring. Dock har den senaste tidens krigföring skiftat mer till städer och tätbebyggda områden, miljöer som av sin natur är farliga för stridsfordon.
Att stridsvagnar och pansarbandvagnar får ge upp sin största fördel, att manövrera på öppet fält, innebär stora risker.
Vissa militärer har börjat se över stridsvagnens roll i den moderna krigföringen på grund av just detta. Hur framtiden kommer att se ut är svårt att sia om, men doktrinerna för krigföring börjar skifta fokus till att bekämpa hybridhot under dessa förutsättningar.
Men så länge som stridsvagnen har en plats i krigföring så kommer även pansarskyttet att fylla en viktig funktion.
Den ena kan inte existera utan den andra.