Gripen Mot Ryska Rovfåglar

Låt oss ponera att den svenska JAS 39 Gripen skulle befinna sig i luftstrid ovanför svenskt territorium.

Vilka motståndare skulle den potentiellt kunna stöta på och hur står sig det svenska jaktflyget rent tekniskt mot dessa?

En liten notering: alla specifikationer angående JAS 39 Gripen gäller C-varianten av flygplanet.

 

Gripen: Svensk Ingenjörsteknik i Världsklass 

Gripen är ett mycket kompetent multirollflygplan av 4,5:e generationen. Tack vare en instabil konstruktion, med delta- och canardvingar så kan Gripen utföra akrobatiska manövrar i luften som annars inte vore möjliga.

Dessutom är det utrustat med ett fly-by-wire system vilket översätter pilotens rörelser av styrspaken till ett datorsystem. Allt detta gör att Gripen räknas som ett super-manöverdugligt flygplan.

Flygplanet drivs framåt av en kraftfull amerikansk-tillverkad jetmotor av typ General Dynamics F-141. Med hjälp utav efterbrännkammare så kan Gripen uppnå en topphastighet på runt 2400 km/h. Gripen är även ett utav få flygplan i världen som kan flyga i överljudshastighet utan hjälp av efterbrännkammare, någonting som kallas för supercruise.

Gripen i all sin prakt. Sverige har med JAS 39 skapat ett av världens bäst ansedda multirollflyglan vilket inte är någonting att försaka. Här kan man tydligt se konfigurationen av delta- och canardvinge (monterade på motorernas luftintag). Gripen är av sin design instabil vilket innebär att den kan utföra häftiga manövrar i luften som annars inte vore möjliga. För att piloten inte ska förlora kontrollen över flygplanet så översätts alla rörelser från styrspaken till en dator. Datorn skickar sedan signalerna till de rörliga delarna och skapar på detta sett de mest effektiva rörelserna i luften. Likt många andra stridsflygplan av liknande typ så är Gripen låst till manövrar på max 9G och -3G. På bilden kan man tydligt se vapenbalkarna på vingarna som kan bära vapensystem för både luft-, sjö- och markmål. Många av internationella vapensystem kan användas av Gripen vilket gör att den potentiellt kan operera över hela världen utan några omfattande modifikationer.
 

Med en längd på 14,1 meter, en höjd på 4,5 meter samt en vingbredd på 8,4 meter så är Gripen ett förhållandevis litet flygplan. Ett olastat JAS 39 väger runt 6 800 kg och har en maximal startvikt på 14 000 kg. Den kan bära med sig runt 5 300 kg yttre last och har en invändig bränsletank med kapacitet för runt 3 000 kg bränsle. Detta ger Gripen en aktionsradie på ca 1 500 km.

Som försvar är Gripen utrustad med en 27mm automatkanon av typ Mauser BK (svensk beteckning: m/83), kanonen har en maximal eldhastighet på 1 700 skott per minut och en effektiv räckvidd på ca 2 700 meter.

Vidare kan Gripen även bestyckas med en stor mängd olika vapensystem för markmål. Dock kommer vi att fokusera på vapensystem avsedda för luftstrid, av vilka det finns två huvudsakliga.

Bilden visar ett amerikanskt jaktplan av typ F-22 som just avfyrat en AIM-120 AMRAAM (Advanced Medium-Range Air-to-Air Missile). AIM-120 roboten har funnits i tjänst sedan 1990-talet och är en av världens bästa jaktrobotar. Den använder sig av en aktiv radarmålsökare som aktiveras när den är inom 10-20 km från sitt mål. Skulle målet använda sig av störsändning så kan AIM-120 roboten ändra till passiv sökning och låsa på signalerna från störsändningen. Direkt efter det att jaktroboten har avfyrats så behöver piloten inte göra någonting ytterligare, utan kan fokusera på annat. Tidigare AIM-120 varianter har räckvidder på runt 75 km, men nyare versioner har ökat räckvidden till över 100 km. AIM-120 licenstillverkas i Sverige och har inom Försvarsmakten beteckningen Jaktrobot 99 (RB 99).
 

Jaktrobot 99 (hädanefter: RB 99) är en svensk version av den amerikanska AIM-120B AMRAAM. En mycket kompetent jaktrobot som använder sig av aktiv radarmålsökning för att hitta sitt mål. Detta innebär att piloten som avfyrar roboten endast behöver låsa den på målet, sedan tar roboten över och piloten kan fokusera på annat.

RB 99 har en räckvidd på ca 75 km och uppnår en hastighet på 4 900 km/h, vilket - tillsammans med det faktum att den även kan låsa på mål som brukar störsändare - gör den till en svårbekämpad robot.

Den andra sorten av jaktrobot Gripen kan bära med sig är Jaktrobot 98, även kallad för IRIS-T, med härkomst från Tyskland. RB 98 är avsedd för korta avstånd och använder sig av en infraröd målsökare för att låsa sig på ett mål.

Den har en maximal räckvidd på ca 25 km och kan uppnå hastigheter på runt 3 700 km/h. Dess förmåga att filtrera bort motmedel såsom facklor gör den mycket svår att bekämpa.

Den tyska IRIS-T är ett exempel på en modern jaktrobot för närstrid. Inom den svenska Försvarsmakten har den beteckningen Jaktrobot 98, men den finns även i tjänst i ett flertal andra länder. Likt det norska närluftvärnssystemet NASAMS, så beslutades det 2013 att det föråldrade svenska RBS 70 systemet skall ersättas av IRIS-T robotar med ökad räckvidd. Tillsammans med PATRIOT systemet så kommer IRIS-T att utgöra det svenska luftvärnet framöver. Efter Sovjetunionens fall under 1990-talet så upptäckte man genom kvarvarande sovjetiska jaktrobotar i forna Östtyskland, att man hade underskattat sovjetiska jaktrobotars förmågor i strid. Således utvecklades IRIS-T som ett alternativ till den amerikanska AIM-9 roboten som fanns i tjänst inom NATO. Intressant nog har det experimenterats med målsökningssystem för att bekämpa markmål med IRIS-T roboten som bas. IRIS-T är även en mycket manöverduglig jaktrobot och har till och med möjlighet att skjuta ned andra jaktrobotar - en förmåga som är mycket sällsynt. Bild: HaraF, 2006.
 

För att nyttja dessa vapensystem har Gripen ett radarsystem av typ PS-05/A, en pulsdopplerradar med en räckvidd på runt 120 km. Radarsystemet är en multifunktionsradar som snabbt kan ställas om från luftmål till markmål och som vidare kan spåra ett stort antal mål samtidigt. PS-05/A har genomgått ett antal uppdateringar vilket gör det till ett mycket modernt radarsystem.

Och om det inte har framgått redan, så kan det tilläggas att JAS 39 är ett stridsflygplan som har både överraskat och imponerat många internationella parter. Gripen räknas till ett av de bästa stridsflygplanen i världen.

 

Motståndare På Andra Sidan Östersjön 

Om man ponerar att svenska piloter skulle befinna sig i luftstrid, så måste man nog förutsätta att motståndaren kommer från Öst. Ryssland har ett stort antal jaktflygplan och betydande del av dessa är grupperade runt Östersjön med omnejd.

Skulle Gripen möta motstånd skulle det troligtvis vara det ryska Suchoj Su-27 (NATO beteckning: Flanker-C), ett jaktflygplan med rötter i det Kalla kriget. Su-27 introducerades först under 1980-talet som ett svar på en ny generation av amerikanska jaktflygplan, såsom McDonnell Douglas F-15 ”Eagle”, Grumman F-14 ”Tomcat” samt General Dynamics F-16 ”Falcon”.

Likt Gripen så är Su-27 supermanöverdugligt och trots att det kan bära med sig vapensystem för markmål så är det i grund och botten ett fullblodigt jaktflygplan. Den mest moderna versionen av stridsflygplanet är Su-27SM3.

Den ryska Suchoj 27 i all sin prakt. Su-27 är ett kraftfullt multirollplan som bäst passar sig i luftstrid mot andra stridsflygplan. Det introducerades under 1980-talet som ett svar på nya amerikanska stridsflygplan och tog västvärlden med storm. Tanken bakom Su-27 var att denna skulle skydda Sovjetunionen mot amerikanska bombflygplan eller agera eskort åt sovjetiska bombflygplan. Således designades den att flyga långt och snabbt. Den snarlika MiG-29 skulle kämpa mot fienden närmare de faktiska frontlinjerna, även om Su-27 troligtvis skulle fylla samma roll i ett krig. De två kraftfulla AL-31F motorerna kan driva det 16 ton tunga flygplanet i hastigheter uppemot 2 900 km/h med hjälp utav efterbrännkammare. Su-27 blev det första ryska stridsflygplanet som använde sig av fly-by-wire system, vilket inte var helt oproblematiskt till en början. Man kan enkelt skilja en Su-27 och en MiG-29 åt genom att titta på flygplanskroppen. MiG-29 är till en början mindre och flygplanskroppen är lite tjockare runt cockpiten (inte helt olikt en amerikansk F/A-18 sedd ovanifrån). MiG-29 har inte heller bommen mellan motorernas munstycken eller balkar för jaktrobotar på vingspetsarna. Bilden visar en Su-27SKM, en variant avsedd för export. Bild: Dmitriy Pichugin, 2005.

Vidare finns det tre andra huvudsakliga varianter av Su-27. Su-30M Flanker-G är en tvåsitsig variant med uppgraderad avionik främst avsedd för bekämpning av mark- och sjömål. Su-33 är den ryska flottans version avsedd för bruk på hangarfartyg. Sist med inte minst finns Su-35S Flanker-E, den mest avancerade varianten av dem alla och denna räknas (likt Gripen) till att vara av 4,5:e generationens stridsflygplan.

Su-27 är ett större jaktflygplan än Gripen med en längd på 21,9 meter, höjd på 5,9 meter samt en vingbredd på 14,7 meter. En olastad Su-27 väger kring 16 000 kg och av detta är 9 400 kg bränsle i interna bränsletankar.

Med sig kan den bära 4 430 kg yttre last fördelat på tio stycken vapenbalkar. Den maximalt tillåtna totalvikten är 16 300 kg eller 33 000 kg med uppgraderade landningsställ. Su-27 har en aktionsradie någonstans inom 1 500-3 700 km, men detta varierar med last.

Likt Gripen är Su-27 utrustad med efterbrännkammare men är tvåmotorig och kan således uppnå en högre topphastighet på ca 2 900 km/h. Med last så blir topphastigheten något mindre, runt 2 400 km/h.

Ställda sida vid sida så är JAS-39 Gripen och Su-27SM "Flanker-B" jämförbara i ett antal olika avseenden. I grund och botten så är JAS-39 ett modernare stridsflygplan än Su-27; trots att det ryska jaktflygplanet har uppgraderats ett flertal gånger. Su-27:an är ett större och tyngre jaktflygplan vilket innebär att Gripen har ett övertag när det kommer till manöverduglighet. Det ryska jaktflygplanet kan dock flyga snabbare och högre, bland annat tack vare dess två kraftfulla jetmotorer. Aktionsradien är beroende av hur mycket last/bränsle som stridsflygplanet bär med sig och även vilken höjd det flyger på, dock så har Su-27:an en större räckvidd i grunden. Den kanske största fördelen som Su-27:an har jämfört med Gripen är antalet jaktrobotar som den kan bära med sig. Rent radar-mässigt så är det svårt att säga med säkerhet vilken av de två som är bättre, den ryska N001V radarn har potentiellt större räckvidd medan PS-05/A har ett större sökfält. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Beväpning består utav en 30mm automatkanon av typ Gsh-301-1 vilken har en eldhastighet på 1 800 skott per minut. Den kan även bära med sig totalt 10 stycken jaktrobotar (två av dessa för närstrid), vilket kan jämföras med Gripens förmåga att bära totalt sex stycken (varav två för närstrid). 

Som hjälp för att hitta och låsa mål är Su-27 utrustad med en N001V radar (PLPK-27), med en räckvidd på ca 100 km. Den har även ett IRST (Infra-red search and track) system (OEPS-27) vilket söker efter infraröd strålning, detta kan brukas för att bekämpa mål utan att använda radar.

Det finns ett antal olika jaktrobotar som Su-27:an kan utrustas med. Bland dessa är R-27 (NATO-beteckning: AA-10 "Alamo") den vanligaste. Denna jaktrobot finns i ett flertal olika varianter, vissa med semi-aktiv radarmålsökare och vissa med IR-sökare. R-27 robotarna har som maximalt en räckvidd på runt 90 km, detta är dock endast under optimala förhållanden.

Bilden visar ett ryskt MiG-29 jaktflygplan, här i tysk tjänst, som avfyrar en R-27 robot. Jämfört med RB 99 som har en längd samt vikt på 3,6 meter och 156 kg respektive, så är R-27 roboten en bjässe med en vikt på 253 kg och en längd på 4 meter. Troligtvis rör det sig om R-varianten av R-27 roboten som avfyras på bilden, vilket innebär att den använder sig av semi-aktiv radarmålsökare. Det finns uppemot åtta olika varianter av jaktroboten, T-varianten använder IR-sökare, ER- och ET-varianterna är större och har längre räckvidd. Vidare finns P- och EP-varianterna med passiv radarmålsökare, samt EA-varianten med aktiv radarmålsökare. Storleken på jaktroboten innebär även att den bär med sig en större sprängladdning än RB 99; 39 kg kontra 22,5 kg. R-27 finns i tjänst i ett stort antal olika försvarsmakter världen över, speciellt i länder tillhörande forna Sovjetunionen. Jämfört med RB 99 så är det dock en föråldrad och i viss mån sämre jaktrobot.

Vidare kan Su-27:an bära med sig jaktrobotar för närstrid, den mest vanligt förekommande av dessa är R-73 (NATO-beteckning: AA-11 "Archer"). R-73 roboten är en av de bästa av sitt slag i världen. Jämfört med IRIS-T roboten så har den dock ett antal nackdelar, förutom en något större räckvidd (runt 30 km).

För det första så är den långsammare, med en hastighet på 3 087 km/h och för det andra så har den ett maximalt synfält på 45 grader åt båda håll (jämfört med IRIS-T robotens synfält på 90 grader).

För den som vill se prov på både Su-27:ans kraftfulla motorer samt dess manöverduglighet, finns denna video (i detta fall rör det sig om en Su-33):

 

Gripen i Luftstrid: De Första Skotten

För att kunna föreställa sig hur en luftstrid mellan dessa två stridsflygplan skulle kunna se ut, så måste man betänka ett stort antal olika faktorer. Från ett rent tekniskt perspektiv så är JAS 39 ett modernare stridsflygplan, även om den ryska Su-27SM har uppgraderats med tiden.

Låt oss ponera att ett Gripen-plan och en Su-27 möts på ett avstånd på runt 100 km. Båda piloterna är medvetna om varandras närvaro tack vare spaningsradar och flygledning. I detta scenario och på detta avstånd så är det ingen av piloterna som kommer att avfyra en jaktrobot.

Eftersom avståndet är så stort att de två piloterna inte kan se varandra utan hjälp utav radar, så kallas scenarion likt dessa för BVR-strid (Beyond Visual Range).

Grafiken visar det första skeendet i det påhittade scenariot. Även om Su-27:ans (b) radar har en räckvidd på runt 100 km, så kan den inte låsa ett mål (a) förrän det befinner sig inom 65-70 km. Själva R-27 (c) roboten har dock en räckvidd på runt 90 km (i bästa fall) och kan alltså avfyras mot ett mål som radarn har upptäckt, men inte låst. När målet befinner sig inom räckhåll för eldledning från Su-27:ans radar, så kan den börja att söka sitt mål med sin semi-aktiva radarmålsökare. När detta inträffar, i relation till det här scenariot, så innebär det även att Su-27:an nu är inom räckhåll för beskjutning från Gripen-planet. Grafik: blogg.krigsvetenskap.se
 

Avståndet minskar snabbt och det blir mest sannolikt den ryske piloten som avfyrar det första skottet i striden. Detta tack vare R-27 robotarnas större räckvidd. Enligt rysk taktik och doktrin för luftstrid så är det även sannolikt att han avfyrar fler än en robot. Troligtvis en blandning av jaktrobotar med semi-aktiv radarmålsökare och IR-sökare.

Anledningen till detta är att försvåra motståndarens försök att bekämpa robotarna med motmedel. Men det är även ett sätt att överkomma R-27 robotarnas inneboende svagheter jämfört med mera moderna jaktrobotar. Flera jaktrobotar innebär större sannolikhet för en träff.

Det är också sannolikt att en R-27 robot med IR-sökare avfyras på ett kortare avstånd eftersom denna inte kan motta uppdateringar om målets position när den väl har avfyrats.

Även om R-27 robotarna avfyras på ett avstånd på runt 90 km, så kan den ryska N001V radarn inte låsa ett mål förrän det befinner sig någonstans inom 60-70 km. Så fort som den svenske piloten blir varse om att jaktrobotar har avfyrats mot honom och Su-27:an befinner sig inom räckhåll, så kommer han att besvara elden. När den ryska eldledningsradarn börjar att låsa Gripen så innebär det att Su-27:an befinner sig inom skotthåll för en RB 99 robot.

Det må så plottrigt ut, men grafiken försöker göra rättvisa åt det organiserade kaos som är en naturlig del utav all strid. Det handlar om förlopp som räknas i sekunder snarare än minuter, två stridsflygplan möts i hastigheter som tillsammans överstiger 1000 km/h. 1) När Gripen (a) befinner sig inom räckhåll för den ryska Su-27:ans eldledningsradar, så innebär det även att det ryska jaktflygplanet är inom räckhåll (b) för Gripens jaktrobotar. 2) Den svenske piloten avfyrar en eller flera RB 99 mot Su-27:an. Under denna tid så är den ryska R-27 roboten redan på väg mot Gripen. Direkt efter det att RB 99 roboten har lämnat vapenbalken så påbörjar den svenske piloten arbetet med att bekämpa det inkommande hotet. Detta sker genom en kombination av snäva manövrar och motmedel (e). 3) Under denna tid så har den svenska RB 99 roboten slagit på sin aktiva radarmålsökare (d), vilket tvingar den ryske piloten till att bryta radarlåsning på Gripen. R-27 roboten flyger nu blind genom luften (c) utan någon möjlighet att hitta målet. 4) Likt den svenske piloten så måste den ryske piloten påbörja snäva manövrar och motmedel (e) för att försöka undkomma den inkommande RB 99 roboten. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Den ryske piloten blir inte direkt medveten om att en eller flera RB 99 har avfyrats mot honom. Detta för att eldledningsradarn på Gripen inte behöver låsa målet utan endast spåra det, för att kunna avfyra jaktrobotar. Så fort som RB 99 robotarna har lämnat vapenbalkarna så kan den svenske piloten börja med att bekämpa de inkommande jaktrobotarna.

Detta sker genom snäva manövrar, störtdykning, ökad hastighet samt motmedel. När väl RB 99 robotarna befinner sig någonstans inom 10-20 km från Su-27:an så aktiveras deras aktiva radarmålsökare. Den ryske piloten blir varnad genom sin radarvarnare, men har nu endast ett fåtal sekunder på sig att undvika det inkommande hotet.

Likt den svenske piloten måste han börja manövrera och bruka motmedel. Detta innebär i sin tur att han måste bryta sin radarlåsning på Gripen. R-27 robotarna flyger nu blint genom luften utan någon möjlighet att finna sitt mål. En R-27 robot med IR-sökare kan potentiellt fortfarande vara ett hot.

Men den svenske piloten är utbildad inom rysk luftkrigföring och använder sig av en kombination av remsor och facklor för att bekämpa de inkommande jaktrobotarna. Huruvida den, eller de, svenska RB 99 robotarna träffar sitt mål eller inte kan man endast spekulera i. Dock får man betänka att sannolikheten är mycket hög - RB 99 är en mycket farlig och kompetent jaktrobot.

Oavsett så finns det möjlighet för den svenske piloten att avfyra ytterligare en RB 99 mot Su-27:an när denne försöker att undvika den första. Sannolikt så har den ryske piloten en mycket svårare uppgift att undvika jaktrobotarna än den svenske.

 

Så, summa summarum för detta scenario är att i BVR-strid så skulle Gripen ha en stor fördel och således en större chans att segra. Det finns dock en mängd med olika variabler som skulle kunna förändra scenariots utkomst i verkligheten, men alltför många för att lista här.

I närstrid, eller kurvstrid som det kallas, så skulle de två stridsflygplanen vara lite bättre jämställda. Detta leder till att striden potentiellt blir häftigare och att seger endast kan vinnas med små marginaler.

Hur kurvstrid mellan Gripen och Su-27 potentiellt skulle kunna utspela sig kommer vi att titta på i nästa del.

 

 

Luftstrid: Jaktrobotar Och Motmedel

Nästkommande artikel kommer att handla om den svenska JAS 39 Gripen och vad som potentiellt skulle kunna hända om denna skulle befinna sig i strid ovanför svenskt territorium i nutid.

För att bättre kunna förstå den artikeln, så kommer här en introduktion till några av den moderna luftkrigföringens vapen och luftstrid i allmänhet.

 

Värmesökande Jaktrobotar

När det kommer till modern luftkrigföring så spelar jaktroboten en väsentlig roll. Sedan de först introducerades under 1950-talet så har de förändrat hur strid i luften utspelar sig.

De första jaktrobotarna använde sig av infraröd strålning för att söka sig till sitt mål. Inte genom att sända ut några signaler utan istället att leta efter starkt lysande källor, t.ex. som värmen från en jetmotor.

Har en IR-sökare endast himlen som bakgrund och en varm jetmotor att leta efter kan jobbet vara enkelt. IR-sökare kräver att målbilden inte är allt för plottrig, därför har många av dem ganska restriktiva synfält där sökaren kan leta efter sitt mål.

Detta gör jaktrobotar av denna typ mest effektiva i närstrid, speciellt i kurvstrid då det ena jaktplanet befinner sig bakom det andra.

En jaktrobot med IR-sökare träffar sitt mål. I det här fallet handlar det om den amerikanska jaktroboten AIM-9L Sidewinder, en jaktrobot som har blivit standard i många delar av världen. Man kan tydligt se på den mittersta bilden hur jaktroboten söker sig till den varmaste punkten (dvs. den som avger mest infraröd strålning) i detta fall utblåset från drönarens jetmotor. Bilden togs under tester av den nya L-varianten av Sidewinder, 1978. Jaktrobotar av denna typ användes flitigt av båda sidorna i kriget och erfarenheterna ledde till utvecklingen av nya varianter. L-varianten av AIM-9 var den första jaktroboten med all-aspekt sökare vilket innebar att den kunde avfyras mot mål även om de inte visade det varma utblåset från sin jetmotor. Sedan dess har AIM-9 utvecklats i flera varianter - den senaste AIM-9X. Bild: U.S. Navy.

Äldre IR-sökare hade synfält på ca 25-30 grader åt alla riktningar (dvs. totalt 60 graders synfält i en kon) och kunde endast låsa sig på mål som visade utblåset från sin jetmotor. De var heller inte helt ovanligt att de tappade siktet på ett manövrerade mål eller låste sig på Solen.

Moderna varianter har ett mycket större synfält (omkring 60 grader åt båda håll) och vissa av de bästa kan söka mål som befinner sig närmare 90 grader från det avfyrande jaktflygplanet.

Detta beror dels på att själva IR-sökarna är känsligare och bättre kan sortera bort andra källor som inte är av intresse. För att detta skall vara effektivt så måste de kontinuerligt kylas vilket uppnås genom att använda argongas eller kväve.

Det finns två saker som skiljer IR-sökande jaktrobotar åt när det kommer till själva målsökandet: om de är all-aspekt eller inte och enfärgade eller flerfärgade. Moderna varianter har vad som kallas för en all-aspektsökare (engelskans: all-aspect) vilken är så känslig att den kan låsa ett mål från alla perspektiv (dvs. vinklar).

Jaktrobot med IR-sökare, då och nu. Nutidens IR-sökare är inte lika begränsade när det kommer till målets aspekt, eller sökarens eget synfält, som deras föregångare. Teoretiskt sett kan de modernaste jaktrobotarna med IR-sökare spåra mål i vinklar som närmar sig 90 grader från stridsflygplanet som avfyrar den. Detta kräver dock att piloten har tillgång till HMD (Helmet Mounted Display), ett system som elektroniskt visar information direkt på pilotens visir, för att kunna låsa ett mål på detta sätt. Piloten markerar vart sökarhuvudet på jaktroboten skall söka efter sitt mål, detta innebär alltså att det inte är helt nödvändigt att låsa målet innan jaktroboten avfyras. Notera att vinklar och skalor i denna grafik endast är för illustration och är därför inte enhetliga med varandra. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se; Flygplansikoner: Anand Prahlad, IN och Marat, RU.
 

De IR-sökare som enbart förlitar sig på infraröd strålning kallas för "enfärgade" och moderna varianter som även använder ultraviolett strålning för målsökning kallas för "flerfärgade".

Det klassiska motmedlet att använda mot jaktrobotar med IR-sökare är så kallade facklor, starkt lysande signalljus vilka skjuts ut i snabb följd bakom stridsflygplanet. Detta leder till att jaktrobotens IR-sökare inte längre kan skilja på vad som är ett varmt jetutblås eller inte.

Flerfärgade IR-sökare nyttjar UV-strålning för att särskilja motmedel från det riktiga målet. Således är dessa mycket svåra att bekämpa med konventionella facklor. Det finns andra motmedel som kan vilseleda moderna jaktrobotar av detta slag, men dessa hör inte till normen.

 

Radarsökande Jaktrobotar

Den andra typen av jaktrobot som är ledande är de som använder sig av radar för att söka upp sitt mål. Man kan dela upp dessa jaktrobotar i två typer, beroende på hur de använder radar för att bekämpa ett mål.

Semiaktiv radarmålsökning innebär att jaktroboten följer radarsignalerna från jaktplanet som avfyrade den. Detta var den vanligaste typen av radarmålsökare i tidiga jaktrobotar eftersom den är förhållandevis enkel att konstruera.

Problemet med jaktrobotar av denna typ är att piloten kontinuerligt måste belysa målet med flygplanets radar tills dess att roboten träffar. Detta innebär att om piloten måste manövrera för att undvika hot så bryts radarsökningen och roboten kommer med största sannolikhet att missa.

Grafiken visar hur en jaktrobot med semi-aktiv radarsökare fungerar. 1) Den angripande piloten (a) använder sin egen radar för att belysa målet (b), detta skickar information till jaktroboten (c) som kan avfyras när den har låst sig på målet. 2) Efter det att jaktroboten har avfyrats måste radarsystemet fortsätta att belysa målet under jaktrobotens färd. Detta för att kunna beräkna när och var jaktroboten kommer att träffa målet, denna information översätts till robotens styrfenor vilka sätter den på rätt kurs. 3) Slutligen så kommer jaktroboten att träffa målet, om radarsystemet behåller sin låsning på målet det vill säga. Jaktrobotar av detta slag är mycket enklare att konstruera än jaktrobotar med aktiv radarmålsökning. Därför var de tidigare vanligare än den andra varianten. Men eftersom att piloten måste behålla låsning på målet tills det att jaktroboten träffar, sätter det restriktioner på vad han kan och inte kan göra. Av den anledningen så är aktiv radarmålsökning mera önskvärd. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se; Flygplansikoner: Anand Prahlad, IN och Marat, RU.
 

Mer moderna jaktrobotar som använder aktiv radarmålsökning har sin egen radar och lider inte av detta problem. Det enda som krävs är att piloten låser målet med sin radar och avfyrar roboten, sedan letar roboten själv upp sitt mål utan att piloten behöver göra någonting.

Uppdaterad information angående jaktrobotens position i relation till målet skickas kontinuerligt till jaktroboten genom en krypterad datalänk. Informationen översätts sedan till rörelser i jaktrobotens styrfenor vilka styr den på rätt kurs.

Jaktrobotar av denna typ är mycket farliga eftersom eldledningsradarsystemet på ett jaktflygplan inte behöver låsa radarn på målet för att avfyra roboten. Radarsystemet kan spåra ett stort antal mål samtidigt, något som på engelska kallas för soft-lock.

På detta sätt får målet ingen förvarning om att en jaktrobot med aktiv radarmålsökning har avfyrats. Den enda varningen piloten får är när radarvågorna från sökradarn träffar flygplanet. Han måste därför utgå ifrån att en robot redan är avfyrad mot honom. Överraskningen kommer när jaktrobotens egen radar aktiveras - då kan det redan vara försent.

 

Att Bekämpa Jaktrobotar

Det finns ett antal olika tekniska och elektroniska motmedel ett stridsflygplan kan utrustas med för att reducera risken att bli träffad av en målsökande jaktrobot. Piloten i det angripna stridsflygplanet kan även använda sig av en del egna trick.

Ett av de mest grundläggande försvaren en pilot kan utföra för att undvika inkommande jaktrobotar är att göra snäva manövrar i luften. I sin ensamhet är detta dock inte speciellt effektivt mot moderna jaktrobotar, men tillsammans med andra motmedel så fyller det en viktig funktion.

För det första så tvingar det jaktroboten att förlora rörelseenergi eftersom den själv måste manövrera för att träffa målet. Om jaktroboten avfyrats på ett långt avstånd innebär det att den kanske inte har nog med energi att träffa ett manövrerande mål.

Många jaktrobotar har dock förmågan att manövrera tiofaldigt bättre än stridsflygplan, speciellt jaktrobotar för närstrid.

Genom att placera en inkommande jaktrobot runt 90 grader (1) från det egna stridsflygplanet (a) så kan en pilot öka sina chanser att undvika jaktroboten (b). Jaktroboten beräknar ständigt en kurs för att genskjuta sitt mål (c), den jagar inte stridsflygplanet bakifrån som ofta ses i Hollywood-filmer. Eftersom det laterala (sidoställda) avståndet mellan jaktflygplanet och jaktroboten ständigt ändras, så måste jaktroboten manövrera för att kunna leda målet (2). Effekten av detta är att jaktroboten förlorar rörelseenergi på grund utav luftmotståndet. Detta är det första tricket en stridspilot kan ta till för att öka sina överlevnadschanser. När jaktroboten är nära bör han bruka motmedel och manövrera sitt flygplan i snäva kurvor, både i vertikalen och i det horisontella. Jaktroboten måste slösa ytterligare energi genom att följa stridsflygplanets manövrar. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se; Flygplansikoner: Anand Prahlad, IN och Marat, RU.

Alla jaktrobotar presterar efter de omgivande förhållandena. En jaktrobot som har en teoretisk maximal räckvidd på 80 kilometer, har under vissa förhållanden endast en räckvidd på 40 kilometer. Höjden som jaktroboten avfyras på har stor betydelse, höga höjder har tunnare luft vilket innebär att roboten kan behålla sin rörelseenergi bättre.

När en stridspilot upptäcker att en jaktrobot är på ingående så bör han först och främst vända sitt stridsflygplan så att den inkommande jaktroboten befinner sig runt 90 grader från flygplanet. Detta tvingar jaktroboten att konstant förlora rörelseenergi genom att manövrera mot målet. Detta eftersom det skapar lateral (dvs. sidoställd) separation mellan de två.

Denna manöver kallas på engelska för beaming och lärs ut som en grundläggande manöver för att reducera risken att bli träffad av en inkommande jaktrobot. 

En annan manöver en stridspilot kan använda sig av är den på engelska kallad för notching. Vanligtvis använder sig eldledningsradarsystem av dopplereffekten för att avgöra målets hastighet och riktning (1). Eldledningsradarn (a) skickar ut radarvågor av en viss våglängd (b), när dessa reflekteras på målet (c) så återvänder de till mottagaren i en annan våglängd. Om målet flyger bort från eldledningsradarn så blir våglängderna längre än de som skickas ut och vice versa. Ett mål som använder sig av notching (2) flyger vinkelrätt (d) i relation till eldledningsradarn vilket leder till att den relativa hastigheten minskar. Eldledningsradar måste filtrera bort objekt som inte rör sig (t.ex. marken) för att inte fylla skärmen med falska mål. När den relativa hastigheten mellan radarn och målet minskar, så filtrerar radarn bort målet (e) eftersom det närmar sig den minsta hastigheten som radarn är inställd för. Detta fungerar dock endast mot radarsystem som brukar sig av dopplereffekten. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se; Anand Prahlad, IN och Marat, RU.
 

Även målets aspekt är viktig då många radarsystem använder sig av den så kallade dopplereffekten för att beräkna en anfallsvinkel. Radarvågorna som reflekteras på målet har olika frekvens beroende på om målet förflyttar sig bort eller närmare eldledningsradarn.

Detta kan enkelt föreställas som sirenerna på en ambulans eller brandbil - ljudet skiftar tonläge beroende på om det närmar sig eller ökar avståndet. Precis samma sak gäller med radarvågor. Det är även så ett radarsystem beräknar målets hastighet - skillnaden i frekvenser (eller mera korrekt: våglängderna).

 

Elektroniska Motmedel

Elektroniska medel för att bekämpa jaktrobotar innefattar bland annat störsändare. Dessa verkar på två sätt, för det första så kan störsändare härma radarsystemets signaler, vilket innebär att den skickar falska ekon av målets hastighet, höjd, avstånd och riktning - information som är viktig för att beräkna om jaktroboten kan träffa eller inte.

Eller så kan störsändaren ge en bild av att det finns många fler mål, vilket leder till att piloten som vill låsa på målet inte vet vilka hot som är falska eller sanna. All störsändning är dock mest effektiv på långa avstånd eftersom radarsystem till slut kan "bränna" sig igenom de falska signalerna.

Flera moderna jaktrobotar med radarmålsökande system kan dock låsa på de falska signalernas ursprung och således träffa ett störsändande mål oavsett. Störsändning (likt aktiv SONAR på en ubåt) har dock lång räckvidd och är ett ypperligt sätt för ett flygplan att röja sin närvaro.

 

Facklor Och Remsor

Andra motmedel ett stridsflygplan kan ta till hjälp är så kallade facklor och remsor. Facklor är kort och gott starkt lysande signalljus som består av magnesium och andra metaller som brinner mycket hett. Dessa kan förvilla IR-sökare på jaktrobotar eftersom de utgör en lika stark - eller starkare - källa av infraröd strålning.

Facklor pumpas ofta ut i stora mängder för att ytterligare försvåra arbetet för en jaktrobot. Vissa moderna IR-sökare (mångfärgade) använder sig även av UV-strålning för att filtrera bort falska mål såsom facklor.

Även stridsflygplan kan nu använda sig av UV-sökare för att varna piloten om att en jaktrobot är på ingång. Tidigare var detta inte möjligt då IR-varnare även reagerade på andra värmekällor vilket inte är önskvärt.

Ett annat knep en pilot kan använda sig av är helt enkelt att dra ner på gasen, vilket innebär att utblåset och avgaserna inte är lika varma som annars.

Facklor och remsor i aktion. Här är det amerikanska jaktflygplan av typ F-15E "Strike Eagle" som uppvisar hur det ser ut när man brukar motmedel av detta slag. För en jaktrobot med IR-sökare skapar facklor i denna mängd en plottrig målbild och förvirrar målsökaren. Facklorna består av lättantändliga material såsom magnesium och brinner med hög värme vilket skapar stark infraröd strålning. Vanligtvis skjuts både remsor och facklor ut tillsammans mot inkommande hot, piloten kan inte alltid veta vilken typ av jaktrobot det handlar om. Vid anfall mot markmål på låga höjder använder sig attackplan och multirollplan flitigt av facklor för att minska risken från närluftvärn som t.ex. bärbara luftvärnsrobotar.
 

För att bekämpa jaktrobotar som använder sig av radar för målsökning krävs dock andra metoder. Stridsflygplan använder sig av så kallade remsor, vilka består utav aluminiumfolie, plast, glasfiber eller andra material vilka kan reflektera radarvågor.

Remsor användes för första gånger under det andra världskriget, då de spreds ut i närheten av armador av bombflygplan för att förvilla tysk radar. Även tyskarna använde sig av remsor för att förvilla fiendens radarsystem.

Eftersom radar brukar olika våglängder så måste även remsorna vara av specifika mått. Således krävs det att man vet vilka hot man potentiellt kan stöta på under ett uppdrag för att kunna bruka remsor effektivt. Det finns t.ex. remsor som inte ger utslag på civil radar, detta för att inte störa flygtrafiken.

 

Förhoppningsvis har du en bättre bild av hur moderna luftstrider går till och vilka vapensystem som vanligtvis används. Nästa gång skall vi se hur det svenska JAS 39 Gripen står sig gentemot potentiella motståndare.

 

Andra Världskrigets Seglivade Myter: Del 1

Historien är fylld av halv-sanningar och ibland rena myter. Militärhistorien är inte undantagen detta.

Kanske känner du redan till en del av dessa myter, men de är värda att belysa oavsett. De dyker fortfarande upp i såväl historieböcker och dokumentärer.

I de flesta av dessa fall så finns det ett uns sanning bakom mytbildningen, men oftast är den överdriven eller rentutav förfalskad.

 

Det Polska Kavalleriet: Sablar Mot Stridsvagnar

En av de kanske mest seglivade myterna från det andra världskriget, som fortfarande går att finna i historieböcker, angår det polska kavalleriets sätt att strida. Myten säger att de polska kavalleristerna angrep tyska stridsvagnar med lansar och svärd.

Det finns dock ingen sanning bakom detta påstående, men en intressant historia bakom uppkomsten av det.

Trots att kavalleriets roll i krigföring hade förändrats avsevärt sedan mitten av 1800-talet, så utgjorde det en viktig del av många försvarsmakter när kriget bröt ut 1939. Många länder hade börjat ersätta sina hästar med motorfordon, men för mindre nationer utan en utvecklad motorindustri, så var detta en kostsam och långsam process.

Polen befann sig någonstans mittemellan, då en del av den polska armén var motoriserad men kavalleriet höll hårt i sina hästar.

Det polska kavalleriet var under 1930-talet det största i Europa och ansågs av många att vara det bästa i världen. Under kriget mot Sovjetunionen på 1920-talet så hade det polska kavalleriet spelat en betydande och avgörande roll i flera polska segrar på slagfältet.

Detta var en tradition man gärna höll fast vid. Men likt annat kavalleri under denna tid så stred de polska ryttarna till fots, hästen var endast ett medel för att snabbt ta sig från plats till plats. Ofta fyllde det polska kavalleriet rollen som en rörlig reserv på slagfältet.

Den svenska Bofors 37mm pansarvärnskanon m/38, här i polsk tjänst under beteckningen wz.36. Den polska armén hade runt 1 200 av dessa pv-kanoner när den tyska invasionen ägde rum. Denna pv-kanon utgjorde ett stort hot mot de tyska stridsvagnar som stred under invasionen 1939. Kanonen var populär och både licenstillverkades och tjänade i ett flertal länders arméer vid tiden. Den låga profilen och de vadderade kuddar som fanns på kanonens lavettben möjliggjorde att kanonbesättningen kunde ligga ned i skydd bakom skottskölden. Pjäsen vägde runt 375 kg i skjutläge, vilket innebar att den lätt kunde förflyttas av besättningen utan hjälp av motortransport. Ett polskt infanteriregemente hade ett pansarvärnskompani med mellan 3-4 pv-kanoner av denna typ. Även polska kavalleriregementen var utrustade med denna för att bekämpa fientliga stridsvagnar.
 

Så hur uppstod då den inte fullt så smickrande myten om polska kavallerister som anföll stridsvagnar med sablar?

Det hela började tidigt på morgonen den 1:a september 1939. Enheter ur det 18:e polska kavalleriregementet Pommerska Uhlan hade redan med framgång stoppat tyska trupper på väg mot Danzig. Men när tyskarna slagit sig igenom de polska linjerna söder om regementet, föll lotten på kavalleristerna att täcka den polska reträtten.

När regementet, under ledning av Överste Kazimierz Władysław Mastalerz, stötte på en bataljon av tyska infanterister, beslutade han sig för att utföra ett överraskningsanfall. Den tyska bataljonen, tillhörande det tyska 76:e infanteriregementet, vilade efter marsch och var således inte helt stridsförberedda.

Ca 250 man från det polska kavalleriregementet, ledda av Överste Mastalerz själv, anföll till häst den tyska bataljonen. Anfallet lyckades till en början att överraska de tyska soldaterna vilka snabbt skingrade sig. Dessvärre skulle ett antal tyska pansarterrängbilar snart anlända till platsen som understöd.

Eld från automatkanoner och kulsprutor tog snart ut sin rätt på de ridande polackerna vilka snabbt fick retirera. Bakom sig lämnade man ett tjugotal döda tyska soldater, men rytterianfallet blev en kostsam historia för polackerna. Mellan 50-65 sårade eller dödade kavallerister, däribland Överste Mastalerz själv, låg kvar på marken vid tyskarna.

Överste Kazimierz Władysław Mastarlerz på bild. Han ledde själv kavallerianfallet mot den vilande tyska infanteribataljonen, sent på kvällen den 1:a september 1939. Mastalerz hade stridit med det polska kavalleriet under kriget mot Sovjetunionen på 1920-talet och hade sedan dess klättrat på karriärstegen. När tyskarna anföll 1939 hade han befäl över det 18:e kavalleriregementet "Pommerska Uhlan". Anfallet mot den tyska bataljonen skulle dock innebära slutet för honom, han föll under tysk kulspruteeld när han försökte nå den sårade befälhavaren över 1:a skvadronen, Eugeniusz Świeściak.
 

Trots de svåra förlusterna så lyckades faktiskt det polska anfallet att temporärt skingra och fördröja en tysk offensiv i området. Detta ledde till att ett antal polska bataljoner framgångsrikt kunde retirera till andra försvarsställningar. Men det blev en dyr läxa varför strid till häst inte passade i modern krigföring.

När tyska och italienska krigskorrespondenter senare anlände till platsen så fann man kropparna och de döda hästarna kvar på platsen. Nu hade andra tyska trupper också anlänt, bland annat ett antal stridsvagnar. Detta blev en tacksam propagandaseger för det tyska ledarskapet.

Förvisso hade sablar använts i anfallet, men några tyska stridsvagnar fanns ej där när det skedde. Så föddes myten om de polska kavalleristerna.

Troligtvis var det även lättare för britterna och fransmännen att skylla på de "inkompetenta" polackerna än att erkänna att tyskarna innebar ett reellt hot på slagfältet.

 

Spitfire Vann Slaget Om Storbritannien

Att det brittiska Supermarine Spitfire var ett bra jaktplan kommer nog de flesta som vet överens om. Jaktplanet skulle bli en ikon för den brittiska segern över det tyska flygvapnet, Luftwaffe, under sommaren 1940.

Men trots att det var ett bra jaktflyg så var det inte så överlägset sin tyska motsvarighet man ofta vill få det att verka som. Spitfire stod endast för en del av alla segrar i luften under Slaget om Storbritannien.

Det brittiska jaktplanets naturliga fiende var det tyska Messerschmitt Bf 109E ”Emil” (hädanefter: Me 109). Me 109 var en farlig motståndare med hög topphastighet och en kraftfull beväpning. E-versionen av Me 109 var en vidareutveckling av tidigare varianter som stridit redan under det spanska inbördeskriget.

Men det var inte enbart det tyska jaktplanet som innebar en fara för de brittiska flygarna. De tyska piloterna hade god erfarenhet av luftstrid tack vare kriget mot Polen, Frankrike, Nederländerna och Belgien. Dock hade de förhållandevis lätta segrarna mot dessa motståndare utvecklats till en viss hybris hos de tyska jaktpiloterna och deras befäl.

En översikt av de luftstridskrafter vilka skulle komma att utkämpa Slaget om Storbritannien. Det tyska Luftwaffe hade ett numerärt övertag med runt 1 029 jaktflyg. Majoriteten av dessa var av den tyska Me Bf 109 och runt 289st var av den dubbelmotoriga Me Bf 110. Det tyska bombflyget bestod i huvudsak av tre olika medeltunga bombflyg; Heinkel 111, Junkers 88 och Dornier 17. Luftwaffe kunde även gruppera runt 260st störtbombare av typ Junkers 87. Motståndarsidan, det brittiska Royal Air Force (RAF), kunde gruppera runt 754st jaktflyg av vilka majoriteten var av typ Hawker Hurricane. Luftwaffe skulle trots sitt numerära överläge utstå enorma förluster i både manskap och stridsflyg i sin kamp för att förgöra det brittiska RAF. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se. Spitfire-ikon: Joel Wisneski.
 

De brittiska jaktpiloterna skulle innebära det första hårdnackade motståndet för de tyska piloterna. Spitfire var även det första moderna och jämlika jaktplanet som tyska jaktpiloter anträffade i strid. Till en början kom detta som en chock, vilket skulle leda till tyska förluster.

Men Luftwaffe erhöll ett numerärt överläge och dess högsta ledare, Hermann Göring, var fast övertygad om att det brittiska flygvapnet, Royal Air Force, snabbt skulle decimeras.

Ställda sida-vid-sida så var Spitfire och Me 109 jämlika motståndare med några viktiga undantag. Det brittiska jaktplanet hade en något högre topphastighet, med runt 10 km/h, kunde svänga snävare i kurvstrid och var bättre på att stiga i höjd.

Men Me 109 hade även ett antal övertag på Spitfire. Bland annat dess tunga beväpning, vilken bestod av två stycken 7,92mm kulsprutor och två 20mm automatkanoner. De två automatkanonerna stod i stark kontrast till Spitfires åtta 7,7mm kulsprutor, trots att ammunitionen till kanonerna var begränsad.

Ett annat viktigt övertag, som ofta hade betydelse i kurvstrid, var att Me 109 hade en motor med bränsleinsprutning, till skillnad från Spitfires förgasare. Enkelt beskrivet innebar detta att Spitfire inte kunde dyka med höga attackvinklar eftersom detta ströp bränsletillförseln till motorn. Förutom detta så var Me 109 snabbare i en dykning än Spitfire.

 
Jämförda sida vid sida så var Spitfire och Me 109 nära varandra när det kom till prestanda. Spitfire hade övertaget att den kunde svänga snävare i kurvstrid samt stiga i höjd snabbare än Me 109. Dock så hade Me 109 bättre beväpning tack vare sina två 20mm automatkanoner (typ: MG-FF) och kunde med hjälp av bränsleinsprutning dyka både bättre och snabbare än Spitfire. Den tyska Daimler-Benz 601 motorn som bland annat framförde Me 109 E-versionerna hade drygt 1 200 hästkrafter. Den brittiska Rolls-Royce Merlin III motorn som fanns i Spitfire hade 1 030 hästkrafter. Det var främst operativa omständigheter som gjorde att Slaget om Storbritannien blev till en tysk förlust. Båda sidor hade kapabla jaktflygplan och bra piloter, slaget hade kunnat sluta annorlunda om restriktionerna på de tyska jaktpiloterna hade lyfts och att det tyska Luftwaffe fortsatt att fokusera på att bekämpa det brittiska Royal Air Force. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Prestandamässigt så var varken Spitfire eller Me 109 överlägset det andra. De två jaktplanen var jämställda både på pappret och i verklig strid. Som med all luftkrigföring så är det inte själva jaktplanen som gör den stora skillnaden, utan piloterna. Har man dock tillgång till ett bra jaktplan så är detta naturligtvis behjälpligt.

Vidare så var det faktiskt Hawker Hurricane, det mest numerära brittiska jaktflyget vid tiden, som stod för hela 55-60 % av alla segrar i luften. Detta trots att Hurricane var ett mindre kapabelt jaktflyg än Spitfire.

Så varför förlorade tyskarna Slaget om Storbritannien? Svaret finner man i de högsta leden inom Luftwaffe. Under tidiga sommaren 1940 så kunde tyska jaktpiloter bedriva fri jakt på brittiskt flyg över den Engelska kanalen och det brittiska fastlandet. Detta var en period då det brittiska flygvapnet fick utstå svåra förluster i både manskap och materiel.

Messerschmitt Bf 109E och Supermarine Spitfire Mk Ia öga mot öga. De båda jaktflygplanen skulle under sommaren 1940 utkämpa hårda luftstrider mot varandra. Prestandamässigt så var planen mer eller mindre jämställda, men tyskarna erhöll till en början större erfarenhet av luftstrid och ett numerärt övertag. Övergången från fri jakt till eskort av bombflygplan för de tyska jaktpiloterna skulle dock innebära en räddning för det brittiska Royal Air Force. Båda jaktflygplanen skulle fortsätta att tjänstgöra som de viktigaste jaktplanen för respektive sida i resten av kriget. Spitfire utvecklades till 14 nya versioner, med bättre prestanda och tyngre beväpning. Me 109 utvecklades också till ett snabbare och dödligare jaktplan med början i F-versionen ("Friedrich"), vilken introducerades i slutet av år 1940. Senare versioner av Messerschmitt planet fokuserade mer på tyngre beväpning för att bekämpa de allierade bombflygen vilka ödelade den tyska flygplansindustrin under krigets sista år. Messerschmitt bild: Flying Heritage Collection (2014), Spitfire bild: © David Whitworth.
 

Denna trend skulle fortsätta och förvärras under augusti månad då Luftwaffe inledde en storoffensiv för att krossa det brittiska flygvapnet en gång för alla. Britterna var mycket nära bristningsgränsen då förlusterna översteg resurserna som fanns för att fortsätta kampen.

Räddningen kom i och med att tyskt bombflyg av misstag fällde bomber över London. Hitler hade förbjudit att något sådant skulle ske, men den brittiska vedergällningen mot Berlin gjorde honom rasande.

Nu skulle Luftwaffes fokus skifta från militära mål såsom flygfält och radarstationer, till att bomba civila mål och industrier i större utsträckning. Detta gav Royal Airforce det andningsrum det behövde för att återhämta sig.

Det brittiska radarnätet innebar att de kunde välja sina strider och fördela sina begränsade resurser på ett bättre sätt. De tyska jaktpiloterna skulle finna sig i rollen att eskortera bombflyg istället för att bedriva fri jakt, någonting som innebar restriktioner för dem.

Eskortering av bombflyg innebär att rörelsefriheten och initiativet i strid begränsas. Tyska jaktpiloter fick även ofta flyga längre sträckor och således hände det att man endast hade bränsle nog för 10-20 minuters flygtid ovanför de brittiska öarna.

Bombningen av England skulle i sitt slut kosta Luftwaffe dyrt och tvinga Hitler att överge sina planer på en eventuell invasion av landet.

Det brittiska jaktflygplanet Hawker Hurricane var det mest numerära av sitt slag under sommaren 1940. Det var långsammare än både Supermarine Spitfire och det tyska Me 109, men lyckades trots detta stå för en stor del av nedskjutningarna av tyska stridsflygplan. Eftersom Hurricane hade svårigheter med att bekämpa det snabbare tyska jaktflygplanet, fokuserades det istället ofta på att angripa tyska bombflygplan. Över 14 000 Hurricane i olika versioner konstruerades under andra världskriget, trots att dess design vid krigsutbrottet 1939 ansågs vara något föråldrad. Drygt 3 000 Hurricane skickades till Sovjetunionen via Lend-Lease Act, där den tjänade i strid mot tyskarna - dock utan stor entusiasm från piloterna som flög den. Bild: Paul Maritz, 2004.

Luftwaffe förlorade runt 570st Me 109 under slaget, kontra brittiska förluster på runt 470st Spitfires. Totala förluster för Luftwaffe var över 1 600 stridsflygplan (varav 822st av dessa var bombflygplan) och över 2 500 mannar.

Totala brittiska förluster var över 1 700st stridsflygplan (varav över 1 200 av dessa var jaktflygplan) och över 1 500 mannar. De tyska bombningarna av London och andra brittiska städer orsakade förluster på över 40 000 civila.

I efterhand har både brittiska och tyska jaktpiloter propagerat för att deras respektive jaktflygplan var de bästa.

Men sanningen ligger snarare i de operativa förhållandena och de restriktioner som sattes på de tyska flygarna, än att Spitfire var ett överlägset stridsflygplan.

 

5 mot 1: Sherman Vs. Tiger

En annan missuppfattning eller myt från det andra världskriget är kring bruket av den amerikanska stridsvagnen M4 "Sherman". Myten säger att amerikanska befäl kallt kalkylerade att det gick 5st M4-vagnar på en tysk stridsvagn av typ "Tiger".

Fyra av de amerikanska stridsvagnarna beräknades att bli utskjutna av den tyska stridsvagnen, medan den sista skulle ha en chans att slå ut denna.

Vidare sägs det också att detta var ett beräknat sätt att bekämpa den tunga tyska stridsvagnen på. Man offrade på detta sätt mannar på självmordsuppdrag. Men var det verkligen så?

Det enkla svaret är: nej. Förvisso utgjorde den tyska stridsvagnen Panzerkampfwagen VI "Tiger" ett stort hot för motståndarens stridsvagnar. Den hade tjock bepansring som vanliga amerikanska och brittiska stridsvagnar ej kunde slå igenom med sina kanoner, även på mycket korta avstånd.

Tigern var också beväpnad med en stridsvagnskanon som kunde skjuta ut alla stridsvagnar i tjänst vid denna tid, under vissa förhållanden på avstånd upp till 2 kilometer. Så det är inte konstigt att denna stridsvagn fick ett rykte om sig - ett rykte som ofta skrämde såväl stridsvagnsbesättningar som infanteri.

Den tyska Panzerkampfwagen VI "Tiger" här i tjänstgöring i Frankrike, 1944. Tiger-vagnen var en tung stridsvagn med en vikt på närmare 60 ton. En stor del av vikten kom av dess tjocka bepansring och stridsvagnskanon. Pansarstålet på denna stridsvagn var över 100mm tjockt i fronten, vilket ingen annan stridsvagnskanon vid tiden kunde slå sig igenom. Stridsvagnskanonen, 88mm KwK 36 L/56, kunde dock slå sig igenom över 100mm pansarstål på avstånd upp till 2 kilometer. Tiger-vagnens utveckling hade börjat redan 1940, då det stod klart att tyskarna behövde en tyngre stridsvagn efter att ha mött de bättre bepansrade brittiska och franska stridsvagnarna på slagfältet. Invasionen av Sovjetunionen i juni 1941 och anträffandet av de tunga sovjetiska stridsvagnarna ökade behovet av en tung tysk stridsvagn. Tiger-vagnarna såg först tjänstgöring utanför Leningrad under september 1942 och skulle fortsätta att tjänstgöra fram till krigets slut.
 

Men någon kall och kalkylerad taktik för att bekämpa denna stridsvagn genom att offra fyra stridsvagnar fanns aldrig. Som vi har tagit del av tidigare så var M4-vagnen aldrig riktigt menad att bekämpa andra stridsvagnar (även om man var införstådd med att detta skulle inträffa).

Enligt amerikansk doktrin skulle fientliga stridsvagnar i huvudsak bekämpas av dedikerade pansarvärnsvapen och inte av stridsvagnar såsom M4-vagnen. Men de gånger då de två stridsvagnarna möttes på slagfältet så tog Tigern ut sin rätt.

Britterna och ryssarna var snabbare på att utveckla vapen vilka var kapabla att bekämpa Tiger-vagnen, man hade god koll på vad man kunde vänta sig av tyskarna. Amerikanerna hade dock inte samma erfarenhet eller framsyn.

Detta var nog en vanlig syn för tyska stridsvagnsbesättningar i Tiger-vagnar; en träff av pansarprojektil som ej slagit sig igenom det tjocka pansarstålet. Jämfört med andra tunga stridsvagnar i tjänst, t.ex. den sovjetiska KV-1 och KV-2, så var Tiger-vagnen bättre. Den tjocka bepansringen innebar dock att stridsvagnen var mycket tung, vilket ledde till att dess mobilitet var begränsad. En överbelastad stötdämpning och motor krävde konstant tillsyn för att inte haverera eller fatta eld. Endast lite över 1 300 Tiger-vagnar producerades under kriget, de var mycket kostsamma och arbetskrävande att konstruera. Trots det låga antalet så skulle Tiger-vagnen sprida skräck bland de sovjetiska, brittiska och amerikanska motståndarna. I vissa fall blev Tiger-vagnen attribuerad utskjutna stridsvagnar medan det i verkligheten var pv-kanoner som stod bakom en stor del av dessa.
 

Så hur uppstod då denna myt? Troligtvis av två olika anledningar. För det första så bestod, enligt amerikansk organisation och doktrin, en stridsvagnspluton av fem stycken stridsvagnar. Därav är det förklarat varför en Tiger-vagn normalt sätt skulle stöta på detta antal av M4-vagnar.

De få gånger som dessa stridsvagnar faktiskt möttes på slagfältet (för det var försvinnande få tillfällen) så är det inte svårt att föreställa sig att det säkerligen gick åt minst fyra M4-vagnar.

Detta speciellt när man betänker att Tyskland under krigets sista år befann sig i försvar, vilket innebar att i tät terräng såsom i Normandie; så kunde en dold Tiger-vagn få första skottet.

Kanske var det just så att det hände att amerikanska stridsvagnsbefäl ibland beslöt att andra stridsvagnar skulle dra Tiger-vagnens eld, medan en annan sökte att flankera denna för att ha en chans att slå ut den.

Men det var ingen bestämd taktisk doktrin som fanns varken på papper, eller bland alla amerikanska pansarenheter. Bättre var det att vänta på att pansarvärn eller luftunderstöd kunde sättas in för att bekämpa en förskansad Tiger-vagn.