Gripen Mot Ryska Rovfåglar

Låt oss ponera att den svenska JAS 39 Gripen skulle befinna sig i luftstrid ovanför svenskt territorium.

Vilka motståndare skulle den potentiellt kunna stöta på och hur står sig det svenska jaktflyget rent tekniskt mot dessa?

En liten notering: alla specifikationer angående JAS 39 Gripen gäller C-varianten av flygplanet.

 

Gripen: Svensk Ingenjörsteknik i Världsklass 

Gripen är ett mycket kompetent multirollflygplan av 4,5:e generationen. Tack vare en instabil konstruktion, med delta- och canardvingar så kan Gripen utföra akrobatiska manövrar i luften som annars inte vore möjliga.

Dessutom är det utrustat med ett fly-by-wire system vilket översätter pilotens rörelser av styrspaken till ett datorsystem. Allt detta gör att Gripen räknas som ett super-manöverdugligt flygplan.

Flygplanet drivs framåt av en kraftfull amerikansk-tillverkad jetmotor av typ General Dynamics F-141. Med hjälp utav efterbrännkammare så kan Gripen uppnå en topphastighet på runt 2400 km/h. Gripen är även ett utav få flygplan i världen som kan flyga i överljudshastighet utan hjälp av efterbrännkammare, någonting som kallas för supercruise.

Gripen i all sin prakt. Sverige har med JAS 39 skapat ett av världens bäst ansedda multirollflyglan vilket inte är någonting att försaka. Här kan man tydligt se konfigurationen av delta- och canardvinge (monterade på motorernas luftintag). Gripen är av sin design instabil vilket innebär att den kan utföra häftiga manövrar i luften som annars inte vore möjliga. För att piloten inte ska förlora kontrollen över flygplanet så översätts alla rörelser från styrspaken till en dator. Datorn skickar sedan signalerna till de rörliga delarna och skapar på detta sett de mest effektiva rörelserna i luften. Likt många andra stridsflygplan av liknande typ så är Gripen låst till manövrar på max 9G och -3G. På bilden kan man tydligt se vapenbalkarna på vingarna som kan bära vapensystem för både luft-, sjö- och markmål. Många av internationella vapensystem kan användas av Gripen vilket gör att den potentiellt kan operera över hela världen utan några omfattande modifikationer.
 

Med en längd på 14,1 meter, en höjd på 4,5 meter samt en vingbredd på 8,4 meter så är Gripen ett förhållandevis litet flygplan. Ett olastat JAS 39 väger runt 6 800 kg och har en maximal startvikt på 14 000 kg. Den kan bära med sig runt 5 300 kg yttre last och har en invändig bränsletank med kapacitet för runt 3 000 kg bränsle. Detta ger Gripen en aktionsradie på ca 1 500 km.

Som försvar är Gripen utrustad med en 27mm automatkanon av typ Mauser BK (svensk beteckning: m/83), kanonen har en maximal eldhastighet på 1 700 skott per minut och en effektiv räckvidd på ca 2 700 meter.

Vidare kan Gripen även bestyckas med en stor mängd olika vapensystem för markmål. Dock kommer vi att fokusera på vapensystem avsedda för luftstrid, av vilka det finns två huvudsakliga.

Bilden visar ett amerikanskt jaktplan av typ F-22 som just avfyrat en AIM-120 AMRAAM (Advanced Medium-Range Air-to-Air Missile). AIM-120 roboten har funnits i tjänst sedan 1990-talet och är en av världens bästa jaktrobotar. Den använder sig av en aktiv radarmålsökare som aktiveras när den är inom 10-20 km från sitt mål. Skulle målet använda sig av störsändning så kan AIM-120 roboten ändra till passiv sökning och låsa på signalerna från störsändningen. Direkt efter det att jaktroboten har avfyrats så behöver piloten inte göra någonting ytterligare, utan kan fokusera på annat. Tidigare AIM-120 varianter har räckvidder på runt 75 km, men nyare versioner har ökat räckvidden till över 100 km. AIM-120 licenstillverkas i Sverige och har inom Försvarsmakten beteckningen Jaktrobot 99 (RB 99).
 

Jaktrobot 99 (hädanefter: RB 99) är en svensk version av den amerikanska AIM-120B AMRAAM. En mycket kompetent jaktrobot som använder sig av aktiv radarmålsökning för att hitta sitt mål. Detta innebär att piloten som avfyrar roboten endast behöver låsa den på målet, sedan tar roboten över och piloten kan fokusera på annat.

RB 99 har en räckvidd på ca 75 km och uppnår en hastighet på 4 900 km/h, vilket - tillsammans med det faktum att den även kan låsa på mål som brukar störsändare - gör den till en svårbekämpad robot.

Den andra sorten av jaktrobot Gripen kan bära med sig är Jaktrobot 98, även kallad för IRIS-T, med härkomst från Tyskland. RB 98 är avsedd för korta avstånd och använder sig av en infraröd målsökare för att låsa sig på ett mål.

Den har en maximal räckvidd på ca 25 km och kan uppnå hastigheter på runt 3 700 km/h. Dess förmåga att filtrera bort motmedel såsom facklor gör den mycket svår att bekämpa.

Den tyska IRIS-T är ett exempel på en modern jaktrobot för närstrid. Inom den svenska Försvarsmakten har den beteckningen Jaktrobot 98, men den finns även i tjänst i ett flertal andra länder. Likt det norska närluftvärnssystemet NASAMS, så beslutades det 2013 att det föråldrade svenska RBS 70 systemet skall ersättas av IRIS-T robotar med ökad räckvidd. Tillsammans med PATRIOT systemet så kommer IRIS-T att utgöra det svenska luftvärnet framöver. Efter Sovjetunionens fall under 1990-talet så upptäckte man genom kvarvarande sovjetiska jaktrobotar i forna Östtyskland, att man hade underskattat sovjetiska jaktrobotars förmågor i strid. Således utvecklades IRIS-T som ett alternativ till den amerikanska AIM-9 roboten som fanns i tjänst inom NATO. Intressant nog har det experimenterats med målsökningssystem för att bekämpa markmål med IRIS-T roboten som bas. IRIS-T är även en mycket manöverduglig jaktrobot och har till och med möjlighet att skjuta ned andra jaktrobotar - en förmåga som är mycket sällsynt. Bild: HaraF, 2006.
 

För att nyttja dessa vapensystem har Gripen ett radarsystem av typ PS-05/A, en pulsdopplerradar med en räckvidd på runt 120 km. Radarsystemet är en multifunktionsradar som snabbt kan ställas om från luftmål till markmål och som vidare kan spåra ett stort antal mål samtidigt. PS-05/A har genomgått ett antal uppdateringar vilket gör det till ett mycket modernt radarsystem.

Och om det inte har framgått redan, så kan det tilläggas att JAS 39 är ett stridsflygplan som har både överraskat och imponerat många internationella parter. Gripen räknas till ett av de bästa stridsflygplanen i världen.

 

Motståndare På Andra Sidan Östersjön 

Om man ponerar att svenska piloter skulle befinna sig i luftstrid, så måste man nog förutsätta att motståndaren kommer från Öst. Ryssland har ett stort antal jaktflygplan och betydande del av dessa är grupperade runt Östersjön med omnejd.

Skulle Gripen möta motstånd skulle det troligtvis vara det ryska Suchoj Su-27 (NATO beteckning: Flanker-C), ett jaktflygplan med rötter i det Kalla kriget. Su-27 introducerades först under 1980-talet som ett svar på en ny generation av amerikanska jaktflygplan, såsom McDonnell Douglas F-15 ”Eagle”, Grumman F-14 ”Tomcat” samt General Dynamics F-16 ”Falcon”.

Likt Gripen så är Su-27 supermanöverdugligt och trots att det kan bära med sig vapensystem för markmål så är det i grund och botten ett fullblodigt jaktflygplan. Den mest moderna versionen av stridsflygplanet är Su-27SM3.

Den ryska Suchoj 27 i all sin prakt. Su-27 är ett kraftfullt multirollplan som bäst passar sig i luftstrid mot andra stridsflygplan. Det introducerades under 1980-talet som ett svar på nya amerikanska stridsflygplan och tog västvärlden med storm. Tanken bakom Su-27 var att denna skulle skydda Sovjetunionen mot amerikanska bombflygplan eller agera eskort åt sovjetiska bombflygplan. Således designades den att flyga långt och snabbt. Den snarlika MiG-29 skulle kämpa mot fienden närmare de faktiska frontlinjerna, även om Su-27 troligtvis skulle fylla samma roll i ett krig. De två kraftfulla AL-31F motorerna kan driva det 16 ton tunga flygplanet i hastigheter uppemot 2 900 km/h med hjälp utav efterbrännkammare. Su-27 blev det första ryska stridsflygplanet som använde sig av fly-by-wire system, vilket inte var helt oproblematiskt till en början. Man kan enkelt skilja en Su-27 och en MiG-29 åt genom att titta på flygplanskroppen. MiG-29 är till en början mindre och flygplanskroppen är lite tjockare runt cockpiten (inte helt olikt en amerikansk F/A-18 sedd ovanifrån). MiG-29 har inte heller bommen mellan motorernas munstycken eller balkar för jaktrobotar på vingspetsarna. Bilden visar en Su-27SKM, en variant avsedd för export. Bild: Dmitriy Pichugin, 2005.

Vidare finns det tre andra huvudsakliga varianter av Su-27. Su-30M Flanker-G är en tvåsitsig variant med uppgraderad avionik främst avsedd för bekämpning av mark- och sjömål. Su-33 är den ryska flottans version avsedd för bruk på hangarfartyg. Sist med inte minst finns Su-35S Flanker-E, den mest avancerade varianten av dem alla och denna räknas (likt Gripen) till att vara av 4,5:e generationens stridsflygplan.

Su-27 är ett större jaktflygplan än Gripen med en längd på 21,9 meter, höjd på 5,9 meter samt en vingbredd på 14,7 meter. En olastad Su-27 väger kring 16 000 kg och av detta är 9 400 kg bränsle i interna bränsletankar.

Med sig kan den bära 4 430 kg yttre last fördelat på tio stycken vapenbalkar. Den maximalt tillåtna totalvikten är 16 300 kg eller 33 000 kg med uppgraderade landningsställ. Su-27 har en aktionsradie någonstans inom 1 500-3 700 km, men detta varierar med last.

Likt Gripen är Su-27 utrustad med efterbrännkammare men är tvåmotorig och kan således uppnå en högre topphastighet på ca 2 900 km/h. Med last så blir topphastigheten något mindre, runt 2 400 km/h.

Ställda sida vid sida så är JAS-39 Gripen och Su-27SM "Flanker-B" jämförbara i ett antal olika avseenden. I grund och botten så är JAS-39 ett modernare stridsflygplan än Su-27; trots att det ryska jaktflygplanet har uppgraderats ett flertal gånger. Su-27:an är ett större och tyngre jaktflygplan vilket innebär att Gripen har ett övertag när det kommer till manöverduglighet. Det ryska jaktflygplanet kan dock flyga snabbare och högre, bland annat tack vare dess två kraftfulla jetmotorer. Aktionsradien är beroende av hur mycket last/bränsle som stridsflygplanet bär med sig och även vilken höjd det flyger på, dock så har Su-27:an en större räckvidd i grunden. Den kanske största fördelen som Su-27:an har jämfört med Gripen är antalet jaktrobotar som den kan bära med sig. Rent radar-mässigt så är det svårt att säga med säkerhet vilken av de två som är bättre, den ryska N001V radarn har potentiellt större räckvidd medan PS-05/A har ett större sökfält. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Beväpning består utav en 30mm automatkanon av typ Gsh-301-1 vilken har en eldhastighet på 1 800 skott per minut. Den kan även bära med sig totalt 10 stycken jaktrobotar (två av dessa för närstrid), vilket kan jämföras med Gripens förmåga att bära totalt sex stycken (varav två för närstrid). 

Som hjälp för att hitta och låsa mål är Su-27 utrustad med en N001V radar (PLPK-27), med en räckvidd på ca 100 km. Den har även ett IRST (Infra-red search and track) system (OEPS-27) vilket söker efter infraröd strålning, detta kan brukas för att bekämpa mål utan att använda radar.

Det finns ett antal olika jaktrobotar som Su-27:an kan utrustas med. Bland dessa är R-27 (NATO-beteckning: AA-10 "Alamo") den vanligaste. Denna jaktrobot finns i ett flertal olika varianter, vissa med semi-aktiv radarmålsökare och vissa med IR-sökare. R-27 robotarna har som maximalt en räckvidd på runt 90 km, detta är dock endast under optimala förhållanden.

Bilden visar ett ryskt MiG-29 jaktflygplan, här i tysk tjänst, som avfyrar en R-27 robot. Jämfört med RB 99 som har en längd samt vikt på 3,6 meter och 156 kg respektive, så är R-27 roboten en bjässe med en vikt på 253 kg och en längd på 4 meter. Troligtvis rör det sig om R-varianten av R-27 roboten som avfyras på bilden, vilket innebär att den använder sig av semi-aktiv radarmålsökare. Det finns uppemot åtta olika varianter av jaktroboten, T-varianten använder IR-sökare, ER- och ET-varianterna är större och har längre räckvidd. Vidare finns P- och EP-varianterna med passiv radarmålsökare, samt EA-varianten med aktiv radarmålsökare. Storleken på jaktroboten innebär även att den bär med sig en större sprängladdning än RB 99; 39 kg kontra 22,5 kg. R-27 finns i tjänst i ett stort antal olika försvarsmakter världen över, speciellt i länder tillhörande forna Sovjetunionen. Jämfört med RB 99 så är det dock en föråldrad och i viss mån sämre jaktrobot.

Vidare kan Su-27:an bära med sig jaktrobotar för närstrid, den mest vanligt förekommande av dessa är R-73 (NATO-beteckning: AA-11 "Archer"). R-73 roboten är en av de bästa av sitt slag i världen. Jämfört med IRIS-T roboten så har den dock ett antal nackdelar, förutom en något större räckvidd (runt 30 km).

För det första så är den långsammare, med en hastighet på 3 087 km/h och för det andra så har den ett maximalt synfält på 45 grader åt båda håll (jämfört med IRIS-T robotens synfält på 90 grader).

För den som vill se prov på både Su-27:ans kraftfulla motorer samt dess manöverduglighet, finns denna video (i detta fall rör det sig om en Su-33):

 

Gripen i Luftstrid: De Första Skotten

För att kunna föreställa sig hur en luftstrid mellan dessa två stridsflygplan skulle kunna se ut, så måste man betänka ett stort antal olika faktorer. Från ett rent tekniskt perspektiv så är JAS 39 ett modernare stridsflygplan, även om den ryska Su-27SM har uppgraderats med tiden.

Låt oss ponera att ett Gripen-plan och en Su-27 möts på ett avstånd på runt 100 km. Båda piloterna är medvetna om varandras närvaro tack vare spaningsradar och flygledning. I detta scenario och på detta avstånd så är det ingen av piloterna som kommer att avfyra en jaktrobot.

Eftersom avståndet är så stort att de två piloterna inte kan se varandra utan hjälp utav radar, så kallas scenarion likt dessa för BVR-strid (Beyond Visual Range).

Grafiken visar det första skeendet i det påhittade scenariot. Även om Su-27:ans (b) radar har en räckvidd på runt 100 km, så kan den inte låsa ett mål (a) förrän det befinner sig inom 65-70 km. Själva R-27 (c) roboten har dock en räckvidd på runt 90 km (i bästa fall) och kan alltså avfyras mot ett mål som radarn har upptäckt, men inte låst. När målet befinner sig inom räckhåll för eldledning från Su-27:ans radar, så kan den börja att söka sitt mål med sin semi-aktiva radarmålsökare. När detta inträffar, i relation till det här scenariot, så innebär det även att Su-27:an nu är inom räckhåll för beskjutning från Gripen-planet. Grafik: blogg.krigsvetenskap.se
 

Avståndet minskar snabbt och det blir mest sannolikt den ryske piloten som avfyrar det första skottet i striden. Detta tack vare R-27 robotarnas större räckvidd. Enligt rysk taktik och doktrin för luftstrid så är det även sannolikt att han avfyrar fler än en robot. Troligtvis en blandning av jaktrobotar med semi-aktiv radarmålsökare och IR-sökare.

Anledningen till detta är att försvåra motståndarens försök att bekämpa robotarna med motmedel. Men det är även ett sätt att överkomma R-27 robotarnas inneboende svagheter jämfört med mera moderna jaktrobotar. Flera jaktrobotar innebär större sannolikhet för en träff.

Det är också sannolikt att en R-27 robot med IR-sökare avfyras på ett kortare avstånd eftersom denna inte kan motta uppdateringar om målets position när den väl har avfyrats.

Även om R-27 robotarna avfyras på ett avstånd på runt 90 km, så kan den ryska N001V radarn inte låsa ett mål förrän det befinner sig någonstans inom 60-70 km. Så fort som den svenske piloten blir varse om att jaktrobotar har avfyrats mot honom och Su-27:an befinner sig inom räckhåll, så kommer han att besvara elden. När den ryska eldledningsradarn börjar att låsa Gripen så innebär det att Su-27:an befinner sig inom skotthåll för en RB 99 robot.

Det må så plottrigt ut, men grafiken försöker göra rättvisa åt det organiserade kaos som är en naturlig del utav all strid. Det handlar om förlopp som räknas i sekunder snarare än minuter, två stridsflygplan möts i hastigheter som tillsammans överstiger 1000 km/h. 1) När Gripen (a) befinner sig inom räckhåll för den ryska Su-27:ans eldledningsradar, så innebär det även att det ryska jaktflygplanet är inom räckhåll (b) för Gripens jaktrobotar. 2) Den svenske piloten avfyrar en eller flera RB 99 mot Su-27:an. Under denna tid så är den ryska R-27 roboten redan på väg mot Gripen. Direkt efter det att RB 99 roboten har lämnat vapenbalken så påbörjar den svenske piloten arbetet med att bekämpa det inkommande hotet. Detta sker genom en kombination av snäva manövrar och motmedel (e). 3) Under denna tid så har den svenska RB 99 roboten slagit på sin aktiva radarmålsökare (d), vilket tvingar den ryske piloten till att bryta radarlåsning på Gripen. R-27 roboten flyger nu blind genom luften (c) utan någon möjlighet att hitta målet. 4) Likt den svenske piloten så måste den ryske piloten påbörja snäva manövrar och motmedel (e) för att försöka undkomma den inkommande RB 99 roboten. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Den ryske piloten blir inte direkt medveten om att en eller flera RB 99 har avfyrats mot honom. Detta för att eldledningsradarn på Gripen inte behöver låsa målet utan endast spåra det, för att kunna avfyra jaktrobotar. Så fort som RB 99 robotarna har lämnat vapenbalkarna så kan den svenske piloten börja med att bekämpa de inkommande jaktrobotarna.

Detta sker genom snäva manövrar, störtdykning, ökad hastighet samt motmedel. När väl RB 99 robotarna befinner sig någonstans inom 10-20 km från Su-27:an så aktiveras deras aktiva radarmålsökare. Den ryske piloten blir varnad genom sin radarvarnare, men har nu endast ett fåtal sekunder på sig att undvika det inkommande hotet.

Likt den svenske piloten måste han börja manövrera och bruka motmedel. Detta innebär i sin tur att han måste bryta sin radarlåsning på Gripen. R-27 robotarna flyger nu blint genom luften utan någon möjlighet att finna sitt mål. En R-27 robot med IR-sökare kan potentiellt fortfarande vara ett hot.

Men den svenske piloten är utbildad inom rysk luftkrigföring och använder sig av en kombination av remsor och facklor för att bekämpa de inkommande jaktrobotarna. Huruvida den, eller de, svenska RB 99 robotarna träffar sitt mål eller inte kan man endast spekulera i. Dock får man betänka att sannolikheten är mycket hög - RB 99 är en mycket farlig och kompetent jaktrobot.

Oavsett så finns det möjlighet för den svenske piloten att avfyra ytterligare en RB 99 mot Su-27:an när denne försöker att undvika den första. Sannolikt så har den ryske piloten en mycket svårare uppgift att undvika jaktrobotarna än den svenske.

 

Så, summa summarum för detta scenario är att i BVR-strid så skulle Gripen ha en stor fördel och således en större chans att segra. Det finns dock en mängd med olika variabler som skulle kunna förändra scenariots utkomst i verkligheten, men alltför många för att lista här.

I närstrid, eller kurvstrid som det kallas, så skulle de två stridsflygplanen vara lite bättre jämställda. Detta leder till att striden potentiellt blir häftigare och att seger endast kan vinnas med små marginaler.

Hur kurvstrid mellan Gripen och Su-27 potentiellt skulle kunna utspela sig kommer vi att titta på i nästa del.

 

 

PATRIOT Skall Försvara Sverige

I väntan på nästkommande (och lite längre) artikel, så är det på sin plats att kika på Sveriges nya luftvärnssystem.

Den svenska regeringen har beslutat att inköpa det amerikanska MIM-104 PATRIOT, ett kompetent luftvärnssystem med rötter i det Kalla kriget.

Så, lite snabb fakta, vad är det vi får för pengarna?

 

PATRIOT - En Klenod Från Det Kalla Kriget

Under större delen av det Kalla kriget saknade den amerikanska försvarsmakten ett luftvärnssystem för långdistans, detta stod i stark kontrast till Sovjetunionen som redan 1958 hade introducerat ett sådant (V-75 Dvina, eller av NATO betecknat: SA-2). Det fanns ingen tvekan om att vid en eventuell konflikt i Centraleuropa, så skulle Sovjetunionen inom kort inneha ett luftherravälde.

Ett annat ökande hot var de sovjetiska medeldistansrobotarna, vilka var avsedda för att bekämpa mål bakom fiendens frontlinjer. Dessa var nästan enhetligt utrustade med, eller hade kapacitet att utrustas med, kärnvapenstridsspetsar. Således utgjorde dessa ett betydande hot mot de NATO trupper vilka fanns grupperade i Centraleuropa.

Men för att kunna bekämpa mål av denna sort krävs avancerad radar och robotar med kapacitet för att jaga mål som ofta kunde uppnå hastigheter på flera tusentals meter per sekund. Det var ur detta behov som PATRIOT-systemet hade sin födelse 1975, men det skulle dröja till 1984 innan det började tas i bruk tillfullo.

 

Varför Namnet PATRIOT?

Man skulle kanske kunna tro att det handlar om amerikansk nationalism, men likt många andra namn på vapensystem så är faktiskt PATRIOT en förkortning. Det står för: Phased Array Tracking Radar to Intercept on Target.

Den egentliga beteckningen, MIM-104, har också en mening bakom sig. Det är en förkortning som används för katalogisering av olika vapensystem.

Den första bokstaven (M) står för vilken typ av vapen det handlar om, i det här fallet: Guided Missile (målsökande robot).

Den andra bokstaven (I) står för vilken uppgift vapnet har, i detta fall: Interception (ungefärligt: jakt).

Och slutligen betecknar den sista bokstaven (M) hur vapnet avfyras och grupperas, i detta fall: Ground Launched, Mobile (mobil markavfyrning).

 

Radarsystemet

PATRIOT:s radarsystem, AN/MPQ-53, är en avancerad multifunktions radar med elektroniskt styrd antenn. Själva radarantennen består utav ca 5 000 sändare/mottagare, genom vilka man kan styra radiovågorna utan att själva antennen rör sig. Detta innebär att radarn kan söka, störsända, samt identifiera och bekämpa mål samtidigt - allt från en och samma antenn, utan att behöva ytterligare radarsystem.

Radarsystemet har en minimum räckvidd på runt 3 kilometer och en max räckvidd på runt 70-170 kilometer beroende på variant. Ett radarsystem av denna typ kan söka och spåra upp till 100 olika mål, medan den också kan styra upp till 9st robotar mot sina mål.

Senare modeller av denna radar, AN/MPQ-53/65, har förbättrad kapacitet för att bekämpa ballistiska robotar med en maximal hastighet på runt 3 000 meter per sekund.

En kompetent operatör kan med hjälp utav radarsystemet spåra, låsa och bekämpa ett eller flera mål inom loppet av 10-15 sekunder. Systemet är även till en stor del automatiserat av datorer.

Denna typ av radar är svår att störsända och att lura med olika motmedel. Radarn kan också spåra och bekämpa hot såsom radarsökande robotar, vilka annars är ett stort hot för radarsystem.

PATRIOT-systemet förlitar sig på den avancerade AN/MPQ-53 radarn för att upptäcka och att bekämpa mål. Radarn är av en typ som kallas för "phased-array/electrically scanned array" (ESA), eller på svenska kallad för elektrisk styrd antenn. Själva radarantennen består utav tusentals elektriskt styrda sändare/mottagare vilka kan styra radiovågor utan att antennen i sig rör på sig. Detta möjliggör att radarn kan utföra ett stort antal olika uppgifter samtidigt, vanligtvis kräver detta ett flertal konventionella radarsystem. Vidare så innebär det även att denna typ av radar är svårare att störa via störsändning eller andra motmedel. Samtidigt som radarn söker efter mål (A), så kan den samtidigt låsa och bekämpa andra mål (B). Radarn har också inbyggd möjlighet att identifiera olika typer av mål (D) och kan även störsända på egen hand (C). Radarsystemet kan belysa och spåra upp till 100 olika mål och samtidigt styra 9st robotar mot sina mål. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se, Flygplansikon: Marc Anderson.
 

Luftvärnsroboten

Själva roboten är ca 5,8 meter lång och väger runt 700 kg, varav stridsspetsen utgör någonstans mellan 84-90 kg sprängmedel. Runt sprängmedlet finns dubbla lager med förberett splitter, för att få maximal splitterverkan mot ett mål.

Roboten uppnår en maximal hastighet på mellan 2250 till 2650 knop (ca 4167-4907 km/h). Roboten kan bekämpa hot som flyger på en höjd mellan 9 till 24 300 meter och kan stiga med en hastighet av mellan 500-600 meter per sekund.

Detta möjliggör att roboten kan bekämpa andra robotar som flyger lågt över terrängen eller vattenytan, som de flesta sjömålsrobotar och kryssningsrobotar, men även ballistiska robotar på hög höjd.

Trots att radarn kan upptäcka och låsa mål på mycket långa avstånd, så har själva roboten en maximal räckvidd på runt 70-90 kilometer - återigen beroende på variant. Varianter avsedda för att bekämpa ballistiska robotar har en räckvidd på mellan 20-35 kilometer mot dessa mål.

Robotens styrsystem är en så kallad: Track-via-Missile. Detta innebär att radarn belyser målet och när de reflekterande radiovågorna mottas av radarn så uppdateras robotens kurs via radiolänk. Moderna varianter av roboten har även en egen radar, vilken aktiveras när den närmar sig sitt mål.

 

Gruppering

En PATRIOT bataljon består utav mellan 5-6st batterier om 6st avfyrningsanordningar i varje. Varje batteri består i sin tur av mellan 2-3st plutoner, med uppgifter såsom eldledning och underhåll av avfyrningsanordningarna.

Varje pluton utgörs av mellan 70-90st soldater, men hur den svenska grupperingen kommer att se ut återstår att se.

Radarsystemet och avfyrningsanordningarna är placerade på lastbilar och kan grupperas på runt en timme.

 

Summa Summarum

PATRIOT-systemet har en något ostadig bakgrund. Under Kuwaitkriget på 1990-talet misslyckades systemet med att skjuta ned en irakisk SCUD-missil vilket ledde till att 28st amerikanska soldater miste livet.

Efter detta fick PATRIOT-systemet ett oförtjänt dåligt rykte. Det visade sig i efterhand att systemet ifråga hade varit operativt i över 100 timmar och detta skapade problem med mjukvaran i datorsystemet.

Men dessa brister korrigerades och under det första Irakkriget 2003, så hade systemet större lycka med att bekämpa irakiska robotar. Även i vår nutid, i kriget i Syrien och i Saudiarabien, har PATRIOT-systemet varit framgångsrikt för att bekämpa olika typer av ballistiska robotar.

PATRIOT är ett mycket kapabelt system som kommer att sätta käppar i hjulen för ett potentiellt hotfullt luftherravälde runt Östersjön. Gruppering av detta system på Gotland skulle ändra säkerhetsläget i området markant, men även ge Sverige ett större spelrum inom säkerhetspolitiken.

Detta blir det första moderna luftvärnssystemet för Sverige, någonting som har varit en stor brist med tanke på de rådande omständigheterna och den moderna krigföringens natur.

 

 

Försvarssystem för Pansar

Förutom kompositmaterial och pansarstål som vi undersökte i föregående artikel, så finns det andra försvar ett pansarfordon kan utrustas med för att skydda sig mot pansarvärn.

Kan man inte stoppa en projektil eller en robot med hjälp utav stål eller komposit, så kanske man kan nedkämpa dessa redan innan de når pansarfordonet.

Detta är tanken med de elektroniska och mekaniska försvarssystem vi skall undersöka denna vecka.

 

Aktivt/Passivt Skydd: Exploderande Pansar

Pansarspränggranater, alltså de som verkar genom en RSV-laddning, har en förmåga att slå igenom rejält mycket pansar. Detta var ett problem som bland annat födde kompositpansaret i efterkrigstiden. Pansar av detta slag har en stor skyddsverkan mot denna typ av vapen, men ger inte fullkomligt skydd.

De keramer som vanligtvis utgör kompositpansar är hårda och spröda på samma gång. Därför förlorar de snabbt sin effektivitet vid flera träffar på samma yta. För att frånkomma detta problem så utvecklades någonting som kallas för reaktivt pansar.

Reaktivt pansar är inte någon ny idé. Redan i slutet på 1940-talet studerades explosiva ämnens effekt på pansarprojektiler och RSV-laddningar. Tanken bakom detta är att man placerar sprängladdningar utanpå pansaret vilka detonerar vid en träff från en projektil. Explosionen skadar eller motverkar anslagsverkan från projektilen eller RSV-laddningen.

Detta tjänar alltså som ett komplement till kompositpansaret genom att ge ett extra lager av skydd. Reaktivt pansar ligger någonstans mellan passivt och aktivt skydd eftersom man inte behöver elektronik för att bruka det, men det verkar aktivt genom en sprängladdning.

Illustrationen visar händelseförloppet när en RSV-granat träffar en ERA "låda". RSV-laddningen briserar (A) samtidigt som ERA-laddningen (B) vilken har en effekt på penetrationen från projektilen. Det är främst två olika saker som motverkar RSV-laddningens effektivitet. För det första så skjuts överdelen av lådan (vilken är av hård metall) mot verkan från RSV-laddningen (C), detta stör bildningen av en symmetrisk penetrationskanal. För det andra så tvingas RSV-laddningen att ta sig igenom en ny del utav pansaret eftersom plattan trycks uppåt och emot RSV-laddningen. Detta innebär att RSV-laddningen tappar ytterligare kraft genom att den måste färdas genom ytterligare ett lager med pansar. Allt detta sker på millisekunder och förloppet kan endast urskiljas med hjälp utav höghastighetskameror. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se
 

ERA (explosive reactive armor) monteras i en slags lådor av metall utanpå torn och chassis på pansarfordon. Lådorna kan lätt bytas ut efter att de har förbrukats. Det finns en mängd olika typer av ERA, vissa mindre vådliga för omgivande infanteri än andra.

Men trots att skydd av detta slag är effektivt mot både RSV-laddningar och kinetiska projektiler så finns det sätt att kringgå även detta. Tandemladdningar är ett exempel. Kort beskrivet så är en tandemladdning ett flertal RSV-laddningar placerade bakom varandra i en stridsspets.

Den första RSV-laddningen, även kallad: förpenetrator, agerar för att utlösa eventuella ERA lådor medan efterföljande laddningar briserar och slår sig igenom huvudpansaret. Tandemladdningar är även något effektiva mot kompositpansar eftersom den första laddningen försvagar kompositmaterialet.

En tandemladdnings verkan illustrerat i bild. Själva granaten (i detta fall den ryska PG-7VR) består utav två stridsdelar. Den så kallade förpenetratorn (d) är en mindre RSV-laddning vilken utlöser explosionen från ERA lådan (1), vilken är monterad utanpå det huvudsakliga pansaret. I nästa steg, när ERA lådan har haft sin verkan, briserar huvudladdningen (2) bakom den nu förstörda förpenetratorn. Då finns det inte längre någonting som stör penetrationen av huvudladdningen förutom det egentliga pansaret. De gråa markeringarna (c) visar håligheter i stridsdelarna som krävs för att RSV-laddningarna skall få en god verkan. Även de bakåtvända konerna av koppar (b) och sprängmedlet som omger dessa (a) är utmarkerade. Trots att tandemladdningar är tänkta att bekämpa ERA så bör de teoretiskt sett ha en liknande verkan på kompositpansar. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se
 

Det finns ett antal olika tandemladdningar, vissa med upp till tre eller flera RSV-laddningar. Trots att de verkar vara en god lösning på problemet som reaktivt pansar utgör, så är dessa laddningar i praktiken inte utan sina problem. Ett av dessa problem är att den första briserabde laddningen kan förstöra den efterföljande.

Ett annat potentiellt problem är att projektilen (kallad för: slugg) från den första RSV-laddningen kan utgöra ett hinder för den efterföljande huvudladdningen. Dock finns det "slugglösa" laddningar vilka inte lider av detta problem i samma utsträckning.

De hålrum som finns i RSV-laddningar behövs för att laddningen skall få en god verkan för att slå sig igenom pansar. Ofta så handlar det om hålrum av specifika mått. För att en RSV-laddning skall kunna verka effektivt mot reaktivt pansar krävs det att man vet hur ERA lådor är konstruerade.

Således är både mått av och innehåll i RSV-laddningar och reaktivt pansar belagt med hög sekretess. Tandemladdningar är komplicerade att framställa och detta innebär att de inte alltid är fullt så effektiva i verkligheten som i teorin. Men de tjänar en viktig roll i modern krigföring oavsett.

Denna bild visar tydligt ERA lådorna som har monterats på både tornet och chassit på denna ryska T-72 (här i indisk tjänst). ERA lådorna kan lätt bytas ut efter att ha träffats av projektiler eller granater. Bakom lådorna finns huvudpansaret vilket består utav kompositmaterial monterade i skikt. Över 25 000 T-72:or har producerats och finns i tjänst i en mängd olika länder världen över. T-72:an var tänkt som ett billigare komplement till T-64 stridsvagnen vilken tjänade i sovjetiska elitenheter såsom gardesstridsvagnsarméerna stationerade i Öst-Tyskland under det Kalla kriget. T-64 grupperades i pansarenheter medan T-72 istället tjänade tillsammans med pansarskytteenheter. Denna stridsvagn finns fortfarande i tjänst i den ryska armén och har genomgått en stor mängd uppgraderingar och förbättringar för att göra den effektiv även på dagens moderna slagfält. Bild: Vivek Patankar.
 

Aktiva Försvarssystem

För enkelhetens skull kan man dela upp olika försvarssystem i två olika grupper: de som har en aktiv verkan (på engelska: hard-kill) och de som verkar passivt (soft-kill). Aktiv verkan innebär i detta fall att ett försvarssystem använder sig av vapenverkan för att bekämpa hot. Passiva system består ofta av elektronisk störsändning eller olika typer av diversioner för att "lura" inkommande hot.

Ett pansarfordon med ett aktivt försvarssystem använder sig av sprängmedel och splitter för att bemöta inkommande projektiler/granater. Konceptet bakom detta är följande: en radar upptäcker ett inkommande hot, sedan beräknar en processor projektilens hastighet och bana för att kunna skjuta ned denna.

Eftersom pansarprojektiler/granater färdas i hastigheter på flera hundratals meter per sekund så måste denna beräkning ske under loppet av ca 50 millisekunder (0,05 sekunder). När beräkningen är färdig så avlossas en sprängladdning mot den inkommande projektilen, vilken briserar och förhoppningsvis förstör eller skadar denna så pass att den inte har någon verkan på pansarfordonet.

Illustration av hur aktiva försvarssystem fungerar. Här är det ryska KAZT "Arena" systemet illustrerat, men andra försvarssystem av denna typ bygger på samma princip. När millimetervågsradarn (a) upptäcker ett hot (1), i det här fallet en pansarvärnsrobot (c), påbörjas processen med att skjuta ned denna. Radarn låser målet (2) och använder sig av doppler-effekten för att avgöra avstånd till och hastighet på projektilen. När beräkningen är klar avfyras automatiskt en sprängladdning (3) av vilka ett flertal sitter monterade runt tornet (b) på stridsvagnen. Denna sprängladdning fokuserar sprängverkan och splitterbildningen rakt mot det inkommande hotet. Allt detta sker inom ett avstånd på runt 50 meter och inom loppet av 50 millisekunder. "Arena" täcker en cirkel på mellan 300-340 grader runt stridsvagnen, baksidan på tornet är det enda stället som är oskyddat. Runt tornet finns 26st sprängladdningar vilka det automatiserade systemet väljer mellan för att bekämpa hot. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Dessa typer av försvarssystem har även möjlighet att sortera bort "falska" hot såsom utgående projektiler eller finkalibrig eld och djur som t.ex. fåglar. Aktiva försvarssystem har visat sig vara effektiva i tjänst, men utgör fara för omgivande infanteri då dessa involverar splitterverkan.

Detta är ett stort problem eftersom infanteriet utgör en viktig del i samarbetet med stridsvagnar, speciellt i strid i bebyggelse. En stridsvagn förlitar sig på infanteri för att upptäcka hot såsom dolda pansarvärnsvapen, vilka annars är svåra för en stridsvagnsbesättning att upptäcka.

Det finns aktiva försvarssystem utformade för att minska risken att omgivande infanteri skadas av dess verkan, men trots detta har man fått tänka om och ändra taktiken för hur infanteri tjänstgör tillsammans med pansarfordon. Det är möjligt att reducera risken - men den går inte att få bort helt.

Bild på det sovjetiska KAZT "Drozd" ("trast" på svenska) systemet. Detta försvarssystem bestod utav 8st sprängladdningar vilka monterades om fyra på var sida av tornet (inte att förväxlas med de fyra rökkastarna till vänster på bilden). Systemet brukade sprängladdningar vilka sköts ut med hjälp av raketer och bekämpade hot inom ett avstånd på runt 7 meter från stridsvagnen. Drozd tjänade under det sovjetiska kriget i Afghanistan1980-talet och det har uppskattats att detta system ökade överlevnadschanserna för en stridsvagnsbesättning med runt 80%. Dock hade det sina problem. En av anledningarna till att den sovjetiska armén tappade intresse för systemet (trots sin effektivitet) var att det sårade och dödade eget infanteri runt stridsvagnen. En annan nackdel var att systemet endast skyddade i en halvcirkel på runt 80 grader runt stridsvagnens front. När det första sovjetiska reaktiva pansaret togs i tjänst ansåg man att det dyrare och vådligare Drozd inte längre behövdes. Trots detta skulle modernare system utvecklas, till stor del på grund av de bittra erfarenheterna från det första Tjetjenienkriget. Foto: Serguei S. Dukachev.
 

Ryssland har varit drivande i utvecklingen av försvarssystem av detta slag, men tack vare att den moderna krigföringen har förflyttat slagfältet till urbana miljöer så har även andra nationer utvecklat sina egna system.

Dock är det osäkert om system av denna typ är nödvändiga. Bättre är det att man fokuserar på att utveckla samspelet mellan infanteri och pansar istället. Det amerikanska kriget i Irak - vilket till stor del har utspelat sig i stadsmiljö - har visat att ett gott samarbete mellan dessa två vapengrenar kan minimera förluster av pansarfordon.

Men det står även klart att nationer med mindre välutvecklade doktriner för strid i bebyggelse (såsom i det nuvarande kriget i Syrien, eller under det första Tjetjenienkriget) lider stora förluster i både manskap och pansarfordon. System av detta slag är en snabb och billigare lösning på ett större och djupare problem.

 

Passiva Försvarssystem

Det finns andra medel att ta till för att värna sig mot pansarvärn. Då aktiva försvarssystem utgör en potentiell fara för omgivningen, så är passiva system ett bättre alternativ. Dessa system använder sig varken av sprängladdningar eller splitter för att bekämpa hot.

Passiva system har dock endast verkan på pansarvärnsrobotar av olika slag och inte projektiler från pskott eller granatgevär. Dessa system verkar genom att störa antingen signalen som skickas från operatören till pansarvärnsroboten, eller att störa själva operatören.

Tanken är att man skall "lura" pansarvärnsroboten så att den aldrig träffar sitt mål. För att förstå detta lite bättre bör man titta på vilka olika typer av pansarvärnsrobotar som finns i tjänst. De skiljer sig ofta i deras målsökningssystem, vissa är manuella och andra automatiska. En annan skillnad är robotarnas styrsystem.

Bild på en rysk T-90 stridsvagn med de lysande röda "ögonen". Dessa används för att störsända och förvilla elektrooptiska system såsom infraröda målsökare. Detta försvarssystem kallas för "Shtora" och innefattar även laservarnare (för att upptäcka om fordonet belyses av laser) och rökkastare med multispektral rök (vilket döljer fordonet från IR-sensorer). Systemet är automatiserat och upptäcker hot genom olika medel. Tornet vänder sig automatiskt mot riktning till hotet vilket möjliggör att besättningen snabbt kan besvara elden och uppvisar även det tjockare pansaret på fronten av tornet. När laser upptäcks så avfyras även rökgranaterna. Vagnchefen kan välja att låta systemet operera helt självständigt eller själv välja att använda sig av olika funktioner manuellt. Bild: Bellingcat.
 

Ett av dessa styrsystem är vad som på engelska kallas för: Manual Command to Line of Sight (MCLOS). Detta innebär att operatören, med hjälp utav en sorts joystick, styr roboten mot sitt mål. Roboten mottar signaler från operatören/skytten via små vajrar.

Många av de första pansarvärnsrobotarna var av denna sort. MCLOS har dock många nackdelar. För det första så kan skytten/operatören störas av allehanda olika medel. Fientlig eld, blindande laser, eller rök framför målet är några exempel. Eftersom kontrollerna är mycket känsliga måste skytten vara fullt koncentrerad under robotens färd till målet.

Andra styrsystem såsom SACLOS (Semi-Automatic Command to Line of Sight) underlättar för skytten eftersom denne endast behöver hålla siktet på målet, roboten följer automatiskt siktet med hjälp utav antingen laser (ledstrålestyrning), infrarött ljus, styrkabel eller radiolänk.

Illustration över hur det ryska "Shtora" systemet verkar. När sensorerna upptäcker ett hot, i det här fallet en pansarvärnsrobot (a), händer ett flertal saker. Bland annat avfyrar systemet rökgranater (1) vilka briserar och sprider tjock multispektralrök (2) vilket inte kan ses igenom med varken ögon eller elektrooptik. Detta försvårar den fientlige skyttens uppgift att träffa stridsvagnen. IR-sändare monterade på stridsvagnen strålar kraftfullt infrarött ljus (3) för att störa potentiella målsökningssystem. Dessa stör de signaler som skickas från skytten till pansarvärnsroboten. För att detta skall vara fullt effektivt krävs det att man vet vilka frekvenser och spektrum fiendens målsökningssystem brukar. Shtora systemet kan även upptäcka om stridsvagnen blir belyst av laser (b), vilken i så fall kan störas av multispektral rök. Laser används av många eldledningssystem, avståndsmätare och en stor mängd olika vapensystem. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Pansarvärnsrobotar som styrs genom SACLOS får sina signaler skickade från siktet vilket skytten placerar på målet. Siktet håller reda på vart roboten befinner sig i relation till målet, ofta med hjälp utav infrarött ljus vilket roboten sänder ut. Passiva försvarssystem såsom det ryska "Shtora" kan störa dessa signaler och skicka falska kurskorrigeringar till roboten.

Andra passiva försvarssystem används flitigt på slagfälten i Afghanistan, Syrien och Irak. Dessa verkar genom att störsända med radiovågor. Detta är effektivt mot dolda improviserade spränganordningar (IEDs) vilka ofta detoneras på håll med hjälp utav mobiltelefoner eller radio.

 

[...] Fortsättning följer.