Kriget i Afghanistan: Det Nya Vietnam

Före terrorattackerna den 11 september 2001 så var Vietnamkriget den längsta konflikten i amerikansk historia. Men med sina 17 år så har konflikten i Afghanistan sedan länge tagit över den titeln. Det är inte för intet som kriget i Afghanistan har kallats det nya Vietnam.

Hittills så har konflikten kostat livet på runt 3 450 utländska soldater och uppemot 45 000 afghanska poliser och militärer. Dödssiffran för fienden, i huvudsak talibaner, uppnår till över 70 000. Civila dödsoffer tros uppnå till över 30 000 med många, många fler skadade.

Konflikten har dock inte enbart slukat människoliv. Det beräknas att kriget har kostat den amerikanska regeringen runt 2,5 triljoner (eller: 2,5 miljoner biljoner) dollar. Trots detta så verkar västmakterna inte vara närmare en seger i Afghanistan.

Varför är det så?

En stor del utav svaret på den frågan hittar vi i krigföringen och dess många paralleller till Vietnamkriget.

 

Ett Krig Olikt Andra

I och med invasionen av Afghanistan så kunde talibanernas stående militära styrkor snabbt nedkämpas av den mäktiga och samlade eldkraften från den amerikanska försvarsmakten. Men i takt med att talibanerna blev svagare så började konflikten att byta skepnad.

Detta är en naturlig utveckling av en asymmetrisk konflikt, alltså när den ena sidan är mycket starkare än den andra.

Den svagare sidan måste ta till okonventionella metoder för att kunna ha en chans mot den starkare motståndaren. Ett tydligt exempel på detta är bruket av improviserade sprängladdningar (IED:s).

Endast under åren 2009-2010 så förlorade 1078st utländska soldater livet i Afghanistan varav 816st av dessa till följd av IED:s. Detta utgör hela 60 % av alla förluster.

Trots att västmakterna har blivit bättre på att värna sig mot detta hot så fortsätter trenden in i vår nutid. IED:s anses vara smutsiga och osportsliga även inom den extrema situation som ett krig innebär.

Men det går inte att blunda för att de är effektiva. En improviserad sprängladdning är tiofaldigt många gånger billigare att framställa än de utbildade soldater och moderna stridsfordon de är avsedda att bekämpa.

Amerikanska M1A1 Abrams stridsvagnar på marsch genom den irakiska öknen under invasionen 1991. Under detta krig och även under invasionen 2003, så kunde man sätta i verket det krig som man så länge hade övat för. Stora svepande manövrar med stridsvagnar och pansarfordon förde tankarna tillbaka till det andra världskriget och kanske främst den tyska invasionen av Sovjetunionen, 1941. Den västerländska manöverkrigföringen visade sig vara mera effektiv än man någonsin hade kunnat föreställa sig. Rötterna i världskriget visade sig tydligt under invasionen. En berättelse från denna tid är hur ett irakiskt befäl, som tillfångatagits av amerikanska soldater, uppvisade stor förvåning över en bild av den tyske fältmarskalken Erwin Rommel vilken fanns uppsatt i ett amerikanskt pansarfordon. Ett annat exempel är hur irakiska trupper inte kunde tro sina ögon över de samlade och kraftfulla amerikanska pansarenheterna som överföll deras ställningar - precis som polska, franska och sovjetiska soldater upplevde runt 50 år tidigare.
 

En av anledningarna till detta är att det inte finns några frontlinjer i någon konventionell mening. Ockupationsmakten tvingas till att gräva ned sig i fasta positioner och att patrullera i de områden man vill kontrollera. 

Fasta positioner innebär att fienden alltid vet var motståndaren befinner sig och kan av denna anledning lättare infiltrera området. Denna situation uppstod även i Vietnam under 1960 och -70-talet då isolerade utposter ofta fann sig omringade av fienden.

Även franska soldater fick erfara detta under 1950-talet. Slaget vid Dien Bien Phu, 1954, blev en fransk förlust och ett avslut på den franska kolonialmakten i Vietnam.

De amerikanska befästningarna i nordöstra delarna av Afghanistan befinner sig ständigt under beskjutning av talibaner vilka använder den svåra bergsterrängen till sin fördel.

Likt Vietnam så hoppades västmakterna på en snabb seger i Afghanistan emot en hopplöst underlägsen motståndare. Men det verkar inte bättre än att västmakterna mer eller mindre blev tagna på sängen även denna gång.

Hur kunde det bli så?

 

En Vålnad Till Fiende

Det finns en hel uppsjö av anledningar till varför konflikten i Afghanistan är allt annat än enkel. Sociala, kulturella och religiösa aspekter spelar en stor roll. Men det kanske största problemet finner man i den västerländska krigföringen. Inte för att det är någonting fel på den rent tekniskt eller taktiskt, utan snarare att man försöker att applicera den på en otypisk fiende.

Inom krigföring så är erfarenheterna från det andra världskriget fortfarande färska och sedan det Kalla kriget har man övat för att möta en fiende av samma kaliber. Den moderna manöverkrigföringen har visat sig mycket effektiv med de båda invasionerna av Irak, 1991 och 2003 respektive, som goda exempel.

Men denna krigföring bygger på att fienden beter sig som en fiende bör. Den enorma eldkraft som västmakterna kan bringa till slagfältet faller platt när den möter en fiende som inte spelar efter samma regler.

I Afghanistan så finns det inga fientliga stridsvagnar eller stridsflygplan att bekämpa. De stora svepande manövrarna med pansar blir ett minne blott.

Bilden visar efterspelet av ett angrepp med en IED. En amerikansk MRAP (fordon konstruerade för att klara av utlösning av minor) av typ Cougar har kört över en dold IED med en sprängverkan på någonstans mellan 150-250 kg. Trots att fordonet är konstruerat för att klara av sprängladdningar så har det förvandlats till skrot. Dock kan man säga att det faktiskt uppfyllde sin uppgift då alla ur besättningen överlevde utan svårare skador. Det är dock inte svårt att se varför IED:s utgör ett stort hot för trupper i Afghanistan. Hade det istället handlat om en fotpatrull som utlöste laddningen så hade förluster varit ett faktum. En MRAP av denna typ kostar runt 800 000 dollar medan IED:n som åsamkade skadan kostar (på sin höjd) ett par hundra dollar att framställa.
 

Likt Viet Cong så rör sig talibanerna bland civilbefolkningen. Den generellt sett svåra terrängen i landet för tankarna till samma svårigheter som fanns i Vietnam. Teknologisk överlägsenhet kan under dessa förhållanden till viss del bli obetydlig.

Den gerillakrigföring som användes i Vietnam är av samma typ som den i Afghanistan. Militära förband kan bombas till smulor men mindre grupper av lätt utrustade soldater är paradoxalt nog svårare att bekämpa. Detta är en uråldrig taktik som är lika effektiv på det moderna slagfältet idag.

Intressant nog så använder sig soldaterna i Afghanistan av samma beskrivande ord för sin fiende som de i Vietnam: de är som vålnader.

 

Krigföring Med Bakbundna Händer

Det kanske låter konstigt, men det är svårt att beskriva konflikten i Afghanistan som ett regelrätt krig. Förvisso så utgörs den av aspekter man finner i krig: eldstrider, flygbombningar och människor som skadas och dödas.

Vi i västvärlden håller vissa etiska och moraliska ståndpunkter kärt. Detta är i sig ingenting dåligt men skapar dock en problematik när dessa appliceras i krig. En västerländsk soldat är bunden av internationella bestämmelser och fördrag som dikterar hur ett krig får utkämpas.

Bilden visar en soldat ur den amerikanska 1:a infanteri divisionen. I Afghanistan har soldaterna blivit en sorts medlare mellan civilbefolkningen och det politiska styret i USA, vilket innebär svårigheter när man samtidigt försöker att besegra talibanerna. Man har dock, vist nog, insett att man måste se till den afghanska befolkningens behov för att ha någon kontroll över situationen. Men förändringar tar tid och behöver nästan uteslutande komma inifrån. Det är svårt att påtvinga en ny livsstil och en ny regering baserad på västerländska mallar på en krigstrött befolkning. Bild: Vanessa M. Gezari. Afghanistan, 2009. 
 

Politiska beslut sipprar ned genom leden och även in i det militära. Ett exempel på detta är hur moskéer inte får beskjutas trots det att fienden nyttjar just dessa för att beskjuta västerländska soldater.

Det handlar i grund och botten inte om att man vill värna om människors rätt till religionsfrihet, utan har snarare ekonomiska och diplomatiska motiv.

En bombad moské skapar missnöje genom hela Mellanöstern och blir ytterligare bränsle åt den anti-västerländska ideologi som redan finns rotad i området. Men beslut som dessa innebär att västerländska soldater försätts i onödig fara. Beslut likt dessa fattas av politiker och inte av militärer.

Eftersom fienden i Afghanistan sällan bär uniform så läggs ett större ansvar på soldater att inte av misstag nedkämpa civila. Detta försvåras ytterligare av det faktum att många civila afghaner innehar vapen. Varje död afghan leder till att västmakten tappar sitt grepp om den befolkning man försöker att omvända.

En soldat har dock knappast något intresse av internationella relationer utan är snarare intresserad av att överleva dagen. Den frustration som soldaterna i Afghanistan upplever är den samma som soldater under Vietnamkriget upplevde.

 

Summa Summarum

Allt detta sammantaget leder ironiskt nog till att det är den underlägsna fienden som har initiativet och som bestämmer på slagfältet. Nog är det bra att det finns vissa regler kring hur ett krig får bedrivas, men vad gör man när fienden inte spelar efter samma regler?

Är ett krig verkligen ett krig när man betänker allt som utgör konflikten i Afghanistan?

Att man försöker att bygga upp ett fungerande samhälle i det land man bedriver ett krig i är en matematisk ekvation som inte går ihop. Likt den Sydvietnamesiska regeringen under Vietnamkriget så finns det en utbredd korruption i Afghanistan.

Viljan att förändra samhället och att besegra talibanerna har tappat fart bland den afghanska befolkningen.

Vidare så bör inte uppgiften att bygga upp ett samhälle eller att utöva diplomati ligga på en armé. En armé är till för att strida och bör inte vara bunden av politiska beslut. Detta är dock hur konflikten ser ut idag.

En situation likt denna kan föreställas som att man försöker plocka vitsippor med boxningshandskar.

Under Vietnamkriget var det inte ovanligt att politiker på toppnivå i den amerikanska regeringen styrde reglerna kring hur kriget fick utkämpas. På bilden ser vi dåvarande president Lyndon B. Johnson och försvarsminister Robert McNamara. Dessa två diskuterade ofta vilka mål i Nordvietnam som fick flygbombas, ofta till piloternas stora förtret. Ett exempel är de sovjetiska luftvärnsrobotarna av typ V-75 (SA-2) då endast färdigställda grupperingar av dessa vapen fick bombas av flygvapnet. Detta ledde till att försätta amerikanska piloter i stor fara eftersom icke-grupperade luftvärnsrobotar inte fick bekämpas. En av anledningarna till detta var att man fruktade att sovjetiska soldater bemannade luftvärnsrobotarna. Politiska beslut som dessa bakbinder den krigföring som skulle behövas för att vinna en seger.
 

2019 kommer att bjuda på fredsamtal mellan NATO och talibanerna för att få ett slut på konflikten. Det är dock tveksamt om man kommer lyckas att enas om hur Afghanistan kommer att se ut i framtiden. Ironiskt nog är även detta en parallell till kriget i Vietnam då USA slutligen tvingades till fredsamtal med Nordvietnam.

Vi kommer att återkomma till detta ämne i en framtida artikel. Då kommer vi att undersöka vilka medel som kan tas till för att lösa en liknande konflikt. Dessa ligger dock inte i linje varken med västerländska värderingar eller ett utropande om en seger i någon konventionell mening.

 

 

Kärnvapenbalansen: Världen Är Tryggare Med Kärnvapen Än Utan

I takt med att USA och Ryssland rustar upp sina förhållandevis föråldrade kärnvapenarsenaler och med en ökad hotbild på Koreahalvön, kan det verka som att världen är på väg mot mörkare tider. Men hur troligt är det egentligen att kärnvapen kommer att användas i ett krig? Vad, om något, är det som stoppar en kärnvapenmakt att anfalla en annan med dessa vapen?

Det finns en balans i världen mellan kärnvapenländerna, en balans som trots att den är prekär; är mycket svår - om inte nästintill omöjlig - att rubba.

 

Historik: Kärnvapen Drev På Det Kalla Kriget

Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki 1945 blev inte enbart ett avslut på det andra världskriget. Det visade även att kärnvapen kunde tvinga en hel nation till kapitulation, detta utan att ens egna soldater behövde sätta fot på fientlig mark. När Sovjetunionen utvecklade och provsprängde sin första atombomb på slutet av 1940-talet så blev det starten på det Kalla Kriget. USA var inte längre den enda kärnvapenmakten i världen, något som ökade spänningen mellan de två ideologiska fienderna.

Under en stor del av 1950-talet fanns det dock inga effektiva medel för att leverera kärnvapen till varken Washington eller Moskva. Istället skiftade fokus på doktrinen för kärnvapen till slagfältet. Det ansågs av båda sidor att kärnvapen med mindre sprängverkan kunde brukas lika effektivt mot militära mål. Ännu fanns det ingen balans mellan de två kärnvapenmakterna och kanske var det under denna tid som hotet av ett kärnvapenkrig var som allra störst. Det skulle dröja till 1960-talet innan kärnvapenbalansen i världen började ta form.

 

 
En bild som tydligt visar förödelsen efter ett kärnvapenangrepp. Få byggnader står orördra kvar i vad som en gång var staden Hiroshima. En enda atombomb kunde göra större åverkan än tusentals konventionella bomber. Trots att tiotusentals japaner fick sätta livet till, så besparades världen ett fortsatt långdraget och blodigt krig. Synen på krig skulle också förändras för all framtid.

 

Ballistiska Robotar: Ett Helt Nytt Hot

Raketer tog inte enbart människan ut i rymden. Parallellt med de amerikanska och sovjetiska rymdprogrammen utvecklades de första interkontinentala ballistiska robotarna under 1960-talet. Dessa raketer hade räckvidder på tusentals kilometer och kunde således flyga från kontinent till kontinent. Detta innebar att städer ännu en gång blev ett mål för kärnvapenangrepp. Robotarna var också mycket svåra att värna sig emot, något som skapade stor fruktan.

Med detta uppkom ett läge där den sidan som besatt flest av dessa vapen skulle ha ett klart övertag. Man fruktade från båda sidor att om motståndaren fick detta övertag så skulle det potentiellt innebära att de skulle se ett preventivt anfall som ett realistiskt alternativ. Kunde man slå ut motståndarens förmåga att använda sig av kärnvapen så fanns det inte längre något hot mot den egna existensen. En hetsig kapprustning mellan de två följde och rädsla övergick till ren paranoia.

 

 
 Amerikansk ballistisk robot av typ LGM-30 Minuteman vilken togs i tjänst under början på 1960-talet. Med en flyghöjd på 1 126 kilometer (i atmosfärens yttersta kant) och en hastighet på över 26 tusen kilometer i timmen var dessa mycket svåra att värja sig emot. Svårigheterna kvarstår, trots teknologiska framsteg, även idag.
 

Ur detta föddes ett nytt koncept: "MAD", eller: "Mutually Assured Destruction" (fritt översatt: ömsesidig garanterad förödelse.) Om den ena sidan skulle ge sig i kast med att anfalla den andre med kärnvapen; så skulle den även öppna upp sig själv för ett motangrepp av samma kaliber. Kärnvapenbalansen hade nu tagit form, men ny teknologi skulle snart ställa den helt på sned.

 

Strategiska Ubåtar: De Osedda Utjämnarna

När specialkonstruerade ubåtar möjliggjorde att ballistiska robotar kunde avfyras utifrån havs spred detta till en början panik. Ubåtar, som tack vare sin funktion kan dölja sig under ytan, kunde smyga närmare fiendens kust och därför drastiskt förminska reaktionstiden för ett motanfall. Men de skulle komma att bli den största utjämnaren mellan länderna.

Ubåtarna skapade ett dödläge som inte kunde brytas. För även om fienden skulle lyckas med att slå ut motståndarens kärnvapenarsenal på land, så var det mycket svårt att skugga alla strategiska ubåtar. Och det räckte med att en enda ubåt kom undan för att den skulle kunna slå tillbaka med mera förödelse än alla bomber släppta under världskrigen sammalagda.

Tanken må vara skrämmande, men den är också betryggande; för det är just detta som avskräcker ett kärnvapenangrepp.

 

 
En amerikansk Trident-II robot avfyrad från en ubåt. Bomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki hade en sammanlagd sprängverkan på 0,036 megaton. En sådan här robot kan potentiellt bära upp till 12st kärnstridsspetsar med en sammanlagd sprängverkan på närmare 4 megaton (över 100 gånger större). Amerikanska strategiska ubåtar är bestyckade med 24st av dessa robotar och med en räckvidd på 11 tusen kilometer är inget potentiellt mål i världen utom räckhåll.
 

Läget Idag: Samma Som Igår

Dödläget som de strategiska ubåtarna skapade under det Kalla Kriget består även i vår egen tid. Kärnvapenbalansen i världen är lika reell nu som den var då och det finns inte mycket som kan rubba den. Trots att intresset för nya kärnvapen har ökat och att fokus återigen har återgått till bruk av dessa på slagfältet, så kvarstår ändå det inneboende problemet med att använda sig av dem. Bruk av kärnvapen kommer alltid med strategiska och globala konsekvenser oavsett sprängverkan. Därför kan de heller aldrig fylla en funktion som taktiska vapen.

Att länder som Nordkorea utvecklar kärnvapen påstås ofta vara en stor säkerhetsrisk, men sanningen är snarare att detta tjänar som en garanti för nationens fortsatta existens. Kärnvapen skapar en bufferzon mellan nationen och dess fiender, på precis samma sätt som det gör för USA och Ryssland.

Det är att öppna Pandoras ask att använda sig av dessa vapen och man måste våga tro att det är försvinnande få som är villiga att riskera sin egen överlevnad genom att göra detta. Flera kärnvapen gör inte världen till en osäkrare plats. Tvärtom fungerar de istället som en garanti för att ett kärnvapenkrig aldrig bryter ut.

Nedrustning av kärnvapen må vara en beundransvärd tanke, men det är troligt att det skulle skapa en osäkrare värld. Vid en konflikt måste en fiende betänka att motståndaren har tillgång till kärnvapen, vilket med stor sannolikhet redan har avvärjt ett antal väpnade konflikter.

Det paradoxala med kärnvapen är att den fruktansvärda kraft som de besitter även omöjliggör deras användning. Som bekant finns det inga segrare i ett kärnvapenkrig och därför ingenting att vinna på att bruka dem.

 

Gotland: Ett Stort Besvär för Ryssland

Att det säkerhetspolitiska läget kring Östersjön är spänt har nog ingen undgått att höra. Det senaste året har Gotland varit i speciellt fokus för svensk försvarspolitik. Men vad är det som gör Gotland så viktigt, inte enbart för det svenska Försvaret utan även för utländska försvarsmakter?

Svaret finner man i krigsvetenskapen; närmare bestämt inom strategi. Gotland är ett bra exempel på hur krigsföring med förhållandevis små medel kan ha inverkan på en mycket större skala.

 

Även om det kan tyckas vara osannolikt att Sverige kommer att befinna sig i krig inom en förutsägbar framtid, så kan det likväl uppstå konflikter vi kommer att bli indragna i. Tack vare Sveriges långa kust till Östersjön så har vi en roll att spela i en eventuell konflikt i området, alliansfria eller inte. På samma sätt får man utgå från att även Ryssland, som den enda stormakten vid Östersjön, kommer att spela en stor roll om detta skulle ske.

Faktum är att läget kring Östersjön inte har förändrats avsevärt sedan det kalla kriget. Då utgjorde detta innanhav en gräns mellan Öst och Väst - något som är minst lika sant idag som för 50 år sedan. Sovjetunionen finns inte längre men rivaliteten i Europa mellan NATO och Ryssland består.

 

Ett handelshav av vikt för Ryssland

Östersjön hyser handelsfarleder som är viktiga för ett flertal länder, däribland Ryssland. Trots stora resurser inom sina egna gränser så förlitar sig landet till stor del på handel för ekonomisk stabilitet. 2016 utgjorde export och import av handelsvaror 45 % av Rysslands bruttonationalprodukt. Det baltiska området står för ungefär hälften av all rysk handel via skepp, vilket betyder att St. Petersburg är Rysslands kanske viktigaste hamn. Med detta som bakgrund är det lättare att förstå varför Östersjön är så viktig för Ryssland och även varför Gotland utgör en så strategisk punkt på kartan.


 
 Territorialvatten i Östersjön. Här markerat med vita, sträckade linjer.
 

Avståndet mellan Gotland och Baltikum, beroende på varifrån man mäter, är ca 150 km. Avräknar man svenskt, lettiskt och estniskt territorialvatten, så krymper avståndet till runt 100 km på vissa ställen. Det som blir över är det internationella vatten som skepp kan färdas på utan att kränka några territoriella gränser (detta kan tilläggas vara lika relevant i krig som i fred.)

Basering av vissa typer av vapensystem på Gotland skulle potentiellt utgöra ett stort hot inte enbart emot rysk handel; utan även emot dess förmåga att säkra denna. För i krig så har en krigsflotta två huvudsakliga uppgifter: att bekämpa fientliga flottor och att skydda den egna handelsflottan. Få flottor är så stora att de kan, med framgång, utföra båda uppgifterna samtidigt.

 

Sjömålsrobotar - lättviktare med stor slagkraft

Förutom ubåtar och sjöminor (vilka NATO har visat sig kapabla till att vid behov utplacera i Östersjön) så är sjömålsrobotar det största hotet för ytfartyg. Det svenska Robotsystem 15 är ett exempel på ett sådant med en räckvidd på runt 150-200 km. Basering av sådana vapensystem på Gotland skulle i hög grad begränsa utrymmet ytterligare för rysk skeppstrafik vid en eventuell konflikt.

Och nu när den svenska regeringen har beslutat att bygga upp ett någorlunda kompetent luftvärn, så kommer det troligtvis innebära att även detta kommer att baseras där. Adderar man sedan luftstridskrafter från både Sverige och NATO så får man en besvärlig situation för ett Ryssland som vill föra krig i Östersjön.

 

 
Svensk sjömålsrobot RBS 15 baserad på Gotland, här simulerad med en räckvidd på ca 150 kilometer. Nyare modeller av RBS 15 med större räckvidd kommer att levereras till Försvarsmakten fram till och med 2026.

 

Kan man som motståndare bekämpa en fiendes handelsflotta så har man ett övertag, kan man även strypa den fientliga krigsflottans handlingsfrihet – då har man ett ännu större övertag. Minor och sjömålsrobotar är vapen som med sin närvaro kan få en motståndare att behålla sina krigsskepp i hamn. Förödande för den som förlitar sig på farleder under skydd av samma nämnda skepp.

Och det krävs inte ett stort antal av dessa vapen för att få militära strateger att tänka om sina planer. Bruket av sjömålsrobotar har redan visat sin effektivitet under både Falklandskriget och Iran-Irak kriget på 1980-talet. En enda sjömålsrobot räcker för att försätta ett mycket större skepp i fara. Man riskerar inte gärna dyra krigsskepp i onödan, speciellt inte när man förfogar över endast ett litet antal sådana.

 

 
4:e maj 1982: Den brittiska jagaren "HMS Sheffield" står i brand efter att ha träffats av en fransk sjömålsrobot av typ "Exocet". Argentiskt stridsflyg visade vad en 4,7 meter lång sjömålsrobot med en vikt på 670 kg kunde göra med ett skepp av betydligt större dimensioner. Värt att notera är att den svenska RBS 15 är en större och kraftfullare robot än "Exocet."

 

Allt detta hänger naturligtvis på huruvida Sverige håller sig utanför en konflikt eller inte. Estland, Lettland och Litauen är redan medlemmar i NATO och deras kuster kan redan nyttjas för basering av liknande vapensystem. Det är av denna anledning som Ryssland gärna inte vill se ett svenskt medlemskap i NATO. Det skulle innebära ytterligare en svag punkt för ett Ryssland som redan har drabbats av ekonomiska sanktioner ifrån Väst.

För vår egen del innebär det istället en motpol till ett eventuellt rysk företag av militär natur i området.