Kärnvapenbalansen: Världen Är Tryggare Med Kärnvapen Än Utan

I takt med att USA och Ryssland rustar upp sina förhållandevis föråldrade kärnvapenarsenaler och med en ökad hotbild på Koreahalvön, kan det verka som att världen är på väg mot mörkare tider. Men hur troligt är det egentligen att kärnvapen kommer att användas i ett krig? Vad, om något, är det som stoppar en kärnvapenmakt att anfalla en annan med dessa vapen?

Det finns en balans i världen mellan kärnvapenländerna, en balans som trots att den är prekär; är mycket svår - om inte nästintill omöjlig - att rubba.

 

Historik: Kärnvapen Drev På Det Kalla Kriget

Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki 1945 blev inte enbart ett avslut på det andra världskriget. Det visade även att kärnvapen kunde tvinga en hel nation till kapitulation, detta utan att ens egna soldater behövde sätta fot på fientlig mark. När Sovjetunionen utvecklade och provsprängde sin första atombomb på slutet av 1940-talet så blev det starten på det Kalla Kriget. USA var inte längre den enda kärnvapenmakten i världen, något som ökade spänningen mellan de två ideologiska fienderna.

Under en stor del av 1950-talet fanns det dock inga effektiva medel för att leverera kärnvapen till varken Washington eller Moskva. Istället skiftade fokus på doktrinen för kärnvapen till slagfältet. Det ansågs av båda sidor att kärnvapen med mindre sprängverkan kunde brukas lika effektivt mot militära mål. Ännu fanns det ingen balans mellan de två kärnvapenmakterna och kanske var det under denna tid som hotet av ett kärnvapenkrig var som allra störst. Det skulle dröja till 1960-talet innan kärnvapenbalansen i världen började ta form.

 

 
En bild som tydligt visar förödelsen efter ett kärnvapenangrepp. Få byggnader står orördra kvar i vad som en gång var staden Hiroshima. En enda atombomb kunde göra större åverkan än tusentals konventionella bomber. Trots att tiotusentals japaner fick sätta livet till, så besparades världen ett fortsatt långdraget och blodigt krig. Synen på krig skulle också förändras för all framtid.

 

Ballistiska Robotar: Ett Helt Nytt Hot

Raketer tog inte enbart människan ut i rymden. Parallellt med de amerikanska och sovjetiska rymdprogrammen utvecklades de första interkontinentala ballistiska robotarna under 1960-talet. Dessa raketer hade räckvidder på tusentals kilometer och kunde således flyga från kontinent till kontinent. Detta innebar att städer ännu en gång blev ett mål för kärnvapenangrepp. Robotarna var också mycket svåra att värna sig emot, något som skapade stor fruktan.

Med detta uppkom ett läge där den sidan som besatt flest av dessa vapen skulle ha ett klart övertag. Man fruktade från båda sidor att om motståndaren fick detta övertag så skulle det potentiellt innebära att de skulle se ett preventivt anfall som ett realistiskt alternativ. Kunde man slå ut motståndarens förmåga att använda sig av kärnvapen så fanns det inte längre något hot mot den egna existensen. En hetsig kapprustning mellan de två följde och rädsla övergick till ren paranoia.

 

 
 Amerikansk ballistisk robot av typ LGM-30 Minuteman vilken togs i tjänst under början på 1960-talet. Med en flyghöjd på 1 126 kilometer (i atmosfärens yttersta kant) och en hastighet på över 26 tusen kilometer i timmen var dessa mycket svåra att värja sig emot. Svårigheterna kvarstår, trots teknologiska framsteg, även idag.
 

Ur detta föddes ett nytt koncept: "MAD", eller: "Mutually Assured Destruction" (fritt översatt: ömsesidig garanterad förödelse.) Om den ena sidan skulle ge sig i kast med att anfalla den andre med kärnvapen; så skulle den även öppna upp sig själv för ett motangrepp av samma kaliber. Kärnvapenbalansen hade nu tagit form, men ny teknologi skulle snart ställa den helt på sned.

 

Strategiska Ubåtar: De Osedda Utjämnarna

När specialkonstruerade ubåtar möjliggjorde att ballistiska robotar kunde avfyras utifrån havs spred detta till en början panik. Ubåtar, som tack vare sin funktion kan dölja sig under ytan, kunde smyga närmare fiendens kust och därför drastiskt förminska reaktionstiden för ett motanfall. Men de skulle komma att bli den största utjämnaren mellan länderna.

Ubåtarna skapade ett dödläge som inte kunde brytas. För även om fienden skulle lyckas med att slå ut motståndarens kärnvapenarsenal på land, så var det mycket svårt att skugga alla strategiska ubåtar. Och det räckte med att en enda ubåt kom undan för att den skulle kunna slå tillbaka med mera förödelse än alla bomber släppta under världskrigen sammalagda.

Tanken må vara skrämmande, men den är också betryggande; för det är just detta som avskräcker ett kärnvapenangrepp.

 

 
En amerikansk Trident-II robot avfyrad från en ubåt. Bomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki hade en sammanlagd sprängverkan på 0,036 megaton. En sådan här robot kan potentiellt bära upp till 12st kärnstridsspetsar med en sammanlagd sprängverkan på närmare 4 megaton (över 100 gånger större). Amerikanska strategiska ubåtar är bestyckade med 24st av dessa robotar och med en räckvidd på 11 tusen kilometer är inget potentiellt mål i världen utom räckhåll.
 

Läget Idag: Samma Som Igår

Dödläget som de strategiska ubåtarna skapade under det Kalla Kriget består även i vår egen tid. Kärnvapenbalansen i världen är lika reell nu som den var då och det finns inte mycket som kan rubba den. Trots att intresset för nya kärnvapen har ökat och att fokus återigen har återgått till bruk av dessa på slagfältet, så kvarstår ändå det inneboende problemet med att använda sig av dem. Bruk av kärnvapen kommer alltid med strategiska och globala konsekvenser oavsett sprängverkan. Därför kan de heller aldrig fylla en funktion som taktiska vapen.

Att länder som Nordkorea utvecklar kärnvapen påstås ofta vara en stor säkerhetsrisk, men sanningen är snarare att detta tjänar som en garanti för nationens fortsatta existens. Kärnvapen skapar en bufferzon mellan nationen och dess fiender, på precis samma sätt som det gör för USA och Ryssland.

Det är att öppna Pandoras ask att använda sig av dessa vapen och man måste våga tro att det är försvinnande få som är villiga att riskera sin egen överlevnad genom att göra detta. Flera kärnvapen gör inte världen till en osäkrare plats. Tvärtom fungerar de istället som en garanti för att ett kärnvapenkrig aldrig bryter ut.

Nedrustning av kärnvapen må vara en beundransvärd tanke, men det är troligt att det skulle skapa en osäkrare värld. Vid en konflikt måste en fiende betänka att motståndaren har tillgång till kärnvapen, vilket med stor sannolikhet redan har avvärjt ett antal väpnade konflikter.

Det paradoxala med kärnvapen är att den fruktansvärda kraft som de besitter även omöjliggör deras användning. Som bekant finns det inga segrare i ett kärnvapenkrig och därför ingenting att vinna på att bruka dem.

 

Gotland: Ett Stort Besvär för Ryssland

Att det säkerhetspolitiska läget kring Östersjön är spänt har nog ingen undgått att höra. Det senaste året har Gotland varit i speciellt fokus för svensk försvarspolitik. Men vad är det som gör Gotland så viktigt, inte enbart för det svenska Försvaret utan även för utländska försvarsmakter?

Svaret finner man i krigsvetenskapen; närmare bestämt inom strategi. Gotland är ett bra exempel på hur krigsföring med förhållandevis små medel kan ha inverkan på en mycket större skala.

 

Även om det kan tyckas vara osannolikt att Sverige kommer att befinna sig i krig inom en förutsägbar framtid, så kan det likväl uppstå konflikter vi kommer att bli indragna i. Tack vare Sveriges långa kust till Östersjön så har vi en roll att spela i en eventuell konflikt i området, alliansfria eller inte. På samma sätt får man utgå från att även Ryssland, som den enda stormakten vid Östersjön, kommer att spela en stor roll om detta skulle ske.

Faktum är att läget kring Östersjön inte har förändrats avsevärt sedan det kalla kriget. Då utgjorde detta innanhav en gräns mellan Öst och Väst - något som är minst lika sant idag som för 50 år sedan. Sovjetunionen finns inte längre men rivaliteten i Europa mellan NATO och Ryssland består.

 

Ett handelshav av vikt för Ryssland

Östersjön hyser handelsfarleder som är viktiga för ett flertal länder, däribland Ryssland. Trots stora resurser inom sina egna gränser så förlitar sig landet till stor del på handel för ekonomisk stabilitet. 2016 utgjorde export och import av handelsvaror 45 % av Rysslands bruttonationalprodukt. Det baltiska området står för ungefär hälften av all rysk handel via skepp, vilket betyder att St. Petersburg är Rysslands kanske viktigaste hamn. Med detta som bakgrund är det lättare att förstå varför Östersjön är så viktig för Ryssland och även varför Gotland utgör en så strategisk punkt på kartan.


 
 Territorialvatten i Östersjön. Här markerat med vita, sträckade linjer.
 

Avståndet mellan Gotland och Baltikum, beroende på varifrån man mäter, är ca 150 km. Avräknar man svenskt, lettiskt och estniskt territorialvatten, så krymper avståndet till runt 100 km på vissa ställen. Det som blir över är det internationella vatten som skepp kan färdas på utan att kränka några territoriella gränser (detta kan tilläggas vara lika relevant i krig som i fred.)

Basering av vissa typer av vapensystem på Gotland skulle potentiellt utgöra ett stort hot inte enbart emot rysk handel; utan även emot dess förmåga att säkra denna. För i krig så har en krigsflotta två huvudsakliga uppgifter: att bekämpa fientliga flottor och att skydda den egna handelsflottan. Få flottor är så stora att de kan, med framgång, utföra båda uppgifterna samtidigt.

 

Sjömålsrobotar - lättviktare med stor slagkraft

Förutom ubåtar och sjöminor (vilka NATO har visat sig kapabla till att vid behov utplacera i Östersjön) så är sjömålsrobotar det största hotet för ytfartyg. Det svenska Robotsystem 15 är ett exempel på ett sådant med en räckvidd på runt 150-200 km. Basering av sådana vapensystem på Gotland skulle i hög grad begränsa utrymmet ytterligare för rysk skeppstrafik vid en eventuell konflikt.

Och nu när den svenska regeringen har beslutat att bygga upp ett någorlunda kompetent luftvärn, så kommer det troligtvis innebära att även detta kommer att baseras där. Adderar man sedan luftstridskrafter från både Sverige och NATO så får man en besvärlig situation för ett Ryssland som vill föra krig i Östersjön.

 

 
Svensk sjömålsrobot RBS 15 baserad på Gotland, här simulerad med en räckvidd på ca 150 kilometer. Nyare modeller av RBS 15 med större räckvidd kommer att levereras till Försvarsmakten fram till och med 2026.

 

Kan man som motståndare bekämpa en fiendes handelsflotta så har man ett övertag, kan man även strypa den fientliga krigsflottans handlingsfrihet – då har man ett ännu större övertag. Minor och sjömålsrobotar är vapen som med sin närvaro kan få en motståndare att behålla sina krigsskepp i hamn. Förödande för den som förlitar sig på farleder under skydd av samma nämnda skepp.

Och det krävs inte ett stort antal av dessa vapen för att få militära strateger att tänka om sina planer. Bruket av sjömålsrobotar har redan visat sin effektivitet under både Falklandskriget och Iran-Irak kriget på 1980-talet. En enda sjömålsrobot räcker för att försätta ett mycket större skepp i fara. Man riskerar inte gärna dyra krigsskepp i onödan, speciellt inte när man förfogar över endast ett litet antal sådana.

 

 
4:e maj 1982: Den brittiska jagaren "HMS Sheffield" står i brand efter att ha träffats av en fransk sjömålsrobot av typ "Exocet". Argentiskt stridsflyg visade vad en 4,7 meter lång sjömålsrobot med en vikt på 670 kg kunde göra med ett skepp av betydligt större dimensioner. Värt att notera är att den svenska RBS 15 är en större och kraftfullare robot än "Exocet."

 

Allt detta hänger naturligtvis på huruvida Sverige håller sig utanför en konflikt eller inte. Estland, Lettland och Litauen är redan medlemmar i NATO och deras kuster kan redan nyttjas för basering av liknande vapensystem. Det är av denna anledning som Ryssland gärna inte vill se ett svenskt medlemskap i NATO. Det skulle innebära ytterligare en svag punkt för ett Ryssland som redan har drabbats av ekonomiska sanktioner ifrån Väst.

För vår egen del innebär det istället en motpol till ett eventuellt rysk företag av militär natur i området.

 
 

Krig med Nordkorea: ett realistiskt alternativ?

Ett krig mellan Nordkorea, USA och dess allierade är inte helt otänkbart; osannolikt – men inte omöjligt. Dock skulle detta krig innebära stora svårigheter för angriparen. Stora delar av den norra Koreahalvön består av berg och bergspass, svår terräng att strida i även för en modern armé. Det smått ironiska med det hela är att den militära och teknologiska överlägsenhet som den amerikanska försvarsmakten förlitar sig på skulle komma att bli dess egen svaghet. Även om det till synes skulle bli ett, i ordets mening, konventionellt krig (d.v.s. ett krig mellan två arméer tillhörande statsmakter) skulle den amerikanska överlägsenheten att skapa ett stort gap mellan de två sidorna. Detta skulle inom tid leda till att den nordkoreanska sidan kommer att bli tvingad att övergå till okonventionell krigsföring för att försöka utjämna underlägsenheten. Precis som Viet Cong, den nordvietnamesiska armén, talibanerna och även den Islamiska staten har gjort.
 
Topografisk karta över den norra delen av Koreahalvön med Nordkorea i mitten. Det går enkelt att se den mycket bergiga terräng som utgör en stor del av landet.
 
Den nordkoreanska sidan har tre stora fördelar gentemot sin tänkta fiende. Den första är terrängen; stora berg skapar flaskhalsar i form av bergspass och en fiende som måste strida i uppförsbacke har en klar nackdel. Detta bör stå klart för det amerikanska ledarskapet med tanke på att samma storts terräng har skapat problem i Afghanistan. Den andra fördelen är att den nordkoreanska armén har stor erfarenhet av gerillakrigsföring. Så sent som 2004 tränade nordkoreanska instruktörer Hezbollah i denna typ av krigsföring, vilken två år senare kom att användas med framgång under Libanonkriget. Den kommunistiske ledaren Mao Tse Tsung är välkänd för att ha skrivit ”bibeln” för gerillakrigsföring under 1930- och 1940-talet. Det är mycket troligt att denna har fångat den ideologiskt sammanknutna nordkoreanska arméns hjärta. När man kopplar ihop detta med en terräng som enbart gagnar en försvarare; får man ett företag som potentiellt kan komma att bli mycket kostsamt för en angripare.
 
Den tredje fördelen är det nordkoreanska folket själva. Sedan barnsben lärs nordkoreaner att USA är den stora fienden i världen. Så har det varit sedan 1950-talet och det är fortfarande lika aktuellt nu som då. Ett angrepp av ärkefienden skulle troligtvis enbart förstärka denna tro. För delar av befolkningen är Kim Jong-Un en gudalik symbol likt vad kejsare Hirohito var för den japanska befolkningen under det andra världskriget. Troligtvis skulle, i alla fall delar av, den nordkoreanska staten bjuda på ett hårt motstånd. Kanske skulle detta kunna bli en blodig återupprepning av de stora förlusterna som USA led i kriget mot Japan i Stilla havet under det andra världskriget. En parallell kan dras till det kriget då den japanska försvarsmakten, i krigets slutskede, befann sig i ett underläge och ofta förskansade sig i grottor och berg. Många gånger stred de till siste man och de amerikanska styrkorna fick utkämpa mycket svåra och kostsamma strider. Nordkorea har också en av de största arméerna i världen; teoretiskt kan cirka 7,6 miljoner man kallas in för tjänstgöring i händelse av krig.
 
Sattelitbild över en nordkoreansk artilleriställning. Det finns ett antal grottöppningar som i detta fall måste anses vara typiska för att dölja artilleri- och raketpjäser, samt dess personal, utom insats.

Att, likt USA, förlita sig på sitt flygvapen och flotta är ett historiskt misstag. Det finns en övertro på att flyget kan bomba fienden till att ge upp. Detta är dock ett koncept som fungerar dåligt i verkligheten. Nordkorea har gott om berg och det finns sannolikt tusentals ingrävda värn i bergen som inte kan bekämpas med varken robotar eller bomber. Som i alla krig så måste det finnas soldater på marken som kan inta och hålla mark. Ingen teknologisk utveckling kommer någonsin att kunna ersätta detta – det har varit ett konstant faktum så länge som människan har krigat. Även om den USA-ledda sidan skulle slå ut den nordkoreanska regimen skulle det krävas en fortsatt närvaro av den segrande krigsmakten. Hur skulle den nya koreanska staten komma att se ut? Det skulle knappast gå att omvända den nordkoreanska befolkningen över en natt, inte heller skulle man kunna bygga en demokratisk och en ekonomiskt stabil statsmakt på samma korta tid. Det skulle bli ett långtgående och troligtvis ett ekonomiskt kostsamt projekt för den segrande sidan. Återigen är nutida Afghanistan och Irak smärtsamma exempel på just detta.
 
Hur skulle den Sydkoreanska befolkningen ställa sig till ett återförenande av de båda staterna? Med tanke på de stora sociala, ideologiska och socioekonomiska skillnaderna är det föga troligt att det skulle bli en snabb och smidig övergång. Ett potentiellt krig med Nordkorea kommer att innebära ett stort problem för Trump-administrationen oavsett utgång. Det är också tveksamt att den amerikanska befolkningen skulle ställa sig positivt till ytterligare ett Vietnam, Irak eller Afghanistan. Krig som redan har bekostat den amerikanska staten stora pengar och många människoliv. Inte heller är det troligt att Kina eller Ryssland, båda nära grannar med Nordkorea, skulle uppskatta ett krig på Koreahalvön.
 
Om ett krig bryter ut kommer det kanske inte enbart att innebära ett slut för den nordkoreanska regimen – utan kanske även för den amerikanska.
 
Vad tror du, kommer ett krig att bryta ut och hur tror du att framtiden kommer att se ut för en ny koreansk stat?
 
Permalink Kategori: Konflikt, Nordkorea, Säkerhetspolitik, USA; Taggar: Afghanistan, Hezbollah, Irak, Japan, Kim Jong-Un, Konflikt, Koreahalvön, Krig, Mao Tse Tsung, Nordkorea, Sydkorea, Trump, USA, Viet Cong, Vietnam, flotta, flygvapen, säkerhetspolitik, terräng, världskrig; Kommentarer (0)