Försvarssystem för Pansar

Förutom kompositmaterial och pansarstål som vi undersökte i föregående artikel, så finns det andra försvar ett pansarfordon kan utrustas med för att skydda sig mot pansarvärn.

Kan man inte stoppa en projektil eller en robot med hjälp utav stål eller komposit, så kanske man kan nedkämpa dessa redan innan de når pansarfordonet.

Detta är tanken med de elektroniska och mekaniska försvarssystem vi skall undersöka denna vecka.

 

Aktivt/Passivt Skydd: Exploderande Pansar

Pansarspränggranater, alltså de som verkar genom en RSV-laddning, har en förmåga att slå igenom rejält mycket pansar. Detta var ett problem som bland annat födde kompositpansaret i efterkrigstiden. Pansar av detta slag har en stor skyddsverkan mot denna typ av vapen, men ger inte fullkomligt skydd.

De keramer som vanligtvis utgör kompositpansar är hårda och spröda på samma gång. Därför förlorar de snabbt sin effektivitet vid flera träffar på samma yta. För att frånkomma detta problem så utvecklades någonting som kallas för reaktivt pansar.

Reaktivt pansar är inte någon ny idé. Redan i slutet på 1940-talet studerades explosiva ämnens effekt på pansarprojektiler och RSV-laddningar. Tanken bakom detta är att man placerar sprängladdningar utanpå pansaret vilka detonerar vid en träff från en projektil. Explosionen skadar eller motverkar anslagsverkan från projektilen eller RSV-laddningen.

Detta tjänar alltså som ett komplement till kompositpansaret genom att ge ett extra lager av skydd. Reaktivt pansar ligger någonstans mellan passivt och aktivt skydd eftersom man inte behöver elektronik för att bruka det, men det verkar aktivt genom en sprängladdning.

Illustrationen visar händelseförloppet när en RSV-granat träffar en ERA "låda". RSV-laddningen briserar (A) samtidigt som ERA-laddningen (B) vilken har en effekt på penetrationen från projektilen. Det är främst två olika saker som motverkar RSV-laddningens effektivitet. För det första så skjuts överdelen av lådan (vilken är av hård metall) mot verkan från RSV-laddningen (C), detta stör bildningen av en symmetrisk penetrationskanal. För det andra så tvingas RSV-laddningen att ta sig igenom en ny del utav pansaret eftersom plattan trycks uppåt och emot RSV-laddningen. Detta innebär att RSV-laddningen tappar ytterligare kraft genom att den måste färdas genom ytterligare ett lager med pansar. Allt detta sker på millisekunder och förloppet kan endast urskiljas med hjälp utav höghastighetskameror. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se
 

ERA (explosive reactive armor) monteras i en slags lådor av metall utanpå torn och chassis på pansarfordon. Lådorna kan lätt bytas ut efter att de har förbrukats. Det finns en mängd olika typer av ERA, vissa mindre vådliga för omgivande infanteri än andra.

Men trots att skydd av detta slag är effektivt mot både RSV-laddningar och kinetiska projektiler så finns det sätt att kringgå även detta. Tandemladdningar är ett exempel. Kort beskrivet så är en tandemladdning ett flertal RSV-laddningar placerade bakom varandra i en stridsspets.

Den första RSV-laddningen, även kallad: förpenetrator, agerar för att utlösa eventuella ERA lådor medan efterföljande laddningar briserar och slår sig igenom huvudpansaret. Tandemladdningar är även något effektiva mot kompositpansar eftersom den första laddningen försvagar kompositmaterialet.

En tandemladdnings verkan illustrerat i bild. Själva granaten (i detta fall den ryska PG-7VR) består utav två stridsdelar. Den så kallade förpenetratorn (d) är en mindre RSV-laddning vilken utlöser explosionen från ERA lådan (1), vilken är monterad utanpå det huvudsakliga pansaret. I nästa steg, när ERA lådan har haft sin verkan, briserar huvudladdningen (2) bakom den nu förstörda förpenetratorn. Då finns det inte längre någonting som stör penetrationen av huvudladdningen förutom det egentliga pansaret. De gråa markeringarna (c) visar håligheter i stridsdelarna som krävs för att RSV-laddningarna skall få en god verkan. Även de bakåtvända konerna av koppar (b) och sprängmedlet som omger dessa (a) är utmarkerade. Trots att tandemladdningar är tänkta att bekämpa ERA så bör de teoretiskt sett ha en liknande verkan på kompositpansar. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se
 

Det finns ett antal olika tandemladdningar, vissa med upp till tre eller flera RSV-laddningar. Trots att de verkar vara en god lösning på problemet som reaktivt pansar utgör, så är dessa laddningar i praktiken inte utan sina problem. Ett av dessa problem är att den första briserabde laddningen kan förstöra den efterföljande.

Ett annat potentiellt problem är att projektilen (kallad för: slugg) från den första RSV-laddningen kan utgöra ett hinder för den efterföljande huvudladdningen. Dock finns det "slugglösa" laddningar vilka inte lider av detta problem i samma utsträckning.

De hålrum som finns i RSV-laddningar behövs för att laddningen skall få en god verkan för att slå sig igenom pansar. Ofta så handlar det om hålrum av specifika mått. För att en RSV-laddning skall kunna verka effektivt mot reaktivt pansar krävs det att man vet hur ERA lådor är konstruerade.

Således är både mått av och innehåll i RSV-laddningar och reaktivt pansar belagt med hög sekretess. Tandemladdningar är komplicerade att framställa och detta innebär att de inte alltid är fullt så effektiva i verkligheten som i teorin. Men de tjänar en viktig roll i modern krigföring oavsett.

Denna bild visar tydligt ERA lådorna som har monterats på både tornet och chassit på denna ryska T-72 (här i indisk tjänst). ERA lådorna kan lätt bytas ut efter att ha träffats av projektiler eller granater. Bakom lådorna finns huvudpansaret vilket består utav kompositmaterial monterade i skikt. Över 25 000 T-72:or har producerats och finns i tjänst i en mängd olika länder världen över. T-72:an var tänkt som ett billigare komplement till T-64 stridsvagnen vilken tjänade i sovjetiska elitenheter såsom gardesstridsvagnsarméerna stationerade i Öst-Tyskland under det Kalla kriget. T-64 grupperades i pansarenheter medan T-72 istället tjänade tillsammans med pansarskytteenheter. Denna stridsvagn finns fortfarande i tjänst i den ryska armén och har genomgått en stor mängd uppgraderingar och förbättringar för att göra den effektiv även på dagens moderna slagfält. Bild: Vivek Patankar.
 

Aktiva Försvarssystem

För enkelhetens skull kan man dela upp olika försvarssystem i två olika grupper: de som har en aktiv verkan (på engelska: hard-kill) och de som verkar passivt (soft-kill). Aktiv verkan innebär i detta fall att ett försvarssystem använder sig av vapenverkan för att bekämpa hot. Passiva system består ofta av elektronisk störsändning eller olika typer av diversioner för att "lura" inkommande hot.

Ett pansarfordon med ett aktivt försvarssystem använder sig av sprängmedel och splitter för att bemöta inkommande projektiler/granater. Konceptet bakom detta är följande: en radar upptäcker ett inkommande hot, sedan beräknar en processor projektilens hastighet och bana för att kunna skjuta ned denna.

Eftersom pansarprojektiler/granater färdas i hastigheter på flera hundratals meter per sekund så måste denna beräkning ske under loppet av ca 50 millisekunder (0,05 sekunder). När beräkningen är färdig så avlossas en sprängladdning mot den inkommande projektilen, vilken briserar och förhoppningsvis förstör eller skadar denna så pass att den inte har någon verkan på pansarfordonet.

Illustration av hur aktiva försvarssystem fungerar. Här är det ryska KAZT "Arena" systemet illustrerat, men andra försvarssystem av denna typ bygger på samma princip. När millimetervågsradarn (a) upptäcker ett hot (1), i det här fallet en pansarvärnsrobot (c), påbörjas processen med att skjuta ned denna. Radarn låser målet (2) och använder sig av doppler-effekten för att avgöra avstånd till och hastighet på projektilen. När beräkningen är klar avfyras automatiskt en sprängladdning (3) av vilka ett flertal sitter monterade runt tornet (b) på stridsvagnen. Denna sprängladdning fokuserar sprängverkan och splitterbildningen rakt mot det inkommande hotet. Allt detta sker inom ett avstånd på runt 50 meter och inom loppet av 50 millisekunder. "Arena" täcker en cirkel på mellan 300-340 grader runt stridsvagnen, baksidan på tornet är det enda stället som är oskyddat. Runt tornet finns 26st sprängladdningar vilka det automatiserade systemet väljer mellan för att bekämpa hot. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Dessa typer av försvarssystem har även möjlighet att sortera bort "falska" hot såsom utgående projektiler eller finkalibrig eld och djur som t.ex. fåglar. Aktiva försvarssystem har visat sig vara effektiva i tjänst, men utgör fara för omgivande infanteri då dessa involverar splitterverkan.

Detta är ett stort problem eftersom infanteriet utgör en viktig del i samarbetet med stridsvagnar, speciellt i strid i bebyggelse. En stridsvagn förlitar sig på infanteri för att upptäcka hot såsom dolda pansarvärnsvapen, vilka annars är svåra för en stridsvagnsbesättning att upptäcka.

Det finns aktiva försvarssystem utformade för att minska risken att omgivande infanteri skadas av dess verkan, men trots detta har man fått tänka om och ändra taktiken för hur infanteri tjänstgör tillsammans med pansarfordon. Det är möjligt att reducera risken - men den går inte att få bort helt.

Bild på det sovjetiska KAZT "Drozd" ("trast" på svenska) systemet. Detta försvarssystem bestod utav 8st sprängladdningar vilka monterades om fyra på var sida av tornet (inte att förväxlas med de fyra rökkastarna till vänster på bilden). Systemet brukade sprängladdningar vilka sköts ut med hjälp av raketer och bekämpade hot inom ett avstånd på runt 7 meter från stridsvagnen. Drozd tjänade under det sovjetiska kriget i Afghanistan1980-talet och det har uppskattats att detta system ökade överlevnadschanserna för en stridsvagnsbesättning med runt 80%. Dock hade det sina problem. En av anledningarna till att den sovjetiska armén tappade intresse för systemet (trots sin effektivitet) var att det sårade och dödade eget infanteri runt stridsvagnen. En annan nackdel var att systemet endast skyddade i en halvcirkel på runt 80 grader runt stridsvagnens front. När det första sovjetiska reaktiva pansaret togs i tjänst ansåg man att det dyrare och vådligare Drozd inte längre behövdes. Trots detta skulle modernare system utvecklas, till stor del på grund av de bittra erfarenheterna från det första Tjetjenienkriget. Foto: Serguei S. Dukachev.
 

Ryssland har varit drivande i utvecklingen av försvarssystem av detta slag, men tack vare att den moderna krigföringen har förflyttat slagfältet till urbana miljöer så har även andra nationer utvecklat sina egna system.

Dock är det osäkert om system av denna typ är nödvändiga. Bättre är det att man fokuserar på att utveckla samspelet mellan infanteri och pansar istället. Det amerikanska kriget i Irak - vilket till stor del har utspelat sig i stadsmiljö - har visat att ett gott samarbete mellan dessa två vapengrenar kan minimera förluster av pansarfordon.

Men det står även klart att nationer med mindre välutvecklade doktriner för strid i bebyggelse (såsom i det nuvarande kriget i Syrien, eller under det första Tjetjenienkriget) lider stora förluster i både manskap och pansarfordon. System av detta slag är en snabb och billigare lösning på ett större och djupare problem.

 

Passiva Försvarssystem

Det finns andra medel att ta till för att värna sig mot pansarvärn. Då aktiva försvarssystem utgör en potentiell fara för omgivningen, så är passiva system ett bättre alternativ. Dessa system använder sig varken av sprängladdningar eller splitter för att bekämpa hot.

Passiva system har dock endast verkan på pansarvärnsrobotar av olika slag och inte projektiler från pskott eller granatgevär. Dessa system verkar genom att störa antingen signalen som skickas från operatören till pansarvärnsroboten, eller att störa själva operatören.

Tanken är att man skall "lura" pansarvärnsroboten så att den aldrig träffar sitt mål. För att förstå detta lite bättre bör man titta på vilka olika typer av pansarvärnsrobotar som finns i tjänst. De skiljer sig ofta i deras målsökningssystem, vissa är manuella och andra automatiska. En annan skillnad är robotarnas styrsystem.

Bild på en rysk T-90 stridsvagn med de lysande röda "ögonen". Dessa används för att störsända och förvilla elektrooptiska system såsom infraröda målsökare. Detta försvarssystem kallas för "Shtora" och innefattar även laservarnare (för att upptäcka om fordonet belyses av laser) och rökkastare med multispektral rök (vilket döljer fordonet från IR-sensorer). Systemet är automatiserat och upptäcker hot genom olika medel. Tornet vänder sig automatiskt mot riktning till hotet vilket möjliggör att besättningen snabbt kan besvara elden och uppvisar även det tjockare pansaret på fronten av tornet. När laser upptäcks så avfyras även rökgranaterna. Vagnchefen kan välja att låta systemet operera helt självständigt eller själv välja att använda sig av olika funktioner manuellt. Bild: Bellingcat.
 

Ett av dessa styrsystem är vad som på engelska kallas för: Manual Command to Line of Sight (MCLOS). Detta innebär att operatören, med hjälp utav en sorts joystick, styr roboten mot sitt mål. Roboten mottar signaler från operatören/skytten via små vajrar.

Många av de första pansarvärnsrobotarna var av denna sort. MCLOS har dock många nackdelar. För det första så kan skytten/operatören störas av allehanda olika medel. Fientlig eld, blindande laser, eller rök framför målet är några exempel. Eftersom kontrollerna är mycket känsliga måste skytten vara fullt koncentrerad under robotens färd till målet.

Andra styrsystem såsom SACLOS (Semi-Automatic Command to Line of Sight) underlättar för skytten eftersom denne endast behöver hålla siktet på målet, roboten följer automatiskt siktet med hjälp utav antingen laser (ledstrålestyrning), infrarött ljus, styrkabel eller radiolänk.

Illustration över hur det ryska "Shtora" systemet verkar. När sensorerna upptäcker ett hot, i det här fallet en pansarvärnsrobot (a), händer ett flertal saker. Bland annat avfyrar systemet rökgranater (1) vilka briserar och sprider tjock multispektralrök (2) vilket inte kan ses igenom med varken ögon eller elektrooptik. Detta försvårar den fientlige skyttens uppgift att träffa stridsvagnen. IR-sändare monterade på stridsvagnen strålar kraftfullt infrarött ljus (3) för att störa potentiella målsökningssystem. Dessa stör de signaler som skickas från skytten till pansarvärnsroboten. För att detta skall vara fullt effektivt krävs det att man vet vilka frekvenser och spektrum fiendens målsökningssystem brukar. Shtora systemet kan även upptäcka om stridsvagnen blir belyst av laser (b), vilken i så fall kan störas av multispektral rök. Laser används av många eldledningssystem, avståndsmätare och en stor mängd olika vapensystem. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Pansarvärnsrobotar som styrs genom SACLOS får sina signaler skickade från siktet vilket skytten placerar på målet. Siktet håller reda på vart roboten befinner sig i relation till målet, ofta med hjälp utav infrarött ljus vilket roboten sänder ut. Passiva försvarssystem såsom det ryska "Shtora" kan störa dessa signaler och skicka falska kurskorrigeringar till roboten.

Andra passiva försvarssystem används flitigt på slagfälten i Afghanistan, Syrien och Irak. Dessa verkar genom att störsända med radiovågor. Detta är effektivt mot dolda improviserade spränganordningar (IEDs) vilka ofta detoneras på håll med hjälp utav mobiltelefoner eller radio.

 

[...] Fortsättning följer.

 

Pansar: Från Stål Till Komposit

När de första stridsvagnarna rullade över slagfälten i Europa, hade de pansar för att stå emot fientlig kulspruteeld och splitter från briserande granater. Tiderna förändrades dock fort och snart fanns en uppsjö av vapen avsedda för att stoppa dessa stålbestar i sina spår.

Mycket har hänt sedan dess. Den moderna tidens vapen är flertalet gånger mer kraftfulla än de pansarvärnskanoner och stridsvagnskanoner som fanns under de båda världskrigen.

Således tvingades även pansarstålet att utvecklas för att kunna stå emot den ökade hotbilden.

I dagens artikel tittar vi på de försvarssytem och bepansring som finns på stridsvagnar. Från de första pansarplåtarna till dagens moderna kompositmaterial.

Vi kommer även att syna kampen mellan pansarvärn och pansar. Vilken sida har övertaget idag och hur kommer framtiden att se ut?

 

Stål Mot Stål

För att skydda både besättning och utrustning måste en stridsvagn kunna tåla eld från ett stort antal olika vapen. Det absolut mest grundläggande försvaret ett pansarfordon kan ha är pansarstål.

Denna typ av skydd har följt med stridsvagnens utveckling sedan dess första steg på slagfältet. Stål är starkt - pansarstål är ännu starkare. Denna typ av stål förbereds på ett speciellt sätt för att uppnå den styrka man vill ha. Detta för att kunna stå emot de enorma krafter som olika projektiler kan utsätta materialet för.

För att inte beskriva i detalj hur man förbereder stål, så kan man enkelt uttrycka det som att man vill få det starkaste stålet möjligt utan överdriven vikt. När man designar en stridsvagn så är just vikten (mobiliteten, eller hur rörlig vagnen är) och skyddet två av de tre viktigaste beståndsdelarna. Den tredje är beväpningen.

Detta radardiagram illustrerar de tre beståndsdelarna man måste balansera mellan när man designar en stridsvagn eller ett stridsfordon: bepansring, beväpning och mobilitet. Här är ett antal stridsvagnar som tjänstgjorde under det andra världskriget som står som exempel. Notera att värdena som utgör diagrammet är egenmäktiga men tagna ur verkligheten. Man kan tydligt se kontrasten mellan den tunga tyska "Tiger" (i grönt) och den medeltunga sovjetiska T-34 (i blått) och amerikanska M4 "Sherman" (i rött). "Tiger" hade som välbekant en mycket tjock bepansring och en beväpning som hette duga, dock ledde detta till en undermålig operativ mobilitet. Tiger-vagnen vägde nästan 70 ton vilket bland annat ledde till problem med att köra över vissa broar och terräng. Vidare så var vagnens drivanordning och stötdämpning överbelastade och dess motor temperamentsfull. Dess hastighet över terräng var ofta begränsad till under 30 km/h, vilket innebar att den alltså inte tjänade så speciellt bra för manöverkrigföring. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

De stridsvagnar som föddes ur mellankrigstiden, alltså under 1920- och 1930-talet, hade ett förhållandevis magert skydd. Under denna tid var pansarvärnsgeväret det största hotet förutom sprängladdningar, vilka kunde placeras på stridsvagnen av närgånget infanteri.

Men under denna tid föddes också vad som skulle komma att bli stridsvagnens ultimata fiende: pansarvärnskanonen (hädanefter: pv-kanon). Dessa kanoner var oftast av samma sort som de som bestyckade stridsvagnarna. Skillnaden var dock att pv-kanonerna lättare kunde kamoufleras och döljas på slagfältet.

Detta möjliggjorde att pv-kanoner ofta kunde få in skott i det tunnare sido- och bakpansaret på stridsvagnar, vilka slagit sig igenom frontlinjen. Nyare stridsvagnar med bättre pansar krävde dock att pv-kanonerna utvecklades med allt grövre kalibrar och av större storlek.

Närbild på en tjeckisk stridsvagn av typ LT vz.38 (även: T-38), här i tysk tjänst som Panzerkampfwagen 38(t). Antalet bultar på frontpansaret och det knappt synliga stänkskyddet framför tornet talar för att detta troligtvis är en modell "D" av PzKfw 38(t). Man kan tydligt urskilja de bultar som användes för att fästa pansarplåtarna på varandra. Bultarna var ett förhållandevis enkelt medel att använda för detta ändamål, men det hade även sina nackdelar. Det sägs att det tjeckiska pansaret på dessa vagnar ofta sprack på grund av en hög halt av kol i stålet. Tydliga träffar från en grovkalibrig kanon kan ses till vänster om den tornmonterade kulsprutan. Om träffen, eller träffarna, i verktygslådan ovanför drivbandet orsakade någon övrig skada på vagnen är svårt att urskilja. Siffrorna på sidan av tornet talar om att detta är den tredje stridsvagnen ur den andra plutonen tillhörande det fjärde kompaniet (andra bataljonen), möjligtvis från det 204:e pansarregementet (Ryssland, våren/sommaren 1942).
 

Pansarplåtarna på dessa tidiga stridsvagnar var av två huvudsakliga konstruktioner: svetsade eller bultade. Att pansarplåtar monterades ihop med hjälp utav bultar var det allra vanligaste under mellankrigstiden. En anledning till att denna metod övergavs var att vid en träff av en projektil kunde bultarna slås loss och förvandlas till dödliga projektiler inuti stridsvagnen.

Ett annat problem med att bulta ihop pansarplåtarna var att pansarstålet runt bultarna kunde spricka vid en träff eller nära träff av en projektil. Detta innebar att pansarplåten försvagades.

 

Förbättrade Produktionsmetoder

Svetsning av pansarplåt var ett bättre alternativ. Det var både en billigare och  en snabbare produktionsmetod. Dock hade även svetsning sina nackdelar. Sömmarna där två pansarplåtar svetsats ihop kunde utgöra svagheter i bepansringen. Detta eftersom sömmarna inte nödvändigtvis var av samma enhetliga styrka som resten av pansarplåtarna.

Därför var det ofta produktionskvaliteten som avgjorde en enhetlig styrka i pansarstålet. En god svetsare kunde utan tvekan göra ett bra jobb för att säkra styrkan i sömmarna - men detta var nog mer ett undantag än någon regel.

Men eftersom det inte krävdes någon omfattande industriell process för att svetsa, så kunde man lättare reparera skadat pansar ute i fält. Detta var naturligtvis till stor fördel både för de stridande stridsvagnsbesättningarna och det högre ledarskapet.

Denna bild på en amerikansk medeltung stridsvagn av typ M4A1 "Sherman", visar tydligt formen på det gjutna pansaret. Även tornet på denna stridsvagn är gjutet. Det finns inga uppenbara svagheter i pansaret såsom sömmar efter svetsning eller bultar. Att gjuta pansar gav ofta bättre bepansring än andra metoder men krävde speciell utrustning och var kostsammare ur en produktionssynpunkt. Det visade sig även att gjutet pansar av tillräcklig tjocklek kunde innehålla ytor som var svagare än resten av pansaret. Gjutet pansar var inte heller lika enkelt att reparera i fält, varför denna metod mer eller mindre ersattes av svetsning. Dock skulle gjutet pansar fortsätta att användas på en del stridsvagnsmodeller även efter det andra världskriget.
 

En tredje metod var gjutning, det vill säga att man göt hela pansaret som en enhetlig del. Eftersom man varken behövde bultar eller svetsning i denna process så skapade detta generellt sett bättre bepansring och färre svaga punkter. Men denna form av produktion var inte heller utan problem.

Bland annat så visade det sig att desto tjockare stål man göt - desto större risk fanns det för att håligheter eller svaga punkter uppkom i pansaret. Således förblev svetsning den föredragna metoden för de flesta nationer både under det andra världskriget och i tiden efter.

 

Själva pansarstålet skulle även detta utvecklas under det andra världskriget. Bland annat infördes en ny produktionsmetod där man rullade glödheta plåtar ihop med varandra. Detta kan föreställas som att man rullar ihop en bunt med presentpapper: det blir hårdare desto flera lager man rullar.

På engelska kallas detta för: rolled homogeneous armor (RHA) och detta blev en internationell måttstock över hur mycket pansar en projektil kunde slå sig igenom.

 

Påbyggnadspansar

Under det andra världskriget blev det uppenbart att de stridsvagnar som fanns i tjänst inte kunde stå emot verkan av RSV-granater. Det tyska pansarskottet (hädanefter: p-skott) Panzerfaust var ett exempel på detta.

Panzerfaust vägde drygt 7 kg, kunde opereras av en man och krävde inte någon omfattande utbildning för att bruka. Trots sin förhållandevis lilla storlek så kunde detta p-skott slå igenom runt 200mm pansar. Detta var mer än nog för att kunna bekämpa alla stridsvagnar i tjänst under denna tid - med råge.

Även de tyska stridsvagnarna var under hot från RSV-granater och använde sig av pansarplåtar vilka monterades en bit ifrån sidopansaret. Dessa kallades för schürzen (översatt: förkläde) och hade också en viss effekt på vanliga pansarprojektiler.

[Se även avsnittet om skiktat pansar nedan.]

När en RSV-granat träffade dessa pansarplåtar briserade denna innan träff på det egentliga sidopansaret. Detta reducerade drastiskt dess genomslagsförmåga.

Andra metoder för att öka skyddet var att man placerade delar av drivband över pansaret. Även sandsäckar, stockar, cement och/eller betong användes som påbyggnadspansar.

En bild på ett amerikanskt skyttefordon av typ M1126 (ICV) "Stryker" i närheten av Mosul, Irak. Här kan man tydligt se det RSV-galler som omger pansarfordonet. Detta galler fungerar som ett extraskydd mot RSV-granater då granaten antingen slås sönder vid en träff, eller vanligare att granaten briserar på gallret istället för mot det tunna sidopansaret. Denna typ av skydd sträcker sig tillbaka till det andra världskriget då både tyska och sovjetiska stridsvagnar utrustades med hönsnätsliknande RSV-galler som skydd mot nya raket/granatgevär. RSV-galler är idag standardutrustning för många pansarfordon, speciellt vid operativ verksamhet i bebyggelse. Ett skydd som detta kan ofta skilja mellan liv och död för besättningen. Man kan även tydligt se det externa RWS-systemet monterat på taket på detta fordon. RWS (eller: Remote Weapon Station) är ett fjärrstyrt vapensystem, här med en tung kulspruta av typ .50cal (kaliber 12,7mm) M2HB, vilken styrs från skydd inuti fordonet.
 

Stålet Blir Till Komposit

Det växande bruket av pansarspränggranater (speciellt i skepnad av granat/raketgevär) - vilka ofta kunde slå igenom mera pansarstål än vanliga pansarprojektiler - innebar att man fick tänka om hur pansaret på stridsvagnar skulle utvecklas för att bemöta detta hot.

Vanligt pansarstål skulle behöva konstrueras av en sådan tjocklek att vikten av pansaret skulle innebära stora problem för stridsvagnens mobilitet.

Men redan under 1950-talet experimenterade amerikanska stridsvagnsingenjörer med en ny sorts pansar. Denna typ av pansar var av kompositmaterial, en blandning mellan stål och sammansmält kvartsglas. Kompositmaterialet monterades mellan två vanliga pansarplåtar av stål.

Mätt i en propotion mellan vikt och skydd så är t.ex. kvartsglas bättre än stål.

Grafiken visar en RSV-granat som träffar kompositpansar. Kompositmaterialet monteras mellan två vanliga pansarplåtar och har en effekt på hur RSV-granater verkar. Den yttre pansarplåten detonerar RSV-granaten och när projektilen träffar kompositmaterialet så bryts denna upp och får inte samma fokuserade kraft som annars. Rent tekniskt sett kan man beskriva detta som att penetrationskanalen för RSV-granaten inte blir symmetriskt och skapar istället ett osymmetriskt tryck, vilket leder till att kraften i penetrationen minskas drastiskt. Kompositpansar fungerar också mot vanliga kinetiska pansarprojektiler då materialet har mycket hög densitet eller spricker och sprider ut verkan från en träff. Den amerikanska M1 Abrams stridsvagnen använder t.ex. utarmat uran som kompositpansar.
En pansarprojektil utan nog kraft att slå sig igenom denna typ av pansar kan splittras vid en träff. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se
 

I västvärlden används i huvudsak en typ av kompositpansar som utvecklades i Storbritannien under 1960-talet. Denna typ kallas för Chobham. Dess exakta komponenter är hemlighetsstämplade - av goda skäl - men kompositpansar har samma funktion oavsett material.

I öst utvecklade Sovjetunionen sin egen variant kallad Kombination-K. Detta innehåller enligt utsaga en blandning av fiberglas och korund (ett mineral som bland annat rubiner består utav).

Kompositmaterial av denna typ kallas för keramer. De är lättare till vikten än stål men med liknande styrka, varför det har blivit ett populärt alternativ till pansarstål.

Trots att den egentliga tanken är att motverka pansarspränggranater, så verkar kompositpansar även mot kinetiska projektiler. Keramer är spröda och spricker, men fördelar anslagsenergin från projektilen över en större yta.

Men trots sin styrka så har kompositpansar sina svagheter. Bland annat förlorar pansaret sin effektiva styrka vid flera träffar på samma yta. En annan nackdel är att keramiskt material är flera gånger dyrare att framställa än pansarstål.

Detta måste stå som ett exempel på ett av de mest otympligaste skydden mot pansarspränggranater. Tanken var god; i strid skulle den paraplyliknande anordningen agera som ett RSV-galler. I verkligheten var gallret mer en irritation för besättningen då den ofta fastnade i terräng, buskage eller träd och slets loss. Man får även gissa att gallret innebar ett visst hinder för skytten i stridsvagnen. Sidoplåtarna som syns ovanför drivbandet skulle fylla samma funktion, men led av samma besvär och besättningarna monterade ofta av dem ute i fält. Anordningen, kallad: ZET-1 ("zashchita ekrannaya tankovaya", ungefärligt översatt: skyddsskärm för stridsvagn) brukades bland annat på T-55 (synlig på bilden) och T-62 stridsvagnarna under 1960-talet. Men idén övergavs snart då effektivare medel för samma ändamål utvecklades, såsom kompositpansar. Sidoplåtarna övergavs dock inte och är fortfarande standard på många stridsvagnar runt om i världen i olika former. De har dock förbättrats avsevärt med tiden.
 

För att undgå dessa nackdelar så framställer man nu kompositdelar av mindre storlek. Tidigare hölls även kompositdelarna ihop av starkt epoxylim, men på senare tid så pressas delarna istället ihop under värme. Denna metod förstärker pansaret ytterligare och de mindre kompositdelarna minskar risken för att flera projektiler träffar exakt samma yta.

Dagens kompositpansar är inne på tredje generationen och starkare legeringar av material väntar troligtvis i framtiden. Frågan är hur långt utvecklingen av kompositmaterial kan sträcka sig i förhållande till utvecklingen av nyare medel för att bryta pansar.

 

Tomrum och Hål - Ett Pansar i Sig

Till sist finns det en till metod man kan ta till för att öka bepansringen. Men detta sätt handlar inte om att förstärka pansaret med tjockare material, utan istället att skapa hålrum i det. Hålpansar (eller perforerat pansar) kallas detta för och i konstruktionen så borrar man ett mönster av hål i pansarplåten.

Dessa hål är av en diameter som är mindre än det förväntade hotet, det vill säga de vanligaste pilprojektilerna och pansarprojektilerna som man tror sig kunna möta i strid. Vanligtvis så staplar man hålpansar efter varandra och omväxlar hålmönstret. Man kan även snedborra hålen för att skapa större påverkan på en träffande projektil.

Tanken är att en projektil som träffar ett hål eller kanten på ett hål utsätts för betydande sidokrafter. Effekten av detta blir att projektilen kan ändra sin bana, brytas sönder eller helt enkelt tappa så mycket rörelseenergi att det bakomliggande pansaret står emot bättre.

Denna typ av pansar finns bland annat på den tyska Leopard 2 stridsvagnen (Stridsvagn 122 i svensk tjänst). Med tanke på att ryska pilprojektiler (likt många andra) har en diameter på runt 18-25mm, beroende på projektil, så kan man gissa att hålen i detta pansar är någonstans runt 7-15mm i diameter. Möjligtvis lite större.

En nackdel med hålpansar är att det är beroende på det typ av hot det är tänkt att skydda emot. En typ av hålpansar skyddar inte lika effektivt mot alla tänkbara pansarbrytande projektiler. Dock är de flesta pilprojektiler av jämförbar storlek världen över.

Illustration av hur hålpansar kan se ut. Hålen är till för att utsätta en träffande projektil (B) för extrema sidokrafter vilket kan leda till att den bryts sönder eller ändrar kurs. Därför måste hålen borras av en dimension som är mindre än den tilltänkta motståndarens pilprojektiler. Genom att placera hålpansaret växelvis (A) och/eller att snedborra hålen uppnår man ett mycket starkt skydd. Hålen kan även till viss del fyllas med kompositpansar för att förstärka skyddet ytterligare. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se
 

Skiktat pansar är när man monterar flera pansarplåtar med ett tomrum emellan sig. När en pansarprojektil träffar den första pansarplåten förlorar den en del utav sin rörelseenergi innan den träffar nästa pansarplåt. Detta kan bland annat få projektilen att ändra bana och den andra pansarplåten fångar även upp det splitter som skapas vid ett genomslag.

Dessa skikt verkar i flera delar. Första delen verkar som pansar men är ofta sluttat för att försöka få projektilen att ändra riktning. Den andra delen (vilken ofta består av ett hårdare material) verkar som det huvudsakliga pansaret, medan den tredje fångar upp splitter och eventuellt även den kvarvarande pansarprojektilen.

Skiktat pansar, här illustrerat i genomskärning, användes flitigt på de slagskepp som var i tjänst under båda världskrigen. Det var vanligt att man hade vattenfyllda skott (B) under vattenlinjen för att ge extra skydd mot projektiler (A) och torpeder (C), detta för att reducera risken för skada på skeppets inre delar. Eftersom vatten inte kan komprimeras verkar det för att fånga upp och sakta ned både explosioner och splitter. Även bränsletankar sågs som ett extra skydd, något som är sant även idag. Många stridsvagnar har bränsletankar i framdelen av vagnen. Skiktat pansar på stridsvagnar är dock fyllda med luft istället för vatten. Detta fångar upp mycket av det splitter som skapas vid ett genomslag och saktar ned den penetrerande projektilen innan den träffar nästa pansarplåt. Flera skikt placerade efter varandra har god effekt på pansarspränggranater och även på kinetiska projektiler. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se 

Skiktat pansar fungerar dock bättre mot pansarspränggranater än mot kinetiska pansarprojektiler. Att ha flera skikt med olika sluttning kan bryta upp eller störa verkan från en pansarspränggranat. Detta fungerar ungefär som ett RSV-galler eller liknande.

Tanken med detta är att projektilen skall färdas så långt som möjligt innan den når innanmätet på en stridsvagn. På så sätt kan man reducera dess potentiella genomslagsverkan. För varje skikt som projektilen träffar så finns det även en chans att den ändrar sin bana.

Skiktat pansar är ett effektivt sätt att använda sig av om man inte har tillgång till resurser för att framställa kompositpansar. Kan man kombinera de två så kan man uppnå ett mycket bra skydd för stridsvagnens besättning.

En nackdel med skiktat pansar är att skikten måste monteras med ett visst avstånd från varandra för att ha effektiv verkan som skydd. I detta avseende är man alltså fortfarande begränsad när det kommer till hur mycket pansar man kan montera på ett pansarfordon.

 

På grund av artikelns längd kommer denna att delas upp i två delar. Den andra delen kommer att avhandla passiva och aktiva försvarssystem.

 

Pansarprojektiler: Att Knäcka Pansar

Sedan stridsvagnen och pansarfordonens introduktion i krigföring så har det funnits ett behov av att bekämpa dessa. Denna lott faller på pansarvärnet. Ett samlingsnamn för ett stort antal olika vapensystem dedikerade till att bekämpa pansar.

Så hur går det då till när man bekämpar pansar? Vilka grundläggande fysiska och kemiska processer ligger bakom detta? Som Du kommer att få se så är detta en hel vetenskap i sig.

 

En kort förklaring av termer:

Anslagsverkan: Effekten, eller verkan, en projektil har på det material den träffar. I denna text avser detta hur mycket pansarplåt en projektil kan slå igenom.

Sluttande pansar: Pansarplåt som monteras i en vinkel från vertikalen eller horisonten. Detta ökar den effektiva tjockleken på en pansarplåt.

Effektiv tjocklek: En pansarplåts effektiva tjocklek beror på den vinkel som plåten är monterad i och på en projektils anslagsvinkel.

Anslagsvinkel: Detta beskriver vinkeln som en projektil träffar ett mål i.

Genomslagsverkan/efterverkan: Den effekt eller skada som en projektil kan utdela efter att ha slagit igenom pansarplåt.

Eldrör: Eldröret är vad pipan på en kanon eller ett annat grovkalibrigt vapen kallas för.

 

Hur Man Bryter Pansar

Det grundläggande konceptet bakom pansarvärn är att göra ett bepansrat fordon odugligt för strid. Detta innebär att man måste slå igenom det pansar som skyddar fordonsbesättningen och fordonets inre komponenter.

Stridsvagnar och bandfordon kan också försättas ur drift genom att man skjuter av drivband, vilket förvandlar fordonet till inte mer än en orörlig bunker. Detta gör att de blir lättare att bekämpa med andra medel.

För enkelhetens skull så kan man dela in projektiler och granater avsedda för pansarvärn i två olika grupper: kinetiska projektiler och kemiska projektiler. Kinetiska projektiler verkar genom dess massa och hastighet (d.v.s. att projektilens rörelseenergi avgör hur mycket pansar den kan slå igenom). Denna typ av projektiler har varit de absolut vanligaste sedan det första världskriget.

Denna grafik visar vilken effekt sluttning har på den effektiva tjockleken av pansar en projektil måste slå igenom. Båda dessa pansarplåtar har en tjocklek på 50mm men sluttar man pansarplåten till 45 grader från vertikalen så ökar den effektiva tjockleken till ca 71mm. Sluttande pansar har sedan det andra världskriget varit standard på bepansrade fordon. Det är ett simpelt sätt att öka skyddet utan att behöva tjockare pansarplåtar vilket i sin tur ökar vikten på fordonet. En nackdel med sluttande pansar är dock att det minskar det interna utrymmet i fordonet. Nyare sorter av pansar, ofta av kompositmaterial, frångår denna nackdel till en viss del då det inte krävs lika stor sluttning på pansaret för att uppnå samma effektiva tjocklek. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se
 

Kemiska projektiler verkar genom sprängmedel som riktas för att koncentrera sprängverkan på en liten yta. Genom detta så kan man uppnå stor anslagsverkan. Dessa projektiler använder sig av vad som kallas för RSV (Riktad SprängVerkan).

Eftersom dessa projektiler inte förlitar sig på rörelseenergi för att slå igenom pansar så har de samma verkan på målet oavsett vilket avstånd det befinner sig på. Kinetiska projektiler förlorar rörelseenergi tack vare luftmotstånd och således spelar väder och vind en stor roll på dess verkan.

Brittiska soldater med ett erövrat tyskt Tankgewehr 1918. Man kan tydligt få en uppfattning om detta vapens storlek vilket krävde en bemanning på två man för att operera. Dess vikt på nästan 19 kg innebar att det var otympligt att förflytta och det användes således från fasta positioner. T-Gewehr hade en kaliber på 13,2mm och avfyrade ammunition som var specifikt utvecklad för att slå igenom pansar. Dess mynningshastighet på ca 785m/s gav T-Gewehr en anslagsverkan på runt 20-30mm pansarstål under optimala förhållanden. Pansarvärnsgevär skulle fortsätta att tjänstgöra även under det andra världskriget men de var redan utdaterade vid krigets utbrott. Bild: Imperial War Museum.
 

Kinetiska Projektiler

Det finns ett antal olika typer av kinetiska projektiler. Pansarprojektilen har varit den vanligaste sorten fram till slutet av det andra världskriget. Pansarprojektilen verkar endast genom sin rörelseenergi och är en solid konstruktion av stål.

Som en effekt av dessa projektilers runda nosar uppnådde dessa sällan optimal anslagsverkan. Vid träff på sluttande pansar tenderade projektilen att "glida av" pansaret och således misslyckas med att slå igenom. Detta korrigerades genom pansarprojektiler konstruerade med en kåpa av mjukare stål, vilket ledde till att projektilen lättare kunde få ett fäste på pansarplåten.

En variant av denna pansarprojektil hade en kärna av hårdare material såsom volframkarbid, en metall med högre densitet än stål. Detta ledde till en avsevärt större anslagsverkan. De var dock kostsamma att producera vilket innebar att de inte fanns tillgängliga i samma mängd som de vanliga pansarprojektilerna.

Bilden visar en pilprojektil i färd mot sitt mål. Man kan tydligt se hur det omgivande höljet och drivspegel faller bort från pilprojektilen strax efter att den har lämnat eldröret. Pilprojektiler har normalt sett en dimension på runt 20-30mm och uppnår hastigheter på runt 1600-1800 meter per sekund. Detta innebär att de potentiellt kan slå igenom uppemot 800-900mm pansarstål och har räckvidder på över 3500 meter. Utarmat uran, som ofta utgör pilprojektiler, är lättantändligt i kontakt med syre vilket leder till att de kan skapa ammunitionsbrand i ett fordon som träffas. Bruk av utarmat uran för detta ändamål har mött kritik då det är en mycket giftig tungmetall. En modern myt är att utarmat uran även utgör en hälsorisk på grund av sin radioaktivitet, dock är utarmat uran förbrukat och således inte alls speciellt radioaktivt. Bild: militaryimages.net. 
 

En annan typ av kinetisk projektil som föddes ur det andra världskriget är pilprojektilen. Denna typ används nästan uteslutande idag då den helt har ersatt den föråldrade pansarprojektilen. En pilprojektil skiljer sig från en vanlig pansarprojektil då denna är underkalibrig. Detta betyder att pilprojektilen har en mindre dimension än eldröret som den avfyras ur.

För att kunna avfyra en mindre projektil ur ett större eldrör krävs det att den omges av ett hölje och vad som kallas för en drivspegel. Det omgivande höljet (vilket är fullkalibrigt, alltså av samma dimension som eldröret) och drivspegeln faller bort under färd mot målet.

Själva "pilen" i projektilen konstrueras av metaller med mycket hög densitet, antingen volframkarbid eller utarmat uran. Eftersom den kinetiska energin fokuseras på en mycket mindre yta kan man uppnå enorm anslagsverkan.

Bild och grafik på en pilprojektil, här den väl erfarna amerikanska M829. Grafiken till höger visar själva pilprojektilen i vitt; drivspegeln i grönt; laddningen i orange samt tändanordningen i blått. De första varianterna av M829 togs i tjänst 1985 och kunde slå igenom runt 600mm pansarstål, senare varianter såsom M829A1 (1988, ca 700mm); M829A2 (1993, ca 750mm) och den nyare M829A3 (2003, över 800mm) förbättrade penetrationen av pansarstål. Sovjetiska/ryska modeller såsom BM-29 (1982, ca 460mm); BM-42 (1986, ca 510mm) samt den nyare BM-60 (ca 2010, över 700mm) har legat snäppet efter. Anledningen till detta är att de ryska pilprojektilerna inte använder sig av utarmat uran för sina penetratorer och på grund av undermålig produktion av ammunitionen.

Amerikansk pilprojektil typ M829A1 fick under Irak-kriget 1991 smeknamnet "silver bullet" av stridsvagnsbesättningarna som använde den. Denna projektil kunde slå igenom runt 570mm pansarplåt på 2 000 meters håll. Det hände till och med att denna sköts genom sanddyner för att nå sitt mål och sedan fortsätta rakt igenom en fientlig stridsvagn.

Rörelseenergin i dessa projektiler är enorm.

En nackdel med pilprojektiler är att kåpan och drivspegeln som separerar från projektilen strax efter avfyrning utgör en fara för infanteri som befinner sig i närheten.

 

Kemiska Projektiler

En annan typ av projektil som föddes ur det andra världskriget är pansarspränggranaten. Dessa granater förlitar sig på en sprängladdning för att penetrera pansarplåt istället för rörelseenergi. Granaten är fullkalibrig och innehåller en sorts bakåtvänd "kon" av koppar. Bakom denna kon så finns sprängladdningen, vilken vid en träff riktar sprängverkan mot konen.

Denna grafik visar hur en pansarspränggranat (engelska: High Explosive Anti-Tank, eller: HEAT) verkar.
1) Granaten innehåller en sprängladdning (a), vilken är belägen bakom en bakåtvänd "kon" av koppar (c), när tändanordningen (b) träffar målet briserar sprängladdningen. 2) Explosionen riktas mot konen vilken "vänds" framåt och smälter kopparn. 3) De expanderande och brinnande gaserna tillsammans med det smälta kopparn slår igenom pansaret och skapar omfattande splitter. Trots att själv processen är kemisk så förlitar sig pansarspränggranaten på kinetiskt splitter och inte på någon stråle av brinnande gaser som ofta påstås. Briserar laddningen för nära pansarplåten minskar dess effektivitet varför dessa granater ofta har en utstickande tändanordning (betecknad som (b) i grafiken). Samma sak gäller om granater briserar för långt ifrån pansarplåten. Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

De expanderande och brinnande gaserna från explosionen bryter igenom pansarplåten och skapar en omfattande splitterbildning. Glödhett splitter sårar eller dödar besättning och har också en förmåga att skapa brand. Pansarspränggranater används i huvudsak mot pansarfordon och stridsfordon då stridsvagnar ofta har för starkt pansar för att dessa granater skall vara effektiva.

Ett potentiellt problem med pansarspränggranaten är att granatens rotation i färd reducerar dess effektivitet vid en träff. Således krävs det att dessa typer av granater avfyras ur slätborrade eldrör. Projektiler som roterar får en bättre träffsäkerhet speciellt på längre avstånd, vilket man gärna vill uppnå vid skytte med pansarbrytande ammunition.

Tack vare sin drivspegel så kan pilprojektiler dock rotera även om dessa avfyras från slätborrade eldrör.

Grafiken visar en sprängpansargranats (engelska: High Explosive Squash Head, eller: HESH) verkan på en pansarplåt. Denna typ av granat behöver inte penetrera pansarplåten för att slå ut ett fordon. Granaten (1) är fylld med sprängmedel vilket vid en träff (2) sprider ut sig, eller "mosas", mot pansarplåten. Trots att granaten briserar utanpå pansarplåten orsakar chockvågen från explosionen att splitter lossnar (3) från insidan och sprider sig i utrymmet där besättningen befinner sig. Denna typ av ammunition är inte speciellt effektiv mot stridsvagnar med tjock bepansring utan nyttjas bättre mot stridsfordon och andra pansarbandvagnar.
Grafik: krigsvetenskap.blogg.se.
 

Ytterligare en typ av granat med kemisk verkan är den så kallade sprängpansargranaten. Denna verkar genom att den sprider ut sprängmedel på pansarplåten. När sprängladdningen briserar så penetrerar den inte pansaret utan skapar istället splitter som slås loss från insidan av pansarplåten.

Sprängpansargranatens populäritet har dock försvunnit sedan 1970-talet i takt med att bättre pansar har utvecklats för stridsvagnar och stridsfordon.

Denna bild visar dels explosionen från en pansarspränggranat (här avfyrad från en pansarvärnsrobot typ TOW-2) och hur ingångshålen från pansarspränggranater ser ut. Trots att en pansarspränggranat har tunna väggar som inte skapar speciellt mycket splitter, så kan man tydligt se att explosionen utgör en fara för infanteri som befinner sig i närheten. Pansarspränggranater skapar mycket små ingångshål i förhållande till granatens storlek samt den skada som utdelas inuti målet som träffas. De är också effektiva mot byggnader och befästa positioner såsom sandsäckar och bunkrar. En pansarspränggranat kan generellt sett penetrera mellan 150-200% av sin kaliber i millimeter.

En annan typ av sprängpansargranaten/pansarspränggranaten är vad som på engelska heter: Explosive Formed Penetrator, eller: EFP. Denna typ av granat utvecklades även denna under det andra världskriget. Den fungerar ungefär på samma sätt som en pansarspränggranat.

Skillnaden är att dessa granater riktar sprängverkan nedåt. Dessa utgör oftast verkansdelen på pansarvärnsrobotar och inte i stridsvagnskanoner.

För att effektivare kunna bekämpa stridsvagnar så måste man slå där pansaret är som svagast. Detta innebär att taket på stridsvagnar blir ett tacksamt mål. Den explosivt formade projektilen briserar ovanför taket på en stridsvagn och formar en nedåtskjutande projektil som slår igenom det förhållandevis tunna tak-pansaret.

Grafisk representation av EFP och en verklig bild på dess verkan (avfyrad från pansarvärnsrobot typ TOW-2). Denna typ av ammunition är mycket effektivt mot stridsvagnar som annars har betydande bepansring på både torn och chassi. Men på grund av utrymmesskäl och vikt så är takpansaret inte lika beskyddande, då det inte konstrueras tjockare än det behövs. En EFP-granat utnyttjar detta för att slå där skyddet är som svagast. Lyckas denna projektil att penetrera takpansaret så har det förödande konsekvenser för besättningen, som till stor del är placerad emellan tornet och golvet på stridsvagnen. Här finns också ammunitionslager i många stridsvagnar vilket innebär att en katastrofal ammunitionsbrand kan följa.
 

Kinetisk/Kemisk Projektil

Det finns slutligen ytterligare en typ av projektil, som dock inte används i någon större omfattning idag då det finns mycket effektivare ammunition. Pansargranaten bryggade skillnaden mellan de kinetiska och kemiskt verkande projektilerna.

Pansargranaten var konstruerad inte helt olikt en vanlig pansarprojektil (vilken var solid) men innehöll en mindre sprängladdning vilken var menad att brisera efter det att projektilen slagit igenom pansarstålet. Denna typ av projektil användes flitigt under första halvan av det andra världskriget.

Själva idén med denna typ av projektil var sund ur ett militärt perspektiv. En briserande sprängladdning tillsammans med det splitter från penetrationen av pansaret skulle ha en bättre genomslagsverkan än en vanlig projektil. Dock fungerade den bättre i teorin än i verkligheten.

Det var vanligt att sprängladdningen i projektilen briserade direkt när granaten träffade målet - eller så briserade den inte alls. Detta kunde leda till en förminskad förmåga att slå igenom pansar, en funktion som den tidigare pansarprojektilen utförde bättre.

De pansargranater som var avsedda för stridsvagnskanoner hade även en så pass obetydlig mängd sprängmedel att det snart stod klart att det var bättre att utveckla pansarprojektilen vidare istället.

Pansargranaten tjänade dock bättre i sjöslag, då den var en mycket vanlig ammunition för de kanoner som bestyckade slagskepp.

 

Nästa vecka ska vi titta på de försvarssystem och det pansar som skyddar stridsvagnar och stridsfordon. För när det utvecklas ny ammunition avsedd för pansarvärn, så utvecklas även pansarstålet parallellt med detta.