Neutralitetsfrågan: Sveriges Roll Under Krigen

En fortsättning på den artikelserie som avhandlar ubåtskränkningarna under det Kalla kriget. Inledningen kan du läsa här: Ubåtsfrågan - Den Ständigt Gäckande Vålnaden. Del 2, vilken är ett komplement till denna serie, finns här: Ubåtsjakt: Blindbock Under Vattenytan.

 

Sverige har tack vare sin neutralitet och alliansfrihet skonats från flertalet krig i Europa. Men börjar man syna den svenska neutraliteten i sömmarna, så finner man någonting annat. Sverige har varit allt annat än neutrala under de krig som svept över Europa.

Trots att vi inte har varit direkt inblandade i krigen så har vi likväl bistått de stridande parterna på olika sätt. Det ställer obekväma frågor angående vår neutralitet. Hur långt sträcker den sig egentligen och när, om hur, går den över gränsen?

Det är på sin plats att ta en titt på hur den svenska neutralitetspolitiken har sett ut under 1900-talet och hur det troligtvis har format bilden av Sverige.

(Vi har den svenska neutralitetspolitiken i relation till Sovjetunionen som fokus i denna text, då vi utgår ifrån att det var sovjetiska ubåtar som kränkte de svenska territorialvattnen under det Kalla kriget.)

 

Det Första Världskriget: Neutralitet på Villkor

När kriget kom 1914 ställde sig Sverige utanför, det fanns varken något hot eller intresse från svensk sida att beblanda sig i kampen mellan imperierna i Centraleuropa. Men det förelåg en viss inställsamhet gentemot Centralmakterna.

Den svenske kungen vid denna tid, Gustaf V, var gift med en tyska och det fanns även andra historiska relationer mellan Sverige och Tyskland. Som ett exempel delade man en viss fruktan över ryska ambitioner i Europa.

Redan 1910 hade i hemlighet den tyska försvarsstaben träffat sin svenska motsvarighet för att framföra ett förslag om ett enat anfall emot St. Petersburg. Senare, år 1915, skulle Tyskland återigen framföra sin önskan om ett svenskt inträde i kriget. Denna gång bjöd man på flera incitament.

Förutom att Sverige skulle tillhandahållas krigsmateriel så lovades det även att Åland skulle återgå till svenskt territorium, Tyskland avsåg också att frigöra Finland (båda var vid denna tid ryska territorium.) Det har i efterhand påståtts att detta förslag mottogs med viss positivitet av de svenska kungligheterna.

Kung Gustaf V var gift med en tyska, Victoria av Baden, som var dotterdotter till kejsare Wilhelm I av Tyskland. Victorias farmor var i sin tur Sofia Wilhelmina av Sverige. Tyskland och Sverige var historiskt sammanbundna på mer än ett sätt. Den så kallade "tyskvänligheten" var utbredd inom vissa kretsar, däribland i den svenska officerskåren. Det föreföll sig därför naturligt att Sverige och Tyskland hade goda relationer under båda världskrigen. Även under det andra världskriget besöktes Sverige av tyska digniteter såsom Hermann Göring, chef över det tyska Luftwaffe, som var gift med en svenska. Gustaf V var allmänt känd att vara "tyskvänlig". I och med den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941, skickade Gustaf V ett personligt gratulationsbrev till Adolf Hitler i vilket han bland annat beskrev den sovjetiska bolsjevismen som en "pest". Någon gemytlig vänskap eller delad ideologi mellan de två fanns dock inte.
 

Ett svenskt inträde i kriget skedde aldrig, dock skulle Sverige bistå Tyskland på andra sätt. Det kanske mest betydande var att man tillät tyskarna att använda sig av svenskt krypto och telegrafer för att kommunicera med sina ambassader runtom i världen. På detta sätt kunde man kringgå risken med att kommunikationen avlyssnades eller stördes av fienden.

När det kom ut i ljuset att trafik av detta slag lät sändas från det svenska utrikesdepartementet blev det en skandal på internationell nivå.

Även Östersjön skulle spela en stor roll i den svenska neutralitetsfrågan. Tyskland manade både Sverige och Danmark att minera Öresund för att stoppa ubåtar och krigsskepp från Ententen från att operera i Östersjön. Trots ett velande från den svenska sidan gav man till slut efter och en del av det svenska territorialvattnet i Öresund minerades år 1917.

Statsledarna i Ententen uttryckte sitt missnöje med detta genom att beskriva den svenska neutraliteten som allt annat än villkorslös.

 

Den Krigsviktiga Järnmalmen

Sveriges naturliga tillgång till järnmalm har varit viktig för tysk krigföring i modern tid. Den brittiska handelsblockaden av Tyskland under det första världskriget hade en smått ironisk sidoeffekt, då en stor del av den järnmalm som vanligtvis exporterades ut från Östersjön istället hamnade i tyska hamnar.

Under det andra världskriget var järnmalmen kanske ännu mera viktig för Tysklands krigsmaskineri. Året innan kriget bröt ut utgjorde den svenska järnmalmen över 40 % av all tysk import av detta slag. En betydande del.

Så pass betydande att Winston Churchill övervägde att ockupera de svenska järnmalmsfälten genom en invasion från Norge. Den planen sattes aldrig i verket, istället beslutade man att minera vattnen kring Narvik för att stoppa handelstrafiken till Tyskland. Detta trots norska protester.

Det var inte enbart Tyskland som Sverige bedrev handel av krigsviktigt materiel med. Även Storbritannien var delvis beroende av oss. Brittiska patrullbåtar som denna MGB 502, trotsade hård sjögång och kall vind på Nordsjön för att leverera kullager från SKF till det brittiska fastlandet. Även Tyskland förlitade sig på svensk export av kullager. En intressant anekdot är att brittiska och amerikanska underrättelsetjänster iscensatte en arbetarstrejk på SKF för att störa exporten av dessa till Tyskland. Sverige var en central plats för underrättelseverksamhet för alla sidor i kriget.
 

När Tyskland förlorade import från andra länder i och med krigsutbrottet 1939, blev den svenska järnmalmen ännu viktigare. Både Winston Churchill och personer ur den tyska försvarsstaben uttryckte sina opinioner om att Tyskland skulle ha stora svårigheter att fortsätta kriget utan den svenska järnmalmen.

Detta bör betraktas som ett gränsfall då det inte föreligger något juridiskt förbud mot att bedriva handel med krigförande nationer. Synar man detta ur ett moraliskt perspektiv så finns det dock rum för tvivel.

 

Svenskt Neutralitet: Två Sidor av Myntet

Den villkorliga svenska neutraliteten under det andra världskriget är ökänd. Men det som skilde denna från det föregående världskriget var att Sverige även var behjälplig de Allierade.

Man kan säga att det började med det finska vinterkriget 1939-1940, då Sverige bistod Finland genom att leverera en stor mängd vapen och manskap. Detta trots den svenska ställningen att man var en icke-stridande part i kriget. Värt att notera är att det inte är enhetligt med de krigslagar som finns att bistå stridande länder med krigsmateriel på detta sätt.

Ytterligare militära aktioner gentemot Sovjetunionen i samspel med Finland skulle följa. Ett exempel är mineringen av det Åländska havet för att försvåra operativ verksamhet av sovjetiska krigsfartyg och ubåtar.

Svenskt jaktflyg som denna, en brittisk Gloster Gladiator (i svensk tjänst: J8), brukades av det finländska flygvapnet under vinterkriget 1939-1940. De svenska stridsflygen flögs av svenska piloter men med finländsk nationalitetsbeteckning. De svenska piloterna var inblandade i ett flertal luftstrider emot sovjetiskt stridsflyg. Även en stor mängd annat krigsmateriel tillhandahölls Finland under kriget, detta trots att det bryter emot internationella krigslagar; svenskt artilleri, luftvärn, pansarvärn och svenska eldhandvapen nyttjades både av svenska frivilliga och finländska soldater under vinterkriget. Som exempel tillhandahöll Sverige bland annat över 50 miljoner patroner, runt 300 000 artillerigranater och över 130 000 gevär.
 

Den tyska permittenttrafiken är ytterligare ett lysande exempel på den otydliga svenska neutralitetspolitiken. Under åren 1940-1943 transporterades över en miljon tyska soldater på svenska järnvägar. Även transport och lagring av tyskt krigsmateriel tilläts på svensk mark. Dessa soldater, stridsvagnar, artilleri och dylikt krigsmateriel kom senare att nyttjas i kriget emot Sovjetunionen.

Man skulle inte behöva överdriva för att beskriva dessa som krigshandlingar från svensk sida. Dock fanns det föga intresse från Sovjetunionen att bedriva ett krig med Sverige. Och när den svenska försvarsmakten förstärktes och tyskarnas krigslycka vände, upphävdes permittenttrafiken till slut.

Men det var inte enbart Sovjetunionen som behandlades på detta sätt. Även Tyskland motarbetades från svenskt håll. Under kriget skulle den svenska underrättelsetjänsten samarbeta med dess brittiska och amerikanska motsvarigheter.

Ett exempel på detta är de drygt tiotal spanings- och avlyssningsstationer som den amerikanska underrättelsetjänsten OSS (föregångare till dagens CIA) tilläts operera på svensk mark. Från dessa stationer bedrevs sabotage och spioneri mot de tyska ockupationstrupperna i Norge och Danmark.

En av det tyska "hämdvapnet" V-2, en ballistisk raket med en sprängladdning på omkring 900 kg, kraschade den 13 juni 1944 i Bäckebo, Småland. Det var under en provskjutning av en raket utan skarp stridsspets som någonting gick fel. Ännu hade de Allierade inte kommit över någon V-2 raket men i utbyte mot ett antal brittiska jaktplan av typ Spitfire, så smusslades i hemlighet vrakdelarna av den kraschade V-2 raketen till Storbritannien. Trots att incidenten ansågs vara en allvarlig säkerhetsläcka i Tyskland, så var Hitler mera positivt inställd. Han menade att denna olyckshändelse tjänade som en bra påminnelse till Sverige att vi inte var utom Tysklands räckvidd.
 

Vidare hamnade information angående tysk skeppstrafik i Östersjön från svenskt spaningsflyg i brittiska händer. Detta var någonting som blev till ett stort irritationsmoment för den tyska försvarsledningen.

Sverige utbildade även danska och norska "polistrupper" i samspel med brittiska kommandosoldater, vilka avsågs att sättas in i sina ockuperade hemländer då slutet var nära för den tyska krigsmakten.

Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att beskriva dessa som handlingar utförda av en neutral part.

Man bör dock komma ihåg, eller utgå ifrån, att regeringarna under denna tid gjorde det man trodde behövdes för att skona Sverige från kriget. Vad den egentliga kostnaden av dessa handlingar (ur ett säkerhetspolitiskt och diplomatiskt avseende) blev är inte helt klart.

 

Sverige Under Det Kalla Kriget

Det är dock inte svårt att föreställa sig att den svenska regeringens handlingar under det andra världskriget färgade den sovjetiska synen på Sverige efter krigets slut. Även de handlingar som utfördes i välmening (dvs. det svenska samröret med brittiska och amerikanska underrättelsetjänster) kunde ju i efterkrigstidens sovjetiska ögon ses som ett visst ställningstagande. Västvärlden var nu den nya fienden.

Det må kanske vara hypotetiskt men inte helt grundlöst att påstå detta.

Vad som dock står klart är att Sovjetunionen sågs som det största hotet mot Sverige i Europa. Men enligt den svenska alliansfriheten ville vi heller inte ställa oss helt på NATO:s sida. I efterhand har det dock visat sig att Sverige haft ett nära samarbete med ett antal NATO-länder under det Kalla kriget. Vilket inte bör komma som någon större chock för de flesta.

Ett exempel på detta är det danska och svenska samarbetet för att avlyssna rysk ubåts- och skeppstrafik i Öresund. Detta är återigen en handling som inte är helt i linje med vad man kallar för en neutral part.

Det fanns även en svensk önskan om en försäkran att NATO skulle vara Sverige behjälpligt om kriget kom. Få hade nog några illusioner om på vilken sida Sverige skulle stå om så blev fallet.

Sovjetiskt marininfanteri under den stora Manöver "Zapad-81", eller "Väst-81". Denna övning involverade bland annat ett imaginärt bruk av kärnvapen och övningens namn ger en ledtråd till vem som var den tilltänkta fienden. Under ett potentiellt krig i Centraleuropa mellan Warszawapakten och NATO skulle marininfanteri likt dessa sättas in mot Danmark, Norge och eventuellt också emot Sverige. Hur Sveriges roll skulle se ut under ett krig i Europa under denna tid hänger mycket på frågan om kärnvapen skulle brukas av fienden eller ej.  Denna bild för tankarna till de råbarkade marininfanterister (med samma svarta uniform) som med stor tapperhet stred mot de tyska invasionsstyrkorna under det andra världskriget. Till vänster i bild ses en sovjetisk amfibievagn av typ PT-76 samt till höger ett skyttefordon av typ BTR-60PB. Bild: Semyon Maisterman/TASS.

Hur mycket visste då Sovjetunionen angående detta hemliga samarbete? Det är inte helt lätt att ta reda på, men eftersom det under en tid fanns en till synes väletablerad sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige så får man i alla fall gissa att en del av detta var känt. Om inte annat fanns det högst troligt misstankar om att Sverige spelade under täcket med NATO i någon mån.

Om den svenska allmänheten kunde gissa sig till att NATO skulle bli en svensk bundsförvant i ett krig, så måste även den sovjetiska sidan ha insett detta.

För visst fanns det sovjetiska anfallsplaner riktade emot Sverige - "krigsförberedelser" som det kallas. Men om det förelåg något verkligt intresse av att bedriva ett invasionskrig mot Sverige är inte hugget i sten. Under den senare delen av det Kalla kriget så hade Sverige en militärmakt att räkna med. Det sovjetiska ledarskapet hade inga illusioner om att Sverige skulle bli en svår nöt att knäcka.

På många sätt så räknade Sovjetunionen med att Sverige skulle behålla sin neutralitet om kriget verkligen kom. Det skulle säkra den skandinaviska flanken och frigöra sovjetiska stridskrafter som kunde nyttjas bättre i Centraleuropa. Man skulle på så sätt undvika att tampas med det förhållandevis starka svenska Försvaret.

När Viggen först togs i tjänst under 1970-talet var den en av världens mest avancerade stridsflygplan. Sverige hade under den senare delen av det Kalla kriget ett starkt luftförsvar som skulle ha inneburit svårigheter för Sovjetunionens eventuella operativa verksamhet under ett krig i Europa. År 1979 togs jakt/attack varianten av Viggen, JA-37, i tjänst vilken skulle utgöra det första försvaret emot sovjetiska luftstridskrafter. Potentiella motståndare till JA-37 var de sovjetiska jaktflygen MiG-21 samt MiG-23, båda vilka var någorlunda jämförbara med Viggen. MiG-23 var snabbare än JA-37, men Viggen hade i sin tur bättre beväpning och bättre radar. Under 1980-talet skulle dock nytt sovjetiskt jaktflyg såsom MiG-29 och Su-27 innebära värre motståndare. Bilden visar en AJS-37 (Attack/Jakt/Spaning). Bild: Alan Wilson.

Därför är den allmänna bilden av att den sovjetiska försvarsmakten skulle besegra den svenska under mycket kort tid något missvisande. Troligtvis är det så som den militära visheten förutspådde - att Sverige skulle besegras - men inte utan att det skulle bli kostsamt för angriparen. Det är mycket troligt att det i det långa loppet skulle bli ett långdraget och problematiskt företag att ockupera Sverige.


Det är värt att poängtera att ett sovjetiskt invasionsföretag riktat mot Sverige sannolikt inte skulle föranledas av någon sovjetisk expansionism - det är en förenklad och missvisande bild. Den norska kusten var mycket mera intressant att säkra för den sovjetiska krigsmakten - detta skulle i och för sig ha kunnat innebära en "genomresa" på svenskt territorium.

Från sovjetiskt håll fanns det en rädsla att Sverige, speciellt de svenska kustvattnen, skulle kunna komma att nyttjas av NATO vid ett anfall. Strategiska ubåtar skulle kunna avfyra ballistiska robotar i nära anslutning till Sovjetunionen på detta sätt.

Om det nu var känt Sovjetunionen att Sverige samarbetade med NATO länder, så är man således inte helt ute och cyklar om man påstår att krigsförberedelserna riktade mot Sverige hade en del av sin grund i vår suddiga neutralitetspolitik.

Denna hypotes (eller faktum om det så önskas) är en ledande del i min uppfattning om att ubåtskränkningarna inte enbart var ett militärt handlande.

 

Nästa del följer inom kort.

 

Pansarskytte: Ett Förbund Skapat i Himmelen

Ända sedan stridsvagnens debut under det första världskriget har den kommit att forma den moderna tidens krigföring. Den föddes ur nöden av att bryta det blodiga skyttegravskriget och har utvecklats till att bli en av de viktigaste komponenterna i modern krigföring.

Men stridsvagnar är inte mycket utan understöd av infanteriet. Historiken mellan dessa två vapengrenar är lika gammal som stridsvagnen själv.

 

Pansarskyttets Första Steg

Det till en början rörliga kriget i Centraleuropa under 1910-talet förvandlades till ett ställningskrig tack vare moderna vapen såsom snabbskjutande artilleri och kulsprutor. Infanteriets framryckningar räknades inte sällan i tusentals förluster för ett par hundratals meter.

Ur detta föddes stridsvagnen som ett praktiskt koncept. En sorts rörlig bunker av stål som kunde ge skydd åt det avancerande infanteriet och även understödja dessa med vapeneld. Dessa stridsvagnar var långsamma, inte enbart på grund av mekaniska restriktioner utan även för att det egna infanteriet skulle kunna hålla takt.

 
Stridsvagnar under det första världskriget, som den här brittiska Mark IV, var mycket mekaniskt opålitliga och påfrestande för deras besättningar. De innebar dock ett praktiskt sätt att bryta det blodiga ställningskriget genom att ge skydd åt det avancerande infanteriet. Tack vare att det ännu inte fanns några dedikerade vapensystem för att bekämpa stridsvagnar spred dessa till en början skräck hos fienden. Det skulle dock inte dröja innan stridsvagnen stötte på patrull i form av pansarvärn, vilket i sin tur cementerade samspelet mellan pansar och infanteri.
 

Trots att det fanns bepansrade fordon i form av pansarterrängbilar i tjänst hos båda sidor i kriget, hade dessa svårigheter att röra sig i det sönderskjutna och leriga landskap som ofta utgjorde fronten. Stridsvagnen, som drevs med hjälp av drivband, hade desto lättare att manövrera över bombkratrar och skyttegravar.

Det fanns få vapensystem dedikerade för att bekämpa stridsvagnar under denna tid. Förutom direktträffar från fältkanoner så var det fientligt infanteri som utgjorde det största hotet. Om en stridsvagn blev isolerad eller körde fast kunde fientligt infanteri ta sig nära och slå ut den med diverse medel. Detta är en princip som är lika reell idag som då.

Sikten inifrån en stridsvagn är begränsad och det är inte alltid som en vagnchef vill sticka upp huvudet ur luckan under eldgivning. Detta är någonting som infanteriet inte lider av i samma mån. De kan lättare upptäcka hot emot stridsvagnen och försvåra eller förebygga att fientligt infanteri tar sig nära.

Det första världskriget blev det första steget mot den kombinerade krigföring som skulle komma att bli dominerande i världen under följande årtionden.

 

Manöverkrigföring på Större Skala

Under det andra världskriget kom samspelet mellan stridsvagnen och infanteriet att få en helt ny innebörd. Stridsvagnarna under 1940-talet var flera gånger snabbare än sina förfäder och detta krävde att även infanteriet blev motorburet för att hålla takt.

De tyska pansargrenadjärerna är kanske de mest kända från denna tid. Men även USA, Storbritannien och Sovjetunionen brukade infanteri tillsammans med stridsvagnar.

Med undantag för USA var det dock få länder som hade nog resurser för att motorisera eller mekanisera infanteriet, således blev pansarskyttet till en något exklusiv vapengren. Majoriteten av infanteriet hos de stridande parterna var fortfarande fot- eller hästburet under större delen av kriget.

Skyttefordon, som denna tyska Sd.Kfz.251 modell A, gav pansarskyttet möjlighet att hålla takt med avancerande pansar. Dessa fordon gav endast skydd emot finkalibrig eld och splitter, de var också ofta utan tak för att underlätta avsittning och observation. Även om strid från skyttefordon inträffade, så kallad vagnstrid, så brukades dessa främst för att transportera pansarskyttet som sedan stred till fots som vanligt infanteri. För många nationer förblev obepansrade lastbilar och hästar det främsta sättet att transportera infanteri, trots den allmänna bilden av ett mekaniserat krig. Bild: Bundesarchiv, Bild 101I-801-0664-37, oktober 1940.
 

För att sätta detta i perspektiv så använde sig den tyska armén av över 2,7 miljoner hästar, men endast drygt 22 000 skyttefordon och runt 350-400 000 lastbilar under det andra världskriget. Siffrorna varierar med olika källor men det ger ändå en tydlig bild.

En stor mängd nya vapensystem avsedda för pansarvärn såg också ljuset under denna tid. Pansarvärnskanonen var det mest fruktade vapnet under större delen av kriget, innan infanteri började beväpnas med raketgevär. Dessa handburna pansarvärnsvapen innebar att en enda man kunde slå ut en stridsvagn på egen hand.

Dessa hot kunde dock lättare upptäckas när stridsvagnar opererade tillsammans med det egna infanteriet. Stridsvagnens roll var ofta att understödja genom att bekämpa hot som infanteriet hade svårigheter med. På samma sätt understödde infanteriet stridsvagnen med att upptäcka och bekämpa hot mot denne.

Det strategiska bombflyget reducerade mål som städer till ett landskap av ruiner och bråte. Här är en bild över Köln's stadskärna efter en bombräd 1945. Bombningar av denna typ drabbade civila hårdare än soldater. Ruinlandskapet som efterlämnades fungerade utmärkt som skydd för infanteri och dolda pansarvärnsvapen. Stalingrad, Köln och Berlin är exempel på städer som kom att bli svåra företag att säkra till stor del på grund av detta. Stridsvagnar som opererade i dessa miljöer led ofta förluster och kunde slås ut på nära håll av en väl dold fiende.
 

Det andra världskriget introducerade även städer som slagfält på ett helt annat sätt än det föregående kriget. Ofta fick pansar ge upp sin rörelsefrihet för att understödja infanteriet på gator och torg. Detta skulle ännu tydligare visa hur sårbar stridsvagnen var utan understöd av det egna infanteriet.

Vikten av ett nära samarbete mellan pansar och pansarskytte blev en bestående lärdom från kriget. Speciellt så eftersom ett nytt manöverkrig i Centraleuropa verkade nära förestående.

 

Lärdomar och Bakläxor

Ur askan efter det andra världskriget reste sig USA och Sovjetunionen som de starkaste och mäktigaste militärmakterna i världen. Med lärdomarna från kriget gällande stridsvagnen och det tillhörande pansarskyttet formade dessa nationer den moderna krigföringen och dess principer.

Med den industriella och ekonomiska utveckling som skedde i efterkrigstiden kunde även större delar av världens försvarsmakter mekaniseras i större utsträckning än tidigare. Sovjetunionen blev först med att införa omvälvande principer i manöverkrigföring genom att utveckla världens första pansarbandvagn - BMP.

Denna bild visar sovjetiska pansarbandvagnar av typ BMP-1, här i östtysk tjänst under 1980-talet. BMP är karakteristisk för sovjetiska stridsfordon på många sätt, bland annat på grund av dess pragmatiska konstruktion (skyttesoldaterna sitter rygg-i-rygg och emellan dem finns bränsletanken.) Den är allt annat än rymlig men har plats för åtta skyttesoldater utöver besättningen som består av en vagnchef, en skytt och en förare. Fordonets låga profil är en fördel, men det låga tornet gör att den slätborrade kanonen inte kan riktas nedåt fullt ut. BMP-1 togs i tjänst 1966 och finns fortfarande i tjänst hos många försvarsmakter världen över. Över 40 000 BMP-1 har producerats och den har följts av ett flertal nyare modeller som har moderniserats.

Pansarbandvagnen var en helt ny typ av maskin, olik de skyttefordon som transporterade trupp under världskriget. Dessa påminner mer om de stridsvagnar de är avsedda att följa i strid än sina förhållandevis oskyddade föregångare.

Tanken var att dessa fordon inte enbart skulle tjäna som trupptransporter utan bestyckades även för att på egen hand kunna bekämpa en mängd olika hot (till och med fientliga stridsvagnar.) De skulle följa infanteriet in i strid mycket närmare än tidigare.

Men de lärdomar som andra världskriget gav glöms lätt bort. Ett tydligt exempel på detta inträffade på nyår 1994/1995 under det första Tjetjenienkriget.

Tjetjenska stridande vid två utskjutna ryska pansarbandvagnar av typ BMP-2. De oerfarna värnpliktiga ryska soldaterna led ohyggliga förluster under bakhåll från de krigshärdade tjetjenerna. Anfallet emot Groznyj blev en blodig läxa för Ryssland. De tjetjenska kombattanterna delade upp sig i mindre grupper, den ena gruppen var utrustad med kulsprutor och prickskyttar - dessa separerade det ryska pansarskyttet från sina fordon. De andra grupperna sköt sedan metodiskt ut de ryska pansarbandvagnarna en efter en. De ryska stridsfordonen hade svårigheter med att besvara elden som ofta kom från källarfönster eller från höga byggnader. Operationen emot Groznyj är ett praktexempel på hur strid i bebyggelse inte skall bedrivas. Foto: AFP.
 

När den ryska 131:a motoriserade skyttebrigaden utan större svårigheter nådde sitt mål, järnvägscentralen i huvudstaden Groznyj, parkerade man sina skyttefordon och pansarbandvagnar i fina led på gator och i gränder. De oerfarna värnpliktiga soldaterna posterade varken vaktposter eller säkrade sina fordon.

De tjetjenska trupperna uppmärksammade detta. Under det följande bakhållet, en strid som pågick under ett par dagar, förintades den ca 1 000 man starka skyttebrigaden. 20 av 26 stridsvagnar och runt 100 av 120 stridsfordon sköts ut av de tjejenska trupperna.

Även det nuvarande kriget i Syrien har bjudit på en uppvisning av hur man inte skall bruka stridsfordon i bebyggelse. Den syriska armén har uppskattningsvis förlorat över 1 800 stridsvagnar och stridsfordon av olika slag - en betydande del av dessa inom tätbebyggda områden.

En syrisk stridsvagn, rysk typ T-72, går upp i rök. Den stora eldpelaren är av ammunitionsbrand - ryska stridsvagnar av detta slag är kända för just detta på grund av hur ammunitionen lagras. Besättningen i denna vagn hade inte en chans. Den syriska armén uppvisar inte någon större kompetens när det kommer till att använda sig av en kombinerad krigföring med stridsvagnar och infanteri. Tätbebyggda områden innebär alltid stora risker för stridsfordon av alla slag, men det går att bedriva strid i bebyggelse med hjälp utav fordon. Den amerikanska armén har varit desto mer framgångsrik men har även den lidit förluster under liknande förhållanden.

Stridsvagnar är kraftfulla vapen om de används på rätt sätt. Pansarskyttet fyller därför en mycket viktig roll i manöverkrigföring. Dock har den senaste tidens krigföring skiftat mer till städer och tätbebyggda områden, miljöer som av sin natur är farliga för stridsfordon.

Att stridsvagnar och pansarbandvagnar får ge upp sin största fördel, att manövrera på öppet fält, innebär stora risker.

Vissa militärer har börjat se över stridsvagnens roll i den moderna krigföringen på grund av just detta. Hur framtiden kommer att se ut är svårt att sia om, men doktrinerna för krigföring börjar skifta fokus till att bekämpa hybridhot under dessa förutsättningar.

Men så länge som stridsvagnen har en plats i krigföring så kommer även pansarskyttet att fylla en viktig funktion.

Den ena kan inte existera utan den andra.

 

Ubåtsjakt: Blindbock Under Vattenytan

Ubåtsjakt kan jämföras med att leka blindbock. Den som jagar är mer eller mindre blind och ubåten är mycket bra på att smyga. Det finns dock elektronisk utrustning för att hjälpa den som jagar, men naturligt förekommande förhållanden i havsvatten försvårar ofta arbetet avsevärt.

 

Smygteknik

Innan vi börjar titta på de inneboende svårigheterna med ubåtsjakt så är det bra att ha förståelse för vissa grundläggande koncept.

Till exempel att ubåtar är konstruerade för att vara så tysta som möjligt. Det kan inte överdrivas hur viktigt detta är för en opererande ubåt då en röjd position innebär potentiell livsfara för ubåten och dess besättning.

Under det andra världskrigets första halva så var det ubåten som hade ett övertag till havs. Men i takt med att ny teknologi och taktik för ubåtsjakt introducerades förvandlades ubåten från jägare till byte. Efter kriget skulle ubåten dock ta tillbaka sitt herravälde över haven, återigen tack vare ny teknologi.

Det finns många olika typer av smygteknik som används för att minska ljudet en ubåt ger ifrån sig. Ett exempel är att skrovet utrustas med ett speciellt gummiliknande material som absorberar ljud, detta för att minska risken att den blir upptäckt av SONAR (beskrivet genomgående nedan.)

En annan teknik är att ubåtar ofta har många propellerblad, detta för att få ut så mycket hastighet som möjligt utan att avge lika mycket ljud som en vanlig propeller. Ubåtspropellrar är också konstruerade av speciella legeringar av metall och med krökta eller vinklade propellerblad - allt detta även för att minska ljud vid bruk.

Genom att hänga upp maskineri i ställningar som inte är direkt anslutna till det yttre skrovet eller dämpa dessa med gummi, kan vibrationerna från detta minskas. Detta är dock en förhållandevis ny teknik och som inte var standard på de ubåtar som kommer att vara av intresse i detta fall.

 

Ubåtsbekämpning

För att bekämpa en ubåt krävs det naturligtvis att man vet vart den befinner sig. I förhållande till kommande artiklar om ubåtsjakten i Hårsfjärden så är det viktigt att poängtera att det svenska Försvaret under denna tid använde sig av föråldrade sjunkbomber för ubåtsjakt. Det krävdes att man släppte dessa inom en meter eller mindre från en ubåt för att ens kunna skada den.

Om man vill sänka en ubåt så är torpeder i särklass de bästa vapnen för detta ändamål. Men det finns problematik med att använda sig utav torpeder i kustvatten som innehåller skär, skeppsvrak och grund. Även civil båttrafik innebär hinder för insats med torped.

Vidare är det andra ubåtar som utgör det största hotet för en ubåt, inte krigsskepp.

Torpeder, likt sjunkbomber, kräver även dessa att man har en uppfattning om vart målet befinner sig. Torpeder nyttjades inte i Hårsfjärden 1982, men såkallade incidenttorpeder (torpeder utrustade med mindre sprängverkan) kom att utrusta helikoptrar vid jakten i Karlskronabassängen 1984.

Sjunkbomb fälld från en svensk Helikopter 4. Trots att vattenkaskaden må se mäktig ut så är sjunkbomber trubbiga vapen med anor som sträcker sig tillbaka till det första världskriget. Under 1980-talet var sjunkbomber föråldrade vapen som inte innebar en betydande risk för en ubåt. Det fanns dock modernare vapensystem som bättre skulle ha kunnat brukas för bekämpning av ubåt, med den svenska ubåtsjaktförmågan var begränsad. Foto: PrB / SCANPIX / TT.
 

Det är även värt att lyfta fram det tillsynes motsägelsefulla beteendet av de kränkande ubåtarna i svenska vatten. Nästan all ubåtsjakt föranleds av optiska observationer, till exempel att någon har siktat ett periskop eller ett annat objekt i vattnet.

Det är inte praxis att en ubåt använder sig av periskop när den befinner sig så långt in i andra nationers territorialvatten (någonting som i sig inte är sensationellt då man får utgå från att de flesta nationer med en ubåtsstyrka opererar på detta sätt.)

Periskop kan som sagt observeras från land eller från ytfartyg och kan även upptäckas med hjälp utav radar. Om man använder periskop under dessa förhållanden så gör man det vid tillfällen räknade i ett fåtal sekunder.

Att i fullt dagsljus färdas med periskop ovanför vattenytan under flera minuter är makabert. Detta är någonting som inte tillhör vanligheten för ubåtar i operativ tjänst.

 

Medel För Ubåtsjakt

Vid ubåtsjakt så används huvudsakligen två olika system: passiv och aktiv SONAR.

Passiv SONAR, även kallat för hydrofon, är enkelt beskrivet mycket känsliga undervattensmikrofoner. Dessa tar upp alla olika sorter av undervattensljud och en sonaroperatör lyssnar och spelar in dessa i realtid.

En välutbildad sonaroperatör med ett vasst öra kan klassificera olika typer av ljud enbart med hjälp utav sin hörsel. Till exempel om propellerljud tillhör ett krigsskepp eller ett civil fartyg. Passiv SONAR har fördelen att operatören kan vara okänd för en smygande ubåt.

I efterhand så kan teknisk analys med datorer och ljudbibliotek innehållande frekvensmönster av kända ljud användas för att säkerställa en klassificering av de ljud som spelats in.

Passiv SONAR i bruk på den amerikanska strategiska ubåten USS Maryland. Varje grön linje på skärmarna är ett undervattensljud som hydrofonerna på ubåten avlyssnar. Det resterande gröna plottret är andra bakgrundsljud. Starka linjer betecknar i den här meningen återkommande ljud med en hög skärpa, till exempel från båtpropellerar. Ljuden rullar nedåt på skärmen, varför denna typ av display kallas för vattenfall. Det krävs både kraftfulla datorer och speciell kompetens för att reda ut vad som är vad i vattnet. Foto: US Department of Defense/Gerry J. Gilmore.
 

Aktiv SONAR sänder istället ut ljudsignaler i vattnet och sonaroperatören lyssnar sedan efter ekot av ljudet när det studsar på olika undervattensobjekt. Sonarkontakten visas på en elektronisk skärm och är sändaren nära nog ett objekt så kan man till och med urskilja dess form och detaljer.

Eftersom man vet ljudets hastighet i vattnet så kan man också med ganska god marginal få en uppfattning om avståndet till sonarkontakten. Även riktningen till kontakten kan utläsas.

Nackdelen med aktiv SONAR är att ljudsignalerna som skickas ut även kan höras av en ubåt som är utrustad med hydrofoner (vilket i regel alla militära ubåtar är.) Således kan även ubåten veta avstånd och riktning till den som jagar den. 

Trots att ubåtar är utrustade med aktiv SONAR så använder man det mycket sparsamt. Det är helt enkelt ett ypperligt sätt att röja sin egen position för en fiende genom att sända ut ljud på detta sätt, ungefär som att tända en ficklampa i ett becksvart rum.

Aktiv SONAR är det främsta medlet som används vid ubåtsjakt och är en viktig del i den eldledning som sker vid verkanseld med t.ex. sjunkbomber.

Verkanseld med sjunkbomber eller torpeder skapar dock mycket oljud och bubblor i vattnet som håller sig kvar längre än man kan tro. Detta innebär att man ofta tappar sonarkontakten under en tid efter anfall med dessa vapen. En ubåt kan således använda sig av denna tidsperiod för att byta position.

Aktiv SONAR fungerar genom att skicka ut ljudsignaler i vattnet, här markerade med röd färg, genom en sändare. Sonaroperatören lyssnar sedan på ekot av dessa signaler, markerat med grön färg, som studsar på olika undervattensobjekt. Det är samma princip som fladdermöss använder sig av för att undvika hinder under flygfärd. Denna grafik ger en mycket förenklad bild av detta, i verkligheten finns det en stor mängd olika variabler som försvårar bruk av SONAR. Grafik: Egen, © krigsvetenskap.blogg.se. Ubåtsikon: Anand Prahlad.

 

Naturliga Förhållanden I Vatten

Undervattensljud är en vetenskap i sig. Ljud sprider sig och färdas snabbare i vatten än i luft och generellt sett så ökar ljudets hastighet med högre vattentemperaturer och ett högre tryck (det vill säga vattendjup.)

Det är inte alltid så lätt att förutse hur ljudet sprider sig under ytan, det ligger i stor del i händerna på de naturligt förekommande förhållanden som råder i havsvatten.

Det är heller inte så tyst under ytan som man kanske kan tro. Ljudnivåerna kan uppnå till 80 decibel och ibland över 100 decibel under vissa väderförhållanden. Och en stor mängd av alla undervattensljud kan inte uppfattas av den mänskliga hörseln utan hjälpmedel.

Hydrofoner snappar inte enbart upp ljud av smygande ubåtar utan även ljud från fiskar, däggdjur, räkor, båttrafik, gasbubblor, regn, is, seismisk aktivitet och en mängd andra undervattensljud. Allt detta skapar en rejält plottrig ljudbild.

Grafik som visar effekten termoklin har på undervattensljud. Termoklin är skikt i vatten där temperaturen skiftar markant. Ljud har svårt att tränga igenom dessa skikt och de kan således användas av ubåtar för att hålla sig dolda. En slags skuggzon skapas under vattnet men endast i de vinklar där ljudet studsar emot termoklinet. Här kan man också se hur ljudet kan fastna i en slags kanal då det inte kan ta sig igenom termoklinet och istället studsar mellan det och havsytan. Det kan vara mycket svårt att bedöma och förutse hur ljud beter sig i olika vattenförhållanden, även för de som är utbildade inom ämnet. Grafik: Egen, © krigsvetenskap.blogg.se. Ubåtsikon: Anand Prahlad.

 

Termoklin är ett annat naturligt förekommande fenomen. Dessa är skikt i vattnet där temperaturen skiftar markant.

Har du någonsin badat i en sjö så vet du säkert att det blir kallare i vattnet desto djupare du kommer och desto närmare bottnen du är. Solen värmer bäst vattnet som är närmast ytan. Termoklin har en stor påverkan på hur ljud färdas i vatten eftersom ljudet splittras upp eller studsar på dessa.

Eftersom det kan finnas flera termoklin på olika djup kan det ibland skapa situationer där ljud fastnar i en slags kanaler under vattnet. Dessa kan användas av en ubåt för att hålla sig dold eftersom vissa ljud inte når ytan och vissa ljud från ytan heller inte når bottnen.

Hydrofoner från helikoptrar, ytfartyg och fasta hydrofonlinjer kan dock frångå detta problem genom att sänkas ned under skiktet.

Ljud från aktiv SONAR kan även ta sig igenom termoklin om infallsvinkeln är skarp nog (i förhållande till ubåtsjakt så innebär detta att sändaren måste befinna sig förhållandevis nära ubåten.)

En rörig bild som visar exempel på hur ljud studsar och färdas under vatten. De heldragna röda linjerna avser ljud från aktiv SONAR, medan de streckade är ljud som studsar emot olika undervattensobjekt. Termoklinet, här i svart streckad linje, fungerar som en spegel som ljudet inte kan ta sig igenom. Ytfartyget har i detta fall en släpsonar som kan dras efter skeppet och på ett djup som ligger under termoklinet. På så sätt så kan ljudet från ubåten, markerat i grön färg, snappas upp passivt trots att den aktiva SONARen inte kan upptäcka den. Även ljudet som ubåten avger studsar emot termoklinet. Grafik: Egen, © krigsvetenskap.blogg.se. Ubåtsikon: Anand Prahlad.

 

Östersjön Och Den Svenska Skärgården

Hur förhåller sig dessa naturliga fenomen till vattnet i Östersjön? Det bräckta vattnet i detta innanhav är inte behjälpligt den som vill jaga ubåt utan tjänar istället till fördel för en ubåt som vill vara dold.

Det svenska kustlandskapet, såsom våra skärgårdar, bjuder på ytterligare fördelar för en ubåt. Eftersom havsbottnen sällan är jämn innebär detta att det är mycket svårt att förutse hur ljudet sprider sig efter att ha studsat emot den kuperade undervattensterrängen.

En havsbotten bestående av lera eller sand absorberar även en stor del utav ljudets energi och minskar således avståndet som ljudet färdas avsevärt. Eko från aktiv SONAR begränsas tack vare detta.

En ubåt kan även lägga sig i svackor på havsbottnen i nästan total tystnad vilket ytterligare försvårar det redan problematiska företaget som är ubåtsjakt.

Sonarbild av det 70 meter långa bottenspåret som hittades i anslutning till ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014. Liknande spår hittades även efter incidenten i Hårsfjärden 1982. Olika experter har uteslutit att dessa spår kan ha uppstått på naturlig sätt och att det heller inte rör sig om spår efter t.ex. ankare. Spåren i Hårsfjärden pekade även på att det handlade om en ubåt med utanpåliggande köl, någonting som fanns på flertalet sovjetiska dieselelektriska ubåtar. Det är nog ingen slump att ubåtsjakten 1982 likt den 2014 utspelade sig under oktober månad. Månadsskiftet september-oktober tycks vara det mest gynnsamma för inkräktande ubåtar. Foto: Försvarsmakten, 2014.

 

Olika Typer Av Ubåt

Det finns i huvudsak två olika typer av ubåtar: atomubåtar och dieselelektriska ubåtar. Atomubåtar är ofta mycket stora och framdrivs med hjälp utav kärnreaktorer, således opererar dessa nästan uteslutande i världshaven och inte i kustlandskap.

Dieselelektriska ubåtar är som regel mycket mindre och drivs med hjälp utav dieselmotorer och batterier. Batterierna laddas av dieselmotorerna och används för färd under ytan.

Eftersom en ubåt som drivs med batterier inte har många rörliga delar eller bullrigt maskineri är dessa mycket tysta, ofta mycket tystare än atomubåtar som kräver omfattande kylsystem för sina kärnreaktorer.

Dieselelektriska ubåtar lämpar sig gott för operativ verksamhet i litoralvatten, såsom i kustlandskap och innanhav.

En sovjetisk dieselelektriskubåt av typ Projekt 633, av NATO benämnd Romeo. Denna ubåt togs i operativ tjänst under slutet av 1950-talet och en handfull av dessa fanns i Östersjön fram till att de officiellt togs ur bruk i och med Sovjetunionens sammanfall. Det svenska Försvaret har inspelade ljud från en Romeo som rört sig på svenskt territorialvatten. Romeo-klassen är i storleksordningen 76 meter lång med ett djupgående på ca 5 meter och har en besättning på mellan 40-50 man. Föregångaren till denna typ av ubåt var den såkallade Whiskey-klassen, vilken blev den svenska allmänheten känd när en sådan gick på grund i Karlskrona skärgård 1981. Romeo- och Whiskey-ubåtar har sannolikt opererat i svenska vatten under det kalla kriget.
 

Miniubåtar, de som påstås ha opererat i våra inre vatten, drivs endast med hjälp utav batterier. Detta möjliggör att de kan konstrueras i mindre storlek. Atomubåtar har längder på uppemot 100 meter eller längre, dieselelektriska ubåtar är i storleksordningen 50-70 meter långa. Miniubåtar kan vara så små som 20-30 meter eller mindre.

Miniubåtar lämpar sig av sin natur bäst till verksamhet i kustlandskap med begränsat djup. Deras storlek tjänar även till att utgöra ett mindre mål både för aktiv SONAR och för olika vapensystem.

Batterierna på miniubåtar har begränsad kraft vilket skapar restriktioner när det kommer till deras räckvidd och uthållighet. Således krävs det att de transporteras i nära anslutning till det område där de skall operera. Detta sker med hjälp utav större ubåtar, såkallade moderubåtar, eller av specialbyggda ytfartyg med dolda utrymmen och vattenslussar.

 

Hårsfjärden Och Karlskronabassängen

Det var inte enbart på grund av de bottenspår som hittades som man bedömde att det måste ha rört sig om miniubåtar vid incidenterna i Hårsfjärden och i Karlskronabassängen. Djupet i Hårsfjärden ligger mellan 25 till 30 meter, med ett maxdjup på ca 40 meter. Karlskrona skärgård är många gånger grundare än så.

Trots att man inte kan utesluta att en större ubåt på runt 70 meters längd kan gå in i dessa vatten, bör det dock anses vara osannolikt. Man måste betänka att dessa vatten är svårnavigerade även för sjövana svenskar.

Därför har man resonerat att det måste ha rört sig om miniubåtar i dessa fall, vilket också stämmer bra överens med de spår man funnit på plats. Att det finns miniubåtar i Östersjöområdet är välkänt, dock har det emellertid varit svårt att finna de specifika miniubåtar som påstås ha opererat i Hårsfjärden i tjänst hos den utpekade inkräktaren.

Sonarbild av en kränkande miniubåt vid Hävringe, utanför Oxelösund (ett område av intresse för främmande makt), 1988. Det beräknas att denna var ca 12 meter lång vilket stämmer bra överens med vissa typer av miniubåtar som fanns i tjänst under denna tid. Ett stort antal sjunkbomber sattes in mot inkräktaren, dock utan resultat. Men Försvarsmakten anser att denna incident är en av de närmaste vi kommit att skada en inkräktande ubåt. Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson gav order om att använda verkanseld. Foto: Försvarsmakten, 1988.

 

Sammanfattningsvis

Ubåtsjakt är även under gynnsamma förhållanden ett svårt företag. Sammantaget ubåtars förmåga att hålla sig dolda, de naturliga förhållandena i Östersjön, samt nedrustningen - genom 1972 års försvarsbeslut - av den svenska ubåtsjaktförmågan skapade under 1980-talet en mycket beklämmande situation för det svenska Försvaret.

Det handlade aldrig om någon brist på kompetens, utan snarare brist på resurser för att på ett optimalt sätt kunna bedriva ubåtsjakt. Under tiden hade det svenska Försvaret endast ett handfull helikoptrar och ytfartyg som lämpade sig för detta.

Man får heller inte bortse från att inkräktarna även de måste ha varit specialutbildade och hade troligtvis många års erfarenhet av att operera i svenska vatten. De bjöd alltså inte på något lätt motstånd.

Trots att någon ubåt aldrig lyckades tvingas upp till ytan så går det inte att blunda för all den bevisning som finns att tillgå för att bedöma att det förekom främmande undervattensverksamhet i svenska territorialvatten.

För en lekman är det inte lätt att förstå sig på svårigheterna som föreligger ubåtsjakt, det är ett ämne som av sin natur är tekniskt avancerat även för de som är utbildade inom ubåtsjakt. Men jag hoppas att denna artikel har gett dig ett uns förstående hur svårt det faktiskt är att fånga en ubåt.

Följande artiklar kommer att avhandla incidenterna i Hårsfjärden och Karlskronas skärgård och i skenet av denna artikel så blir det förhoppningsvis lättare att finna sympati för det svenska Försvarets insatser.

För det var inte alltid minkar och sillstim som gäckade ubåtsjaktstyrkan, trots att vissa vill påstå just detta. Det blir en intressant frågeställning i sig att fundera på vilka grunder vissa baserar sin misstro på observationer av främmande ubåt.

Kan det ha varit så, som andra personer, av militär dignitet antog, att fienden var mera närvarande och innästlad än man kanske ville erkänna?