Ubåtsjakt: Blindbock Under Vattenytan

Ubåtsjakt kan jämföras med att leka blindbock. Den som jagar är mer eller mindre blind och ubåten är mycket bra på att smyga. Det finns dock elektronisk utrustning för att hjälpa den som jagar, men naturligt förekommande förhållanden i havsvatten försvårar ofta arbetet avsevärt.

 

Smygteknik

Innan vi börjar titta på de inneboende svårigheterna med ubåtsjakt så är det bra att ha förståelse för vissa grundläggande koncept.

Till exempel att ubåtar är konstruerade för att vara så tysta som möjligt. Det kan inte överdrivas hur viktigt detta är för en opererande ubåt då en röjd position innebär potentiell livsfara för ubåten och dess besättning.

Under det andra världskrigets första halva så var det ubåten som hade ett övertag till havs. Men i takt med att ny teknologi och taktik för ubåtsjakt introducerades förvandlades ubåten från jägare till byte. Efter kriget skulle ubåten dock ta tillbaka sitt herravälde över haven, återigen tack vare ny teknologi.

Det finns många olika typer av smygteknik som används för att minska ljudet en ubåt ger ifrån sig. Ett exempel är att skrovet utrustas med ett speciellt gummiliknande material som absorberar ljud, detta för att minska risken att den blir upptäckt av SONAR (beskrivet genomgående nedan.)

En annan teknik är att ubåtar ofta har många propellerblad, detta för att få ut så mycket hastighet som möjligt utan att avge lika mycket ljud som en vanlig propeller. Ubåtspropellrar är också konstruerade av speciella legeringar av metall och med krökta eller vinklade propellerblad - allt detta även för att minska ljud vid bruk.

Genom att hänga upp maskineri i ställningar som inte är direkt anslutna till det yttre skrovet eller dämpa dessa med gummi, kan vibrationerna från detta minskas. Detta är dock en förhållandevis ny teknik och som inte var standard på de ubåtar som kommer att vara av intresse i detta fall.

 

Ubåtsbekämpning

För att bekämpa en ubåt krävs det naturligtvis att man vet vart den befinner sig. I förhållande till kommande artiklar om ubåtsjakten i Hårsfjärden så är det viktigt att poängtera att det svenska Försvaret under denna tid använde sig av föråldrade sjunkbomber för ubåtsjakt. Det krävdes att man släppte dessa inom en meter eller mindre från en ubåt för att ens kunna skada den.

Om man vill sänka en ubåt så är torpeder i särklass de bästa vapnen för detta ändamål. Men det finns problematik med att använda sig utav torpeder i kustvatten som innehåller skär, skeppsvrak och grund. Även civil båttrafik innebär hinder för insats med torped.

Vidare är det andra ubåtar som utgör det största hotet för en ubåt, inte krigsskepp.

Torpeder, likt sjunkbomber, kräver även dessa att man har en uppfattning om vart målet befinner sig. Torpeder nyttjades inte i Hårsfjärden 1982, men såkallade incidenttorpeder (torpeder utrustade med mindre sprängverkan) kom att utrusta helikoptrar vid jakten i Karlskronabassängen 1984.

Sjunkbomb fälld från en svensk Helikopter 4. Trots att vattenkaskaden må se mäktig ut så är sjunkbomber trubbiga vapen med anor som sträcker sig tillbaka till det första världskriget. Under 1980-talet var sjunkbomber föråldrade vapen som inte innebar en betydande risk för en ubåt. Det fanns dock modernare vapensystem som bättre skulle ha kunnat brukas för bekämpning av ubåt, med den svenska ubåtsjaktförmågan var begränsad. Foto: PrB / SCANPIX / TT.
 

Det är även värt att lyfta fram det tillsynes motsägelsefulla beteendet av de kränkande ubåtarna i svenska vatten. Nästan all ubåtsjakt föranleds av optiska observationer, till exempel att någon har siktat ett periskop eller ett annat objekt i vattnet.

Det är inte praxis att en ubåt använder sig av periskop när den befinner sig så långt in i andra nationers territorialvatten (någonting som i sig inte är sensationellt då man får utgå från att de flesta nationer med en ubåtsstyrka opererar på detta sätt.)

Periskop kan som sagt observeras från land eller från ytfartyg och kan även upptäckas med hjälp utav radar. Om man använder periskop under dessa förhållanden så gör man det vid tillfällen räknade i ett fåtal sekunder.

Att i fullt dagsljus färdas med periskop ovanför vattenytan under flera minuter är makabert. Detta är någonting som inte tillhör vanligheten för ubåtar i operativ tjänst.

 

Medel För Ubåtsjakt

Vid ubåtsjakt så används huvudsakligen två olika system: passiv och aktiv SONAR.

Passiv SONAR, även kallat för hydrofon, är enkelt beskrivet mycket känsliga undervattensmikrofoner. Dessa tar upp alla olika sorter av undervattensljud och en sonaroperatör lyssnar och spelar in dessa i realtid.

En välutbildad sonaroperatör med ett vasst öra kan klassificera olika typer av ljud enbart med hjälp utav sin hörsel. Till exempel om propellerljud tillhör ett krigsskepp eller ett civil fartyg. Passiv SONAR har fördelen att operatören kan vara okänd för en smygande ubåt.

I efterhand så kan teknisk analys med datorer och ljudbibliotek innehållande frekvensmönster av kända ljud användas för att säkerställa en klassificering av de ljud som spelats in.

Passiv SONAR i bruk på den amerikanska strategiska ubåten USS Maryland. Varje grön linje på skärmarna är ett undervattensljud som hydrofonerna på ubåten avlyssnar. Det resterande gröna plottret är andra bakgrundsljud. Starka linjer betecknar i den här meningen återkommande ljud med en hög skärpa, till exempel från båtpropellerar. Ljuden rullar nedåt på skärmen, varför denna typ av display kallas för vattenfall. Det krävs både kraftfulla datorer och speciell kompetens för att reda ut vad som är vad i vattnet. Foto: US Department of Defense/Gerry J. Gilmore.
 

Aktiv SONAR sänder istället ut ljudsignaler i vattnet och sonaroperatören lyssnar sedan efter ekot av ljudet när det studsar på olika undervattensobjekt. Sonarkontakten visas på en elektronisk skärm och är sändaren nära nog ett objekt så kan man till och med urskilja dess form och detaljer.

Eftersom man vet ljudets hastighet i vattnet så kan man också med ganska god marginal få en uppfattning om avståndet till sonarkontakten. Även riktningen till kontakten kan utläsas.

Nackdelen med aktiv SONAR är att ljudsignalerna som skickas ut även kan höras av en ubåt som är utrustad med hydrofoner (vilket i regel alla militära ubåtar är.) Således kan även ubåten veta avstånd och riktning till den som jagar den. 

Trots att ubåtar är utrustade med aktiv SONAR så använder man det mycket sparsamt. Det är helt enkelt ett ypperligt sätt att röja sin egen position för en fiende genom att sända ut ljud på detta sätt, ungefär som att tända en ficklampa i ett becksvart rum.

Aktiv SONAR är det främsta medlet som används vid ubåtsjakt och är en viktig del i den eldledning som sker vid verkanseld med t.ex. sjunkbomber.

Verkanseld med sjunkbomber eller torpeder skapar dock mycket oljud och bubblor i vattnet som håller sig kvar längre än man kan tro. Detta innebär att man ofta tappar sonarkontakten under en tid efter anfall med dessa vapen. En ubåt kan således använda sig av denna tidsperiod för att byta position.

Aktiv SONAR fungerar genom att skicka ut ljudsignaler i vattnet, här markerade med röd färg, genom en sändare. Sonaroperatören lyssnar sedan på ekot av dessa signaler, markerat med grön färg, som studsar på olika undervattensobjekt. Det är samma princip som fladdermöss använder sig av för att undvika hinder under flygfärd. Denna grafik ger en mycket förenklad bild av detta, i verkligheten finns det en stor mängd olika variabler som försvårar bruk av SONAR. Grafik: Egen, © krigsvetenskap.blogg.se. Ubåtsikon: Anand Prahlad.

 

Naturliga Förhållanden I Vatten

Undervattensljud är en vetenskap i sig. Ljud sprider sig och färdas snabbare i vatten än i luft och generellt sett så ökar ljudets hastighet med högre vattentemperaturer och ett högre tryck (det vill säga vattendjup.)

Det är inte alltid så lätt att förutse hur ljudet sprider sig under ytan, det ligger i stor del i händerna på de naturligt förekommande förhållanden som råder i havsvatten.

Det är heller inte så tyst under ytan som man kanske kan tro. Ljudnivåerna kan uppnå till 80 decibel och ibland över 100 decibel under vissa väderförhållanden. Och en stor mängd av alla undervattensljud kan inte uppfattas av den mänskliga hörseln utan hjälpmedel.

Hydrofoner snappar inte enbart upp ljud av smygande ubåtar utan även ljud från fiskar, däggdjur, räkor, båttrafik, gasbubblor, regn, is, seismisk aktivitet och en mängd andra undervattensljud. Allt detta skapar en rejält plottrig ljudbild.

Grafik som visar effekten termoklin har på undervattensljud. Termoklin är skikt i vatten där temperaturen skiftar markant. Ljud har svårt att tränga igenom dessa skikt och de kan således användas av ubåtar för att hålla sig dolda. En slags skuggzon skapas under vattnet men endast i de vinklar där ljudet studsar emot termoklinet. Här kan man också se hur ljudet kan fastna i en slags kanal då det inte kan ta sig igenom termoklinet och istället studsar mellan det och havsytan. Det kan vara mycket svårt att bedöma och förutse hur ljud beter sig i olika vattenförhållanden, även för de som är utbildade inom ämnet. Grafik: Egen, © krigsvetenskap.blogg.se. Ubåtsikon: Anand Prahlad.

 

Termoklin är ett annat naturligt förekommande fenomen. Dessa är skikt i vattnet där temperaturen skiftar markant.

Har du någonsin badat i en sjö så vet du säkert att det blir kallare i vattnet desto djupare du kommer och desto närmare bottnen du är. Solen värmer bäst vattnet som är närmast ytan. Termoklin har en stor påverkan på hur ljud färdas i vatten eftersom ljudet splittras upp eller studsar på dessa.

Eftersom det kan finnas flera termoklin på olika djup kan det ibland skapa situationer där ljud fastnar i en slags kanaler under vattnet. Dessa kan användas av en ubåt för att hålla sig dold eftersom vissa ljud inte når ytan och vissa ljud från ytan heller inte når bottnen.

Hydrofoner från helikoptrar, ytfartyg och fasta hydrofonlinjer kan dock frångå detta problem genom att sänkas ned under skiktet.

Ljud från aktiv SONAR kan även ta sig igenom termoklin om infallsvinkeln är skarp nog (i förhållande till ubåtsjakt så innebär detta att sändaren måste befinna sig förhållandevis nära ubåten.)

En rörig bild som visar exempel på hur ljud studsar och färdas under vatten. De heldragna röda linjerna avser ljud från aktiv SONAR, medan de streckade är ljud som studsar emot olika undervattensobjekt. Termoklinet, här i svart streckad linje, fungerar som en spegel som ljudet inte kan ta sig igenom. Ytfartyget har i detta fall en släpsonar som kan dras efter skeppet och på ett djup som ligger under termoklinet. På så sätt så kan ljudet från ubåten, markerat i grön färg, snappas upp passivt trots att den aktiva SONARen inte kan upptäcka den. Även ljudet som ubåten avger studsar emot termoklinet. Grafik: Egen, © krigsvetenskap.blogg.se. Ubåtsikon: Anand Prahlad.

 

Östersjön Och Den Svenska Skärgården

Hur förhåller sig dessa naturliga fenomen till vattnet i Östersjön? Det bräckta vattnet i detta innanhav är inte behjälpligt den som vill jaga ubåt utan tjänar istället till fördel för en ubåt som vill vara dold.

Det svenska kustlandskapet, såsom våra skärgårdar, bjuder på ytterligare fördelar för en ubåt. Eftersom havsbottnen sällan är jämn innebär detta att det är mycket svårt att förutse hur ljudet sprider sig efter att ha studsat emot den kuperade undervattensterrängen.

En havsbotten bestående av lera eller sand absorberar även en stor del utav ljudets energi och minskar således avståndet som ljudet färdas avsevärt. Eko från aktiv SONAR begränsas tack vare detta.

En ubåt kan även lägga sig i svackor på havsbottnen i nästan total tystnad vilket ytterligare försvårar det redan problematiska företaget som är ubåtsjakt.

Sonarbild av det 70 meter långa bottenspåret som hittades i anslutning till ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014. Liknande spår hittades även efter incidenten i Hårsfjärden 1982. Olika experter har uteslutit att dessa spår kan ha uppstått på naturlig sätt och att det heller inte rör sig om spår efter t.ex. ankare. Spåren i Hårsfjärden pekade även på att det handlade om en ubåt med utanpåliggande köl, någonting som fanns på flertalet sovjetiska dieselelektriska ubåtar. Det är nog ingen slump att ubåtsjakten 1982 likt den 2014 utspelade sig under oktober månad. Månadsskiftet september-oktober tycks vara det mest gynnsamma för inkräktande ubåtar. Foto: Försvarsmakten, 2014.

 

Olika Typer Av Ubåt

Det finns i huvudsak två olika typer av ubåtar: atomubåtar och dieselelektriska ubåtar. Atomubåtar är ofta mycket stora och framdrivs med hjälp utav kärnreaktorer, således opererar dessa nästan uteslutande i världshaven och inte i kustlandskap.

Dieselelektriska ubåtar är som regel mycket mindre och drivs med hjälp utav dieselmotorer och batterier. Batterierna laddas av dieselmotorerna och används för färd under ytan.

Eftersom en ubåt som drivs med batterier inte har många rörliga delar eller bullrigt maskineri är dessa mycket tysta, ofta mycket tystare än atomubåtar som kräver omfattande kylsystem för sina kärnreaktorer.

Dieselelektriska ubåtar lämpar sig gott för operativ verksamhet i litoralvatten, såsom i kustlandskap och innanhav.

En sovjetisk dieselelektriskubåt av typ Projekt 633, av NATO benämnd Romeo. Denna ubåt togs i operativ tjänst under slutet av 1950-talet och en handfull av dessa fanns i Östersjön fram till att de officiellt togs ur bruk i och med Sovjetunionens sammanfall. Det svenska Försvaret har inspelade ljud från en Romeo som rört sig på svenskt territorialvatten. Romeo-klassen är i storleksordningen 76 meter lång med ett djupgående på ca 5 meter och har en besättning på mellan 40-50 man. Föregångaren till denna typ av ubåt var den såkallade Whiskey-klassen, vilken blev den svenska allmänheten känd när en sådan gick på grund i Karlskrona skärgård 1981. Romeo- och Whiskey-ubåtar har sannolikt opererat i svenska vatten under det kalla kriget.
 

Miniubåtar, de som påstås ha opererat i våra inre vatten, drivs endast med hjälp utav batterier. Detta möjliggör att de kan konstrueras i mindre storlek. Atomubåtar har längder på uppemot 100 meter eller längre, dieselelektriska ubåtar är i storleksordningen 50-70 meter långa. Miniubåtar kan vara så små som 20-30 meter eller mindre.

Miniubåtar lämpar sig av sin natur bäst till verksamhet i kustlandskap med begränsat djup. Deras storlek tjänar även till att utgöra ett mindre mål både för aktiv SONAR och för olika vapensystem.

Batterierna på miniubåtar har begränsad kraft vilket skapar restriktioner när det kommer till deras räckvidd och uthållighet. Således krävs det att de transporteras i nära anslutning till det område där de skall operera. Detta sker med hjälp utav större ubåtar, såkallade moderubåtar, eller av specialbyggda ytfartyg med dolda utrymmen och vattenslussar.

 

Hårsfjärden Och Karlskronabassängen

Det var inte enbart på grund av de bottenspår som hittades som man bedömde att det måste ha rört sig om miniubåtar vid incidenterna i Hårsfjärden och i Karlskronabassängen. Djupet i Hårsfjärden ligger mellan 25 till 30 meter, med ett maxdjup på ca 40 meter. Karlskrona skärgård är många gånger grundare än så.

Trots att man inte kan utesluta att en större ubåt på runt 70 meters längd kan gå in i dessa vatten, bör det dock anses vara osannolikt. Man måste betänka att dessa vatten är svårnavigerade även för sjövana svenskar.

Därför har man resonerat att det måste ha rört sig om miniubåtar i dessa fall, vilket också stämmer bra överens med de spår man funnit på plats. Att det finns miniubåtar i Östersjöområdet är välkänt, dock har det emellertid varit svårt att finna de specifika miniubåtar som påstås ha opererat i Hårsfjärden i tjänst hos den utpekade inkräktaren.

Sonarbild av en kränkande miniubåt vid Hävringe, utanför Oxelösund (ett område av intresse för främmande makt), 1988. Det beräknas att denna var ca 12 meter lång vilket stämmer bra överens med vissa typer av miniubåtar som fanns i tjänst under denna tid. Ett stort antal sjunkbomber sattes in mot inkräktaren, dock utan resultat. Men Försvarsmakten anser att denna incident är en av de närmaste vi kommit att skada en inkräktande ubåt. Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson gav order om att använda verkanseld. Foto: Försvarsmakten, 1988.

 

Sammanfattningsvis

Ubåtsjakt är även under gynnsamma förhållanden ett svårt företag. Sammantaget ubåtars förmåga att hålla sig dolda, de naturliga förhållandena i Östersjön, samt nedrustningen - genom 1972 års försvarsbeslut - av den svenska ubåtsjaktförmågan skapade under 1980-talet en mycket beklämmande situation för det svenska Försvaret.

Det handlade aldrig om någon brist på kompetens, utan snarare brist på resurser för att på ett optimalt sätt kunna bedriva ubåtsjakt. Under tiden hade det svenska Försvaret endast ett handfull helikoptrar och ytfartyg som lämpade sig för detta.

Man får heller inte bortse från att inkräktarna även de måste ha varit specialutbildade och hade troligtvis många års erfarenhet av att operera i svenska vatten. De bjöd alltså inte på något lätt motstånd.

Trots att någon ubåt aldrig lyckades tvingas upp till ytan så går det inte att blunda för all den bevisning som finns att tillgå för att bedöma att det förekom främmande undervattensverksamhet i svenska territorialvatten.

För en lekman är det inte lätt att förstå sig på svårigheterna som föreligger ubåtsjakt, det är ett ämne som av sin natur är tekniskt avancerat även för de som är utbildade inom ubåtsjakt. Men jag hoppas att denna artikel har gett dig ett uns förstående hur svårt det faktiskt är att fånga en ubåt.

Följande artiklar kommer att avhandla incidenterna i Hårsfjärden och Karlskronas skärgård och i skenet av denna artikel så blir det förhoppningsvis lättare att finna sympati för det svenska Försvarets insatser.

För det var inte alltid minkar och sillstim som gäckade ubåtsjaktstyrkan, trots att vissa vill påstå just detta. Det blir en intressant frågeställning i sig att fundera på vilka grunder vissa baserar sin misstro på observationer av främmande ubåt.

Kan det ha varit så, som andra personer, av militär dignitet antog, att fienden var mera närvarande och innästlad än man kanske ville erkänna?

 

Ubåtsfrågan: Den Ständigt Gäckande Vålnaden, Inledning

När det kommer till Sverige och säkerhetspolitik så måste ubåtskränkningarna under 1970- och 1980-talet anses vara de viktigaste händelserna från det kalla kriget. De är enligt min mening även de viktigaste händelserna i svensk säkerhetspolitisk historia i modern tid.

Den så kallade Ubåtsfrågan, huruvida det faktiskt förekom främmande undervattensverksamhet i svenska territorialvatten, är en fråga som mig personligen ligger varmt om hjärtat. Trots att jag inte växte upp under hotet av ett tredje världskrig, eller ens egentligen under den tid då de påstådda kränkningarna var ett faktum, så tycker jag mig kunna ta på den där känslan som måste ha funnits under tiden.

Ubåtsfrågan är inte endast ett gäckande mysterium utan även av vikt för den tid vi lever i idag.

 

Ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 väckte stor uppståndelse världen över. Hundratals utländska journalister flockades till Stockholms skärgård för att ta del av det svenska Försvarets försök att fånga inkräktande ubåtar. Jakten ledde dock inte till att någon ubåt tvingades till ytan. Vad som egentligen hände i Hårsfjärden är en av de frågor som fortfarande inte har besvarats till fullo. Foto: Örjan Björkdahl, TT Nyhetsbyrån (tidigare Scanpix)
 

Fanns Det Någonsin Några Ubåtar?

Få är de saker som har polariserat det svenska samhället till den grad som just Ubåtsfrågan. Det är ett ämne som väcker starka åsikter och känslor även i vår egen tid. Den ena sidan är fast övertygad om att det aldrig rörde sig om några kränkande ubåtar, medan den andra sidan är övertygad om att det inte enbart rörde sig om ubåtar utan även att dessa var sovjetiska.

Jag är av den bestämda uppfattningen om att nationalitetsbestämmandet på ubåtarna har tagit alltför stor plats i debatten och har till viss del överskuggat andra, mer viktiga frågor.

För att det har förekommit kränkningar och främmande undervattensverksamhet i svenska territorialvatten är något som har bekräftats, inte enbart av det svenska Försvaret, utan även av regeringen tre tillsatta ubåtskommissioner. Det finns tusentals rapporter och observationer om kränkningar och misstänkt undervattensverksamhet, bevisen finns där för den som verkligen vill se. Detta är en fråga som redan är besvarad.

 

Det politiska ledarskapet, här genom Ubåtsskyddskommissionen, framförde ett tydligt budskap att det handlade om inkräktande ubåtar och att de kom ifrån Sovjetunionen. Det påstods även att det aldrig hade skett några avsiktliga eller oavsiktliga kränkningar av svenskt territorialvatten av ubåtar tillhörande NATO. Något som senare skulle visa sig vara en ren lögn. Hur mycket visste egentligen den svenska regeringen om kränkningarna?  Foto: Roger Turesson, Expressen, 1983
 

På Känsligt Territorium

Incidenten i Hårsfjärden och i Karlskronas inre skärgård, 1982 och 1984 respektive, står som de absolut bästa exemplen på ubåtsjakt under det kalla kriget. Men det har varit svårt för det svenska Försvaret att övertyga allmänheten och ibland även det politiska ledarskapet, om att det faktiskt handlade om inkräktare i svenska vatten.

Dessa två incidenter är också högst anmärkningsvärda eftersom Försvaret använde sig av verkanseld för att bekämpa främmande ubåt. Trots att detta hade skett tidigare så var dessa två incidenter av en annan kaliber. Inte enbart handlade det om kränkningar av svenskt territorialvatten utan även av mycket känsliga militära skyddsområden.

 

Ryska dykare ur Marina Spetsnaz-förband (specialförband med inriktning på bland annat sabotage och okonventionell krigsföring). Dessa har en lång historik av att operera i de vatten som utgör Östersjön. Dessa sades också ligga bakom många av de observationer och kränkningar som inträffade i svenska territorialvatten under det kalla kriget. Men varför var de här? Handlade det enbart om krigsförberedelser och underrättelseinhämtning, eller fanns det också ett annat budskap med kränkningarna? Foto: V. Pliska, 2012.
 

Varför Är Det Så Viktigt?

De militära insatserna mot påstådda kränkningar lämnade i dessa fall också efter sig en stor mängd frågetecken. För någon ubåt lyckades Försvaret aldrig visa upp och en del utav den tekniska bevisningen har i efterhand visat sig vara felaktig eller är fortfarande belagd med sekretess.

Ubåtsfrågan är inte alltid ett enkelt ämne att röra sig i. Det handlar om underrättelseverksamhet, en värld som av sin natur är dold och som befinner sig i en gråzon. Det är min åsikt att den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget hade en stor roll att spela i vad som skedde i svenska territorialvatten. För även denna befann sig i en gråzon och är fortfarande idag svår att definiera.

Frågan vi kanske vill ställa oss, så här över 30 år senare, är: spelar det någon roll?

I min mening är kränkningar av territorialgränser och sabotage riktat emot statsviktiga funktioner på detta sätt av yttersta vikt. Det är inte enbart ett hot emot Sveriges nationella suveränitet utan även emot den demokrati som vi håller kär.

Kränkningar av dessa slag har ju även följt med oss in i nutiden.

En tydlig bild av hur Sveriges geografiska läge kom att utgöra en gräns mellan Öst och Väst. Trots den svenska väpnade neutraliteten och vår alliansfrihet så spelades det friskt under täcket med NATO. Hur långt sträckte sig detta samarbete och hur mycket visste egentligen Sovjetunionen om detta? Karta: San Jose, 2008, Wikimedia
 

Detta får bli en inledande artikel i en serie som kommer att behandla Ubåtsfrågan med ett speciellt fokus på incidenterna i Hårsfjärden och i Karlskronas skärgård under 1980-talet.

Vi skall ta en titt på de inneboende svårigheterna med att jaga ubåt och lämna nationalitetsbestämmandet på inkräktarna därhän för att istället syna den svenska neutralitetspolitiken under denna tid.

Det har ju på senare tid visat sig att Sverige har varit allt annat än neutrala under den ideologiska kampen stormakterna emellan, helt i enlighet med hur vår politiska inställning såg ut under det andra världskriget.

Kan det vara så att den främmande undervattensverksamheten som bedrevs i svenska vatten hade ett djupare budskap? Handlade det kanske om mer än endast underrättelseinhämtning och krigsförberedelser?

 

Gotland: Ett Stort Besvär för Ryssland

Att det säkerhetspolitiska läget kring Östersjön är spänt har nog ingen undgått att höra. Det senaste året har Gotland varit i speciellt fokus för svensk försvarspolitik. Men vad är det som gör Gotland så viktigt, inte enbart för det svenska Försvaret utan även för utländska försvarsmakter?

Svaret finner man i krigsvetenskapen; närmare bestämt inom strategi. Gotland är ett bra exempel på hur krigsföring med förhållandevis små medel kan ha inverkan på en mycket större skala.

 

Även om det kan tyckas vara osannolikt att Sverige kommer att befinna sig i krig inom en förutsägbar framtid, så kan det likväl uppstå konflikter vi kommer att bli indragna i. Tack vare Sveriges långa kust till Östersjön så har vi en roll att spela i en eventuell konflikt i området, alliansfria eller inte. På samma sätt får man utgå från att även Ryssland, som den enda stormakten vid Östersjön, kommer att spela en stor roll om detta skulle ske.

Faktum är att läget kring Östersjön inte har förändrats avsevärt sedan det kalla kriget. Då utgjorde detta innanhav en gräns mellan Öst och Väst - något som är minst lika sant idag som för 50 år sedan. Sovjetunionen finns inte längre men rivaliteten i Europa mellan NATO och Ryssland består.

 

Ett handelshav av vikt för Ryssland

Östersjön hyser handelsfarleder som är viktiga för ett flertal länder, däribland Ryssland. Trots stora resurser inom sina egna gränser så förlitar sig landet till stor del på handel för ekonomisk stabilitet. 2016 utgjorde export och import av handelsvaror 45 % av Rysslands bruttonationalprodukt. Det baltiska området står för ungefär hälften av all rysk handel via skepp, vilket betyder att St. Petersburg är Rysslands kanske viktigaste hamn. Med detta som bakgrund är det lättare att förstå varför Östersjön är så viktig för Ryssland och även varför Gotland utgör en så strategisk punkt på kartan.


 
 Territorialvatten i Östersjön. Här markerat med vita, sträckade linjer.
 

Avståndet mellan Gotland och Baltikum, beroende på varifrån man mäter, är ca 150 km. Avräknar man svenskt, lettiskt och estniskt territorialvatten, så krymper avståndet till runt 100 km på vissa ställen. Det som blir över är det internationella vatten som skepp kan färdas på utan att kränka några territoriella gränser (detta kan tilläggas vara lika relevant i krig som i fred.)

Basering av vissa typer av vapensystem på Gotland skulle potentiellt utgöra ett stort hot inte enbart emot rysk handel; utan även emot dess förmåga att säkra denna. För i krig så har en krigsflotta två huvudsakliga uppgifter: att bekämpa fientliga flottor och att skydda den egna handelsflottan. Få flottor är så stora att de kan, med framgång, utföra båda uppgifterna samtidigt.

 

Sjömålsrobotar - lättviktare med stor slagkraft

Förutom ubåtar och sjöminor (vilka NATO har visat sig kapabla till att vid behov utplacera i Östersjön) så är sjömålsrobotar det största hotet för ytfartyg. Det svenska Robotsystem 15 är ett exempel på ett sådant med en räckvidd på runt 150-200 km. Basering av sådana vapensystem på Gotland skulle i hög grad begränsa utrymmet ytterligare för rysk skeppstrafik vid en eventuell konflikt.

Och nu när den svenska regeringen har beslutat att bygga upp ett någorlunda kompetent luftvärn, så kommer det troligtvis innebära att även detta kommer att baseras där. Adderar man sedan luftstridskrafter från både Sverige och NATO så får man en besvärlig situation för ett Ryssland som vill föra krig i Östersjön.

 

 
Svensk sjömålsrobot RBS 15 baserad på Gotland, här simulerad med en räckvidd på ca 150 kilometer. Nyare modeller av RBS 15 med större räckvidd kommer att levereras till Försvarsmakten fram till och med 2026.

 

Kan man som motståndare bekämpa en fiendes handelsflotta så har man ett övertag, kan man även strypa den fientliga krigsflottans handlingsfrihet – då har man ett ännu större övertag. Minor och sjömålsrobotar är vapen som med sin närvaro kan få en motståndare att behålla sina krigsskepp i hamn. Förödande för den som förlitar sig på farleder under skydd av samma nämnda skepp.

Och det krävs inte ett stort antal av dessa vapen för att få militära strateger att tänka om sina planer. Bruket av sjömålsrobotar har redan visat sin effektivitet under både Falklandskriget och Iran-Irak kriget på 1980-talet. En enda sjömålsrobot räcker för att försätta ett mycket större skepp i fara. Man riskerar inte gärna dyra krigsskepp i onödan, speciellt inte när man förfogar över endast ett litet antal sådana.

 

 
4:e maj 1982: Den brittiska jagaren "HMS Sheffield" står i brand efter att ha träffats av en fransk sjömålsrobot av typ "Exocet". Argentiskt stridsflyg visade vad en 4,7 meter lång sjömålsrobot med en vikt på 670 kg kunde göra med ett skepp av betydligt större dimensioner. Värt att notera är att den svenska RBS 15 är en större och kraftfullare robot än "Exocet."

 

Allt detta hänger naturligtvis på huruvida Sverige håller sig utanför en konflikt eller inte. Estland, Lettland och Litauen är redan medlemmar i NATO och deras kuster kan redan nyttjas för basering av liknande vapensystem. Det är av denna anledning som Ryssland gärna inte vill se ett svenskt medlemskap i NATO. Det skulle innebära ytterligare en svag punkt för ett Ryssland som redan har drabbats av ekonomiska sanktioner ifrån Väst.

För vår egen del innebär det istället en motpol till ett eventuellt rysk företag av militär natur i området.