krigsvetenskap.blogg.se

Ubåtsjakt kan jämföras med att leka blindbock. Den som jagar är mer eller mindre blind och ubåten är mycket bra på att smyga. Det finns dock elektronisk utrustning för att hjälpa den som jagar, men naturligt förekommande förhållanden i havsvatten försvårar ofta arbetet avsevärt.

Smygteknik

Innan vi börjar titta på de inneboende svårigheterna med ubåtsjakt så är det bra att ha förståelse för vissa grundläggande koncept.

Till exempel att ubåtar är konstruerade för att vara så tysta som möjligt. Det kan inte överdrivas hur viktigt detta är för en opererande ubåt då en röjd position innebär potentiell livsfara för ubåten och dess besättning.

Under det andra världskrigets första halva så var det ubåten som hade ett övertag till havs. Men i takt med att ny teknologi och taktik för ubåtsjakt introducerades förvandlades ubåten från jägare till byte. Efter kriget skulle ubåten dock ta tillbaka sitt herravälde över haven, återigen tack vare ny teknologi.

Det finns många olika typer av smygteknik som används för att minska ljudet en ubåt ger ifrån sig. Ett exempel är att skrovet utrustas med ett speciellt gummiliknande material som absorberar ljud, detta för att minska risken att den blir upptäckt av SONAR (beskrivet genomgående nedan.)

En annan teknik är att ubåtar ofta har många propellerblad, detta för att få ut så mycket hastighet som möjligt utan att avge lika mycket ljud som en vanlig propeller. Ubåtspropellrar är också konstruerade av speciella legeringar av metall och med krökta eller vinklade propellerblad - allt detta även för att minska ljud vid bruk.

Genom att hänga upp maskineri i ställningar som inte är direkt anslutna till det yttre skrovet eller dämpa dessa med gummi, kan vibrationerna från detta minskas. Detta är dock en förhållandevis ny teknik och som inte var standard på de ubåtar som kommer att vara av intresse i detta fall.

Ubåtsbekämpning

För att bekämpa en ubåt krävs det naturligtvis att man vet vart den befinner sig. I förhållande till kommande artiklar om ubåtsjakten i Hårsfjärden så är det viktigt att poängtera att det svenska Försvaret under denna tid använde sig av föråldrade sjunkbomber för ubåtsjakt. Det krävdes att man släppte dessa inom en meter eller mindre från en ubåt för att ens kunna skada den.

Om man vill sänka en ubåt så är torpeder i särklass de bästa vapnen för detta ändamål. Men det finns problematik med att använda sig utav torpeder i kustvatten som innehåller skär, skeppsvrak och grund. Även civil båttrafik innebär hinder för insats med torped.

Vidare är det andra ubåtar som utgör det största hotet för en ubåt, inte krigsskepp.

Torpeder, likt sjunkbomber, kräver även dessa att man har en uppfattning om vart målet befinner sig. Torpeder nyttjades inte i Hårsfjärden 1982, men såkallade incidenttorpeder (torpeder utrustade med mindre sprängverkan) kom att utrusta helikoptrar vid jakten i Karlskronabassängen 1984.

Det är även värt att lyfta fram det tillsynes motsägelsefulla beteendet av de kränkande ubåtarna i svenska vatten. Nästan all ubåtsjakt föranleds av optiska observationer, till exempel att någon har siktat ett periskop eller ett annat objekt i vattnet.

Det är inte praxis att en ubåt använder sig av periskop när den befinner sig så långt in i andra nationers territorialvatten (någonting som i sig inte är sensationellt då man får utgå från att de flesta nationer med en ubåtsstyrka opererar på detta sätt.)

Periskop kan som sagt observeras från land eller från ytfartyg och kan även upptäckas med hjälp utav radar. Om man använder periskop under dessa förhållanden så gör man det vid tillfällen räknade i ett fåtal sekunder.

Att i fullt dagsljus färdas med periskop ovanför vattenytan under flera minuter är makabert. Detta är någonting som inte tillhör vanligheten för ubåtar i operativ tjänst.

Medel För Ubåtsjakt

Vid ubåtsjakt så används huvudsakligen två olika system: passiv och aktiv SONAR.

Passiv SONAR, även kallat för hydrofon, är enkelt beskrivet mycket känsliga undervattensmikrofoner. Dessa tar upp alla olika sorter av undervattensljud och en sonaroperatör lyssnar och spelar in dessa i realtid.

En välutbildad sonaroperatör med ett vasst öra kan klassificera olika typer av ljud enbart med hjälp utav sin hörsel. Till exempel om propellerljud tillhör ett krigsskepp eller ett civil fartyg. Passiv SONAR har fördelen att operatören kan vara okänd för en smygande ubåt.

I efterhand så kan teknisk analys med datorer och ljudbibliotek innehållande frekvensmönster av kända ljud användas för att säkerställa en klassificering av de ljud som spelats in.

Aktiv SONAR sänder istället ut ljudsignaler i vattnet och sonaroperatören lyssnar sedan efter ekot av ljudet när det studsar på olika undervattensobjekt. Sonarkontakten visas på en elektronisk skärm och är sändaren nära nog ett objekt så kan man till och med urskilja dess form och detaljer.

Eftersom man vet ljudets hastighet i vattnet så kan man också med ganska god marginal få en uppfattning om avståndet till sonarkontakten. Även riktningen till kontakten kan utläsas.

Nackdelen med aktiv SONAR är att ljudsignalerna som skickas ut även kan höras av en ubåt som är utrustad med hydrofoner (vilket i regel alla militära ubåtar är.) Således kan även ubåten veta avstånd och riktning till den som jagar den. 

Trots att ubåtar är utrustade med aktiv SONAR så använder man det mycket sparsamt. Det är helt enkelt ett ypperligt sätt att röja sin egen position för en fiende genom att sända ut ljud på detta sätt, ungefär som att tända en ficklampa i ett becksvart rum.

Aktiv SONAR är det främsta medlet som används vid ubåtsjakt och är en viktig del i den eldledning som sker vid verkanseld med t.ex. sjunkbomber.

Verkanseld med sjunkbomber eller torpeder skapar dock mycket oljud och bubblor i vattnet som håller sig kvar längre än man kan tro. Detta innebär att man ofta tappar sonarkontakten under en tid efter anfall med dessa vapen. En ubåt kan således använda sig av denna tidsperiod för att byta position.

Naturliga Förhållanden I Vatten

Undervattensljud är en vetenskap i sig. Ljud sprider sig och färdas snabbare i vatten än i luft och generellt sett så ökar ljudets hastighet med högre vattentemperaturer och ett högre tryck (det vill säga vattendjup.)

Det är inte alltid så lätt att förutse hur ljudet sprider sig under ytan, det ligger i stor del i händerna på de naturligt förekommande förhållanden som råder i havsvatten.

Det är heller inte så tyst under ytan som man kanske kan tro. Ljudnivåerna kan uppnå till 80 decibel och ibland över 100 decibel under vissa väderförhållanden. Och en stor mängd av alla undervattensljud kan inte uppfattas av den mänskliga hörseln utan hjälpmedel.

Hydrofoner snappar inte enbart upp ljud av smygande ubåtar utan även ljud från fiskar, däggdjur, räkor, båttrafik, gasbubblor, regn, is, seismisk aktivitet och en mängd andra undervattensljud. Allt detta skapar en rejält plottrig ljudbild.

Termoklin är ett annat naturligt förekommande fenomen. Dessa är skikt i vattnet där temperaturen skiftar markant.

Har du någonsin badat i en sjö så vet du säkert att det blir kallare i vattnet desto djupare du kommer och desto närmare bottnen du är. Solen värmer bäst vattnet som är närmast ytan. Termoklin har en stor påverkan på hur ljud färdas i vatten eftersom ljudet splittras upp eller studsar på dessa.

Eftersom det kan finnas flera termoklin på olika djup kan det ibland skapa situationer där ljud fastnar i en slags kanaler under vattnet. Dessa kan användas av en ubåt för att hålla sig dold eftersom vissa ljud inte når ytan och vissa ljud från ytan heller inte når bottnen.

Hydrofoner från helikoptrar, ytfartyg och fasta hydrofonlinjer kan dock frångå detta problem genom att sänkas ned under skiktet.

Ljud från aktiv SONAR kan även ta sig igenom termoklin om infallsvinkeln är skarp nog (i förhållande till ubåtsjakt så innebär detta att sändaren måste befinna sig förhållandevis nära ubåten.)

Östersjön Och Den Svenska Skärgården

Hur förhåller sig dessa naturliga fenomen till vattnet i Östersjön? Det bräckta vattnet i detta innanhav är inte behjälpligt den som vill jaga ubåt utan tjänar istället till fördel för en ubåt som vill vara dold.

Det svenska kustlandskapet, såsom våra skärgårdar, bjuder på ytterligare fördelar för en ubåt. Eftersom havsbottnen sällan är jämn innebär detta att det är mycket svårt att förutse hur ljudet sprider sig efter att ha studsat emot den kuperade undervattensterrängen.

En havsbotten bestående av lera eller sand absorberar även en stor del utav ljudets energi och minskar således avståndet som ljudet färdas avsevärt. Eko från aktiv SONAR begränsas tack vare detta.

En ubåt kan även lägga sig i svackor på havsbottnen i nästan total tystnad vilket ytterligare försvårar det redan problematiska företaget som är ubåtsjakt.

Olika Typer Av Ubåt

Det finns i huvudsak två olika typer av ubåtar: atomubåtar och dieselelektriska ubåtar. Atomubåtar är ofta mycket stora och framdrivs med hjälp utav kärnreaktorer, således opererar dessa nästan uteslutande i världshaven och inte i kustlandskap.

Dieselelektriska ubåtar är som regel mycket mindre och drivs med hjälp utav dieselmotorer och batterier. Batterierna laddas av dieselmotorerna och används för färd under ytan.

Eftersom en ubåt som drivs med batterier inte har många rörliga delar eller bullrigt maskineri är dessa mycket tysta, ofta mycket tystare än atomubåtar som kräver omfattande kylsystem för sina kärnreaktorer.

Dieselelektriska ubåtar lämpar sig gott för operativ verksamhet i litoralvatten, såsom i kustlandskap och innanhav.

Miniubåtar, de som påstås ha opererat i våra inre vatten, drivs endast med hjälp utav batterier. Detta möjliggör att de kan konstrueras i mindre storlek. Atomubåtar har längder på uppemot 100 meter eller längre, dieselelektriska ubåtar är i storleksordningen 50-70 meter långa. Miniubåtar kan vara så små som 20-30 meter eller mindre.

Miniubåtar lämpar sig av sin natur bäst till verksamhet i kustlandskap med begränsat djup. Deras storlek tjänar även till att utgöra ett mindre mål både för aktiv SONAR och för olika vapensystem.

Batterierna på miniubåtar har begränsad kraft vilket skapar restriktioner när det kommer till deras räckvidd och uthållighet. Således krävs det att de transporteras i nära anslutning till det område där de skall operera. Detta sker med hjälp utav större ubåtar, såkallade moderubåtar, eller av specialbyggda ytfartyg med dolda utrymmen och vattenslussar.

Hårsfjärden Och Karlskronabassängen

Det var inte enbart på grund av de bottenspår som hittades som man bedömde att det måste ha rört sig om miniubåtar vid incidenterna i Hårsfjärden och i Karlskronabassängen. Djupet i Hårsfjärden ligger mellan 25 till 30 meter, med ett maxdjup på ca 40 meter. Karlskrona skärgård är många gånger grundare än så.

Trots att man inte kan utesluta att en större ubåt på runt 70 meters längd kan gå in i dessa vatten, bör det dock anses vara osannolikt. Man måste betänka att dessa vatten är svårnavigerade även för sjövana svenskar.

Därför har man resonerat att det måste ha rört sig om miniubåtar i dessa fall, vilket också stämmer bra överens med de spår man funnit på plats. Att det finns miniubåtar i Östersjöområdet är välkänt, dock har det emellertid varit svårt att finna de specifika miniubåtar som påstås ha opererat i Hårsfjärden i tjänst hos den utpekade inkräktaren.

Sammanfattningsvis

Ubåtsjakt är även under gynnsamma förhållanden ett svårt företag. Sammantaget ubåtars förmåga att hålla sig dolda, de naturliga förhållandena i Östersjön, samt nedrustningen - genom 1972 års försvarsbeslut - av den svenska ubåtsjaktförmågan skapade under 1980-talet en mycket beklämmande situation för det svenska Försvaret.

Det handlade aldrig om någon brist på kompetens, utan snarare brist på resurser för att på ett optimalt sätt kunna bedriva ubåtsjakt. Under tiden hade det svenska Försvaret endast ett handfull helikoptrar och ytfartyg som lämpade sig för detta.

Man får heller inte bortse från att inkräktarna även de måste ha varit specialutbildade och hade troligtvis många års erfarenhet av att operera i svenska vatten. De bjöd alltså inte på något lätt motstånd.

Trots att någon ubåt aldrig lyckades tvingas upp till ytan så går det inte att blunda för all den bevisning som finns att tillgå för att bedöma att det förekom främmande undervattensverksamhet i svenska territorialvatten.

För en lekman är det inte lätt att förstå sig på svårigheterna som föreligger ubåtsjakt, det är ett ämne som av sin natur är tekniskt avancerat även för de som är utbildade inom ubåtsjakt. Men jag hoppas att denna artikel har gett dig ett uns förstående hur svårt det faktiskt är att fånga en ubåt.

Följande artiklar kommer att avhandla incidenterna i Hårsfjärden och Karlskronas skärgård och i skenet av denna artikel så blir det förhoppningsvis lättare att finna sympati för det svenska Försvarets insatser.

För det var inte alltid minkar och sillstim som gäckade ubåtsjaktstyrkan, trots att vissa vill påstå just detta. Det blir en intressant frågeställning i sig att fundera på vilka grunder vissa baserar sin misstro på observationer av främmande ubåt.

Kan det ha varit så, som andra personer, av militär dignitet antog, att fienden var mera närvarande och innästlad än man kanske ville erkänna?