krigsvetenskap.blogg.se

Vi vet att de ubåtar som inkräktade på svenska territorialvatten bedrev krigsförberedelser och underrättelseföretag. Men denna typ av verksamhet bygger på att ubåten och dess underrättelsepersonal håller sig i det dolda.

Trots detta så finns det en stor mängd rapporter om observationer av både grodmän och ubåtar. Främmande underrättelseverksamhet skall man normalt sett inte kunna observera, då uppgiften och dess personal sätts i fara om så skulle ske.

Således är det smått besynnerligt att inkräktarna många gånger har uppträtt minst sagt dumdristigt. Så varför var det så ”vanligt” med observation av ubåtar, periskop och grodmän i de svenska kustlandskapen och innanvattnen?

Fienden var mycket – men inte inkompetent

Men låt oss leka med tanken att så var fallet: att inkräktarna var inkompetenta eller dåligt utbildade. Detta skulle väl möjligtvis kunna vara en av anledningarna till att de så nonchalant utförde sina underrättelseföretag i sikt för allmänheten?

Man måste dock hålla i åtanke att den svenska skärgården inte är någon enkel match att röra sig i, speciellt inte för en ubåt. Det krävs att man har god kännedom och erfarenhet av området. Detaljerade sjökort (vilket Sovjetunionen vid tiden hade tillgång till) är också behjälpligt.

Således måste det beskrivas som föga troligt att det inte fanns någon erfaren ledning från sovjetiskt håll under incidenterna i Hårsfjärden och i Karlskronabassängen. För att operera i dessa innanvatten så krävs det att man vet hur undervattensterrängen och förhållandena ser ut.

Man får utgå ifrån att sovjetiska ubåtar har opererat i svenska vatten sedan 1950-talet, eller till och med tidigare än så. Vidare så får man även anta att den personal som sägs ha opererat på svenskt territorium knappast hade någon bristfällig utbildning. Det är trots allt specialförband vi talar om.

Spetsnaz, en gruppering som har finslipat denna typ av krigföring sedan det andra världskriget. Sovjetunionen hade under världskriget uppvisat en god förmåga att infiltrera bland annat Finland med hjälp utav ubåt. Glömdes denna erfarenhet och kunskap bort under operationerna i svenska vatten? Det är inte speciellt troligt.

Allt detta leder till slutsatsen att man kan utesluta någon brist på erfarenhet eller en undermålig utbildning från sovjetiskt håll. 

Periskop och Grodmän

Trots att det rör sig om specialutbildade soldater och underrättelsepersonal, så kan det naturligtvis fortfarande hända att operativ verksamhet uppdagas. Speciellt när verksamheten pågår i nära anslutning till civilbefolkning och militär. Det finns dock en rad olika "knep" man kan ta till för att minimera att detta inträffar.

Ett minimalt bruk av periskop är ett exempel på ett sådant knep. Bruk av periskop kan dock ibland vara nödvändigt, eller rentutav ett krav. Det är behjälpligt för navigation eller för att söka av närområdet kring ubåten.

Men periskopet har sina nackdelar. Bland annat kan periskop upptäckas med hjälp utav radar. Detta är en av anledningarna till att man väljer att vara sparsam med periskop i nära anslutning till krigsskepp eller fientlig kust.

Hur stor risken för att detta skulle ske i den svenska skärgården kan diskuteras. Radar kan störas av vågor eller andra objekt på vattenytan och ge falska ekon. Sedan är det inte heller praxis att man kontinuerligt använder sig av militär radar, i alla fall inte av de typer som fanns i skärgården.

Det krävs ofta speciell radar för att upptäcka periskop och det kan vara svårt att "träffa" rätt under dessa förhållanden - men det är långt ifrån omöjligt att upptäcka periskop.

Om man måste använda sig av periskop för att få en fix på sin position, så väljer man som ubåtsman helst att göra det under en mycket kort period. Att färdas med periskop ovan vattenytan under flera minuter - det är endast att utmana ödet.

Måste man, så borde man också helst göra detta under mörker. Det försvårar naturligtvis navigation, men reducerar risken att upptäckas markant. Periskopet är endast ett av många redskap en ubåt har för att navigera och bör ses som det kanske minst lämpliga att bruka i "fientliga" vatten.

Trots detta så har det hänt vid flera tillfällen att periskop har observerats i fullt dagsljus, långt inne på svenskt territorialvatten. Vidare har det även observerats främmande grodmän i full fart med att mäta avstånd i nära anslutning till en svensk minlinje. Varför dessa grodmän ansåg att detta var en god idé att göra i dagsljus (och inte minst i närhet av en vältrafikerad farled) är förbryllande.

Det ter sig som att man utförde dessa underrättelseföretag utan någon som helst rädsla för att röja varken sin position eller sin uppgift. Värt att betänka är att risken för att sådan här verksamhet uppdagas inte nödvändigtvis minskar med en bristfällig beredskap hos en motståndare.

Vad jag menar med detta är att om ett underrättelseföretag uppdagas, så är det uppdagat. En ubåt som röjer sin position är röjd - oavsett. En hemlig uppgift som uppdagas är inte längre hemlig och ger motståndaren en god uppfattning om dess motiv. Detta vill man självklart undvika till varje pris.

En Hög Satsning - Men Med Stor Vinst?

Att de sovjetiska specialförbanden opererade dristigt är ingen nyhet. Detta är någonting som ofta krävs då deras uppgifter ligger utom konventionell krigföring. Men när det kommer till underrättelseverksamhet så finns det en mindre nödvändighet att operera oaktsamt.

Sverige blev ett mål för denna typ av verksamhet p.g.a. sin geografiska belägenhet. Den största rädslan hos båda sidorna under det Kalla kriget var ett överraskningsanfall med kärnvapen. Därför var det av yttersta vikt för Sovjetunionen att svenska kustvatten inte skulle hamna i fiendens händer.

Således handlade alltså denna underrättelseverksamhet till stor del om den sovjetiska nationens överlevnad. Då kan knappast något pris vara för högt. Men detta förklarar inte heller helt det ibland dumdristiga beteendet hos inkräktarna.

Att man måste och att man tar risker i denna typ av verksamhet är ingenting konstigt i sig. Men om uppgiften var av sådan stor betydelse - borde man inte ha övat större försiktighet?

Skulle inkräktarna inte rimligtvis öva större försiktighet efter incidenterna i Hårsfjärden och Karlskronabassängen? Lärde sig inte de sovjetiska ubåtsmännen och underrättelsepersonalen sina läxor? Borde de inte ha räknat ut att den svenska sidan listat ut under vilka månader på året som ubåtskränkningarna centrerades runt?

Det kan naturligtvis ha förhållit sig så att man helt enkelt blev bekväm att operera i de svenska territorialvattnen. Eller, som det har föreslagits av vissa, att risken att upptäckas var så pass låg att man kunde uppträda på detta sätt.

Det är en rimlig förklaring - i vissa av fallen. Det förklarar dock inte de tillfällen då periskop och ubåt har uppvisats nära militära skyddsområden.

Operativ verksamhet med miniubåt skiljer sig från den praxis som styr operationer med större linjeubåtar. Detta innebär säkerligen att man har större nytta av ett periskop i dessa mindre ubåtar, då utrymmet inte tillåter några omfattande navigationssystem. På "våta" miniubåtar (en ubåt som är vattenfylld) var det gissningsvis en analog kompass som utgjorde omfattningen av navigationsutrustning.

Men om man tänker på den precision som har uppvisats av inkräktaren att finna minlinjer, magnetslingor, undervattenskablar och andra föremål av intresse för främmande makt, så bör man ställa sig frågan om det verkligen var nödvändigt att bruka periskop så frekvent för navigation.

Kan man hitta till platsen där man skall utföra sin uppgift, t.ex. med hjälp utav detaljerade sjökort eller underrättelse, så bör navigation vara det minsta problemet.

Vill man få en bäring eller en fix på vart man befinner sig torde en dykare som sticker upp huvudet ur vattnet ha varit mindre uppseendeväckande än ett periskop.

Man får utgå ifrån att miniubåtarna (vilka transporterats i nära anslutning till sitt operativa mål av större ubåt eller ytfartyg) har haft en någorlunda bra fix på sin utgångsposition. Naturligtvis kan det vara nödvändigt att säkerställa denna ytterligare genom att lokalisera sin position via periskop.

Det förefaller som att de flesta observationer av periskop inte har inträffat under infiltration, utan snarare under exfiltration (alltså när man skall smyga ut ur operationsområdet).

Det ter sig helt naturligt att man har större nytta av periskop under dessa förhållanden, då den operativa verksamheten troligtvis involverade omfattande förflyttning under ytan. Desorientering - speciellt i mörkt vatten - var nog en betydande faktor i denna typ av verksamhet.

Psykologisk Krigföring Och Destabiliserande Verksamhet

Så om det inte handlade om navigation eller inkompetens, vad lämnas vi med då? Det finns ett antal andra potentiella förklaringar till den öppna verksamheten. Till exempel så skulle det ha kunnat handla om att testa den svenska beredskapen. Detta genom att uppvisa ubåt för att dra igång ubåtsjakt.

Skiftet mellan inkräktarnas beteende under 1970- och 1980-talet kan vara indikativt för att man övergick till detta istället för att undvika kontakt med svenska ubåtsjaktmedel.

Men risken att personal eller material råkar illa ut under dessa förutsättningar är påtaglig. Trots att den svenska ubåtsjaktkapaciteten var bristfällig så fanns alltid risken att en ubåt och dess personal skulle skadas eller sänkas.

Adderar man sedan all den vanliga friktionen som uppstår under operativ verksamhet (t.ex. var många av de sovjetiska ubåtarna föråldrade och mekaniskt opålitliga) så har man en riskfylld situation.

Då återkommer man till det dristiga uppträdandet av de sovjetiska specialförbanden. Sovjetunionen befann sig i ett krigstillstånd under denna tid och således kanske man ansåg att riskerna var ett nödvändigt ont. Det är dock diskutabelt om det var nödvändigt att utmana ödet till den grad som inkräktarna många gånger gjorde.

Ett annat alternativ är att det handlade om maskirovka (en sovjetisk/rysk doktrin som bygger på att vilseleda fienden). Uppvisandet av periskop och ubåt kanske var ett sätt att avleda den svenska uppmärksamheten från andra pågående underrättelseföretag.

Förebudet, en svensk informationsfilm från 1987 producerad av det dåvarande Försvaret. Filmen målade upp en mörk bild av vad som väntade Sverige vid ett potentiellt krigsutbrott i Europa. Den är onekligen lika aktuell idag som den var då. Trots att man kan roa sig över den föråldrade produktionen så har den ett tydligt budskap vilket inte är någonting att skratta åt. Den visar tydligt hur sårbart vårt samhälle är mot sabotage och krigsförberedelser. Dagens svenska samhälle är på många sätt mera sårbart än det var under det Kalla kriget och vi kan förvänta oss samma fientliga handlingar under en liknande situation i vår nutid. Bilden visar två "främmande" grodmän i full fart med att infiltrera den svenska skärgården. Filmen baserades på ett flertal faktiska händelser som inträffat på svenskt territorium, bland annat incidenten på Almö, 1984.

 

Kanske handlade det till och med om psykologisk krigföring, vilken byggde på att visa den svenska allmänheten att de främmande ubåtarna var närvarande. Sovjetisk (och nuvarande rysk) säkerhetspolitik innefattar bland annat uppvisningar av militär styrka för att skrämma eller "utpressa" nationer som inte faller in i ledet.

Den innefattar även att destabilisera motståndare, vilket ubåtskränkningarna faktiskt lyckades med att göra. Förtroendet för det politiska och militära ledarskapet i Sverige tog skada av Ubåtsfrågan och polariserade den svenska allmänheten.

Efter U-137s grundstötning så kanske det inte längre spelade någon större roll om vi visste att det rörde sig om sovjetiska ubåtar och grodmän. Det kanske istället tjänade som en passande varning till det svenska ledarskapet.

Främmande ubåtar och grodmän i närhet av Muskö skulle kunna vara ett exempel på sådan verksamhet. Det skickar en signal om att "vi är här och vi vet var ni är", som att ingenting var utom räckhåll för den sovjetiska krigsmakten.

Detta har vi fått erfara i vår nutid, då ryska skenanfall och angreppsövningar riktade mot Sverige är ett sabelrasslande för att påminna oss om vem vi har som granne. Det är min uppfattning att denna typ av verksamhet även föreföll under det Kalla kriget och i samband med ubåtskränkningarna.

Att Sverige närmar sig ett medlemskap i NATO kan vara en av de drivande anledningarna till det ryska agerandet. Det har dock en motsatt effekt, då det är handlingar likt dessa som för Sverige närmare NATO.

Vad tror Du? Fanns det ett politiskt motiv bakom kränkningarna, om man bortser från de rent underrättelsemässiga och militära företagen? Fanns det andra anledningar till det nonchalanta uppträdandet?

Kommentera och diskutera gärna Era åsikter om vad som försiggick i de svenska territorialvattnen under det Kalla kriget!