krigsvetenskap.blogg.se

Före terrorattackerna den 11 september 2001 så var Vietnamkriget den längsta konflikten i amerikansk historia. Men med sina 17 år så har konflikten i Afghanistan sedan länge tagit över den titeln. Det är inte för intet som kriget i Afghanistan har kallats det nya Vietnam.

Hittills så har konflikten kostat livet på runt 3 450 utländska soldater och uppemot 45 000 afghanska poliser och militärer. Dödssiffran för fienden, i huvudsak talibaner, uppnår till över 70 000. Civila dödsoffer tros uppnå till över 30 000 med många, många fler skadade.

Konflikten har dock inte enbart slukat människoliv. Det beräknas att kriget har kostat den amerikanska regeringen runt 2,5 triljoner (eller: 2,5 miljoner biljoner) dollar. Trots detta så verkar västmakterna inte vara närmare en seger i Afghanistan.

Varför är det så?

En stor del utav svaret på den frågan hittar vi i krigföringen och dess många paralleller till Vietnamkriget.

 

Ett Krig Olikt Andra

I och med invasionen av Afghanistan så kunde talibanernas stående militära styrkor snabbt nedkämpas av den mäktiga och samlade eldkraften från den amerikanska försvarsmakten. Men i takt med att talibanerna blev svagare så började konflikten att byta skepnad.

Detta är en naturlig utveckling av en asymmetrisk konflikt, alltså när den ena sidan är mycket starkare än den andra.

Den svagare sidan måste ta till okonventionella metoder för att kunna ha en chans mot den starkare motståndaren. Ett tydligt exempel på detta är bruket av improviserade sprängladdningar (IED:s).

Endast under åren 2009-2010 så förlorade 1078st utländska soldater livet i Afghanistan varav 816st av dessa till följd av IED:s. Detta utgör hela 60 % av alla förluster.

En av anledningarna till detta är att det inte finns några frontlinjer i någon konventionell mening. Ockupationsmakten tvingas till att gräva ned sig i fasta positioner och att patrullera i de områden man vill kontrollera. 

Fasta positioner innebär att fienden alltid vet var motståndaren befinner sig och kan av denna anledning lättare infiltrera området. Denna situation uppstod även i Vietnam under 1960 och -70-talet då isolerade utposter ofta fann sig omringade av fienden.

Även franska soldater fick erfara detta under 1950-talet. Slaget vid Dien Bien Phu, 1954, blev en fransk förlust och ett avslut på den franska kolonialmakten i Vietnam.

De amerikanska befästningarna i nordöstra delarna av Afghanistan befinner sig ständigt under beskjutning av talibaner vilka använder den svåra bergsterrängen till sin fördel.

Likt Vietnam så hoppades västmakterna på en snabb seger i Afghanistan emot en hopplöst underlägsen motståndare. Men det verkar inte bättre än att västmakterna mer eller mindre blev tagna på sängen även denna gång.

Hur kunde det bli så?

 

En Vålnad Till Fiende

Det finns en hel uppsjö av anledningar till varför konflikten i Afghanistan är allt annat än enkel. Sociala, kulturella och religiösa aspekter spelar en stor roll. Men det kanske största problemet finner man i den västerländska krigföringen. Inte för att det är någonting fel på den rent tekniskt eller taktiskt, utan snarare att man försöker att applicera den på en otypisk fiende.

Inom krigföring så är erfarenheterna från det andra världskriget fortfarande färska och sedan det Kalla kriget har man övat för att möta en fiende av samma kaliber. Den moderna manöverkrigföringen har visat sig mycket effektiv med de båda invasionerna av Irak, 1991 och 2003 respektive, som goda exempel.

Men denna krigföring bygger på att fienden beter sig som en fiende bör. Den enorma eldkraft som västmakterna kan bringa till slagfältet faller platt när den möter en fiende som inte spelar efter samma regler.

I Afghanistan så finns det inga fientliga stridsvagnar eller stridsflygplan att bekämpa. De stora svepande manövrarna med pansar blir ett minne blott.

Likt Viet Cong så rör sig talibanerna bland civilbefolkningen. Den generellt sett svåra terrängen i landet för tankarna till samma svårigheter som fanns i Vietnam. Teknologisk överlägsenhet kan under dessa förhållanden till viss del bli obetydlig.

Den gerillakrigföring som användes i Vietnam är av samma typ som den i Afghanistan. Militära förband kan bombas till smulor men mindre grupper av lätt utrustade soldater är paradoxalt nog svårare att bekämpa. Detta är en uråldrig taktik som är lika effektiv på det moderna slagfältet idag.

Intressant nog så använder sig soldaterna i Afghanistan av samma beskrivande ord för sin fiende som de i Vietnam: de är som vålnader.

 

Krigföring Med Bakbundna Händer

Det kanske låter konstigt, men det är svårt att beskriva konflikten i Afghanistan som ett regelrätt krig. Förvisso så utgörs den av aspekter man finner i krig: eldstrider, flygbombningar och människor som skadas och dödas.

Vi i västvärlden håller vissa etiska och moraliska ståndpunkter kärt. Detta är i sig ingenting dåligt men skapar dock en problematik när dessa appliceras i krig. En västerländsk soldat är bunden av internationella bestämmelser och fördrag som dikterar hur ett krig får utkämpas.

Politiska beslut sipprar ned genom leden och även in i det militära. Ett exempel på detta är hur moskéer inte får beskjutas trots det att fienden nyttjar just dessa för att beskjuta västerländska soldater.

Det handlar i grund och botten inte om att man vill värna om människors rätt till religionsfrihet, utan har snarare ekonomiska och diplomatiska motiv.

En bombad moské skapar missnöje genom hela Mellanöstern och blir ytterligare bränsle åt den anti-västerländska ideologi som redan finns rotad i området. Men beslut som dessa innebär att västerländska soldater försätts i onödig fara. Beslut likt dessa fattas av politiker och inte av militärer.

Eftersom fienden i Afghanistan sällan bär uniform så läggs ett större ansvar på soldater att inte av misstag nedkämpa civila. Detta försvåras ytterligare av det faktum att många civila afghaner innehar vapen. Varje död afghan leder till att västmakten tappar sitt grepp om den befolkning man försöker att omvända.

En soldat har dock knappast något intresse av internationella relationer utan är snarare intresserad av att överleva dagen. Den frustration som soldaterna i Afghanistan upplever är den samma som soldater under Vietnamkriget upplevde.

 

Summa Summarum

Allt detta sammantaget leder ironiskt nog till att det är den underlägsna fienden som har initiativet och som bestämmer på slagfältet. Nog är det bra att det finns vissa regler kring hur ett krig får bedrivas, men vad gör man när fienden inte spelar efter samma regler?

Är ett krig verkligen ett krig när man betänker allt som utgör konflikten i Afghanistan?

Att man försöker att bygga upp ett fungerande samhälle i det land man bedriver ett krig i är en matematisk ekvation som inte går ihop. Likt den Sydvietnamesiska regeringen under Vietnamkriget så finns det en utbredd korruption i Afghanistan.

Viljan att förändra samhället och att besegra talibanerna har tappat fart bland den afghanska befolkningen.

Vidare så bör inte uppgiften att bygga upp ett samhälle eller att utöva diplomati ligga på en armé. En armé är till för att strida och bör inte vara bunden av politiska beslut. Detta är dock hur konflikten ser ut idag.

En situation likt denna kan föreställas som att man försöker plocka vitsippor med boxningshandskar.

2019 kommer att bjuda på fredsamtal mellan NATO och talibanerna för att få ett slut på konflikten. Det är dock tveksamt om man kommer lyckas att enas om hur Afghanistan kommer att se ut i framtiden. Ironiskt nog är även detta en parallell till kriget i Vietnam då USA slutligen tvingades till fredsamtal med Nordvietnam.

Vi kommer att återkomma till detta ämne i en framtida artikel. Då kommer vi att undersöka vilka medel som kan tas till för att lösa en liknande konflikt. Dessa ligger dock inte i linje varken med västerländska värderingar eller ett utropande om en seger i någon konventionell mening.