Neutralitetsfrågan: Sveriges Roll Under Krigen

En fortsättning på den artikelserie som avhandlar ubåtskränkningarna under det Kalla kriget. Inledningen kan du läsa här: Ubåtsfrågan - Den Ständigt Gäckande Vålnaden. Del 2, vilken är ett komplement till denna serie, finns här: Ubåtsjakt: Blindbock Under Vattenytan.

 

Sverige har tack vare sin neutralitet och alliansfrihet skonats från flertalet krig i Europa. Men börjar man syna den svenska neutraliteten i sömmarna, så finner man någonting annat. Sverige har varit allt annat än neutrala under de krig som svept över Europa.

Trots att vi inte har varit direkt inblandade i krigen så har vi likväl bistått de stridande parterna på olika sätt. Det ställer obekväma frågor angående vår neutralitet. Hur långt sträcker den sig egentligen och när, om hur, går den över gränsen?

Det är på sin plats att ta en titt på hur den svenska neutralitetspolitiken har sett ut under 1900-talet och hur det troligtvis har format bilden av Sverige.

(Vi har den svenska neutralitetspolitiken i relation till Sovjetunionen som fokus i denna text, då vi utgår ifrån att det var sovjetiska ubåtar som kränkte de svenska territorialvattnen under det Kalla kriget.)

 

Det Första Världskriget: Neutralitet på Villkor

När kriget kom 1914 ställde sig Sverige utanför, det fanns varken något hot eller intresse från svensk sida att beblanda sig i kampen mellan imperierna i Centraleuropa. Men det förelåg en viss inställsamhet gentemot Centralmakterna.

Den svenske kungen vid denna tid, Gustaf V, var gift med en tyska och det fanns även andra historiska relationer mellan Sverige och Tyskland. Som ett exempel delade man en viss fruktan över ryska ambitioner i Europa.

Redan 1910 hade i hemlighet den tyska försvarsstaben träffat sin svenska motsvarighet för att framföra ett förslag om ett enat anfall emot St. Petersburg. Senare, år 1915, skulle Tyskland återigen framföra sin önskan om ett svenskt inträde i kriget. Denna gång bjöd man på flera incitament.

Förutom att Sverige skulle tillhandahållas krigsmateriel så lovades det även att Åland skulle återgå till svenskt territorium, Tyskland avsåg också att frigöra Finland (båda var vid denna tid ryska territorium.) Det har i efterhand påståtts att detta förslag mottogs med viss positivitet av de svenska kungligheterna.

Kung Gustaf V var gift med en tyska, Victoria av Baden, som var dotterdotter till kejsare Wilhelm I av Tyskland. Victorias farmor var i sin tur Sofia Wilhelmina av Sverige. Tyskland och Sverige var historiskt sammanbundna på mer än ett sätt. Den så kallade "tyskvänligheten" var utbredd inom vissa kretsar, däribland i den svenska officerskåren. Det föreföll sig därför naturligt att Sverige och Tyskland hade goda relationer under båda världskrigen. Även under det andra världskriget besöktes Sverige av tyska digniteter såsom Hermann Göring, chef över det tyska Luftwaffe, som var gift med en svenska. Gustaf V var allmänt känd att vara "tyskvänlig". I och med den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941, skickade Gustaf V ett personligt gratulationsbrev till Adolf Hitler i vilket han bland annat beskrev den sovjetiska bolsjevismen som en "pest". Någon gemytlig vänskap eller delad ideologi mellan de två fanns dock inte.
 

Ett svenskt inträde i kriget skedde aldrig, dock skulle Sverige bistå Tyskland på andra sätt. Det kanske mest betydande var att man tillät tyskarna att använda sig av svenskt krypto och telegrafer för att kommunicera med sina ambassader runtom i världen. På detta sätt kunde man kringgå risken med att kommunikationen avlyssnades eller stördes av fienden.

När det kom ut i ljuset att trafik av detta slag lät sändas från det svenska utrikesdepartementet blev det en skandal på internationell nivå.

Även Östersjön skulle spela en stor roll i den svenska neutralitetsfrågan. Tyskland manade både Sverige och Danmark att minera Öresund för att stoppa ubåtar och krigsskepp från Ententen från att operera i Östersjön. Trots ett velande från den svenska sidan gav man till slut efter och en del av det svenska territorialvattnet i Öresund minerades år 1917.

Statsledarna i Ententen uttryckte sitt missnöje med detta genom att beskriva den svenska neutraliteten som allt annat än villkorslös.

 

Den Krigsviktiga Järnmalmen

Sveriges naturliga tillgång till järnmalm har varit viktig för tysk krigföring i modern tid. Den brittiska handelsblockaden av Tyskland under det första världskriget hade en smått ironisk sidoeffekt, då en stor del av den järnmalm som vanligtvis exporterades ut från Östersjön istället hamnade i tyska hamnar.

Under det andra världskriget var järnmalmen kanske ännu mera viktig för Tysklands krigsmaskineri. Året innan kriget bröt ut utgjorde den svenska järnmalmen över 40 % av all tysk import av detta slag. En betydande del.

Så pass betydande att Winston Churchill övervägde att ockupera de svenska järnmalmsfälten genom en invasion från Norge. Den planen sattes aldrig i verket, istället beslutade man att minera vattnen kring Narvik för att stoppa handelstrafiken till Tyskland. Detta trots norska protester.

Det var inte enbart Tyskland som Sverige bedrev handel av krigsviktigt materiel med. Även Storbritannien var delvis beroende av oss. Brittiska patrullbåtar som denna MGB 502, trotsade hård sjögång och kall vind på Nordsjön för att leverera kullager från SKF till det brittiska fastlandet. Även Tyskland förlitade sig på svensk export av kullager. En intressant anekdot är att brittiska och amerikanska underrättelsetjänster iscensatte en arbetarstrejk på SKF för att störa exporten av dessa till Tyskland. Sverige var en central plats för underrättelseverksamhet för alla sidor i kriget.
 

När Tyskland förlorade import från andra länder i och med krigsutbrottet 1939, blev den svenska järnmalmen ännu viktigare. Både Winston Churchill och personer ur den tyska försvarsstaben uttryckte sina opinioner om att Tyskland skulle ha stora svårigheter att fortsätta kriget utan den svenska järnmalmen.

Detta bör betraktas som ett gränsfall då det inte föreligger något juridiskt förbud mot att bedriva handel med krigförande nationer. Synar man detta ur ett moraliskt perspektiv så finns det dock rum för tvivel.

 

Svenskt Neutralitet: Två Sidor av Myntet

Den villkorliga svenska neutraliteten under det andra världskriget är ökänd. Men det som skilde denna från det föregående världskriget var att Sverige även var behjälplig de Allierade.

Man kan säga att det började med det finska vinterkriget 1939-1940, då Sverige bistod Finland genom att leverera en stor mängd vapen och manskap. Detta trots den svenska ställningen att man var en icke-stridande part i kriget. Värt att notera är att det inte är enhetligt med de krigslagar som finns att bistå stridande länder med krigsmateriel på detta sätt.

Ytterligare militära aktioner gentemot Sovjetunionen i samspel med Finland skulle följa. Ett exempel är mineringen av det Åländska havet för att försvåra operativ verksamhet av sovjetiska krigsfartyg och ubåtar.

Svenskt jaktflyg som denna, en brittisk Gloster Gladiator (i svensk tjänst: J8), brukades av det finländska flygvapnet under vinterkriget 1939-1940. De svenska stridsflygen flögs av svenska piloter men med finländsk nationalitetsbeteckning. De svenska piloterna var inblandade i ett flertal luftstrider emot sovjetiskt stridsflyg. Även en stor mängd annat krigsmateriel tillhandahölls Finland under kriget, detta trots att det bryter emot internationella krigslagar; svenskt artilleri, luftvärn, pansarvärn och svenska eldhandvapen nyttjades både av svenska frivilliga och finländska soldater under vinterkriget. Som exempel tillhandahöll Sverige bland annat över 50 miljoner patroner, runt 300 000 artillerigranater och över 130 000 gevär.
 

Den tyska permittenttrafiken är ytterligare ett lysande exempel på den otydliga svenska neutralitetspolitiken. Under åren 1940-1943 transporterades över en miljon tyska soldater på svenska järnvägar. Även transport och lagring av tyskt krigsmateriel tilläts på svensk mark. Dessa soldater, stridsvagnar, artilleri och dylikt krigsmateriel kom senare att nyttjas i kriget emot Sovjetunionen.

Man skulle inte behöva överdriva för att beskriva dessa som krigshandlingar från svensk sida. Dock fanns det föga intresse från Sovjetunionen att bedriva ett krig med Sverige. Och när den svenska försvarsmakten förstärktes och tyskarnas krigslycka vände, upphävdes permittenttrafiken till slut.

Men det var inte enbart Sovjetunionen som behandlades på detta sätt. Även Tyskland motarbetades från svenskt håll. Under kriget skulle den svenska underrättelsetjänsten samarbeta med dess brittiska och amerikanska motsvarigheter.

Ett exempel på detta är de drygt tiotal spanings- och avlyssningsstationer som den amerikanska underrättelsetjänsten OSS (föregångare till dagens CIA) tilläts operera på svensk mark. Från dessa stationer bedrevs sabotage och spioneri mot de tyska ockupationstrupperna i Norge och Danmark.

En av det tyska "hämdvapnet" V-2, en ballistisk raket med en sprängladdning på omkring 900 kg, kraschade den 13 juni 1944 i Bäckebo, Småland. Det var under en provskjutning av en raket utan skarp stridsspets som någonting gick fel. Ännu hade de Allierade inte kommit över någon V-2 raket men i utbyte mot ett antal brittiska jaktplan av typ Spitfire, så smusslades i hemlighet vrakdelarna av den kraschade V-2 raketen till Storbritannien. Trots att incidenten ansågs vara en allvarlig säkerhetsläcka i Tyskland, så var Hitler mera positivt inställd. Han menade att denna olyckshändelse tjänade som en bra påminnelse till Sverige att vi inte var utom Tysklands räckvidd.
 

Vidare hamnade information angående tysk skeppstrafik i Östersjön från svenskt spaningsflyg i brittiska händer. Detta var någonting som blev till ett stort irritationsmoment för den tyska försvarsledningen.

Sverige utbildade även danska och norska "polistrupper" i samspel med brittiska kommandosoldater, vilka avsågs att sättas in i sina ockuperade hemländer då slutet var nära för den tyska krigsmakten.

Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att beskriva dessa som handlingar utförda av en neutral part.

Man bör dock komma ihåg, eller utgå ifrån, att regeringarna under denna tid gjorde det man trodde behövdes för att skona Sverige från kriget. Vad den egentliga kostnaden av dessa handlingar (ur ett säkerhetspolitiskt och diplomatiskt avseende) blev är inte helt klart.

 

Sverige Under Det Kalla Kriget

Det är dock inte svårt att föreställa sig att den svenska regeringens handlingar under det andra världskriget färgade den sovjetiska synen på Sverige efter krigets slut. Även de handlingar som utfördes i välmening (dvs. det svenska samröret med brittiska och amerikanska underrättelsetjänster) kunde ju i efterkrigstidens sovjetiska ögon ses som ett visst ställningstagande. Västvärlden var nu den nya fienden.

Det må kanske vara hypotetiskt men inte helt grundlöst att påstå detta.

Vad som dock står klart är att Sovjetunionen sågs som det största hotet mot Sverige i Europa. Men enligt den svenska alliansfriheten ville vi heller inte ställa oss helt på NATO:s sida. I efterhand har det dock visat sig att Sverige haft ett nära samarbete med ett antal NATO-länder under det Kalla kriget. Vilket inte bör komma som någon större chock för de flesta.

Ett exempel på detta är det danska och svenska samarbetet för att avlyssna rysk ubåts- och skeppstrafik i Öresund. Detta är återigen en handling som inte är helt i linje med vad man kallar för en neutral part.

Det fanns även en svensk önskan om en försäkran att NATO skulle vara Sverige behjälpligt om kriget kom. Få hade nog några illusioner om på vilken sida Sverige skulle stå om så blev fallet.

Sovjetiskt marininfanteri under den stora Manöver "Zapad-81", eller "Väst-81". Denna övning involverade bland annat ett imaginärt bruk av kärnvapen och övningens namn ger en ledtråd till vem som var den tilltänkta fienden. Under ett potentiellt krig i Centraleuropa mellan Warszawapakten och NATO skulle marininfanteri likt dessa sättas in mot Danmark, Norge och eventuellt också emot Sverige. Hur Sveriges roll skulle se ut under ett krig i Europa under denna tid hänger mycket på frågan om kärnvapen skulle brukas av fienden eller ej.  Denna bild för tankarna till de råbarkade marininfanterister (med samma svarta uniform) som med stor tapperhet stred mot de tyska invasionsstyrkorna under det andra världskriget. Till vänster i bild ses en sovjetisk amfibievagn av typ PT-76 samt till höger ett skyttefordon av typ BTR-60PB. Bild: Semyon Maisterman/TASS.

Hur mycket visste då Sovjetunionen angående detta hemliga samarbete? Det är inte helt lätt att ta reda på, men eftersom det under en tid fanns en till synes väletablerad sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige så får man i alla fall gissa att en del av detta var känt. Om inte annat fanns det högst troligt misstankar om att Sverige spelade under täcket med NATO i någon mån.

Om den svenska allmänheten kunde gissa sig till att NATO skulle bli en svensk bundsförvant i ett krig, så måste även den sovjetiska sidan ha insett detta.

För visst fanns det sovjetiska anfallsplaner riktade emot Sverige - "krigsförberedelser" som det kallas. Men om det förelåg något verkligt intresse av att bedriva ett invasionskrig mot Sverige är inte hugget i sten. Under den senare delen av det Kalla kriget så hade Sverige en militärmakt att räkna med. Det sovjetiska ledarskapet hade inga illusioner om att Sverige skulle bli en svår nöt att knäcka.

På många sätt så räknade Sovjetunionen med att Sverige skulle behålla sin neutralitet om kriget verkligen kom. Det skulle säkra den skandinaviska flanken och frigöra sovjetiska stridskrafter som kunde nyttjas bättre i Centraleuropa. Man skulle på så sätt undvika att tampas med det förhållandevis starka svenska Försvaret.

När Viggen först togs i tjänst under 1970-talet var den en av världens mest avancerade stridsflygplan. Sverige hade under den senare delen av det Kalla kriget ett starkt luftförsvar som skulle ha inneburit svårigheter för Sovjetunionens eventuella operativa verksamhet under ett krig i Europa. År 1979 togs jakt/attack varianten av Viggen, JA-37, i tjänst vilken skulle utgöra det första försvaret emot sovjetiska luftstridskrafter. Potentiella motståndare till JA-37 var de sovjetiska jaktflygen MiG-21 samt MiG-23, båda vilka var någorlunda jämförbara med Viggen. MiG-23 var snabbare än JA-37, men Viggen hade i sin tur bättre beväpning och bättre radar. Under 1980-talet skulle dock nytt sovjetiskt jaktflyg såsom MiG-29 och Su-27 innebära värre motståndare. Bilden visar en AJS-37 (Attack/Jakt/Spaning). Bild: Alan Wilson.

Därför är den allmänna bilden av att den sovjetiska försvarsmakten skulle besegra den svenska under mycket kort tid något missvisande. Troligtvis är det så som den militära visheten förutspådde - att Sverige skulle besegras - men inte utan att det skulle bli kostsamt för angriparen. Det är mycket troligt att det i det långa loppet skulle bli ett långdraget och problematiskt företag att ockupera Sverige.


Det är värt att poängtera att ett sovjetiskt invasionsföretag riktat mot Sverige sannolikt inte skulle föranledas av någon sovjetisk expansionism - det är en förenklad och missvisande bild. Den norska kusten var mycket mera intressant att säkra för den sovjetiska krigsmakten - detta skulle i och för sig ha kunnat innebära en "genomresa" på svenskt territorium.

Från sovjetiskt håll fanns det en rädsla att Sverige, speciellt de svenska kustvattnen, skulle kunna komma att nyttjas av NATO vid ett anfall. Strategiska ubåtar skulle kunna avfyra ballistiska robotar i nära anslutning till Sovjetunionen på detta sätt.

Om det nu var känt Sovjetunionen att Sverige samarbetade med NATO länder, så är man således inte helt ute och cyklar om man påstår att krigsförberedelserna riktade mot Sverige hade en del av sin grund i vår suddiga neutralitetspolitik.

Denna hypotes (eller faktum om det så önskas) är en ledande del i min uppfattning om att ubåtskränkningarna inte enbart var ett militärt handlande.

 

Nästa del följer inom kort.

 

Kommentera här: